Lagen om alltings molnighet har påverkat vädret på följande sätt:
Under sensommaren... eller egentligen tidig höst... installerades solpaneler på bloggredaktionens fastighet. Därefter blev det molnigt och förblev så hela hösten tills snön kom och täckte panelerna. Då blev det åter soligt.
För många år sedan inhandlades ett enklare (läs billigare) Newton-teleskop på equatorialmontering till en av arvingarna. Teleskopet är kvar här hemma (arvingen har varken plats eller intresse att uppbevara teleskopet) och någon stjärnklar kväll för en tid sedan kom jag på att det vore kul att återuppta lite enklare astronomi-aktivitet med detta teleskop. Okularen gick inte att finna. De fanns ingenstans. Letade, gav upp, letade, gav upp, osv, osv.
Efter återupprepade försök att hitta okularen hittades de till slut - efter två veckor - i en låda som glömts bort i det tidigare letandet. Lådan var förstås en självklar plats för dem och det första stället jag egentligen borde letat på. När okularen hittades blev det åter mulet.
Givetvis har jag överdrivit en smula. Men hur som helst.
För det första är hösten kanske inte den mest självklara tiden på året när det handlar om att installera solpaneler. Höstarna är ju ofta en tid av mycket moln och regn. Men å andra sidan har det väl ingen skillnad när de monteras. Det kommer ju liksom ändå ett nytt sommarhalvår och då är de färdigt på plats. Även nu på vintern, då snön under ett blidväder smält och rasat av dem, ger de några enstaka Watt när solen visat sig.
Teleskopet har jag inte plockat ut trots funna okular och molnfria kvällar. Men det kommer att ske vilken kväll som helst. Fick för mig att jag skulle vilja koppla en kamera till det där teleskopet också. Visserligen är det inte den mest lämpliga teleskopmodellen för kamera, men med en specifik adapter till en liten spegelfri Canon M2 torde jag ha möjlighet att få skärpa - något som annars är lite bekymmersamt med flera Newton-teleskop och DSLR-kameror pga. avstånd mellan okularhållare och kamerasensor. Canon M2 är en liten och "grund" kamera med litet avstånd mellan objektivfattning och sensor. Adaptern som ska användas är gjord i något 3D-program (kanske Blender) och ska ännu skrivas ut. Dessutom har kamerahuset genomgått en operation för att avlägsna IR/UV-filtret framför sensorn. Det ger teoretiskt lite andra möjligheter ifall man vill rikta teleskopet ut mot t.ex. galaxer eller nebulosor i stället för enbart månen. Då tillkommer ett nytt bekymmer - nämligen lång exponeringstid som kräver att teleskopet följer med natthimlen. Equatorialmonteringen har motor, så teoretiskt ska det gå om jag får monteringen positionerad korrekt mot norr. Sedan är teleskopet antagligen för litet för riktig "deep sky-fotografering" och jag skulle dessutom behöva ljuskorrigerande optik framför adaptern också... men det får jag ta vartefter. Måste först kolla om jag har möjlighet att överhuvudtaget åstadkomma något resultat med det som finns tillhands.
I väntan på det släpade jag här om kvällen ut mitt gamla FD 150-600 f5.6 L och riktade fokus på månen. Det har jag gjort flera gånger förr och under etiketten "Platser - Rymden" finns några sådana tillfällen beskrivna.
Mellan kamerahuset och telegluggen finns en EdMika EOS-FD-adapter och ett en Canon FD 2x-A extender. Extendern gör att brännvidden är 1200 mm och adaptern gör att man kan använda gamal FD-optik på EOS-kameror. Tog några exponeringar av halvmånen som dock hängde onödigt lågt på himlen. Förhållandena var inte de bästa och jag kände mig dessutom allmänt ringrostig. Resultatet blev därefter (bilden nedan).
Några kvällar senare tänkte jag att jag måste göra ett nytt och lite mer seriöst test gällande vilken av min befintliga optik jag bör montera på kameran för att åstadkomma bästa tänkbara fotografi av månen. När jag genomförde ett sådant "test" 2020 var jag egentligen alldeles för inkonsekvent, ovetenskaplig och slarvig. Jag får konstatera att resultatet blev opålitligt i allra högsta grad.
Idén med testet är att se vilken kombination av optik som ger mest detaljer och mest "information" över månens yta. Det betyder att efterbehandlingen också tas i beaktande eftersom man gärna klämmer fram så många detaljer och nyanser som möjligt..samt ha så mycket skärpa som möjligt.
Skärpan beror i det här fallet på två saker. Givetvis spelar optiken (objektiv och eventuella tele-extenders/adaptrar) roll. Men samtidigt är atmosfären ett bekymmer. Det går liksom inte ens att ta en bild med ett objektiv, byta objektiv och ta en ny bild, sedan jämföra de två bilderna och dra en vettig slutsats. Små skillnader i atmosfärens dallrande luftskikt påverkar hela tiden "skärpan". Den skiftningen måste man alltså försöka motarbeta på något sätt.
De två "optik-alternativen" som jämförs är följande:
Alternativ 1: Canon 7D mkII + EdMika EOS-FD + Canon FD 2x-A extender + Canon FD 150-600 f5.6 L.
Alternativ 2: Canon 7D mkII + Canon EOS-FD Converter + + Canon FD 150-600 f5.6 L.
Alternativ 1 ger en maximal brännvidd på 1200 mm och alternativ 2 ger 756 mm. Då har jag inte räknat in beskärningsfaktorn som APS-C resulterar i. Orsaken till att alternativ 2 ger ökad brännvidd jämfört med enbart objektivet (600 mm) är att adaptern innehåller optik som motsvarar 1,26x.
Alternativ 1 torde optiskt vara lite sämre och ge lite mindre valmöjligheter för exponeringstid och bländare pga den ökade brännvidden och (eventuella) kvalitativa skillnader i optiken mellan extendern i alternativ 1 och adaptern i alternativ 2. Alternativ två ska alltså rent generellt ge bättre bildresultat både vad gäller skärpa och färger, toner, valörer, dynamik. Frågan är då om den större brännvidden i alternativ 1 kan kompensera detta och således fortfarande vara det bättre valet ifall man vill få med så mycket av månens detaljer som möjligt.
Atmosfärens inverkan måste jag på ett eller annat sätt försöka minska så att testresultaten påverkas så lite som möjligt av den faktorn. Kameran ställdes in med olika bländare och exponeringstider varpå flera exponeringar togs för respektive inställning med båda optikalternativen.
När jag laddat upp råmaterialet i datorn sökte jag efter de resultat som såg mest tillfredsställande ut. Jag valde ut några få (de skarpaste) exponeringar inom en serie bilder med identiska kameraninställningar. Sedan kördes de i Zerene Stacker för en fokusstackning. Zerene är egentlgien inte ett program som normalt används för rymdmotiv. Men jag ätnkte att programmet har kapacitet att välja de skarpaste områdena ur respektive bild samt sortera bort de suddigaste vilka måste vara atmosfärpåverkade. I de skarpaste bilderna kunde man skymta att kratrarna var i skärpa på ett ställe men lite suddiga på andra ställen. Denna skärpa respektive oskärpa på kratrarna skiljer sig från bild till bild och således måste det handla om atmosfäriska effekter.
När fokusstackningen var klar exporterades resultatet ut som en ny bildfil baserad på kombinationen av de skarpaste delarna från respektive "rå-bild". Bildfilen har ingen beskärning och ingen annan redigering än själva fokusstackningen.
Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 1.
Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 2.
Ovan: Alternativ 1 - beskuren men oredigerad bild.
Ovan: Alternativ 2 - beskuren men oredigerad bild.
Dessa båda bilder är alltså inte resultatet av identiska exponeringar, de är det enskilt bästa resultatet av alla exponeringsserierna med respektive inställning och optik. De skiljer sig som synes på så sätt att det bästa resultatet med alternativ 1 råkar vara aningen mörkare än det bästa resultatet med alternativ 2. De ljusare resultaten med alternativ 1 var något mera oskarpa än detta resultat. De hade också aningen längre exponeringstid och det är möjligt att den då rådande blåsten och/eller atmosfären spelade in. Det kan alltså handla om ren slump.
Här skulle man kunna utgå från att alternativ 2 är lite mer lovande.
Ovan: Alternativ 1. Detalj.
Ovan: Alternativ 2. Detalj.
Ingendera detaljbild här ovan har genomgått bildbehandling. Trots att Alternativ 1 är aningen mera kontrastlös finns tillräckligt mycket detalj och nyanser för att det ska bli möjligt att i bildbehandlingen åstadkomma något. Detaljerna är tydligare i alternativ 1.
Ovan: Alternativ 1 efter behandling av kontraster och skärpa.
Ovan: Alternativ 2 efter behandling av kontraster och skärpa.
I bildbehandlingen försökte jag alltså lirka fram någon slags gråskala som plockar fram så många skiftningar som möjligt utan att skapa för skarpa och kraftiga kontraster. De redigerade bilderna motsvarar förstås därför inte hur man upplever månen med ögonen.
Om detta enkla och relativt snabbt gjorda lilla, halvt kvasivetenskapliga, test är lite mer pålitligt än det föregående, så tycker jag mig notera att EdMika + 2x-A är bättre än Canon EOS-FD converter när det handlar om att koppla min stora FD-zoom till kameran och frammana månens detaljer. Skillnaderna är inte gigantiska, men de finns där. Åtminstone blev utfallet på det viset den här gången.
Det betyder också att jag i framtida dokumentation av månen främst lär sikta på att köra med alternativ 1.
Nu borde jag bara fixa den där T-ring-adaptern för teleskopet och testa det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar