26.7 satt jag i ett gömsle ute i skärgården och räknade silltrutungar som en del i uppföljning av några lokala koloniers häckningsframgång - eller snarare brist på framgång.
Från gömslets utsida kunde man börja ana ana ett allt kraftigare konstant prassel av små fladdriga, stela vingar. Ofta satt insekterna på själva gömslet och prasslade. När räknandet var överstökat och jag klev ut ur gömslet blev vingprasslet konkret i form av ett veritabelt moln av svärmande rödmyror.
Jag kunde enbart notera hanar av vad jag misstänkte var högst ordinära trädgårdsrödmyror, Myrmica rubra. För ett par år sedan samlade jag nämligen på samma holme in några arbetarmyror ur ett silltrutsbo för artbestämning. Det visade sig vara nämnda art. Hanarna kommer ur boet först och väntar sedan på honorna. Parning sker vanligen mot kvällssidan och en bit in på natten.
Egentligen hade jag väl ingen större fokus på de svärmande myrorna, men det slog mig att jag råkade ha några insamlingsrör i en ficka och att jag inte tidigare dokumenterat hanar. Således plockade jag spontant ner tre hanar i ett rör och tog hem dem.
Den ena av de tre är av ordinär storlek och färg för hanar av M. rubra. Längden är ca 5 mm.
De två övriga är ca 4 mm långa och betydligt ljusare. Färgen fick mig att börja kolla huruvida det kan röra sig om en annan art som svärmade samtidigt, men så vitt jag kan tolka antennskaftets längd och utseende i kombination med behåring torde det ändå röra sig om M. rubra, men det bör tilläggas att hanarna i släktet Myrmica är trixiga att artbestämma. Helt säker är jag alltså inte.
I vanliga fall tar jag ganska många olika detaljbilder av insamlade småkryp. Men den här gången har jag besparat mig det arbetsdryga besväret. Detaljbilder tas främst som hjälp i artbestämningen och här torde jag rimligen ha den saken fixad - tror jag,
Den sista hanen (ovan och nedan) blev plötsligt långt mer intressant än vad jag hade föreställt mig av en trio triviala trädgårdsrödmyror.
Under vingarna på högra sidan har han nämligen tre små foretiska (liftande) kvalster.
Deras storlek på ca 200 μm (0,2 mm) är av begränsande slag när det kommer till mina rådande möjligheter att fotografera dem. Ena kvalstret verkar sitta aningen löst och det är fullt möjligt att jag i något skede ser om jag kan pilla över det till ett ställe där jag har bättre chans att få aningen bättre resultat.
I bilden ovan är kvalstrets huvudända riktad neråt. Man skymtar de fyra korta benen. En karakteristisk detalj är fjärde benparets långa hår som sticker en bra bit ut från ryggskölden som i övrigt täcker kvalstret helt och hållet.
Personligen hade jag ingen riktig pejl på var jag skulle börja i sökandet efter taxonomisk hemvist för dessa kvalster. Men efter sökning på foresi kopplat till myror (släktet Myrmica) hittade jag ändå ganska snabbt bildmaterial av kvalster med motsvarande utseende. De kvalstren tillhörde familjen Scutacaridae vilket gjorde att det blev enkelt att gå vidare. Först måste man förstås dubbelkolla så att bilder (på internet) verkligen är kopplade till rätt namn. Det gör man lämpligen genom att gå åt andra hållet och hitta tillförlitliga källor där själva namnet är kopplat till bilder av liknande kvalster.
Första tillförlitliga källan jag konsulterade var A Manual of Acarology (Krantz, Evans 2009). Det är för övrigt en bok jag borde göra ett inlägg om. I den boken kunde "mina" små liftares familjetillhörighet bekräftas. Sedan hittade jag ett flertal artbeskrivningar i Mites of the family Scutacaridae or Eastern Palearctic (Khaustov. 2008).
Det fick mig att därefter skicka bilderna till Khaustov själv. Han svarade snabbt att det antagligen handlar om släktet Scutacarus men att bestämningsmöjligheterna inte sträcker sig längre utan ordentligt preparerat och mikroskoperat exemlar. Det var även något jag utgick från.
Familjen Scutacaridae innehåller flera släkten och oerhört många arter. Man får utgå från att väldans många existerande arter inte ens är beskrivna än. Bland marklevande småkryp i den här storleksklassen är de vita fläckarna på taxonomikartan stor.
Familjens arter lever av svamp och hittas bl.a. i förna, jord, mossa, förmultnande ved eller dynga. En del finns i bon hos marklevande insekter som t.ex. myror, humlor eller termiter. I släktet Imparipes hittas arter som lever i bon av vedlevande solitära steklar (rovsteklar, solitära getingar, solitära bin) och som i specifika fysiska strukturer transporterar sporer av de svampar de äter (Ebermann, Hall. 2003). Dessa kvalster, som också liftar med steklarna i fråga, har alltså med sig sporer när de anländer till ett nytt bobygge. Där kan kvslstren införa svampen till ihåligheterna i veden och sedan äta av den när den växt till sig. Motsvarande strategier är än så länge inte kända hos andra kvalstergrupper.
Normalt förknippar man i kvalstersammanhang foresi med deutonymfer - dvs. det utvecklingsstadium som hos en del grupper är specialanpassat för ändamålet. I familjen Scutacaridae är det vuxna honor som liftar. Faktum är att deutonymfstadiet hoppas över hos Scutacaridae. De hoppar dessutom över mer än så och har skippat alla nymfstadierna. Det betyder att kvalstren genomgår enbart stadierna ägg, larv och vuxen. Hanarna kläck uppenbariligen först och bär sedan omkring med honlärver tills dessa ömsat till vuxna honor varpå parningen äger rum (Khaustov. 2008).
Hos arterna som lever inneboende med insekter tycks foresin i en del fall vara förknippad med fenotypisk plasticitet beroende på mattillgången (Athias-Binche. 1995). Honor som börjar lida brist på föda får avkomma (honor) som har foretisk anpassning, medan honor som har god tillgång på föda har avkomma (honor) utan den anpassningen. De vuxna honorna kan alltså finnas i två olika versioner beroende på om det blir aktuellt med att flytta (lifta) till ny omgivning eller inte.
Arter som lever med t.ex. humlor har samma strategi som kvalstren i släktet Parasitellus (Parasitidae, Mesostigmata). Dvs. de liftar på sensommaren ut ur kolonin med nykläckta drottningar för att övervintra med dem inför nästa säsong.
Hur kopplingen och samlevnaden mellan myrorna och bildernas kvalster ser ut är ett frågetecken. Jag har heller inte fått något svar på vad de kan tänkas göra på han-myror. Det ter sig en aning vanskligt att lifta ut ur ett myrbo med hanar i stället för nykläckta svärmande drottningar. Hanarna parar sig (om de har tur) och dör sedan i stort sett var som helst. Kvalstrens möjlighet att komma till en ny myrkoloni måste alltså vara liten. Samtidigt är det också svårt att föreställa sig att kvalstren tagit fel. Man tycker ju - om man tillåter sig spekulera så som jag gör nu - att dylika kvalster torde ha koll på vilka de ska lifta med på basis av kemiska signaler kvalstren förmodligen måste kunna snappa upp.
Nåväl. Här ska verkligen inga slutsatser dras. Det är bäst att inte ens misstänka något.
Däremot är det ständigt lika fascinerande att påminnas om hur komplexa ekosystemen är och hur oerhört många frågetecken som fortfarande existerar.
Det var alltså en högst spontan och lite slumpmässig insamling av tre triviala myr-hanar som resulterade i observationen av dessa små kvalster. Kvalstren borde som sagt prepareras för mer ingående mikroskopering och för fortsatt undersökning gällande arttillhörighet. Man vet ju aldrig om det är en ny och obeskriven art. Men man får väl hoppas?
Bilden nedan är tagen "genom" myrans vinge och därmed visas kvalstret underifrån. Det är dock en relativt intetsägande bild eftersom vingen bryter ljuset så att detaljerna i kvalstret suddas ut.
