Hux flux: Tre klimatinlägg

Plötsligen fick jag för mig att kommentera tre inlägg publicerade i bloggen Klimatvett, den finlandssvenska klimatvetenskapsförvillarsidan, som okritiskt matar ut alldeles sanslöst ovetenskapliga slutsatser.

Mitt klimatkäbbel, samt därmed även nämnda kommentarer, hittas sedan snart ett år tillbaka här.

Klimatsnacket har flyttat

Tog beslutet att föra över allt klimatsnack och käbbel till en skild sida för att låta denna blogg till fullo vara den naturblogg den ursprungligen var ämnad att vara.

Alla gamla och nya inlägg som annars skulle ha sorterat in enbart under etiketten "Debatter - Klimat" hittas således numera här.

Störd av helikopter / bränsle är billigt

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.

Ett gäng starar, en amiral, en ekorre och en nötkråka har i tur och oordning sett till så att min läsestund ute i trädgården drabbats av ständiga avbrott, koncentrationshaverier och uppgivenhet.

Lördagen 20.8 var andra dagen av den giganorma Juthbackamarknaden som går av stapeln det där veckoslutet i augusti.

I årets program ingick helikopterflygning över stan och nejden. 

För 60 € (vuxenpris) kunde man åka några svängar och det verkade vara stor efterfrågan med tanke på hur ihållande helikoptern körde varv efter varv efter varv över centrum och vispade sönder luft och idyll. 

På lördagen mattades flygandet av vid 16-tiden och således pågick oväsendet endast 15 timmar i stället för de programenliga 18 timmarna (fredag och lördag kl. 10 - 19). Misstänker att kunderna sinade samtidigt som marknaden började stänga ner.

I egenskap av allt grinigare och gubbigare person får jag konstatera att bränsle fortfarande är på tok för billigt och att det där med klimatmässig hållbarhet inte riktigt slagit genom än. Vi fortsätter obekymrat ägna oss åt nöjesaktiviteter som matar ut växthusgaser i atmosfären om vi bara får och kan.

... skriver jag som härmed blir en hycklare eftersom jag precis brutit mitt tidigare löfte om att aldrig mer flyga. 

Nu, tre år senare, bär det av på en jobbresa till Venedigbiennalen medelst flygplan. Nästa gång (om två år) ska det bli tåg. Det måste det bli.

Till slut fick jag hur som helst läst en hel del av det jag ämnade läsa.

 

Venedigresa. Del 5 - Flygplan

För två år sedan bestämde jag att jag hade flugit för sista gången. Då, liksom i stort sett alla andra gånger jag flugit i vuxen ålder, handlade det om arbetsresa. Redan innan resan för två år sedan hade jag börjat undvika att resa med flyg även om jag då ännu inte hade gjort något "officiellt uttalande" om att sluta. Det gjorde jag alltså efteråt men nu föll jag trots allt än en gång till föga för detta transportsätt.

I samband med den här resan blev det nämligen oerhört svårt att välja andra alternativ p.g.a. tidsschema och budget.

Måste jag åka?

Nej!

Det var givetvis ingen obligatorisk resa. Hur många obligatoriska och helt nödvändiga resor finns det egentligen - om man bortser från människor på flykt från svåra umbäranden och död?

Hur är det med argumentet att flyget ändå skulle ha lyft även om jag inte åkt med? Jo visst! I det här fallet skulle det (eller de - för det var två flyg per väg - totalt fyra) högst säkert ha kört helt enligt tidtabell. Men om tillräckligt många enskilda passagerare väljer andra alternativ så kommer flygplanen inte att lyfta. Bolagen kör med pressade priser och ekonomi som inte lämnar mycket vinstmarginal. När beläggningen blir för dålig är det mindre dyrt för bolagen att ställa in turer och istället ersätta de kvarvarande passagerarnas hotell och/eller alternativa resor till destinationerna.

Flygandet väntas fortsätta öka globalt. En del argumenterar för att flygresandet måste få fortsätta för att bolagen och tekniken ska få ekonomiska resurser att utveckla mer miljövänliga flygplan och drivmedel. Jag kan nästan förstå argumentet till en viss del, men så som den atmosfäriska CO2-situationen ser ut i dag borde vi egentligen raskt strypa utsläppen för att verkligen göra någon skillnad. Ökat flygande kommer enbart att också öka flygets utsläpp eftersom teknikutvecklingen inte på långa vägar klarar av att utvecklas i nödvändig takt. 

Argumentet känns också ungefär som om man skulle se till att medvetet leva ohälsosamt bara för att gynna den medicinska forskningen.

Eller att köra lite snabbare så att man kommer fram innan bensinen tar slut - typ (eller nah.. dassig analogi. Men den får stå kvar).

Men flygandet står ju för en procentuellt liten del av alla CO2-utsläpp! ...kanske någon säger.

Inte heller det är ett hållbart argument i en värld där vi måste vända på varje liten sten i jakten på att krympa utsläppen. Dessutom är ju flygplanen väldigt bra på att sprida sin koldioxid precis exakt där den fungerar bäst som effektiv växthusgas och utan att snabbt absorberas av växtlighet. Flygplanens utsläpp är alltså på "rätt ställe" för att bli så fel som det kan bli.

För närvarande fortsätter andelen atmosfäriskt CO2 att accelerera.

Bilden ovan visar Keeling-kurvan vilken alltså är diagrammet baserat på resultaten av den atmosfäriska CO2-mätningen på Mauna Loa, Hawaii.

Det ska ske en hel del åtgärder innan vi ens bromsar den accelererande ökningen (allt brantare kurva uppåt). Skulle vi i dag helt upphöra släppa ut CO2 skulle kurvan stiga ytterligare en kort tid för att därefter plana ut och stabilisera sig på en viss nivå. Även om det sker kommer även globala medeltemperaturen att fortsätta höjas en del pga. tröghet i systemen. 

Så även om vi faktiskt skulle stoppa alla utsläpp i dag och därmed få atmosfäriska CO2 andelen stabil på låt säga ca 415-425 ppm lär den globala medeltemperaturen ändå lätt vara på väg mot två grader varmare än under förindustriell tid. 

I det scenariot lär en stor del av världens korallrev försvinna och med dem livsviktiga yngelkammare för enorma marina ekosystem. Med döda korallrev försvinner stora naturliga vågbrytare från vidsträckta kustområden varpå erosionen ökar och förvärrar problematiken i samband med havsnivåstigningen. Många miljoner människor tvingas på flykt när deras odlingsmarker förstörs av saltvatteninträngning. Samma gäller deras sötvattenreservoarer.

Vid två graders temperaturökning uppstår omfattande bekymmer med torka som givetvis ställer till det både med odling och dricksvatten. Samtidigt sker [geografiska] omfördelningar av vädersystem vilket kan leda till stora nederbördsmängder på ställen där sådant varit mera sällsynt. Det innebär omställning för människor och svåra ekologiska förhållanden för alla organismer vars anpassning inte längre är i samklang med den omdanade miljön. 

Stormsystemen bär med sig större mängder vatten och rör sig långsammare. Det innebär värre och mera långvariga skyfall vilket har förödande effekter på många olika sätt. Oftast är det själva skyfallen som är den största enskilda farliga komponenten i tropiska stormar.

Sannolikheten för extrema värmeböljor som är direkt livsfarliga för både människor och djur ökar på många ställen över jordklotet.

I klimatförändringen finns ytterst få positiva effekter bland alla de negativa. Exempelvis ökad växtlighet tack vare mer CO2 är en klen tröst när växterna i flera regioner kommer att möta så pass svåra och snabba omställningar att de inte kan tillgodogöra sig koldioxiden.

Inte ens i det generellt trygga Finland (eller Norden) kommer vi att sitta trygga och oberörda. Själva temperaturen kanske inte ändrar i så stor utsträckning. Vi får antagligen längre perioder av värme och kyla om vartannat eftersom jetströmmen inte längre klarar av att hålla sig rak och nykter. Mycket av vår klimatframtid är beroende av Golfströmmens framtid.

Man får misstänka att matpriser stiger vartefter produktionen av råvaror (odlingar) slås ut. I början är det bara enstaka år men vartefter temperaturökningen fortskrider ökar sannolikheten för fler säsonger av missväxt. Visst... det går alltid att flytta odlingar till ställen där klimatet är mera lämpligt i enlighet med förändringstakten. Men de totala ytorna av odlingsbar mark riskerar minska vartefter det blir för varmt runt ekvatorn. Dessutom är odlingssäsonger svåra att förutse så länge förändringarna sker.

Sedan bör man komma ihåg att Keeling-kurvan inte är likadan (eller samma) som kurvan över globala utsläpp. Skulle ökningen av CO2-utsläppen avstanna vid de ca 35 miljarder ton det just nu rör sig om årligen, så skulle det bara innebära att Keeling-kurvan inte längre pekar allt brantare uppåt och i stället har en mer linjär ökning. Fortfarande alltså en ökning.

För att få Keeling-kurvan att helt plana ut på jämn nivå krävs alltså ett totalt stopp av nettoutsläpp. Dvs. utsläpp och kolbindning ska jämna ut varandra så att vi inte tillför mer i atmosfären än vad som kan tas upp av naturen eller på konstgjord väg. Ska vi få Keeling-kurvan att börja vända försiktigt neråt måste kolbindningen vara större än utsläppen.

Jag vet ju att mänskligheten helt omedelbart inte kan stänga av alla värmekraftverk, alla elektricitetsproducerande kraftverk, alla fabriker, transportsektorn eller någon annan aktivitet som är en nödvändig del av vår överlevnad. Vi sitter onekligen intrasslade i en synnerligen svårlöst härva.

Så visst är det lätt att drabbas av klimatångest. Vi ska inte drabbas av klimatångest. Inte ens en av de största svenska "alarmisterna" Rockström tycker att vi ska ha ångest. Ångest hjälper oss inte. Men vi måste givetvis agera med kraft och utgående från stundens allvar. Det är inte omöjligt. I stort sett hela USA:s civila industri omvandlades till militärindustri på nio månader under andra världskriget. Med tillräckliga piskor och morötter måste det vara möjligt att omvandla dagens industri på kort tid också.

Alternativet till ångest är i alla fall inte att stoppa huvudet i sanden och/eller att desperat förneka vetenskapliga faktum med huvudlösa försök att lura sig själv genom upprepade stolliga faktoid-utsagor. 

Det är ju trots allt så barnsligt enkelt att verkligen kolla fakta. Men för en del personer är det inte alls relevant i förhållande till den egna agendan baserad på ett hopkok av konspirationskryddade ingredienser utdelade av oljemarinerade nättroll.

Nästa gång det blir arbetsresa måste jag på allvar försöka se över vilka möjligheter jag har att ta tåget. Med god planering ska ett par extra resdagar gå att få in på schemat. Jag vet att min andel är mikroskopiskt liten och att jag därför inte åstadkommer mycket genom att upphöra med flygandet. Världen är ändå summan av alla enskilda individers agerande tillsammans.

Nedan finns några referenser angående det där med 1,5 eller 2°C upvärmning. Jag är lat den här gången och har inte hänvisat specifika uttalanden till specifika källor bland referenserna. Så se dem snarare som lästips utifall du är intresserad av detta ämne. En del av dem är [tyvärr] bakom betalvägg.

Referenser:

Warren, R. et al. (2018) 

The projected effect on insects, vertebrates, and plants of limiting global warming to 1.5C rather than 2C

Science

Jahn, A. (2018)

Reduced probability of ice-free summers for 1.5C compared to 2C warming 

Nature Climate Change

Burke, E. J. et al. (2018)

CO2 loss by permafrost thawing implies additional emissions reductions to limit warming to 1.5 or 2C

Environmental Research Letters

Pretis, F. et al. (2018)

Uncertain Impacts on Economic Growth When Stabilizing Global Temperatures at 1.5C or 2C Warming

Philosophical Transactions of the Royal Society A

Saeed, F. et al. (2018)

Robust changes in tropical rainy season length at 1.5C and 2C

Environmental Research Letters

Tebaldi, C. & Lobell, D. (2018)

Differences, or lack thereof, in wheat and maize yields under three low-warming scenarios

Environmental Research Letters

Colón-González, F. J. et al. (2018)

Limiting global-mean temperature increase to 1.5–2C could reduce the incidence and spatial spread of dengue fever in Latin America

PNAS

Jevrejeva, S. et al. (2018)

Flood damage costs under the sea level rise with warming of 1.5C and 2C

Environmental Research Letters

King, A. D. & Karoly, D. J. (2017)

Climate extremes in Europe at 1.5 and 2 degrees of global warming

Environmental Research Letters

Thober, S. et al. (2018)

Multi-model ensemble projections of European river floods and high flows at 1.5, 2, and 3 degrees global warming

Environmental Research Letters

Wang, A. et al. (2018)

Assessments of the Northern Hemisphere snow cover response to 1.5 and 2.0C warming

Earth System Dynamics

Mishra, V. et al. (2017)

Heat wave exposure in India in current, 1.5C, and 2.0C worlds

Environmental Research Letters

Döll, P. et al. (2018)

Risks for the global freshwater system at 1.5C and 2C global warming

Environmental Research Letters

Liu, W. et al. (2018)

Global drought and severe drought-Affected populations in 1.5 and 2C warmer worlds

Earth System Dynamics

Rasmussen, D. J. et al. (2018)

Extreme sea level implications of 1.5C, 2.0C, and 2.5C temperature stabilization targets in the 21st and 22nd centuries

Environmental Research Letters

Palter, J. B. et al. (2018)

Climate, ocean circulation, and sea level changes under stabilization and overshoot pathways to 1.5 K warming

Earth System Dynamics

Brown, S. et al. (2018)

What are the implications of sea-level rise for a 1.5, 2 and 3C rise in global mean temperatures in the Ganges-Brahmaputra-Meghna and other vulnerable deltas?

Regional Environmental Change

King, A. D. et al. (2017)

Australian climate extremes at 1.5C and 2C of global warming

Nature Climate Change

Park, C. et al. (2018)

Avoided economic impacts of energy demand changes by 1.5 and 2c climate stabilization

Environmental Research Letters.

Teichmann, C, et al. (2018)

Avoiding extremes: Benefits of staying below +1.5C compared to +2.0C and +3.0C global warming

Atmosphere

Betts, R. A. et al. (2018)

Changes in climate extremes, fresh water availability and vulnerability to food insecurity projected at 1.5C and 2C global warming with a higher-resolution global climate model

Philosophical Transactions of the Royal Society A

Werner, M. F. et al. (2018)

Changes in tropical cyclones under stabilized 1.5 and 2.0C global warming scenarios as simulated by the Community Atmospheric Model under the HAPPI protocols

Earth System Dynamics

Aerenson, T. et al. (2018)

Changes in a suite of indicators of extreme temperature and precipitation under 1.5 and 2 degrees warming

Environmental Research Letters

Huang, J. et al. (2017)

Drylands face potential threat under 2C global warming target

Nature Climate Change

Dosio, A. et al. (2018)

Extreme heat waves under 1.5C and 2C global warming

Environmental Research Letters

Karnauskas, K. B. et al. (2018)

Freshwater stress on small island developing states: population projections and aridity changes at 1.5 and 2C

Regional Environmental Change

Taylor, M. A. & Clarke, L. A. (2018)

Future Caribbean climates in a world of rising temperatures: The 1.5 vs 2.0 Dilemma

Journal of Climate

Naumann, G. et al. (2018)

Global Changes in Drought Conditions Under Different Levels of Warming

Geophysical Research Letters

Paltan, H. et al. (2018)

Global implications of 1.5C and 2C warmer worlds on extreme river flows

Environmental Research Letters

Mohammed, K. et al. (2018)

Future Floods in Bangladesh under 1.5C, 2C, and 4C Global Warming Scenarios

Journal of Hydrologic Engineering

Dosio, A. & Fischer, E. M. (2017)

Will Half a Degree Make a Difference? Robust Projections of Indices of Mean and Extreme Climate in Europe Under 1.5C, 2C, and 3C Global Warming

Geophysical Research Letters

Weber, T. et al. (2018)

Analyzing Regional Climate Change in Africa in a 1.5, 2, and 3C Global Warming World

Earth's Future

ÖT trånar efter klick

Wikipedia: "En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning. En politisk redaktör eller chefredaktör tillsätts därefter i enlighet med detta, och brukar därefter kunna anställa ytterligare skribenter, vilka tillsammans bildar tidningens ledarredaktion.

Ledarsidan är i svensk press traditionellt på sidan två, eller en annan sida med framträdande placering i tidningen. En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representera hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren"."

HSS Media (Ägare av Österbottens Tidning) om sig själv: "HSS Medias ambition är att driva utvecklingen av mediebranschen i Österbotten. Vårt mål är att erbjuda kvalitativt och relevant journalistiskt innehåll i de kanaler som konsumenterna använder. HSS Medias tidningar Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten är regionens språkrör och bevakar dess intressen, främjar utvecklingen och deltar aktivt i samhällsdebatten. Via våra olika kanaler kan du dagligen ta del av nyhetsinformation, samhällsanalys och annonsering. HSS Media utövar sitt publicistiska uppdrag med journalistisk integritet och respekt för åsiktsmångfald i dialog med läsare och det omgivande samhället."

Det här inlägget har legat och pyrt ett antal veckor. Därför har det inte något större nyhetsvärde vad det enskilda ämnet - ledartexten - beträffar, men däremot är det fortfarande aktuellt på ett generellt plan och lär så förbli under många år framöver. 

Jag ställer mig ofta själv frågan kring relevansen med att reagera på en ledare som denna. Det finns sannolikt ingen större poäng med det. Men detta till trots är här ändå ytterligare ett inlägg om dylika mediala utsagor.

Ledaren i Österbottens Tidning 15.5.2019 läste jag tre gånger på raken samma dag den publicerades. Jag försökte förstå om jag missförstod något eller om ledarskribenten faktiskt ville förmedla det jag tyckte mig förstå att han gjorde. 

Man kan väl förenklat säga att tidningsledare är baserade på åsikter som backas upp av journalistiska analyser vilka förklarar redaktionens och/eller skribentens ståndpunkter. HSS-medias tidningar utger sig för att vara politiskt obundna och jag kan väl uppleva att så också är fallet om man ser övergripande på de olika ledarna, krönikorna och kolumnerna. Hos enskilda redaktionsmedlemmar är det förstås möjligt att notera dragning till vissa politiska åsikter och/eller avstånd till andra. Så får det vara och det blir en del av kontexten för enskilda publicerade utsagor. Man lär s.a.s. känna personerna bakom texterna.

Oftast försöker ledarskribenterna särskåda politiska, sociala och andra angelägna samhällsfrågor. De rör och för i komplexa ämnen där det är sanslöst svårt att hålla reda på alla detaljer och perspektiv. Det är i åtanke på ledarskribenternas vana att hantera komplexa frågor jag funderar på hur det kan bli så konstigt så fort miljö och ekologi behandlas. Upphör vissa skribenter då utnyttja den källkritiska och analytiska förmåga de normalt dagligen tränar?

Miljö- och klimatpolitik är en högst angelägen politisk och samhällelig fråga. Därför är det inte märkligt att ledartexter tidvis berör dessa ämnen. Klimat och och andra ekologirelaterade förändringar är mätbara både kvantitativt och kvalitativt. Den mätbarheten ska det inte råda några tvivel om oberoende hur högt och ofta diverse förvillare hävdar motsatsen. I den bemärkelsen torde en ledarskribent på en obunden och saklig redaktion alltså ha gott om granskade och vetenskapliga källor att ösa ur och ta stöd av. Det ska alltså inte vara några åsiktsfrågor i den bemärkelsen.

Det är numera lätt - oerhört lätt - att hitta saklig information vars fakta är möjlig att kolla bakåt till den utförda forskningens resultat. Visserligen kan man också lätt falla i förvillarfällor där ute på the world wide web, men med journalistiskt källkritisk hållning torde det inte vara några större bekymmer. HSS Medias tidningar har dessutom öppet betonat vikten av korrekt källgranskning och det är i ljuset av det jag blir förbryllad med tanke på nämnda ledare.

Ska försöka bena ut några valda stycken i texten och börjar med rubriken. "Forskare trånar efter klimatpengarna".

Här kan vi väl tänka oss att Myntti vill få läsare. Det är en relativt saftig rubrik som säkerligen lockar fram ett antal extra klick på nätet. Man kunde orda länge och väl om rubriken. Det finns dock skäl att återkomma till det där trånandet längre fram...

... t.ex. i ingressen:

Myntti utgår från att forskarkåren följer pengarna och han beskriver det så att vi får intrycket av att de enbart fungerar på basen av suget efter klirr i kassan. Mer om dessa rader längre fram.

Ingressen har förstås också som uppgift att hålla fast läsaren.

I inledningen av ledaren drar han upp han larmrapporterna från IPBES samt diverse olika beskrivningar över hur det går åt skogen för miljön på flera olika plan. Det är förstås formuleringar och exempel som utmålar en dyster framtid.

Jahapp?! Skam och ångest? 

OK!

Det brukar ju hetta till och sedan bli unket i de oändliga diskussionstrådar där skam (typ flygskam) kommer på tal. 

Vad jag ändå undrar är hur forskare och miljöorganisationer ska uttrycka sig utan att vi ska uppleva att någon skuldbelägger oss. Finns det någon som formulerat det djupt allvarsamma läge mänskligheten (och livet på klotet) befinner sig i på ett sätt så att man inte upplever sig skuldbelagd? Är det måhända inte så att vi alla tenderar skuldbelägga oss själva en smula för vår tidigare oförmåga att vilja se det som trots allt redan under lång tid varit hyfsat uppenbart på ett vetenskapligt plan? Vi har således mot bättre vetande fortsatt med business as usual.

Forskarkåren har alltså meddelat om allt sämre klimatologiska och ekologiska framtidsutsikter i flera decennier. Förvillarna raljerar om nya domedagsprofetior och katastrofer som aldrig hände. Men vad man blundar för är att denna "katastrof" är en enda besvärande långsam katastrof. Den är så långsam att vi med vårt mänskliga perspektiv har svårt att uppfatta och begripa hur den framskrider. Ur ett geologiskt perspektiv pratar vi om en försvinnande kort tidsperiod men vi människor har oerhört svårt att förstå det perspektivet. Varför inte lita på forskarna i dylika fall?

Visst finns det också en del personer och organisationer som vill peka finger och orsaka skamkänslor. Men den här ledaren hänvisar inte alls till de som försöker med en sådan strategi.

Det råder heller ingen tvekan om att vi skapat ett välfärdssamhälle som gett oss möjlighet att upprepat åka på semesterresor långt bort, att ständigt beställa prylar och mojänger från Kina, att köra bil stup i kvarten även på sträckor som går utmärkt att cykla eller t.o.m. gå, att byta mobiltelefon så snart batteriet är urladdat och att ha igång datorer, surfplattor och TV-apparater, att dra igång gräsklippare så snart gräset växt sig över 2,5 cm och att starta förbränningsmotorer för att blåsa omkring löv, att... ja... så fortsätter det.

All denna typ av verksamhet nöter de facto på naturresurser i väldigt hög grad och vi lever tveklöst och bevisligen över tillgängliga resurser räknat per capita.

När t.ex. IPBES eller IPCC publicerar sina vetenskapligt sammanställda rapporter fulla av oroväckande information så kan vi inte utgå från att det handlar om att skuldbelägga. Det handlar självfallet enbart om att informera. Måhända smakar det skit ifall någon säger att vi helst borde sluta förbränna fossil energi eftersom den ger oss så stor bekvämlighet. Då tycker vi att vi blir skuldbelagda. Läkaren konstaterar att du har en allvarlig sjukdom. Är din första - och kanske enda - respons då att läkaren skuldbelägger dig för att du genom ditt leverne ökat risken för denna sjukdom?

Här luftar Myntti sin misstanke om att IPBES bakslugt tänker sig att finanserna ska kanaliseras i deras önskade riktning och samtidigt kastar han ut idén om att forskarkåren enbart tycks följa pengarna. Vilka indicier bygger han egentligen det ställningstagandet på? Har han sådana stora och breda kontakter inom naturvetenskapen att han vågar generalisera och dra de slutsatserna?

De forskare jag har någorlunda koll på har alla verkat söka sig i riktning mot det område där deras intresse får näring. Vad Myntti också tycks glömma - eller inte känna till - är att den privata sektorn (stora företag) generellt betalar forskare mycket högre lön än vad universiteten eller statliga anslag någonsin gör. Skulle naturvetenskaparna söka sig efter pengar - vilket säkerligen en hel del gör - så letar de sig in på den privata marknaden och forskar kring det företagen vill att de ska forska kring.

Mynttis resonemang är helt enkelt galet skevt och jag är mäkta förvånad över att han misslyckats så kapitalt med att ta reda på fakta kring ämnet han behandlar. Har förutfattade meningar grumlat omdömet?

Han fortsätter...

... och understryker sin tes.

Sedan belyser han risken att forskarna manipulerar sina resultat ("förstärker hotbilder") och därmed visar han även sin egen misstro gentemot en hel forskarkår.

Därefter drar han in Darwin och det är nu det blir riktigt intressant.

"Att vissa djurarter utrotas som en följd av ändrade förhållanden..." Här lyfter han fram det självklara. Problemet är förstås det att de förändrade förhållandena numera är ett resultat av den rovdrift och överexploatering vi människor håller på med. I någon mån kan man kanske säga att det är naturliga förändringar eftersom vi människor är ett resultat av naturen (evolutionen) och i den bemärkelsen är inget av det vi gör "övernaturligt". Men vi har samtidigt ställt all form av evolution på ända och vi kan manipulera vår omgivning med en effektivitet och snabbhet som är helt oslagbar och som den här planeten aldrig någonsin upplevt (om vi bortser från gigantiska geologiska händelser med stora asteroidnedslag och kontinentalförskjutningar då jordskorpan i princip varit helt öppen över stora ytor).

"Men Darwin sa också att en arts död sannolikt leder till att det uppstår nya arter". 

Nu vet jag inte om Darwin verkligen sade just detta, hur det i så fall formulerats eller om det går att uttolka från något han sagt/skrivit. Jag har inte lusläst allt Darwin skrivit så att jag minns eller har sett alla hans formuleringar.

Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859 och dog 1882. Hans naturvetenskapliga gärning var givetvis enorm och på allt sätt revolutionerande - även om vi på den punkten inte heller ska glömma Alfred Russel Wallace som ju samtidigt bearbetade hypoteserna om det naturliga urvalet men som i stället för att publicera sina idéer konsulterade Darwin och... ja... nog om det. Hör ändå inte till det här inlägget.

Vad jag menar är att det gått 160 år sedan första utgåvan av Om livets uppkomst och 137 år sedan Darwins död. Det finns alltså massor av nyare evolutionsforskning att rota i ifall man vill fundera över utdöende och uppkomst av nya arter. Darwin må vara en ikon men i slutändan är det vetenskap vi pratar om och då finns det kanske en del mer fräsch information att hänvisa till ifall man verkligen är intresserad.

Dessutom finns flera avgörande skillnader mellan Darwins 1800-tal och Myntis 2000-tal. Myntti ger inte sken av att reflektera över de skillnaderna - eller så vill han blanda in evolution som något slags argument i sin ledare utan att begripa ett endaste dugg av evolutionsmekanismerna. Samtidigt faller förstås hans eventuella argument ihop.

Vi kan tänka oss att Myntti har för sig att det finns "utrymme" för en ny art att uppstå när en art dött ut och lämnat en ledig nisch. Det är ju i viss mån en korrekt tanke. Men problemet är ju i de flesta fall att arter i dag dör ut eftersom deras nisch försvinner då biotopen/habitatet/kontexten försvinner. En ny art - eller egentligen först ett förändrat beteende och ny adaption hos en befintlig organism - måste ju få tid att anpassa sig för att alls kunna ta till sig det lediga utrymmet. Det är ju den tiden som inte längre finns eftersom alla förändringar är så ohemult snabba. Så även om nya habitat och nischer dyker upp så har extremt få organismer någon större möjlighet att ta dem i besittning.

Misslyckas Myntti med att förstå detta faktum trots att det är en återkommande förklarad orsak till dagens radikala minskning av biomassa och utdöende av såväl populationer som arter? När Darwin funderade över de teoretiska bitarna hanterade han primärt inte globala massutdöenden på grund av radikala ekologiska omdaningar. Därför känns det en smula konstigt att dra in Darwin i en ledare som handlar om katastrofscenarier och alarmism - speciellt om man ändå inte har koll på evolutionens mekanismer. Även om massutdöenden givetvis "öppnat upp" för nya djurgrupper, så är det ju en process som kräver mer tid än vad arten Homo sapiens ens existerat. De "nya arterna" dyker alltså inte upp till 2050 och fyller tomrummet efter den massutrotning vi orsakar.

In med lite Toby Young i ekvationen...

Av alla skribenter där ute i den stora vida mediavärlden väljer Myntti att dra fram Toby Young som någon slags referens när IPBES-utlåtandet - eller "IPBES-påståendet" - ska behandlas. Det är väl ungefär som att fråga Teuvo Hakkarainen om råd i samband med författandet av någon ledartext som behandlar vårddistriktet och jouren vid Vasa Centralsjukhus.

Ovanstående stycke är ett lysande exempel på högst spekulativ argumentation. Fortfarande får Toby Young stå bakom Mynttis kontorsstol och agera expertis.

Självfallet är beräkningen svår. Young och Myntti verkar dock utgå från att IPBES inte vet vad de gör - eller att IPBES vet exakt vad de gör medan de manipulerar och styr resultatet. Oberoende vad Young och Myntti tror eller tror sig veta så baserar de förstås sina hypoteser på ren spekulation. Båda sitter bakom en dator och tycker någonting. Ingen av dem verkar ha ägnat en enda minut åt att analysera arbetet som IPBES gjort och gör. De verkar inte heller ha ägnat tid åt att analysera andra rapporter kring krympande populationer och raserad biodiversitet. Framförallt verkar ingendera vara intresserad av att läsa utlåtanden från någon annan journalist som satt sig in i problematiken.

Att ca 86% av jordens arter beräknas vara oupptäckta är en korrekt siffra enligt hyfsat nya studier. Det intressanta är att den uppgiften skulle vara ett argument för att misskreditera IPBES-rapporten eller observationer av minskad biomassa. Visserligen säger även entomologer att det är vanskligt att uttala sig om t.ex. insekters minskande antal i termer av siffror och procentenheter. Rapporterna inbegriper ju extrapolering av de studier som gjorts men som inte är heltäckande.

Ändå finns det i stort sett ingen som konstaterar att insekter inte skulle minska i antal. Det finns inga studier som påvisar att biodiversiteten ändrar på ett sådant sätt att ställvis förbättring skulle kompensera de många försämringarna. Att en liten fläck mark skyddas och/eller återställs till en artrikare biotop är guld värt, men dylikt sker inte i sådan omfattning att det nämnvärt skulle bromsa den globala trenden.

Enstaka växt och djurarter kan gynnas av människo-orsakade faktorer och därmed öka sina populationer och utbredning rejält. Det är heller inget som regelmässigt gynnar biodiversiteten. 

"Lejonparten"?

"Lejonparten av forskarna"?

På riktigt?... som man brukar säga. 

"Lejonparten av forskarna" rusar i en annan riktning när bidragen ändrar pga. en "pendelrörelse".

På riktigt?

Jo jag vet vad lejonpart betyder.

Wikipedia: Lejonparten är en metafor som innebär den största delen, en (orättvist) stor andel av något.

Myntti gissar alltså att största delen av forskarna rusar i pengarnas riktning. Vilka forskare och vilka forskningsområden menar han egentligen? Generaliseringen är så omfattande att det blir svårbegripligt. Det är väl lite som att säga att lejonparten av alla textarbetare (journalister, kolumnister, författare, poeter, översättare, manusförfattare och you name it) rusar i riktning mot pengarna.

Hur ser det ut på tidningshusen i dag? Känns det som om redaktionen rusar efter pengarna? Marknaden ser väl ut så? Det gäller att generera klick och samtidigt kämpa med sin journalistiska integritet eller? Kan sådant påverka hur man skriver ledaren?

Varför ökar då anslagen för vissa forskningsområden under vissa perioder? Myntti verkar inte ställa den frågan. Visserligen har en ledartext begränsat utrymme, men samtidigt väljer skribenten rimligen vad hen vill förmedla med sin text. Ledarskribenten väljer vad som sägs, vad som inte sägs samt hur det formuleras.

I en ledare där politik och samhälle analyseras på mer filosofiska plan kan jag förstå och omfatta ledarskribenternas personliga ståndpunkter, tonfall och budskap oberoende om det passar med min egen syn på saken eller inte. Men i det här fallet blir den biten kapitalt fel.

Myntti insinuerar konstigheter hos människor inom naturvetenskapsområdet - ja nästan existensen av manipulativt beteende - i frågor som kunde vara väldans lätta att kontrollera. Följdfrågan på det är om den ståndpunkten gäller för hela redaktionen och om HSS Media ställer sig bakom dylika ledartexter. Ledartexterna är ju ändå ett fönster till redaktionen och tidningshuset som helhet. Visserligen är den här ledaren signerad och därmed är den knuten till en specifik skribent. Den skribenten är i det här fallet chefsredaktör.

Det är fint om Myntti tar miljöhotet på allvar. Jag försöker dock febrilt komma på något tillfälle då han öppet verkligen gett uttryck för allvaret på antingen ett teoretiskt eller praktiskt plan. Att han skriver den meningen i den här ledartexten ökar inte precis trovärdigheten i hans allvar - speciellt med tanke på den tröttsamt uttjatade fortsättningen om att inte låta sig psykiskt brytas ner av larmrapporter.

Han dissar helt enkelt larmrapporterna eftersom de enligt honom bara handlar om pengar snarare än om klimat, miljö och ekologi. Då blir de inte längre trovärdiga och vi behöver i praktiken inte bry oss i dem.

Vi ska alltså ta miljöhot på allvar men egentligen finns det inget miljöhot. Ungefär så tolkar jag Myntti.

Han avslutar:

Jag hoppas Myntti kritiskt analyserat vilket spel han gått med i. Det känns dock tvivelaktigt med tanke på den ledartext som föregår hans avslutande två meningar.

För saken skull kan vi väl också kika på några kommentarer till ledaren.

Först mer allmänt dravel.

Sedan en kommentar skriven av en djurkonservator vars namn jag numera måste försöka undvika nämna. Han räknar antalet gånger jag nämnt hans namn och det blir så tjatigt... även om det är intressant ur rent statistisk synvinkel.

Djurkonservatorn konstaterar att vi inte har någon "utdöendevåg" och backar upp det med siffror. Men konservatorn är måhända museal i sin ståndpunkt och verkar tycka att det är OK så länge arter finns kvar på jorden i något slags bevarandesyfte. Dvs. det skulle räcka bra om populationerna av respektive arter är just så stora att de kan fortsätta existera. 

Sedan nämner även han att tusentals småkryp beskrivs varje år och ger med detta sken av att nya arter på något sätt uppstår i högre grad än vad som dör ut. Han vet förstås att så inte är fallet men formuleringen är sannolikt medveten.

Nej vem vill ha domedagsprofetior? Huvudet ner i sanden nu bara och så förnekar vi vetenskapliga rapporter som ändå bara är fram-manipulerade av folk som suktar efter anslag och pengar.

Det fanns även en kommentar skriven av en entomolog och den dristar jag mig till att kopiera så här:

"Njae.. nu måste jag nog lite säga ifrån. Visst brukar jag skämta om att jag borde skriva "implications for climate change" i alla mina ansökningar, men jag tycker nog att de flesta forskar i det som råkar intressera dom. Snarare så att man formulerar ansökningarna så att de aspekter som ger pengar lyfts fram.

Vad gäller klimatförändring och artutrotning (=minskande biologisk mångfald), så är dessa verkliga problem som forskare har försökt lyfta fram i årtionden. Det som IPCC och IPBES gör är att sammanfatta decenniers forskning. De är larmrapporter eftersom situationen på riktigt är alarmerande.

Det kan jag dock hålla med om att skam, ångest, eller att psykiskt brytas ner knappast hjälper. Problem kan och ska lösas. Inte förminskas, men inte heller ses som övermäktiga. Man kan jämföra med ett brandlarm: när larmet ljuder bör man inte 1) skrika och springa runt 2) låtsas att allt är okej, utan 3) släck branden.

ps. Jag forskar själv i just den 86% av jordens arter som ännu inte har upptäckts. Jag kan lova att deras ställning är mycket sämre än de kända arternas. Ibland känns mitt forskning som ett kapplöpning där många arter försvinner före vi ens upptäcker dom..
Med andra ord: om något så underskattar IPBES hur många arter som hotar dö ut."

Hens synpunkt ska vi inte ta på allvar. Hen är antagligen enbart ute efter pengar i den ekonomiskt lukrativa branschen Tropiska parasitoida steklar.
OBS: Ironi.

Avslutningsvis ytterligare en kommentar (nedan) i dravelklass. Det är den här typen av tjafs som redaktioner med journalistisk integritet och saklig källkritik kunde motverka. Men de traditionella mediahusen har kanske kasserat sina gamla pedagogiska folkbildningsprinciper. En gång i tiden hade t.ex. Vasabladet ett vetenskapsråd.

Folkbildning? Hur hett är det på en skala liksom? Folkbildning betalar sig inte.