Silltrutskoloni 9.7. Några övriga fåglar

I förra inlägget brände jag på med silltrutar i mängd och massor. Andra fåglar syns också i (eller i närheten av) kolonierna och kameran riktas i förbifarten även mot dem när tillfälle ges

Exempelvis skärpiplärka (ovan) är en karaktärstätting på holmarna.

Gå även till det länkade silltrut-inlägget för en kort kommentar om varför fotografierna finns. Det är ju under inga omständigheter etiskt att besöka fågelbon och kolonier för att fotografera.

Kustlabbarna (1 st par) ser till så att trutarna, fiskmåsarna och tärnorna inte har hur fritt fram som helst när de ska "hem" med mat i näbb eller kräva. Under fotograferingstillfället höll de dock koll på oss inventerare.

Råkar man röra sig för nära kustlabbarnas ungar får man förstås hålla sig aningen vaksam. Rätt som det är viner det till tätt ovanför skalpen när de stridbara föräldrarna visar var skåpet ska stå.

Fiskmås.

Fisktärna.

Såväl matning av redan stora, flygga ungar som ruvning pågick. Det senare utfört av par som misslyckats i sitt första häckningsförsök.

Skräntärnparets två ungar kunde skymtas på stenar i vattnet en bra bit från holmarna. Föräldrarna gjorde förstås ändå sina spaningsflygningar över oss inkräktare.

Rödbenans ungar blev endast flyktigt, och dassigt, dokumenterade medan de hastade förbi mellan stenar och växter.

Roskarl hör också dessa holmar till. 

Det finns flera par i det undersökta området. Nedan det ena parets ena unge.

I juli är kärrsnäpporna på väg söderut. De är typiska observationer i skärgården den här tiden på året.

Kustlabb + kustlabb = kustlabbungar

Det har blivit många inlägg från den pågående inventeringen och ringmärkningen av de fåglar som huserar på några skär någonstans i trakten. Här följer ännu mera.

Att det finns kustlabb i området förstår man om man läst ett par tidigare inlägg här på utgångspunkten. Även de fåglarna får ringar. 

Det är fråga om två par som bor grannar med varandra. Här ovan (båda bilderna) är ena parets äldre unge.

Och här ovan är deras tvåa. Labbar har normalt två ägg och om allt går bra föder de således även upp två ungar. Labbföräldrar kan vara hyfsat aggressiva. De här ungarnas förmyndare var dock relativt beskedliga. Ungarna ligger stilla, blänger upp ur vegetationen, får sin ring och småbits bara lite halvapatiskt medan vingen mäts. Allt är över på några få minuter.

Det andra labbparet hade något äldre avkommor. Deras första (och större) unge syns på bilden här ovan och nedan.

Medan vitfåglar (måsar och trutar) har ungar som går i något ljusgrått (el ljusbrunaktigt) och mörka kamouflagefläckar, har labbarna som synes mörka ungar. De första dunbollarna är jämnt bruna och när täckfjädrar och pennor börjar framträda har de en ljust spets/ände som bildar ett vattrat mönster.

Labbungars mat kan ha varit i två olika krävor innan det bjuds. Ingen viktig information. Bara ett litet konstaterande som slog mig. 

Roskarl + kustlabb = irritation

Kustlabbens rykte bland övriga Aves-representanter gör att den får stå ut med en del irritation. Stentuffa roskarlar bränner propparna när labbarna envisas med att flyga omkring i grannskapet.

Nutid + labb = kustlabb

En gång i tiden hette Stercorarius parasiticus bara labb. Numera heter den kustlabb. Jag har fortfarande svårt att få det där ordet kust placerat i täten av namnet. Den vill därmed fortfarande heta bara labb när jag ska haspla namnet ur mig. Kustlabb är i och för sig inget jag ogillar. Jag har alltså inget emot namnförändringen i sig.

Labben... kustlabben har allt lite exotiska drag. Dels beror det på att den inte är någon riktig dussinfågel här i trakten. Kanske inte ovanlig - men absolut inte heller något man ser varje dag om man nu inte råkar spendera sommaren i yttre skärgården. Dessutom rör den sig med en egen karaktär. Dess sätt att ta sig fram genom lufthavet är en säregen kombination av pondus och stilfull elegans. Kustlabben jämförs ju ofta med falkar i flykten. Liknelsen säger mycket, men samtidigt smyger kustlabben ibland in det där högsjöfågelsättet (läs typ lira) att ta fart och susa framåt ovanför vågorna.

Labben har också ett drag av frihet hos sig. Det där att röva mat från måsar och tärnor är väl lite badass/outlaw/rebelliskt i sig, men det är inte riktigt det jag i första hand tänker på. Nej, det handlar kanske främst om deras vintervistelser - som ju kan vara mer eller mindre var de behagar befinna sig. De drar liksom mest bara långt söderut och kan där vingla omkring ganska fritt - lite vagabondaktigt runt kuster och ut över haven. Kustlabbarna verkar inte vara så oerhört låsta vid någon annan plats än där var de häckar. 

Alla sådana tankar är förstås förmänskliganden av ett djur som för sin överlevnad sliter lika ont som alla andra djur. Labben är inte någon rebellisk vagabond. 

Den är en labb... ja eller kustlabb då förstås... en fågel med den anpassning den har. Jag gillar kustlabben!