Venedigresa. Del 4 - Murödla

På samma ställen som jag hittade och dokumenterade bredsektorspindlar fanns också en hel del murödlor - Podarcis muralis. Jag har fotograferat dem vid ett par tillfällen tidigare - här i Venedig 2013 och här i norra Lazio 2015.

Flera exemplar solbadade på det varma järnstaketet mellan strandpromenaden och Giardini. Problemet var att de också hade fått en hel del av den värme de eftersträvade och därmed var toksnabba på att ta sig in i det täta buskage som delvis omgärdar staketet. De största och maffigaste exemplaren hann jag inte få några bilder av. Så alla bilder är tagna av en relativt liten och cool typ som inte var så himla rädd för kameran. 

Övriga ödlor möjliga att hitta i Venedig är släktingen Podarcis siculus (ruinödla) samt geckoödlorna Tarentona mauritanica (murgecko) och Hemidactylus turcicus. Någon safariresa var jag ändå inte på och får väl därför vara hyfsat nöjd med det futtiga bildmaterial jag lyckades prestera av några enstaka djur under en kort stund den dag jag inte hade dagen fullproppad av jobbrelaterat göromål.

Venedigresa. Del 3 - Bredsektorspindel

I Venedigs östra "ända" ligger området Giardini som på sydsidan mot "strandpromenaden" omgärdas av staket och en drygt två meter hög tät häck. Denna häck var fullkomligen översållad av små hjulnät.

I anslutning till alla nät jag undersökte hittades spindlar De satt i vävda lyor gömda i ihoprullade blad intill någon av nätets fästtrådar.

Jag blev tvungen att lirka ut en del av spindlarna för att alls kunna se vilken art det handlade om och svaret var bredsektorspindel - Zygiella x-notata - i alla kontrollerade nät.

En stor bredsektorspindel-hona kan bli lite drygt 10 mm lång (kroppslängd). Arten är inte påträffad (eller rapporterad) i Finland men väl i södra Sverige.

Närmare två meter innanför staketet/häcken fanns ett rejält spindelnät uppspänt. Tyvärr omöjligt att nå på laglig väg. Det var illa eftersom en rejäl rödaktig bit tronade mitt i nätet. Givetvis hade hon också undersidan mot mig. 

Kombinationen av benrandning, bakkroppens undersidas mönster samt epigynets scapus (den där snoppliknande grejen) är i mina ögon ändå något som antyder att det rör sig om en högst ordinär korsspindel - Araneus diadematus. Men det hade förstås varit kul att få kika närmare hur som helst.

Venedigresa. Del 2 - Medelhavstrut

Vad är väl en Venedigresa utan bilder av medelhavstrut - Larus michaellis?

Jag har ordat en del om dessa trutar förr och då framförallt en del kring Larus-trutarnas inbördes släktskap. Jag har varit långt ifrån fullständig i mina redogörelser och enbart skrapat lite vagt på ytan kring de Fylogeniska frågeställningar ornitologin/biologin hanterar. 

Medelhavstrut är i alla fall numera tveklöst en egen art och lär så förbli. Det finns tillräckliga morfologiska skillnader gentemot gråtrut och övriga närbesläktade arter (så som t.ex. kaspisk trut - L. cachinnans). Dessutom är detta styrkt av genetiska studier. Intressant nog verkar medelhavstruten vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtrut. 

Man kan spekulera att de olika europeiska (ja även övriga) trutarna splittrats i olika geografiska subgrupper under de senaste istidscyklerna och att utveckling mot separata arter (inkl. underarter) varit en följd. De må i flera fall vara nära besläktade med varandra men hybridisering sker inte särskilt ofta (utom i enstaka och specifika undantagsfall där det gett fler frågetecken).

Något jag inte noterat under tidigare Venedigresor var att trutarna nu verkar ha höjt sin specialisering som mattjuvar när turister står med något gott i handen. Gärna hade jag fångat beteendet på bild men det blev inte av. 

Trutarnas taktik var att ta fart från lite höjd, svepa in bakifrån och blixtsnabbt gira förbi runt den intet ont anande människans huvud (öra) på nära håll och raskt nappa tag i glassen, brödet, pizzabiten eller vad personen i fråga än höll i. Längs vissa gator hördes ständigt de gälla skriken av överraskade och skrämda turister som försökte återfå normal hjärtrytm efter en oförvägen, resolut och blixtrande snabb trut-attack.

Trutar är i sanning spännande fåglar.

Venedigresa. Del 1 - Husvaxspindel

Arbetet ledde till en vecka i Venedig. Det har åter varit besök på stadens konstbiennal vilken är en av de viktigaste internationella samtidskonsthändelserna.  En lite haltande makroutrusting drogs med ifall jag skulle råka få syn på något intressant i något lämpligt läge.

Särskilt många spännande möten lyckades jag inte skrapa ihop. Tiden ägnades som vanligt nästan helt och hållet åt arbetsrelaterade göromål. En spindelfoting hittade jag i hostellets trappa men hade varken kamera eller insamlingsmöjligheter just då. Så den fick vara.

Här är i alla fall en kompis som sprang omkring i lägenheten. Det är ingen riktigt galet exotisk spindel, utan en som också är påträffad enstaka gånger här i Finland. Själv har jag dock inte sett den tidigare. Spindeln är en släkting till vår vanliga fettspindel (Steatoda bipunctata) och heter husvaxspindel - Steatoda grossa.

Honorna liknar delvis fettspindeln, men är något större (uppemot 10 mm kroppslängd) och har aningen avvikande teckning på bakkroppen. Hanarna (bilderna) är mycket mer långbenta än fettspindelhanar och har tydlig, karakteristisk teckning som gör att de rimligen inte kan förväxlas med andra arter.

Husvaxspindel är kosmopolitisk och, likt fettspindeln, vanlig i mänskliga boningar och konstruktioner.

På engelska sidor florerar en del påståenden om att dessa kan vara obehagliga att bli bitna av och att det kan resultera i yrsel, illamående, feber, blåsor och allehanda andra symptom - dock inte symtomen död. Men dylika utsagor är inte förbundna med någon stor dos sanning, utan är resultat av en del missförstånd eller ren felinformation som gett upphov till myter. Släktet Steatoda kallas False Widows på engelska och det finns väl någon art som eventuellt kan ge lite obehag vid bett. Men farliga är de absolut inte. Benägna att bita är de heller inte och påminner på det sättet om våra fettspindlar vilka ju kan hanteras utan problem.

Även den här hanen plockade jag upp med händerna och hanterade. Nu var han dessutom så pass liten att han nog hade haft svårt att ens bita igenom skinnet om han fått för sig att flippa ur och frångått sitt normala beteende.

Egentligen tänkte jag inte ens orda om spindlar och bett då det ju är helt irrelevant. Men eftersom myter och desinformation ändå är i rörelse ute på the world wide web är det väl en viss poäng med att någon gång också lyfta fram sådant vid tillfälle.

Efter fotosessionen fick han givetvis återgå till sina sysslor i lägenheten.

Salento. Del 2 - Ruinödla

Här blev det bekymmer med artningen. Det trodde jag inte riktigt men så blev det.

På något sätt hade jag för mig att det måste röra sig om murödla - Podarcis muralis. Men det visar sig att den inte finns i Apulien. Det är smått lustigt eftersom den är utbredd över i stort sett hela resterande Italien. Vad är det på klacken som murödlorna inte gillar?

Det tog ett tag innan jag accepterat att det är släktingen Podarcis sicula - ruinödla. Mestadels berodde det på att jag sett så förtvivlat få bilder på ruinödlor i den här färgskalan. Men arten är påvisat adaptiv och uppvisar en mängd olika anpassningar till olika miljöer inom sitt utbredningsområde. De har även varit föremål för forskning om snabb evolution. I det fallet handlar det inte bara om färganpassning. utan om mer avgörande skillnader i beteende och morfologi.

Ruinödlorna var ganska lätta att komma åt med kameran. I likhet med geckoödlorna i förra inlägget, handlar det förstås om att närma sig med låååååånnnngsaammmma rörelser.

Ruinödla är förresten den avgjort vanligaste ödlan (kanske reptilen) i södra Italien.

På dagarna jagar de myror på murar och stenläggningar. Till kvällarna kryper de in bland skrymslen och skrevor för att sova.

Salento. Del 1 - Murgecko

Mellan 19 och 22 juni blev det arbetsresa till södra Italien. Närmare bestämt till en plats precis öster om staden San Cesario di Lecce som ligger precis söder om Lecce som ligger precis i Salento som är själva klacken och därmed södra delen av regionen Apulien (Puglia).

Givetvis hann jag kolla som hastigast på diverse lättillgängliga kreatur också.

Först i raden kommer härmed en grupp av ödlor jag stött på ett flertal gånger under arbetsresorna till det aktuella landet, men som jag inte fått fast på sensorn förrän nu.

I Italien finns fyra olika gecko-arter och på den plats jag befann mig var murgeckon - Tarentola mauritanica - synlig både här och där. Normalt är de mestadels nattaktiva, men nu var de relativt synliga även dagtid. 

Murgecko kan bli uppemot 16 cm lång. Den är varierat brunspräcklig, relativt "taggig" och känns liksom rätt rejäl på något sätt.

I vanliga fall kilar de iväg snabbare än man hinner säga gecko. Men har man i förväg koll på var de sitter och går varligt fram, så verkar de tro att kamouflaget fungerar.

Vid minsta lilla hastiga - nej, minsta lilla normala - rörelse knycker de iväg bakom ett hörn, in i en spricka eller bara liksom bort i tomma intet.

That's murgecko for you. Och äntligen fick jag bilder på dem!

Förresten fick jag ju bilder på ett annat djur samtidigt. Inte bra bilder - men ändå. I andra fotografiet syns de bäst. Det handlar om några röda kvalster som agerar fästingar på geckoödlorna. Ofta syns de på fötterna. Släktet är Trombicula men art får vara obestämt.

Fortsätter med arkivet - Grävstekel

Ca 13 år gamla bilder fortsätter fylla detta hörn av internätet. 

Precis som i förra inlägget håller jag mig kvar i den italienska hålfoten och här är en som gräver hål i hålfoten. Bilderna togs med en kamera som på den tiden ansågs vara en av de häftigaste "entusiast-kamerorna" - en Sony DSC 717.  

De "naturfotografier" jag tog på den tiden var mest hugskott till höger och vänster i samband med helt andra göromål. Jag gick med andra ord inte och sökte naturmotiv (resorna handlade för övrigt om jobb) men mot en grävstekel nere i högra ögonvrån kunde jag förstås inte undvika att skicka några fem megapixlar stora exponeringar.

Bilderna med stekeln i profil är tyvärr suddiga (därför ej publicerade här) och det har varit en smula småknepigt att utröna vad det kan röra sig om. Grävstekel nämndes redan. Då översätter jag det till Sphecidae så är den saken klar. Därefter kommer man relativt snabbt vidare till två släkten innehållande arter med rätt kombination av färgteckning och midjelängd. Dessa två är Podalonia och Palmodes. En (halv) Podalonia har jag förresten avhandlat tidigare i bloggen. 

Nåväl. Nu blir det lite knepigare. Det gäller att börja gå på detaljer. Problemet är då att just detaljer är någorlunda svåra eller rent av omöjliga att med säkerhet avgöra på basen av mina bilder.

Tycker mig dock inte se "rätt typ och täthet" av långa hår som hos Podalonia kantar första benparets skenben (Tibia) samt första fotsegmentet (Metatarsus) och som nästan bildar kammar på båda sidorna. Palmodes har förstås också långa hår på samma ställen men de är färre och mer neråtriktade. På baden av det leder Palmodes med 1-0. Vingribborna skulle gå att kika på men icke den här gången.

Om jag fortsätter i framändan av stekeln så känns det som om pannan inte heller är tillräckligt Podalonia-bred. Ögonen fyller ansiktet mycket mer i stil med Palmodes. Ställningen således 2-0. Något byte finns ju inte i bilden. Byten är nämligen förstås också goda ledtrådar. En liten ledtråd är i alla fall att den här honan gräver sitt bohål utan att bytet ligger färdigfångat och nerdrogat till ett stirrigt, paralyserat kolli bredvid arbetsplatsen. Palmodes är i alla fall kända för att gräva först och skjuta sedan.

Därmed tror jag det får räcka med kontemplerandet och så fastställer jag helt enkelt Palmodes. Därefter spikar jag raskt också arten occitanicus - som helt enkelt verkar vara det enda goda alternativet.

Ifall jag skulle ha haft möjlighet att invänta hennes jakt så skulle hon högst antagligen ha kommit släpande med någon vårtbitare ur familjen Tettigoniidae. Den vårtbitaren skulle också vara flera gånger större än henne själv. De där grävsteklarna är ena rackare på att baxa fram stora byten och trycka ner dem till barnkammaren i bohålan.

Ur arkivet - Rödfalk

Lite gammalt arkiv-material får fungera som uppdatering nu när det är ont om nya utevistelser för min del. I den italienska hålfotens småstäder är rödfalkarna - Falco naumanni - karaktärsfåglar. De sitter ofta i ganska stort antal på strategiskt höga byggnader där de spanar efter byte som huvudsakligen består av insekter. Enstaka små däggdjur, kräldjur och någon fågel kan dock också stå på matsedeln. Till en del ses de jaga i luften men mest tycks de fånga sin mat på marken.

Likt de utseendemässigt snarlika tornfalkarna vill rödfalken gärna ha någon slags bohåla eller i alla fall skyddad avsats. Klipphyllor och skrevor ersätts inte sällan av lämpliga hålrum höga äldre byggnader.  Bomaterial bryr de sig inte om.

I bilden ovan är det dock bara fråga om en tillfällig sittplats och inget bo. Det där är nämligen ett hål för vattenavrinning från taket. De två första bilderna togs 2003.

Rödfalken liknar som sagt tornfalk. De verkar dock inte alls vara särskilt nära släkt med varandra och befinner sig på lite olika håll inom släktträdet i familjen Falconidae. Inga riktiga "systerarter" med andra ord. 

By the way är det ju förresten så att falkfåglarna knappast heller ska sammanföras med övriga rovfåglar. Det ser ju nämligen ut som om de är närmare släkt med tättingar och papegojor än med hökar och örnar. Det där börjar i och för sig vara gammal skåpmat numera men, men. I andra upplagan av Fågelguiden (Lars Svensson, Killian Mullarney, Dan zetterström) är falkarna fortfarande positionerad bland övriga dagrovfåglar. Men i dylika fågelböcker finns det förstås en viss poäng med att inte vara alldeles för progressiv.

Holkprojekt för rödfalk i Montescaglioso (Basilicata) 2015.

Italienresan del 13 - Massiv final med silkeshäger

Dags att avfyra det sista inlägget med material från Italien och det görs bl.a. genom att ösa på med bild efter bild efter bild efter bild efter...

Silkeshäger ja... Det är en fågel som syns relativt ofta i Venedig, om man bara kollar på rätt ställen.

Min Venedig-vistelse var ju helt arbetsrelaterad och i stort sett all tid under dygnets ljusa timmar gick åt till detta arbete. Men de sista dagarna kunde jag trots allt ge mig lite möjlighet att glo på annat än den pågående Venedig-biennalen (alltså arbetet).

Sista dagen i stan letade jag mig således längst ut på den sydöstra spetsen intill kanalen Rio di S. Elena som delar av Isola di S. Elena. Östra sidan är i det närmaste avstängd eftersom militären huserar på halva ön och den andra halvan är till stora delar privat. Fotbollsstadion - Stadio Pier Luigi Penzo - finns förresten också där, och när det inte är match är den givetvis också stängd.

Här "ute" fladdrar silkeshägrarna förbi med jämna mellanrum. Silkeshägrar är ju inte särskilt stora hägrar och de saknar den där "tyngden" och kangligheten som trots allt karakteriserar gråhägrarnas rörelsemönster. Flygande silkeshägrar ter sig nästan som fjärilar i luften. Vingarna är en smula stela och kroppen tycks dansa hit och dit i takt med vingslagen. I bilden ovan drar två stycken förbi med Lido i bakgrunden.

Precis som i fallet med fotograferandet av småkrypen tidigare under resan var jag behäftad med ytterst begränsande utrustning. Det var alltså samma normalzoom (17-85mm) som användes för allt fotograferande under resan. Hägrarna som huserar här, är ändå inte de allra mest skrajsna individerna men gränsen för deras komfortzon i förhållande till en person som försöker fotografera dem ligger uppenbarligen på ungefär 25-30 m. Männsiskor som "bara går förbi" eller kör förbi med båt, tolereras bättre än någon som smyger omkring och visar tydligt intresse.

De flesta hägrarna strök huvudsakligen mest bara förbi udden.

Några enstaka vek in mot den nämnda kanalen.

Rio di S. Elena är en lite ovanlig kanal så tillvida att den har sluttande kanter (de andra har lodräta). 

sluttningen innebär att hägern har något att stå på - vilket i sin tur förstås innebär att den kan vada en bit ut i vattnet på jakt efter byten.

Kanalerna är hemvist för en hel del småfisk.

Hägrarna hade också god fiskelycka.

Därmed var det dags att packa ihop, åka hem och låta hägrarna fortsätta sina bestyr.

Italienresan del 12 - Medelhavstrut och trutartskrångel

Orerade ju i förra inlägget en liten smula om det där med arter, underarter, osv. Medelhavstruten - Larus michaellis - har också den fått flytta på sig i trutarnas taxonomi. Det finns en hel drös gråmantlade trutar. De är förstås alla mer eller mindre besläktade med varandra och några av dem (bl.a. medelhavstrut) har ansetts vara underarter av gråtrut (Larus argentatus).

Det är slut med det nu. Medelhavstruten får sedan en tid tillbaka ståta som en alldeles egen art - vilken i sin tur inbegriper några omstridda underarter. 

Medelhavstruten påminner som synes i första hand om gråtrut. Skulle det inte vara för de klart gula fötterna (klarare gula än på de gråtrutar - L. a. omissus - som har gula fötter) så vore det i princip omöjligt att särskilja dem i fält. Inte konstigt att den tidigare ingått bland gråtrutarna.

Att prata om arter, underarter eller former blir ju ganska snabbt rörigt. Speciellt om man som i fallet med medelhavstruten tillägger att den verkar vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtruten. Krånglar man till det ytterligare kan man ju t.ex. nämna att nordamerikanska gråtrutar (L. a. smithsonianus) antagits vara närmare släkt med silltrut (än med vår gråtrut)... och samtidigt visar de upp närmare släktskap med helt andra trut-arter från den amerikanska kontinenten. Det finns som sagt många gråmantlade trutar där ute i världen och deras inbördes släktskap är långt ifrån utredd. Vad som står klart är i alla fall att ganska lite är vad det ser ut att vara.

Har det då någon betydelse vad trutarna har för släktskap och artstatus? Absolut!

Ur ett ekologiskt perspektiv med strävan till biologisk mångfald är det av största vikt. Olika fåglar (el. andra organismer) må visuellt se närmast identiska ut, men de är anpassade för olika biotoper och förhållanden. De är en viktig del av lokala näringskedjor och om någon art/underart/variant/younameit försvinner, finns det absolut ingen garanti för att deras "plats" på allvar snabbt kan ersättas ens av en närbesläktad varelse. I det långa loppet ersätts förlorade arter med hjälp av nyinflyttning och anpassning ja. Men på kort sikt kan ekologin på sina ställen lida svårt av stora balansförändringar. Av den anledningen är det bara hemåt ifall vi (mänskligheten) håller reda på vilka fåglar som faktiskt flyger omkring på klotet, hur deras inbördes släktskap ser ut och vilka roller de spelar där var de lever - samt (inte minst) att vi försöker bevara alla.

I Venedig hade den här medlhavstruten i alla fall lärt sig att man kan få krubb av oss Homo sapiens. Hen väntade tålmodigt medan jag lät kameran öppna slutaren. Någon särskilt generös fotograf kan jag dock inte påstå att jag var. Gav bara ett flin och ett tack till truten. Men så hade jag inte heller något annat att erbjuda.

Samma gällde den unga kompisen som också var intresserad av godis. Den körde även ett litet pip-gnissel-solo utan minsta lilla lön för mödan.

Italienresan del 11 - Passer med eller utan X

Ett är i alla fall klart - det här är italiensk sparv. Vad den ska ha för vetenskapligt namn är dock en annan fråga. Dess svenska namn betyder egentligen inget vad de genetiska frågetecknen anbelangar. Men det gör det vetenskapliga namnet som ju ska reflektera dess taxonomiska hemvist. Just nu är det mest gångbart med namnet Passer X italiae. X:et betyder att det är en korsning, men ingenstans ger namnet vid handen mellan vilka arter korsningen ägt rum - annat än att korsningen skett typ i Italien.

"Italiensk sparv" är liksom en blandning mellan gråsparv (P. domesticus) och spansk sparv (P. hispaniolensis). Förresten ansågs spansk sparv tidigare vara en underart av gråsparven, och i så fall skulle italiensk sparv ha varit en blandning mellan två gråsparvsformer. Men det är den ju inte eftersom spansk sparv fått egen art-status. Det blir krångligt det här. Men betyder det något? Om man nödvändigtvis vill kryssa kryss på ett art-papper så har det väl någon slags betydelse men sparven lär inte bry sig. Den fortsätter antagligen göra fler "italienska sparvar" tillsammans med andra "italienska sparvar".

Det som främst utmärker den italienska sparven jämfört med gråsparv, är den bruna hjässan - något den delar med spansk sparv. Vad man kan förmoda är i alla fall att italiensk sparv bara är ett hyfsat synligt exempel på en av många underarter/varieteter/former/hybrider, som finns hos stora delar av alla geografiskt någorlunda spridda djur - eller områden där två närbesläktade arter delar livsutrymme. I vissa fall är dessa arter med sina underarter och former visuellt väldigt lika och hos andra arter finns även skillnader i teckningen. Vartefter genetiska undersökningar kartlägger fåglarnas släktträd, så lär vi säkerligen få en hel massa grejer bekräftade - och en hel massa andra grejer ställda på ända. Man kan förresten fortsätta det resonemanget med nästa fågel jag lägger upp här på bloggen... en annan dag...