Bland trattkantareller

8.9 landade en hink trattkantareller Craterellus tubaeformis på köksbordet varpå rensning upptog kvällen.

De olika "kantarellerna" (dvs. bl.a. släktena Cantharellus (kantareller) och Craterellus (trumpetsvampar)) är relativt sällan angripna och det beror, så vitt jag förstått, på kemiska föreningar vilka gör livet surt för insekter och andra småkryp i fruktkroppen. Svampen är i princip giftig för småkryp.

Enstaka organismer hittar man ändå. Dessa larver fanns inne i några av trattarna. Speciellt i de något större och äldre fruktkropparna.

Larver i svamp är inte sällan någon av svampmyggorna (fam. Mycetophilidae) men arter i den familjen verkar inte påträffas i trattkantarell.

Mina första sökningar på larver i trattkantareller gav knapphändiga svar. Så småningom började jag hitta omnämnanden av "harkrankar" vilket, i dessa omnämnanden, troligen inbegrep småharkrankar (fam. Limoniidae) som tidigare var underfamilj (Limoniinae) i familjen harkrankar (Tipulidae) och som har ett flertal svampätande arter. 

Bland harkrankarna är svampätarna få och det verkar så vitt jag kan notera inskränka sig till släktet Ula här i landet. Larven passar dock utseendemässigt bättre med småharkrankarna.

Dessutom har småharkrank-larver för vana att spinna in sig i ett hölje precis som larverna i trattkantarellerna på köksbordet. 

I samma veva hittade jag Hackman & Meinander 1979 (se ref.) där någon art bland Limoniinae konstaterats i 1% av undersökta trattkantareller. Den procentsatsen stämmer troligen väl med fynden under rensningen. Således misstänker jag för närvarande att det är någon småharkrank det handlar om. Rättelse eller bekräftelse kommer ifall ny information erhålles.

En liten skogssnigel (släktet Arion) Följde också med.

Förnaklokrypare Neobisium carcinoides var både föga överraskande och samtidigt en rolig överraskning.

Lätt hänt att man tar några extra fotografier av dessa fascinerande kryp.

En utseendemässigt snarlik art är mosseklokrypare Microbisium brevifemoratum. Den är aningen mindre och har något knubbigare kloarmar och klor. Mosseklokrypare är inte rapporterad från västra Finland och därför vore det intressant att försöka leta efter den. 

I trakten finns ett par områden som åtminstone teoretiskt torde vara lämpliga biotoper.

Referens:

Walter Hackman & Martin Meinander. 1979

Diptera feeding as larvae on Macrofungi in Finland

Ann. Zool. Fennici 16:50-83.

Bådaviken 6.6. Del 8 - Molophilus ater

Ibland blir dokumentationen helt enkelt bara dassig. Här är det småharkranken (familjen Limoniidae) Molophilus ater som drabbats av detta öde. Vart man än vände sig i Bådaviken fanns dessa små, svarta benrangel krypandes på något blad. Jag hade alltså alla möjligheter att få bättre fotografier. Men så blev det inte. 

Kroppslängd mellan 3 och 4,5 mm.

Svart, rejält hårig och vackert vita halterer. 

Vanlig i lite blötare biotoper.

Vinterharkrank

Det är nästan en smula spindelkaraktär på vinterharkranken medan den spankulerar över snön.

När temperaturen kryper över nollsträcket nu mot vårvintern finns det allt större chans att få syn på diverse småkryp uppe på snön. Fullbildade (vuxna) exemplar av vinterharkrankarna i släktet Chionea är i stort sett endast aktiva på vintern och torde även kunna ses när det är kallare.

I litteraturen (1) nämns september till april och framförallt november till slutet av februari som den bästa tiden ifall man vill hitta dem. I Norra Sverige ska de enligt uppgift vara möjliga att påträffa ännu i juni och rimligen gäller det förstås även Finland och övriga nordliga nationer. Exakt vad (var) som i det här fallet hänförs som "norr" vet jag inte.

Räknar jag rätt finns det nio arter i Europa. Tre av dem lever i Finland.

Det här är en hane. Det syns i aktern där han har sina arttypiska könsorgan. Honorna har en spetsigt utdragen äggläggningsutrustning på sin ändalykt. Enligt nyckeln (1) pekar antennerna och just fortplantningsapparaturen här på att det rör sig om Chionea araneoides. Verkar vara den vanligaste av våra tre arter och den kan hittas i hela landet. C. lutescens har fyndprickar upp till Rovaniemi och C. crassipes verkar vara bunden till Lappland. Kroppslängden på den fotograferade vinterharkranken är ca 6-7 mm.

Släktet ingår i den stora familjen Limoniidae (småharkrankar) och underfamiljen Chioneinae som i Finland består av 22 familjer och totalt 85 arter.

Larverna lever av organiskt (förmultnande) material i förnan. Släktet är mest förknippat med barrträd. En del arters larver letar sig ner i hålor av gnagare där de även kan livnära sig av däggdjurens avföring. De fullbildade insekterna bildar glycerin (el. propantriol / glycerol) i hemolymf-systemet vilket hindrar dem från att frysa sönder. Vingarna är som synes nästan helt tillbakabildade (hos båda könen) men svängkolvarna (haltererna) är stora och tjänar antagligen något syfte som känselorgan av något slag. Vuxna vinterharkrankar kan ta upp vätska genom att dricka vatten från snön, men de verkar inte äta något.

1.

Pjotr Oosterbroek & Herbert Reusch

Review of the European species of the genus Chionea Dalman, 1916 (Diptera, Limoniidae)

Braunschweiger Naturkundliche Schriften 8 (1): 173-220, Oktober 2008

Nattlampa. Del 2 - Diverse tvåvingar 1

Det är inte bara fjärilar som blir förvirrade av lampor i nattmörkret. Ljuset lockar allehanda flygande småkryp. Här plockar jag således in några av de tvåvingar (Diptera) som stannade till och poserade framför kameran.

Jag har inte gett mig tid att utföra detektivarbete och jag har heller inte lagt ut särskilt många av bilderna med artförfrågan på lämpliga web-forum. Så mestadels håller jag mig nu bara till familj och eventuellt släkte.

Representanter ur familjen harkrankar - Tipulidae - brukar höra till de första som flyger... "skramlar" in i närheten av ljuset. Här är en riktigt stor baddare. Mera än Tipula sp. säger jag inte just nu.

Långa ben men ack så mycket mindre (ca 2,5 mm) än harkranken på förra bilden. Gallmyggorna - fam. Cecidomyiidae - finns i många olika varianter. Många av dem gör skäl för namnet och (larverna) orsakar gallbildningar på sina respektive värdväxter. Men vissa gör inga galler och andra är rovdjur på t.ex. bladlöss. Allihopa är de dock små.

Sciaridae - Sorgmyggor - är några man skulle se väldans ofta ifall man hade ögon som duger till uppgiften. De flesta är små - riktigt små. Bildens sorgmygga är väl i 1,5 millimeters-klassen. Vissa arter av sorgmyggor gillar krukväxter och bland krukväxt-intresserade personer är de därmed bekanta som små svarta och föga omtyckta "blomflugor". En lite större och mera kännspak sorgmygga är Sciara thomae som har en klargul undersida på bakkroppen. Vad sorgmyggan på bilden kan tänkas vara för art, har jag inte luskat ut.

Culicidae är vi alla bekanta med. Stickmyggor.

Slutligen ytterligare två långbenta.

Familjen är Limoniidae. Småharkrankar heter de på svenska. Den första har en kroppslängd på ca 15-16 mm och den andra kring 11-12 mm.