måndag 29 april 2019

Batterifiaskot på Storsand

I lördags blev det utflykt. Målet för dagen var Storsand i Monäs. Jag var i första hand intresserad av att se om några sandjägare skulle börja vara i farten. Dessa fantastiska skalbaggar har gäckat mig en längre tid och vägrat samarbeta när jag haft kameran till hands.

Veckans härliga värme började avta till helgen och ute vid Storsand blåste det förstås kallt från havet. Sandjägarna hittar man på de öppna ytorna en bit (ca 100 m) från stranden där även trädlinjen mot strandsidan skapar lä och lite extra värme. Några sandjägare kunde jag inte lokalisera och om de alls är i farten så hade de säkerligen sökt skydd mot snålblåsten. Får helt enkelt åka dit på nytt i ett senare skede.

De enda kryp jag fick ögonen på var myrorna, en ensam liten vargspindel-unge och myrlejonsländornas larver. De sist nämnda gör sig förstås påminda genom sina fångstgropar vilka är otaliga vid Storsand.

I en fångstgrop noterade jag en markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). Grävde fram kameran med påmonterat MPE-65-objektiv (tok-makro) och blixt för dokumentation av skinnbaggen. Men se det bidde inget av den dokumentationen. Blixtbatterierna hade nada att ge och därmed var all fotografering med det objektivet bara att glömma. Mina övriga batteriuppsättningar var glömda hemma. Kände mig oerhört amatörmässig. Kameraväskan full av fancy fotoutrustning men ingen ström för att driva nödvändiga funktioner.

På ett annat kamerahus hade jag ändå min gamla FD 200 Macro som skulle vara mitt kanske minst olämpliga alternativ i händelse av sandjägarupptäckt. Det är dock en glugg jag fortfarande inte är riktig vän med. Men en bild av markskinnbaggen och en myra tog jag i alla fall.

Skinnbaggen tillhör ett släkte som är aningen knepigt då det finns några enstaka arter som är väldans lika varandra (har vi hört det förr?). Det "samlade intrycket" - som det så fint heter - är att det här troligen är Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska heter den hiekkasamettilude. Platsen och biotopen är hyfsat typisk för arten och ljung (Calluna vulgaris) som den är förknippad med finns i området.

Edit 6.5: När jag sedan kollade minneskortet från kameran som hade MPE-65-objektivet monterat hittade jag en exponering jag inte trodde jag hade. Så här ser den ut.

Och nu över till resten...

En lustig detalj är att jag faktiskt aldrig riktigt koncentrerat mig på de där myrorna som finns i otaliga mängder vid Storsand. Deras vanlighet gör väl att man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

Storsandsmyrorna är inte vilka små "sketna svartmyror" som helst. De tillhör släktet Formica (stormyror) och är alltså släkt med vad vi till vardags benämner "stackmyror". Storsandsmyrorna har också ett litet exotiskt skimmer över sig - tycker jag. Likt många ökenlevande myror har de nämligen en tät behåring som gör att de är vackert gråskimrande. Det framkommer inte så bra i bilden dock. Jag ska försöka åstadkomma bättre dokumentation av dessa eleganta myror nästa gång jag åker ut till en plats där man kan konfronteras med dem. 

Fomica cinerea är en art som i stort sett helt lever i och på sand. Deras kolonier kan vara vansinningt stora och innehålla många drottningar. Några högar eller "stackar" byggs inte och ingångshålen har ofta inte heller ens några små sandhögar runt kanterna. Det är helt enkelt bara ett hål rätt ner i marken.

Dess svenska namn - gråmyra - är förstås en direkt hänvisning till utseendet. Arbetarna är mellan 4,5 och 6,5 mm långa och de är effektiva jägare som plockar med sig rejäla matbitar (större småkryp) till sina bohålor. Här i Finland förekommer de upp till Uleåborgstrakten. Med tanke på gråmyrornas numerär vid Storsand får man god förståelse för att myrlejonen gillar stället.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar