söndag 30 januari 2022

Gårdskrysset 2022

Sista helgen i januari och därmed har det åter varit dags för gårdskrysset. Helgen har bjudit - och bjuder fortfarande - på en del oredigt väder. Här på bloggredaktionens domäner är blåsten och snöyran ändå inte så intensiv som det verkar vara på annat håll.

I flera år har jag tänkt att jag borde fixa ett gömsle på lämplig plats i närheten av fågelmatningen. Några gånger har jag haft tillfälliga gömslearrangemang, men de har inte varit av så värst gångbara eller bekväma modeller. Ett gömlse handlar ändå främst om själva fotograferandet och det har inte varit så högprioriterat på sista tiden då fokus och energi koncentrerats mera till andra motiv. En fågel ställde upp på avstånd när jag gick ut för att fixa någon illustration till det här inlägget. Resten av fåglarna drog omedelbums sin kos.

Resultatet 2022 ser ut som följer:
Turkduva. 2 st. Turkduvorna är pålitliga. De har ställt upp alla år jag gårdskryssat utom första året (2014)
Kaja. 17 st. Gänget som håller till i kvarteret tycks vara av ungefär samma storlek från år till år. 17 st är ganska nära medelantalet.
Skata. 1 st. Flög förbi.
Kråka. 1 st. Satte sig senare i grannens gran och var den enda fågeln som kom med på bild.
Talgmes. 1 st. Lite anmärkningsvärt med bara en. Talgmesarna var fler tidigare i vinter (kring 8 st) men har tydligen letat sig till andra ställen inför den här helgen. Efter ett antal år av generellt få talgmesar blev det ändå fler under fjolåret och den här vintern. Att de saknades i dag tippar jag är slump.
Blåmes. 1 st. Blåmesarna har följt samma trend som talgmesarna. Här fanns närmare 10 blåmesar kring jul och nyår. Sedan dess har de inte varit så närvarande.
Pilfink. 15 st (ungefär).
Grönfink. 2 st. Här har varit runt 15 grönfinkar tidigare i vinter. Var höll resten hus i dag? En hona och en hane besökte fröautomaten för några minuter under min registrerade timme.
Gulsparv. 35 st (ungefär). Gulsparvarna har även i år hållit sig nästan ständigt närvarande.

Totalt 9 arter och 75 fåglar.

Statistik och länkar till inlägg från tidigare gårdskryssarår:
2017: Ingen medverkan.
2016: Ingen medverkan.


Kommentarer om några andra arter som brukar synas i trädgården på vintern:
Större hackspett: Besöker årligen trädgårdsmatningen men har aldrig setts i samband med gårdskrysset. Ingen hackspett har visat sig hittills den här vintern.
Gråsiskorna har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. De stryker omkring och är förstås inte alltid självklara besökare. 
Domherrar syns vanligen från och till nästan varje vinter. Någon sådan har inte observerats denna vinter. Även de är lite "lynniga" besökare i den här trädgården.
En återkommande koltrast fanns vid matningen före jul. Efter det har ingen sådan setts.
Sparvhök kan ju vara lite svår att upptäcka. De "blixtrar till" på sina patrullrundor och man ska ha en smula tur om man ska råka kika ut samtidigt som de passerar. Den turen hade jag för en vecka sedan då en hona drog in mot fågelmatningen och landade i en närbelägen buske. Misslyckade jaktförsök leder till trakasserier från talgmesarna och raskt uppbrott för nya försök på annat håll. Sparvhöksbesök kan ju ibland enbart bekräftas genom lämningar av plockade byten.


fredag 28 januari 2022

Trädgårdssandbi

Med dokumentationen av dessa tre insamlade trädgårdssandbin, Andrena haemorrhoa, frångår jag mina principer och utmanar tvångstankarna rejält. Bina kommer nämligen från insamlingen 2021 och jag har ju inte på långa vägar gått igenom 2020 än. Trädgårdssandbina har alltså fått gå före i kön. Hur kan jag sova om nätterna?

Men lugn! Det finns en orsak jag hoppas kan vara av tillräckligt gott skäl för mina tvångsmässiga handlingar i insektslådorna. Lådan med preparerade men osorterade steklar från senaste sommar börjar bli överfull och jag har flera opreparerade som ännu bör få plats. Därför fick dessa tre relativt stora kreatur ta en tur via fotografen så att de kunde förpassas vidare till lådan för bin (överfam. Apoidea). Någon svår och långsam artbestämningsprocess med specialtagna bilder av specifika detaljer behöver de inte heller genomgå och således var det en förhållandevis snabb process även om fokusstackningen i sig ändå tar sin tid. Ibland måste man faktiskt ändå vara en smula pragmatisk.

Sparsamt med behåring på bakkroppen. Orange ändalykt är typisk för trädgårdssandbi.

Bi nummer ett (alla bilder ovan) har ut tungan en liten bit. Då kan man ju passa på att ta en bild. Särskilt informativ är bilden ändå inte och man borde förstås preparera tungan specifikt om man vill dokumentera den på riktigt.

Bi nummer två (ovan) är belamrad med en del spindelväv och annat skräp. Städade bort det mesta men bemödade mig inte om att ta närbilder.

Nummer tre (ovan).

Det är typiskt dessa bin att inta den här kroppsställningen när de kastar veven. Som jag beskrev här i inlägget om mitt samlande ägnar jag sällan tid åt att preparera dem med korrigerad position om de en gång stelnat och torkat. Det blir för mycket arbete helt enkelt.

Av sandbina, släktet Andrena, har jag i trädgården hittills enbart påträffat trädgårdssandbi och hallonsandbi (A. fucata). Vad som saknas i trädgården är rätt typ av mark för dem att gräva sina bohålor i och det måste ordnas på konstgjort sätt. Åtgärden ingår i planerna för fortsatt ökad biodiversitet i trädgården. Var de hittills observerade sandbina har sina hålor vet jag inte och det kan nästan var som helst på flera hundra meters radie... eller mer om det skulle knipa med tillgång på blommor och pollen längre bort. I trädgårdstäta Nykarleby är det dock inte troligt att bin behöver flyga särskilt långt.

Tråkigt att de gått och dött i vårt växthus. Vanligen patrullerar jag växthusen i stort sett dagligen för att fånga och släppa ut insekter som inte hittar ut själva trots öppna vädringsluckor, men en del insekter går alltid under radarn och förblir oupptäckta eller hinner dö innan jag gjort min runda.

Propodeum (bilden ovan) uppvisar ett karakteristiskt trädgårdssandbi-utseende med grövre skulpterad mittdel och finare struktur på sidorna. Kolla här om du är osäker på art.

Inbuktningarna (fovea) längs ansiktssidan av ögonen har hos honorna tät sammetsaktig behåring. Det är ett gott kännetecken för släktet Andrena ifall man är osäker och vet att det är en hona som ska artbestämmas.

Här är ett inlägg från 2021 med levande trädgårdssandbi. Arten är vanlig och även den art av sandbina jag oftast observerar här omkring.


tisdag 18 januari 2022

Mot fullmånen

13.1. Fokusstackad av tre exponeringar.

Mitt sug efter att spana på motiv i den omkringliggande rymden har åter blivit större efter en paus på många år. Det beskrevs delvis i det här inlägget där jag redogjorde för någon form av semiorganiserad optiktestning.

När himlen nu varit molnfri och månen växt till sig...
Nä, men det har den ju verkligen inte gjort... 
Börjar om.

Nu när solen, jorden och månen befunnit sig i sådana positioner att månens solbelysta yta vridit sig mot oss här på jordytan har jag passat på att försöka åstadkomma en del bilder med min befintliga optik. Optiken i fråga nämns i det ovan länkade inlägget.

Samtidigt har jag testat fokusstacka bildfilerna. Jag har ännu inte tankat ner några av de "rymdanpassade" stackningsprogrammen och har således enbart använd Zerene Stacker. Med månen fungerar det uppenbarligen ganska hyfsat eftersom problematiken främst handlar om att avlägsna oskärpa orsakad av atmosfärisk ljusbrytning. Även det behandlades i korthet i nämnda, länkade inlägg.

16.1. Fokusstackad av sju exponeringar

17.1. Fokusstackad av 18 exponeringar.

I övrigt kan man väl konstatera att bilder på fullmånen ofta kan bli lite tråkiga eftersom månens topografi blir så platt och osynlig - åtminstone i de bilder jag får till.

Jag spanade också på månen (och lite andra objekt) med teleskop. Hade varit oerhört kul att ha hunnit få hem kamera-adaptern till teleskopet i går kväll. Finns potential för lite annan typ av bildresultat med den utrustningen än genom mina gamla Canon-linser.


söndag 16 januari 2022

Poemenia hectica (igen)

Trenne Poemenia hectica hittade i snickeriets dammiga fönster sommaren 2020.
P. hectica observeras lite nu som då i trädgården och här finns uppenbarligen något värddjur de gillar.

Pga. de tre exemplarens oerhört dammiga och svårstädade tillstånd har jag inte bemödat mig om någon grundlig rengöring och inte heller några närbilder. Endast basal dokumentation blev aktuell. 
Här finns närbilder och mer information om arten för eventuella intresserade.



lördag 15 januari 2022

Tenderar återvända till månen

Lagen om alltings molnighet har påverkat vädret på följande sätt:

Under sensommaren... eller egentligen tidig höst... installerades solpaneler på bloggredaktionens fastighet. Därefter blev det molnigt och förblev så hela hösten tills snön kom och täckte panelerna. Då blev det åter soligt.

För många år sedan inhandlades ett enklare (läs billigare) Newton-teleskop på equatorialmontering till en av arvingarna. Teleskopet är kvar här hemma (arvingen har varken plats eller intresse att uppbevara teleskopet) och någon stjärnklar kväll för en tid sedan kom jag på att det vore kul att återuppta lite enklare astronomi-aktivitet med detta teleskop. Okularen gick inte att finna. De fanns ingenstans. Letade, gav upp, letade, gav upp, osv, osv.
Efter återupprepade försök att hitta okularen hittades de till slut - efter två veckor - i en låda som glömts bort i det tidigare letandet. Lådan var förstås en självklar plats för dem och det första stället jag egentligen borde letat på. När okularen hittades blev det åter mulet.

Givetvis har jag överdrivit en smula. Men hur som helst.
För det första är hösten kanske inte den mest självklara tiden på året när det handlar om att installera solpaneler. Höstarna är ju ofta en tid av mycket moln och regn. Men å andra sidan har det väl ingen skillnad när de monteras. Det kommer ju liksom ändå ett nytt sommarhalvår och då är de färdigt på plats. Även nu på vintern, då snön under ett blidväder smält och rasat av dem, ger de några enstaka Watt när solen visat sig. 

Teleskopet har jag inte plockat ut trots funna okular och molnfria kvällar. Men det kommer att ske vilken kväll som helst. Fick för mig att jag skulle vilja koppla en kamera till det där teleskopet också. Visserligen är det inte den mest lämpliga teleskopmodellen för kamera, men med en specifik adapter till en liten spegelfri Canon M2 torde jag ha möjlighet att få skärpa - något som annars är lite bekymmersamt med flera Newton-teleskop och DSLR-kameror pga. avstånd mellan okularhållare och kamerasensor. Canon M2 är en liten och "grund" kamera med litet avstånd mellan objektivfattning och sensor. Adaptern som ska användas är gjord i något 3D-program (kanske Blender) och ska ännu skrivas ut. Dessutom har kamerahuset genomgått en operation för att avlägsna IR/UV-filtret framför sensorn. Det ger teoretiskt lite andra möjligheter ifall man vill rikta teleskopet ut mot t.ex. galaxer eller nebulosor i stället för enbart månen. Då tillkommer ett nytt bekymmer - nämligen lång exponeringstid som kräver att teleskopet följer med natthimlen. Equatorialmonteringen har motor, så teoretiskt ska det gå om jag får monteringen positionerad korrekt mot norr. Sedan är teleskopet antagligen för litet för riktig "deep sky-fotografering" och jag skulle dessutom behöva ljuskorrigerande optik framför adaptern också... men det får jag ta vartefter. Måste först kolla om jag har möjlighet att överhuvudtaget åstadkomma något resultat med det som finns tillhands.

I väntan på det släpade jag här om kvällen ut mitt gamla FD 150-600 f5.6 L och riktade fokus på månen. Det har jag gjort flera gånger förr och under etiketten "Platser - Rymden" finns några sådana tillfällen beskrivna.

Mellan kamerahuset och telegluggen finns en EdMika EOS-FD-adapter och ett en Canon FD 2x-A extender. Extendern gör att brännvidden är 1200 mm och adaptern gör att man kan använda gamal FD-optik på EOS-kameror. Tog några exponeringar av halvmånen som dock hängde onödigt lågt på himlen. Förhållandena var inte de bästa och jag kände mig dessutom allmänt ringrostig. Resultatet blev därefter (bilden nedan).

Några kvällar senare tänkte jag att jag måste göra ett nytt och lite mer seriöst test gällande vilken av min befintliga optik jag bör montera på kameran för att åstadkomma bästa tänkbara fotografi av månen. När jag genomförde ett sådant "test" 2020 var jag egentligen alldeles för inkonsekvent, ovetenskaplig och slarvig. Jag får konstatera att resultatet blev opålitligt i allra högsta grad.

Idén med testet är att se vilken kombination av optik som ger mest detaljer och mest "information" över månens yta. Det betyder att efterbehandlingen också tas i beaktande eftersom man gärna klämmer fram så många detaljer och nyanser som möjligt..samt ha så mycket skärpa som möjligt.

Skärpan beror i det här fallet på två saker. Givetvis spelar optiken (objektiv och eventuella tele-extenders/adaptrar) roll. Men samtidigt är atmosfären ett bekymmer. Det går liksom inte ens att ta en bild med ett objektiv, byta objektiv och ta en ny bild, sedan jämföra de två bilderna och dra en vettig slutsats. Små skillnader i atmosfärens dallrande luftskikt påverkar hela tiden "skärpan". Den skiftningen måste man alltså försöka motarbeta på något sätt.

De två "optik-alternativen" som jämförs är följande:
Alternativ 1: Canon 7D mkII + EdMika EOS-FD + Canon FD 2x-A extender + Canon FD 150-600 f5.6 L.
Alternativ 2: Canon 7D mkII + Canon EOS-FD Converter +  + Canon FD 150-600 f5.6 L.

Alternativ 1 ger en maximal brännvidd på 1200 mm och alternativ 2 ger 756 mm. Då har jag inte räknat in beskärningsfaktorn som APS-C resulterar i. Orsaken till att alternativ 2 ger ökad brännvidd jämfört med enbart objektivet (600 mm) är att adaptern innehåller optik som motsvarar 1,26x.

Alternativ 1 torde optiskt vara lite sämre och ge lite mindre valmöjligheter för exponeringstid och bländare pga den ökade brännvidden och (eventuella) kvalitativa skillnader i optiken mellan extendern i alternativ 1 och adaptern i alternativ 2. Alternativ två ska alltså rent generellt ge bättre bildresultat både vad gäller skärpa och färger, toner, valörer, dynamik. Frågan är då om den större brännvidden i alternativ 1 kan kompensera detta och således fortfarande vara det bättre valet ifall man vill få med så mycket av månens detaljer som möjligt.

Atmosfärens inverkan måste jag på ett eller annat sätt försöka minska så att testresultaten påverkas så lite som möjligt av den faktorn. Kameran ställdes in med olika bländare och exponeringstider varpå flera exponeringar togs för respektive inställning med båda optikalternativen.

När jag laddat upp råmaterialet i datorn sökte jag efter de resultat som såg mest tillfredsställande ut. Jag valde ut några få (de skarpaste) exponeringar inom en serie bilder med identiska kameraninställningar. Sedan kördes de i Zerene Stacker för en fokusstackning. Zerene är egentlgien inte ett program som normalt används för rymdmotiv. Men jag ätnkte att programmet har kapacitet att välja de skarpaste områdena ur respektive bild samt sortera bort de suddigaste vilka måste vara atmosfärpåverkade. I de skarpaste bilderna kunde man skymta att kratrarna var i skärpa på ett ställe men lite suddiga på andra ställen. Denna skärpa respektive oskärpa på kratrarna skiljer sig från bild till bild och således måste det handla om atmosfäriska effekter.

När fokusstackningen var klar exporterades resultatet ut som en ny bildfil baserad på kombinationen av de skarpaste delarna från respektive "rå-bild". Bildfilen har ingen beskärning och ingen annan redigering än själva fokusstackningen.

Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 1.

Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 2.

Ovan: Alternativ 1 - beskuren men oredigerad bild.

Ovan: Alternativ 2 - beskuren men oredigerad bild.

Dessa båda bilder är alltså inte resultatet av identiska exponeringar, de är det enskilt bästa resultatet av alla exponeringsserierna med respektive inställning och optik. De skiljer sig som synes på så sätt att det bästa resultatet med alternativ 1 råkar vara aningen mörkare än det bästa resultatet med alternativ 2. De ljusare resultaten med alternativ 1 var något mera oskarpa än detta resultat. De hade också aningen längre exponeringstid och det är möjligt att den då rådande blåsten och/eller atmosfären spelade in. Det kan alltså handla om ren slump.

Här skulle man kunna utgå från att alternativ 2 är lite mer lovande.

Ovan: Alternativ 1. Detalj.

Ovan: Alternativ 2. Detalj.

Ingendera detaljbild här ovan har genomgått bildbehandling. Trots att Alternativ 1 är aningen mera kontrastlös finns tillräckligt mycket detalj och nyanser för att det ska bli möjligt att i bildbehandlingen åstadkomma något. Detaljerna är tydligare i alternativ 1.

Ovan: Alternativ 1 efter behandling av kontraster och skärpa.

Ovan: Alternativ 2 efter behandling av kontraster och skärpa.

I bildbehandlingen försökte jag alltså lirka fram någon slags gråskala som plockar fram så många skiftningar som möjligt utan att skapa för skarpa och kraftiga kontraster. De redigerade bilderna motsvarar förstås därför inte hur man upplever månen med ögonen.

Om detta enkla och relativt snabbt gjorda lilla, halvt kvasivetenskapliga, test är lite mer pålitligt än det föregående, så tycker jag mig notera att EdMika + 2x-A är bättre än Canon EOS-FD converter när det handlar om att koppla min stora FD-zoom till kameran och frammana månens detaljer. Skillnaderna är inte gigantiska, men de finns där. Åtminstone blev utfallet på det viset den här gången.

Det betyder också att jag i framtida dokumentation av månen främst lär sikta på att köra med alternativ 1.

Nu borde jag bara fixa den där T-ring-adaptern för teleskopet och testa det också.


fredag 14 januari 2022

Mindre vedlarvsstekel

Den finlandssvenska fb-gruppen Naturväktarna (kopplat till radioprogrammet Naturväktarna) inbegriper ofta artbestämningsfrågor varpå övriga gruppmedlemmar kan svara om kunskap finns. Visserligen är det många som svarar även utan kunskap och artkännedom, men det hör inte till det här inlägget.

Jag brukar alltså tidvis gå in och kolla flödet i gruppen och se om det är något som lämnat obesvarat. Oftast tenderar jag replikera på frågor om olika småkryp. Fåglar och andra större kreatur är det ganska många andra som hinner först på.

Den här stekeln dök upp i gruppen för ett år sedan. Det handlar alltså om en mindre vedlarvsstekel, Aulacus striatus, som kläckts inomhus när frågeställaren hade tagit in alved till spisen. Eftersom det var mitt i vintern och eftersom artens årsrytm inte alls ger en vuxen individ möjlighet att överleva till sommaren frågade jag om upphittaren hade lust att skicka stekeln till mig efter frysrelaterad eutanasi. Det hade han och här är den nu. Stekeln kommer från södra Finland.

Den här stekeln ämnade jag preparera lite mer noggrant jämfört med dem jag plockar ut ur trädgårdens växthus. Men den spjärnade emot trots att jag lät den ligga ett par dagar i fuktig och mjukgörande atmosfär. Huvudet vägrade blankt göra annat än vrida sig neråt. Vingarna ville absolut inte riktas uppåt och bakåt. Tills slut gav jag upp eftersom jag var rädd att den rara - relativt rara i alla fall - insekten skulle ramla i bitar. Nålade ut vad som kunde nålas och lät den torka. Först för några dagar sedan landade den i makrostudion för lite dokumentation.

Mindre vedlarvsstekel är inte ny på bloggen. När jag observerade arten ute vid Bådaviken sommaren 2020 blev det klang och jubelfest på bloggredaktionen. Här är inlägget som behandlar såväl observationen som stekeln i sig.



Ovipositorn, äggläggningsröret, är tunn. Vedlarvsstekeln behöver inte heller borra i veden efter kamelstekeläggen den parasiterar på. Värdartens ägg ligger ofta ytligt och vedlarvsstekeln står i princip och väntar på att kamelstekelhonorna blivit klara med sin äggläggning.


Insidan av tredje benparets långa coxa (höft) används som styrhjälp och stadga för ovipositorn under äggläggningsprocessen. Insidan på coxa har räfflor som stöder ovipositorn och håller den korrekt riktad. Räfflorna syns inte så bra i bilden ovan, men höfternas utseende ger viss indikation på deras funktion.


söndag 9 januari 2022

Archaeopsylla erinacei

Genomgången av sommarens insamling är allt annat än färdig och det är många behållare med totalt osorterat material som återstår. Då handlar det dessutom bara om en grovsortering samt enkel preparering i form av limning på kartonbitar samt placering i specifik låda enligt taxonomisk tillhörighet. I går stötte jag på en ask innehållande några [insamlings]rör som inte alls hade med de ur växthusen insamlade insekterna att göra.

I ett av rören fanns en loppa jag hade glömt bort. Loppan dök upp vid köksbordet i somras och kom troligen in med hjälp av husets jycke.

Vissa loppor kan vara en aning svårbestämda och det verkar finnas drygt 50 arter i Finland. Den här hör till de som är lätta att artbestämma eftersom den (hos oss) är ensam om att ha endast enstaka tänder i såväl kammen framme/nere på huvudets sidor som kammen på pronotums bakkant (i "nacken"). Då landar man nämligen på Archaeopsylla erinacei (1).

Nämnda kamtänder är hos arten reducerade och varierar mellan en till tre på vardera sida både på huvudet och pronotum. Här syns tre tänder på huvudet och två på var sida uppe på pronotum. Hos vissa kan pronotumtänderna saknas helt (2).

A. erinacei har inget svensk namn, men när den väl får ett sådant tippar jag igelkottloppa är en lågoddsare. Den är nämligen specialiserad på just igelkottar vilket för övrigt det vetenskapliga artnamnet också avslöjar. Loppan kan dock återfinnas på bl.a. hundar och rävar även om det bara är tillfälligt då dess reproduktion enbart sker i igelkottens bo.

Släktet Archaeopsylla (fam. Pulicidae) inbegriper hittills endast två beskrivna arter. Den andra arten, A. sinensis, är en östasiatisk art. A. erinacea finns i två underarter och här uppe i Norden är det nominatformen A. e. erinacei som gäller.

Detta exemplar är intorkat och alltså inte placerat i sprit. Bakkroppen är därför tillplattad. Om någon undrar varför jag tagit två lateralbilder av hela loppan så handlade det bara om att kolla lite olika effekter med vit, respektive grå bakgrund. Båda bilderna fick komma med i inlägget. Något störande med det vita hörnet i den grå bilden. Det är förstås kartongbiten som spökar. Vill man använda grå bakgrund borde man ha grå kartong. Det är svårt att få tag på och man måste i princip stansa ut sådana själv ur rätt typ av papper. Känns som om jag borde sikta in mig på att skaffa stans och papper ågon gång i framtiden. Stansarna finns dock inte precis i den lokala butiken och verkar inte ens finnas inom EU. Jag har letat.



Referenser:

1.
Handbook for the identification of British insects. Vol. 1. Part 16. Siphonaptera
F. G. A. M. Smit.
Royal Entomological Society of London.

2.
A. Zurita et al. 
Morphological, biomedical and molecular characterization of Archaeopsylla erinacei (Bouché, 1835)
Bulletin of Entomological Research, 2017


lördag 8 januari 2022

Klämd klämbak

På något sätt gick det mig förbi att denna klämbakstekel (underfam. Campopleginae) hade krossad mellankropp. Jag hade inte ens noterat det när jag limmade den på kartongbiten. Men det gjordes enligt löpande band-metod och troligen låg den på rygg under den processen.

Det blev med viss "trötthet" jag dokumenterade den och någon riktigt inspirerad artbestämning har jag inte gett mig in på heller.

Slängde hur som helst upp stekeln i en parasitstekelgrupp och förslaget är att den tillhör släktet Sinophorus. Jag kollade i en befintlig äldre artnyckel för släktet men har inte lyckats nyckla mig fram till något av värde. En del nyckelsteg känns svårbedömda och jag har lite svårt att avgöra exakt hur vissa beskrivingar borde tolkas. Hur platt, brett eller stort är något som beskrivs som platt, brett eller stort och i jämförelse med vad? Nyckeln är en dåligt skannad "xerox-kopia" och bildmaterialet på tok för undermåligt.

Nio arter är registrerade i Finland och det borde rimligen inte vara omöjligt att sålla ut en tänkbar kandidat, men jag har för närvarande alltså inte lagt ner tillräckligt med engagemang i detta.



onsdag 5 januari 2022

Syrphus ribesii, gul solblomfluga

Sist ut av fyra, för tillfället, artbestämda blomflugor (se föregående inlägg) från växthusinsamlingen 2020 kommer här Syrphus ribesii, gul solblomfluga. Det är en hane vilket syns på facettögonen som möts mot varandra uppe på huvudet.

Arten är vanlig och bl.a. här är några fältbilder ftagna 2017.


Gul solblomfluga är en flexibel art. Vuxna individer kan ses från maj till långt in på hösten och de besöker oerhört många olika blommor bland främst flock- och korgblommiga växter. Larverna livnär sig på bladlöss.



Referens.

Bartsch, H., Binkiewicz, E., Rådén, A. & Nasibov, E. (2009). Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor. Diptera: Syrphidae: Syrphinae. ArtDatabanken, SLU.