Våren i Bådaviken

Letade mig ut för att njuta av långfredagens kyliga snålblåst vid Bådaviken. Vår-avancemanget har ett tillfälligt uppehåll. Trots att jetvinden för tillfället snirklar sig så att kall polarluft dras ner över Norden, så är vintern dömd att gå under för den här gången. Senaste dagars kyla och nysnö är endast de sista konvulsionerna (hoppas jag). Nu är det bara att räkna in återkommande flyttfåglar vartefter de anländer.

Sångsvanarna har förstås frekventerat våra österbottniska åkrar länge redan.

Fjärden utanför Bådaviken släpper sin is. Det är säkerligen främst strömmen från älven som rivit upp den breda isrännan.

Bland träden inne i viken stressade rödhaken omkring.

Tofsviporna höll på med sitt fladderkrumbuktande och tjoflöjtande.

Passade på att ta några dokumentationsbilder över dagsläget fredagen den 14.4.2017. Alltid intressant att jämföra vårarnas antågande år från år.

Skogen bakom fågeltornet består till stora delar av björkar.

Svanar efter svanar passerade. Troligen var de på väg in mot någon betesplats.

På väg hem stannade jag till och spanade in vilka fåglar som håller till i älven. Andfåglarna representerades av storskrake, bläsand, gräsand och kricka.

Långlänk på Villskär

För lite bakgrundsinformation: se föregående inlägg.

Under lördagen blev min uppgift att kontrollera lomflottar ute i sjöarna/träsken på Villskär. För att de övriga arbetslagen inte skulle behöva ägna extra tid åt att köra båt några längre sträckor beslöt jag stiga iland bara tvärs över "sundet" från Kummelskär, sedan gå till respektive träsk och slutligen återkomma till samma punkt, som ju var tydligt synlig från hamnen vid naturstationen. Visserligen en rejäl bit att fotvandra i helt hopplöst svårforcerad terräng, men jag hade inte bråttom och såg fram emot strapatsen.

Kameran var förstås också med. Men du milde tid vad jag lyckades hålla den konstant felinställd. För det första var den förhandsinställda bildkvaliteten av någon outgrundlig anledning galet fel - något jag upptäckte först när jag kommit hem och tankat in bilderna i datorn. Dessutom hade jag jämnt och ständigt fel bländare och/eller fel ljus-/mörker-kompensation - ofta även fel ISO. Orsakerna till fel inställningar för bländaren och exponeringskompensationen hade att göra med att jag höll kameran i ett visst grepp när jag klämde mig fram mellan träden, genom kvistarna och bland stenbumlingarna. Mitt grepp var av det slaget att jag tidvis i misstag kom åt de vred som ställer in nämnda funktioner. Kameran ville jag ju ha stand by, så den var förstås beredd att lyda mina omedvetna order. Det betydde att jag i flera lägen smattrade på med exponeringar som bara resulterade i helt oanvändbara bilder. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt i något sammanhang framöver. Omtent.

Några rovfåglar kretsade över Kisträsket. Fiskgjuse (ej på bild) sågs med jämna mellanrum ett flertal gånger vid några av träsken. Ormvråken i bilden ovan är faktiskt bara den tredje jag ser i sommar.

Havsörnen (nedan) hade sällskap av två lärkfalkar. Falkparet var väl inte helt överförtjusta i örnens närvaro.

Orkidéer blommade här och var. Bl.a. Jungfru Marie nycklar - Dactylorhiza maculata.

Lomflottarna är numera översållade av många olika växter.

Vid Hemträsket huserade en gråhäger.

Även ett sångsvanspar höll Hemträsket som hem. De var ändå smått skeptiska till min närvaro och gled iväg bort mot västra stranden där de sedan vandrade över till det träsk som ligger intill.

Vita näckrosor är rikliga i Hemträskets vatten.

Svanen i Holmträsket verkade inte ha familj.

Lite här som var ute i skogen, blev jag utskälld av rödhakar med näbben full av larver. De har fortfarande matning av ungar på dagsprogrammet.

I lilla, lugna Krokviksträsket var det skräddarsamling.

Lomflottarna då? Jo de var på plats. Några lommar fick jag tyvärr inte se men åtminstone i det ena träsket spekuleras storlommen häcka.

Vandringen tog totalt sex timmar (med pauser vid respektive träsk) och jag beräknade att sträckan blev tio kilometer. Jag var onekligen rätt mör efteråt. Terrängen är som sagt riktigt tungforcerad. En kanonbra långlänk helt enkelt.

På söndagen var vädret av helt annan karaktär. Regnet började sila ner på förmiddagen. Då hade vi ännu ett antal holkar att gå igenom. Det slutliga resultatet har jag inte koll på eftersom en sammanställning ännu ska göras. Generellt verkar knippornas häckning ha varit rätt klen medan storskrakarna lyckats en smula bättre. Flera av holkarna är också relativt nyuppsatta och ibland tar det tid för fåglarna att upptäcka dem - speciellt de som inte är väl synliga från vattnet. Holkarna är livsviktiga för fåglarnas population. Naturliga bohål (t.ex. spillkråk-bon) är numera synnerligen sällsynta. Storskraken är inte lika beroende av holkar men lider hårt av rovdjurspredation på ägg när de har sina bon på marken. Storskrake-populationen är dessutom på väg neråt och det är således skäl att hjälpa dem så gott det går.

Rapport från en söndag i slutet av september

Till helgen rev vinden i och det var fortfarande blåsigt nu på morgonen. Vattnet var högt och fågellivet lågt vid Kimo åmynning. Utöver vitfåglarna och kråkorna fanns en liten grupp kärrsnäppor på plats. Efter en stund anlände också några vitkindade gäss. De cirkulerade länge och väl för att sedan återvända in mot land.

Ett par gånger blev det massuppflog men ingen rovfågel fastnade på min näthinna.

Gässen återvände och efter ett antal nya varv över stranden landade de till slut en bit ut i vattnet. En havsörn trotsade motvinden långt ut över fjärden och stretade iväg mot Maxmo-hållet. Fåglarna vid åmynningen tog ingen notis.

Blåsten tog så småningom bort värmen och engagemanget. Jag hade klätt mig i alldeles för fåtaliga och tunna lager tyg.

Vid Bådaviken var det lugnare och solen lyckades övervinna blåsten. Kråkorna kraxade, mesarna tjattrade och ladusvalorna jagade insekter ovanför vassen.

Helgens vindbyar har gjort sitt bästa för att slita bladen från kvistarna och det är nästan så att träden inte fått en chans att hinna stå i höstfärger.

Det är den där tiden nu. Lite vemodigt på något sätt och vis. Kanske mest för att det myckna  livet från sommaren tynar bort.

Nåväl. Särskilt vemodigt är det kanske ändå inte. Aktiviteten ute i naturen byter skepnad och det är bara att följa med i skeendena.

Ett gäng på kanske 5-7 stycken rödhakar verkade överaktiva. Fart och fläkt inne i virrvarret av grenar och kvistar varvades med korta, intensiva tjitterstunder.

När rödhakarna dragit vidare genom skogen följdes de av taltrastar. Det är andra visor nu än i maj.

Rödhakeryggar

Lustiga egenheter de har, de där rödhakarna - Erithacus rubecula. Medan de sjöng var de relativt försiktiga och höll sig på behörigt avstånd. Men när de var klara med konserten hade de inget emot att komma fram och kolla läget. Ville de månne ha betalt? 

Bilderna togs för övrigt en stund efter mitt filmande i skogen 1.5.

Visserligen kom de ganska nära men det blev förvånansvärt svårt att få en bild där rödhaken inte vände stjärten mot kameran. Fågeln höll ständigt ryggen mot mig och plirade bara lite över "axeln" för att se vad jag var på väg att hitta på. 

Till slut fick jag ändå nästan - men bara nästan - en bild som kan sägas vara mera från sidan än bakifrån.

Taltrast - även på film

Järnsparven flög sin kos och jag fortsatte vidare till en plats med glest stående höga träd. Här dominerades ljudbilden av klara, korta och upprepade fraser levererade med rejäl pondus. 

Det var givetvis taltrasten - Turdus philomelos - som beslutsamt proklamerade sin egen närvaro. Han har en skön stil. Den långsamma - ja alltså "talade" - sången förmedlas med ett avslappnat och självsäkert sätt. Lite som Johnny Cash en gång i tiden. Jag höll mig på avstånd för att inte störa. Ni kan höra och se honom (taltrasten. Inte Cash) i klippet nedan. I filmsnutten skymtas även en blyg rödhake. De var flera sådana men jag lyckades den här gången inte filma dem bättre än så här. Däremot blev det något enstaka fotografi. De kommer in på bloggen lite senare.

Taltrastarna brukar också synas vid Bådavikens fågeltorn. Däremot hör jag dem sällan där. De brukar dyka upp mot förmiddagen och är då främst i färd med att leta mat på marken framför tornet.

Dessa två - högst dokumentära - bilder är tagna från tornet 27.4. Notera Highland-komockan till höger i bilden ovan.