Del 1. Inledning.
I motsats till tordmule (föregående inlägg) är tobisgrissla inte den typen som bryr sig om att komma nära. Tobisgrisslor har ett mer skeptiskt sinnelag gentemot oss människor och drar helst iväg bortåt i stället för att flyga tätt förbi och "kolla in" oss.
Ute vid Valsörarna (och även på annat håll i den yttre skärgården) var tobisgrisslorna tidigare en ren karaktärsfågel. 1996 räknades antalet vid Valsörarna till 6380 individer. Därefter kan man säga att populationen i princip kollapsat. Årets räkning resulterade i en siffra som tyder på att minskningen i alla fall avtagit och att nivån hålls någorlunda intakt för tillfället.
Diagrammet från Wistacka et al. 2018.
Exakt orsak till minskningen är svår att spika. Predation bl.a. från mink i kolonierna kan tänkas vara en faktor. Hur det är med predation från t.ex. gråtrut och havsörn kan jag inte säga något om. Samma gäller eventuella förändringar gällande deras tillgång till föda. En del gamla koloniholmar har fått mera växtlighet vilket sägs vara något tobisgrissla ogillar. Det kunde vara en viss faktor även om den troligen inte har så stor betydelse. Jag får väl återkomma till ämnet om eller när jag erhåller tänkbara hypoteser eller teorier av dem som har bättre koll just på Valsörarnas tobisgrisslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar