måndag 26 september 2022

Störd av ekorre

Nykarleby, lördagen 20.8.2022
Efter ett gäng starar och en amiral hindrat mig från att läsa koncentrerat i lugn och ro var jag åter på väg in i vetenskapstidskrifternas underbara universum. Hjärnan höll på att etablera grepp om innehållet. Precis då registrerade några ljuskänsliga celler precis i kanten av näthinnan en rörelse i cembratallen. 

Rörelsemönstret var lätt att känna igen även om det inte observerats i trädgården sedan 1990-talet.

En ekorre, Sciurus vulgaris, som lockats av vad cembratallen bjuder på.

Ekorrar har högst antagligen gjort korta besök i trädgården sedan 90-talet. Korpgluggarna har dock bara inte fått korn på dem. Orsaken till deras besök har även tidigare varit den stora cemtbratallen och dess rejäla frön som är god energikälla åt alla som kommer åt dem. Smalnäbbade nötkråkor och större hackspett brukar också låta sig väl smaka.

Läsningen fick förstås pausas än en gång. 
Vem kan sitta och läsa helt oberört medan en ekorre för ovanlighetens skull ses hasta omkring i trädgårdens träd?

Dessutom är ju faktiskt det här inlägget historisk ekorr-premiär på denna naturblogg. 
Med tanke på att bloggen snart fyller tio år, med tanke på bloggens ämnesflora och med tanke på ekorrars vanlighet är det ett ganska anmärkningsvärt faktum. 

Brukar få konstatera samma anmärkningsvärdhet för en del andra vanliga djur vilka dyker upp sent i det här lilla www-hörnet.

Så småningom var ekorren försvunnen och jag skulle äntligen få läsa i fred.



söndag 25 september 2022

Störd av amiral

Nykarleby. Lördag 20.8.2022. 
Jag sitter i trädgården och försöker efter distraktion återkomma till den litteratur jag ämnat insupa i det vackra och varma sensommarvädret. Det handlar om en försvarlig hög olästa nummer av Nature och Science som ständigt tränger sig före i kön av olästa böcker. De olästa böckerna har jag inte ro att läsa om jag inte läst de veckovis kommande tidskrifterna. 

Kampen mot den olästa litteraturen är högst ojämn. 
Det är samtidigt ändå en angenäm kamp.

Ännu en gång upptäcker jag att jag får läsa om ett stycke här och ett stycke där på grund av störande faktorer i omgivningen. Den här gången är det en amiral, Vanessa atalanta, som fladdrar runt de blommande dahliorna ett par meter bort. 

"Det här duger inte!" Tänkte jag... och blev tvungen att gå in efter makroobjektivet som förstås inte kom med ut när de där stararna skulle fästas på kamerasensorn.

Nåväl!
Efter tvångsmässigt utförd dokumentation kände jag mig tillfreds med situationen och kunde återvända till nämnda tidskrifter utan att uppleva fjärilen som störande. 



Störd av starar

Lördag 20.8. Jag placerade häcken i en trädgårdsstol med avsikt att minska - eller bromsa - det ständigt växande berget av oläst litteratur. Vädret var perfekt för den typen av utomhusaktivitet.

Särskilt mycket frid fick jag väl inte. 
Bl.a. började ett gäng starar störa koncentrationen och till slut blev jag helt enkelt tvungen att gå in efter kameran för att åstadkomma en gnutta dokumentation. Sedan satt jag och betraktade deras rörelser i och mellan träden. Häggbären lockade.

Stare, Sturnus vulgaris, är en fågel jag förknippar starkt med barndomen. Runt huset på hemmatomten (Replot) fanns bebodda starholkar i en stor mängd träd. Fåglarna blev en central del av både den visuella och audiella utomhustillvaron under våren och försommaren fram tills dess ungarna hoppade ur holkarna alla stararna plötsligt "försvann" ända tills det var dags för flytt söderut.

Här på nuvarande Utgångspunkt ser jag dem nästan enbart på sensommaren i samband med höstflyttningen. Centrum av en liten stad är inte vad de föredrar under häckningen.

Starens relativa vanlighet till trots har jag fram tills nu presterat endast ett enda inlägg. Det här inlägget är närmast en repris på det förra.




 

torsdag 22 september 2022

Mickelsörarna 12-14.8. Del 2

För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.

Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.

En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.

Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.

Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.

Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs.

Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.

Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.

Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.

Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).

De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.



Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.

Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby.

Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.

Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat. 

Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater. 

Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.


Mickelsörarna 12-14.8. Del 1

12-14.8 deltog jag i en exkursion till Mickelsörarna. Målet var att inspektera och registrera förändringar i ett antal provrutor där Forststyrelsen under ett flertal år planerade och utförde åtgärder för att uppnå naturligare skogsbiotop i den tidigare ekonomiskogen av tätt stående, ogallrade tallar vilka är förhärskande i delar av arkipelagen. 

Den huvudsakliga metodiken var att fälla och/eller ringbarka tallar i ytor som varierade mellan 20x20 till drygt 50x50 m beroende på trädens storlek. Ringbarkning skedde främst i utkanten av ytor med fällda träd. 

Tanken var att lövträd och granar sakteliga skulle fylla upp ytorna i naturlig succession. Samtidigt innebär den döda veden i form av både liggande och stående stammar goda möjligheter för vedlevande organismer och därmed chans till ökad biodiversitet.

Åren 2013 och 2015 deltog jag genom Jakobstadsnejdens Natur (JNN) som var samarbetspart i projektet. Här är ett av flera blogginlägg från året 2013. Projektet avslutades 2015 och sedan dess har ingen uppföljning gjorts. Inom JNN har det således redan en längre tid diskuterats att någon form av återbesök, monitorering och utvärdering skulle vara intressant. Den här sommaren blev det av.

Vi var fyra personer som 12.8 tog en båt till Mickelsörarna och koncentrerade oss på att se alla provrutorna från de inledande projektåren mellan 2008 och 20011. Granskningen innebar (i mån av möjlighet) räkning av fällda och ringbarkade träd (för dubbelkoll med ursprungsstatistiken) samt notering kring vedens status - dvs. hur omfattande förmultningen varit och hur många av de stående ringbarkade träden som fortfarande stod upprätta. Vi uppskattade/räknade antalet nya trädplantor och bedömde huruvida de hade skador av hjortdjur. Även övrig växtlighet i provrutorna noterades (förekomst av t.ex. hallon, ormbunkar, osv.). På basis av observationerna gjordes därefter en konklusion gällande hur väl rådande resultat motsvarar målsättningen. Den slutliga konklusionen är i skrivande stund inte klar, men vi fick tydliga indikationer på hur utvecklingen varit i de olika provrutorna.

Som komplement till den allmänna granskningen spanade jag efter småkryp som kan knytas till död ved. Någon ingående spaning var det ändå inte och speciellt första dagen ägnade jag mig mera åt andra iakttagelser.

Myror av olika slag ockuperar gärna miljön under barken och tidigare gnagda gångar. Jag vågar inte artbestämma jordmyrorna (släktet Lasius) i bilden ovan men här har de i alla fall återanvänt förpuppningskammaren av en långhorning som jag förmodar var barrträdlöpare, Rhagium inquisitor.

Det vore troligen intressantare att spana efter insekter under försommaren eller högsommaren. Vid vårt besök i mitten av augusti var det ganska lugnt bland småkrypen rent allmänt. En stor del av stammarna har dock passerat den absolut mest "produktiva delen" beträffande förekomst av vedlevande insekter. Flyghål skvallrade ändå om att det under årens lopp varit riktigt gott om liv under barken och inne i stammarna. Flyghålen var av alla tänkbara storlekar och på många ställen var bark och träflisor avlägsnade av födosökande hackspettar.

Svamp är en självklar ingrediens i död ved. Det vore av värde att ha någon mykolog med sig under eventuella framtida utvärderingar. Poängen är förstås att inte bara allmänt artbestämma organismer som hittas, utan att i förväg se över vilka potentiella sällsynta och rödlistade arter det kunde vara skäl att leta efter mer specifikt. Den strategin gäller alla organismgrupper. Död ved är trots allt hemvist för många rödlistade organismer.

Svampen ovan vågar jag för närvarande inte meddela något namn på. Det är under utredning men bildmaterialet kanske inte räcker till. Jag borde skärpa mig och dokumentera svampar så som man bör dokumentera dem ifall man vill komma fram till art.

Korsspindel, Araneus diadematus, har inte med död ved att göra. Men hänger en sådan spindel plötsligt lämpligt framför ögonen så tar man en bild eller två hur som helst.

Det här var ingen stor individ och i skumrasket - det började bli lite skymning innan vi var klara den första kvällen - hyste jag (med mina lite skraltiga ögon) inledningsvis viss förhoppning om att den "svartvita" hjulspindeln eventuellt kunde vara tajgahjulspindel, Araneus nordmanni. Det hade ju varit enormt kul. Så var ju inte fallet.

Dylika brokigt tecknade individer är typiska i skuggig skog.

Tallarna i  provrutorna fälldes primärt in mot mitten av rutan. Sålunda kom de att ligga på varandra och skapa en plockepinn-hög av stammar som hjortdjuren helst skulle undvika att röra sig i. Det skulle i sin tur skydda ungplantorna av björk och rönn i mitten av trädhopen. Teorin visade sig fungera i praktiken och småplantor centralt bland stammarna var oskadade medan plantor i utkanten visade tecken på att ha blivit betade.

En bieffekt av fällningsriktningen är att stammarns förmultningstakt blir väldigt varierad. Stammarna längst ner utsätts för mera fukt och snabbare röta medan de översta får en långsammare förmultningstakt vilket ytterligare ökar chansen för mångfald bland nedbrytarna.

En till korsspindel. En mörkbrun hona som jag missade mig med vad fokusinställning anbelangar. Hon satt på knepig plats och jag brydde mig inte om att lirka ner henne i min lilla fotolåda.

Fällda tallar av mindre storlek hade i flera fall nästan helt försvunnit ner i marken och under mossan. 

Mossor och lavar är förresten också något som någon kunnig borde utvärdera i dessa provrutor. 
Här nedan är det tät fransmossa, Ptilidium pulcherrimum, en kvastmossa, Dicranum sp. och någon väggmossa, Pleurozium sp. som växer på en av tallstammarna. 
Tack till Carl Andersson och Lars Salomon för bestämningar!

Del 2 följer...


tisdag 20 september 2022

Trädgårdskorsspindlarna 2022

Skamligt som bara den. Men den här sommaren har jag underlåtit min normala dokumentation av korsspindlarna man hittar i trädgården. Det brukar vara någonstans kring tio vuxna honor man får ögonen på årligen och jag noterade (utan kamera) att antalet var ungefär samma den här säsongen. Vanligen söker jag efter dem med ficklampa och kamera när mörkret lagt sig men nu det blev alltså inte av och när detta skrivs har i stort sett alla lagt ägg och dött.

En av "trädgårdshonorna" fotograferade jag i alla fall 8.8 då hon satt i sitt nät mitt på blanka dagen när jag passerade med kameran. Hon satt lite illa till och det blev bara en halvdan bild av ryggsidan. Hade inte hjärta att störa henne heller bara för lite bättre bilder ovanifrån. Hon fick sitta i fred med sin halvupplösta gräshoppa.

Den här röda färgvarianten brukar vara vanligast på trädgårdens solsida där hon hade sitt nät. Inne i skuggigare partier ser man oftare bruna individer.


 

fredag 16 september 2022

Astata boops

Sommaren 2012 hade jag den senaste verifierade observationen av någondera art i underfamiljen Astatinae (fam. Crabronidae). Sedan dess har jag årligen spanat efter dessa skinnbaggejägare i trädgården men utan resultat. Det ska sågar att trädgården numera saknar riktigt lämplig mark för grävande steklar. Det är en brist som borde åtgärdas eftersom många solitära bin och rovsteklar nyttjar torr och sandig mark som boplats.

8.8 satt så denna hane av Astata boops på kanten av bloggredaktionens släpvagn. Hanar av A. boops kan lätt skiljas från övriga arter i underfamiljen genom att "ansiktet" är svart. De andra har en tydligt vit fläck i "pannan".

Intressant att hanarna har dessa stora ögon och därmed motsvarande könsdimorfism som hos ett vissa grupper bland flugorna. Hos Astatinae-hanar möts facettögonen bakom punktögonen, som då kommer fram mot "pannan", medan facettögonen hos flug-hanarna möts framför punktögonen.

Om han hittade någon hona kan jag tyvärr inte svara på.


torsdag 15 september 2022

Blåbärsbifångst 3: Kardarspindel

Blåbärsrensning 3.8 resulterade även i en kardarspindel, släktet Dictyna. Artbestämning är knepig på basis av enbart en dylik bild men det torde handla om ljungkardarspindel, Dictyna arundinacea, med tanke på det mörka mitttbandets proportioner. Det är ändå inget jag är kassaskåpssäker på. En ganska blek individ.


Blåbärsbifångst 2: Aprikostofsspinnare

Under rensning av blåbär 3.8 dök denna bifångst upp.

Det rör sig om en liten larv av aprikostofsspinnare, Orgyia antiqua.

Det slog mig samtidigt att bloggen funnits i snart tio år utan att jag publicerat någon sådan tidigare. Jag har alltså inte heller dokumenterat aprikostofsspinnare förr även om det är en hyfsat vanlig art vars larver inte är särskilt svåra att hitta.

Den ser ut att ha tappat tofsen på vänstra sidan bakom huvudet. Att hitta aprikosstofsspinnare bland blåbär är inte så förvånande eftersom blåbär (bladen) hör till en av de många olika växter de kan leva på.



Blåbärsbifångst 1: Brokhoppspindel

En liten, ung hona av brokhoppspindel, Evarcha falcata, som följde med hem i en hink blåbär 2.8. Hon förpassades till en lämplig plats i trädgården där jag tidigare sett artfränder.


onsdag 14 september 2022

Kungskrabbspindel

En del störigt vitt damm saboterar sikten en smula. Men det var en svårstädad spindel som inte fick tillräckligt med sopborsten (en liten pensel). Kände att jag inte hade lust att störa den allt för mycket med penseln heller.

Den här krabbspindeln kom hem till mig från Jakobstad i en liten ask varpå artbestämning och fotosession följde.


Det är år och dagar sedan jag nyttjat mitt araknoskop. Kände att det var läge att gräva fram det ur gömmorna och ta ett par bilder. Dessvärre gjordes det helt och hållet utan spindelns medgivande... så där på tal om att inte "störa spindeln allt för mycket".

Det här är en vackert röd hona av kungskrabbspindel, Xysticus bifasciatus, som efter dokumenteringen fick flytta ut i trädgården. Det betyder att det blev en introducerad art som därmed inte heller ett blir ett giltigt trädgårdskryss. Kungskrabbspindel är nämligen inte observerad i trädgården.

Arten är förvånansvärt sällan rapporterad i Finland.