Trädgården 2.5. Pergamasus sp.

Som så ofta med kvalster sker ingen artbestämning utan att kvalstret prepareras och mikroskoperas. Kvalstren jag lirkade fram ur förnan hemma i trädgården 2.5 springer fortfarande fritt.

Jag gjorde diverse "nedslag" här och var i trädgården och plockade med ett lökjärn upp ca 6 cm av förna och det översta jordlagret. Materialet gick jag igenom på enklaste tänkbara sätt bara genom att sprida ut det på ett vitt underlag och skannade bara övergripande med ögon och lupp. Jag missade av den anledningen sannolikt stora mängder småttingar.

Hoppstjärtar och nematoder sågs lite överallt men jag koncentrerade mig på kvalster.

Eventuella små hornkvalster (Oribatida) fick jag inte korn på. Men som sagt. Jag jobbade inte med någon större precision.

Enda kvalstren som "lossnade" var ett antal av dessa rovkvalster (ordningen Mesostigmata). De tillhör familjen Parasitidae och bör - om jag inte trampar fullständigt i klaveret - vara någondera art i släktet Pergamasus. Det finns några att välja på och det bör vara genitalier (typ genomlyninsg i mikroskop) som gäller för artbestämning.

Kvalstret är ca 1,2 mm långt. Dessa är kvicka och effektiva jägare som förser sig av allehanda andra småkryp i deras egen storlek. 

Deras kvickhet gör dem dessutom en smula svårfotograferade.

Bådaviken 1.5. Calyptostasis (Erythraeidae)

Den "grundläggande" åldersutvecklingen hos kvalster är ägg, prelarv, larv, protonymf, deutonymf, tritonymf och vuxen. Många kvalstergrupper har dock rationaliserat bort några av stadierna och genomgår färre ålderskategorier innan de blir könsmogna. Hur detta sker varierar från grupp till grupp.

Hos Erythraeidae ersätts protonymf- och tritonymf-stadierna i något som kallas calyptostas. Det är ett inaktivt stadie i vilket åldersutvecklingen sker. Hoppet mellan larv och deutonymf är både utseendemässigt och funktionellt rätt stort. Deutonymferna ser i stort sett likadana ut som vuxna individer. En del skillnader i behåring och proportioner förekommer. Det här gäller alltså Erythraeidae och en del andra familjer inom ordningen Prostigmata. Hos andra familjer i övriga ordningar ser utvecklingen annorlunda ut.

Erythraeidae-larver som ätit sig mätta på småkrypshemolymfa ser alltså ut så här. Men här är det inte fråga om en larv längre, utan med stor sannolikhet en antingen färdig eller halvfärdig deutonymf som ligger vilande inne i sitt gamla larv-skal, som om det vore en puppa, och väntar på varmare temperatur.

Här är några bilder på kvalster i släktet Erythraeus vilka jag förmodar är i deutonymfstadiet.

Här är bilder på kvalster i släktet Leptus. Om det är en vuxen individ eller en deutonymf vet jag inte.

Tyvärr dokumenterades kvalstret den där dagen då jag fortfarande dummade mig med bländaröppningen och små detaljer grumlas bort av diffraktionsoskärpa. Bland annat scutum - en "sköld" på "pannan"- och fördelningen av dess hår syns inte tillräckligt tydligt för att jag ska våga avgöra släkte. Larvögonen syns inte heller längre. Ögonen hos aktiva larver sitter ju liksom inne bakom den transparenta kutikulan och när de ombildas syns de alltså inte längre. 

Leptus-larver har ett par ögon medan Erythraeus-larver har två par.

Som vanligt är det egentligen insamling som gäller om man vill ha mer definitiva svar. Kvalstret borde alltså i så fall ha hämtats hem och förvarats i lämplig behållare med förnamaterial så att man kunde se deutonymfen när den väl "kläckts".

Tack till Dave Walter för kommentarer i ämnet (dryftades i en kvalster-grupp på fb).

Bådaviken 1.5. Zora sp. (troligen Z. nemoralis)

Hopplöst bildmaterial på hopplöst ungt exemplar tillhörande ett hopplöst släkte.

Här saknas i stort sett allt som krävs för enkel och säker artbestämning.

Spindeln tillhör släktet Zora i familjen taggfotsspindlar (Miturgidae).

Jag konsulterade mer Zora-bevandrade krafter i en spindelgrupp och där avfärdades den vanligaste arten Z. spinimana. Därefter blir det trixigare. 

Z. nemoralis är trolig, med tanke på att den också är vanlig, men de mer rara arterna, främst Z. silvestris, kan väl kanske inte riktigt avfärdas och därmed får det stanna vid Zora sp. 

Som vanligt i dessa fall handlar det om att hitta vuxna individer.

Tack till Lars Jonsson!

Bådaviken 1.5. Pterostichus oblongopunctatus

Ljusdiffuseringen tog verkligen fram färgerna hos denna skogssvartlöpare, Pterostichus oblongopunctatus. Nästan så det ljuger. 

För blotta ögat, och med lite annan ljussättning, blir är de ju vanligen blanksvarta med en gnutta färgton.

På danska heter arten förresten bronzejordløber.

En gång i tiden kändes det som om jag dokumenterade skogssvartlöpare var och varannan dag. Senast det begav sig var våren 2023.

 

Bådaviken 1.5. Eriocrania cicatricella

Hagpurpurmal, Eriocrania cicatricella.

Larverna bildar fläckminor på björkblad.

Vanlig art men ändå mitt första bekräftade hagpurpurmal-kryss för Bådaviken. 

Jag är rent allmänt lite lat när det gäller spaning efter småfjärilar.

Bådaviken 1.5. Rhopalodontus strandi

På fnöskticka, Fomes fomentarius, tultade denna ca 1,7 mm långa skalbagge sakteliga fram. 

Kanske det minst förvånande stället för kreaturet med tanke på att fnöskticka är på dess meny.

Baggen kunde i och för sig ha spankulerat fram på andra vedlevande svampar också eftersom den är flexibel med maten.

Arten är Rhopalodontus strandi och den tillhör familjen trädsvampborrare (Ciidae)

Tack till Hans-Erik Wanntorp för vägledning!

Bådaviken 1.5. Kunstidamaeus (?)

USA:s president Donald J. Trump framhäver hur oerhört väl han klarat av alla tre kognitiva tester läkarna bett honom utföra. 

Ibland tvivlar jag på om jag själv skulle klara dem lika galant som presidenten. Han har ju trots allt uppvisat fenomenal förmåga att känna igen ikoniska djur som giraff eller lejon samt memorera en del ord och siffror. 

Varför tvivlar jag?

Jo, det förhåller sig nämligen så att jag skulle "göra om och göra rätt". Men det gick sisådär.

19.4 monterade jag mitt MP-E65-objektiv på kameran för att dokumentera kvalster. 

Och kvalster dokumenterades i rätt stor mängd.

När jag kom hem och började gå igenom bildmaterialet var alla fotografierna behäftade med oskärpa. Jag hade av någon anledning kört med på tok för liten bländaröppning med diffraktionsoskärpa som resultat.

Första maj skulle det bli omtag och bättring. Samma kvalster skulle sökas - dvs. det som tros vara någondera art i släktet Kunstidamaeus.

När jag kom hem den dagen och granskade bildskörden var det som om själen lämnade mig. Oskärpa igen! 

Bländaröppningen var onekligen lite större än gången före, men inte optimal och åstadkom därmed fortfarande viss diffraktionsoskärpa.

Visserligen hade jag överlag mera koll på bländarinställningen än gången innan, men glömde trots allt justera efter fotografering av ett större kryp med mindre "utdrag" (förstoring) på objektivet.

Så hur ligger det till? Skulle jag klara ett kognitivt test?

"Men kan du inte kontrollera bilderna på kamerans lcd-skärm?" kanske någon frågar.

Jovisst! Det kan jag. Men jag har lite svårt att faktiskt se hur det egentligen ligger till - även om lcd-skärmen är zoom-bar. Dessutom ska skallen samtidigt hålla reda på något 0,8 mm stort kvalster som ständigt traskar iväg någonstans och riskerar försvinna för gott innan man ens fått en enda bild.

Hur som helst förstår jag inte att skämmas. Bloggen är ju mera "naturdagbok" än fotoblogg. Misslyckanden sker och här får även dassiga resultat tåla dagsljuset - även nom det svider en smula.

Så varsågod! 

Här är en hel radda småsuddiga fotografier på ett kvalster som förmodas tillhöra släktet Kunstidamaeus.

Bådaviken 1.5. Ozyptila trux (?)

Inget granskat epigyn för att säkerställa artbestämningen. Men så är den här paddspindelhonan (släktet Ozyptila, familjen Thomisidae, krabbspindlar) inte heller ännu riktigt fullvuxen.

Efter illustrationsarbetet med Sveriges krabbspindlar borde jag väl ha viss artbestämningskunskap beträffande dessa - skulle man kunna tänka sig. Men så är inte fallet. Om något har insikten om deras inomartsvariationer och förväxlingsrisker bara ökat.

"Tecknen i skyn" - alltså känslan baserad på dess habitus - och miljön pekar på Ozyptila trux, ängspaddspindel. Alternativet skulle vara vara större paddspindel, O. atomaria, men den hittas företrädesvis i torrare miljöer än strandskogsförnan där den här är framvaskad.

Eller förresten... tänk om det vore kärrpaddspindel, O. gertschi?

Det vore nåt!

Men knappast. Kärrpaddspindel har hittills hittats på några få orter i Sverige (norrut till Gävletrakten). I Finland finns i och för sig några ströfynd. Finlands spindelatlas har några verifierade kärrpaddspindlar på Åland samt norr om Kemi och nordost om Pelkosenniemi i Lappland.

Jag förväntar mig alltså inte kärrpaddspindel i Bådaviken och skulle jag förvänta mig kärrpaddspindel så förväntar jag mig att den hittas lite längre ut vid strandängen. Inte inne i skogen. 

Jag får som vanligt försöka komma ihåg att rota efter vuxna individer senare. Speciellt vuxna hanar vore bra att hitta.

Hur som haver tänker jag vara så pass vågad att jag säger ängspaddspindel med frågetecken.

Hittas vuxna som kan artbestämmas ändrar förstås inte bestämningen av den här honan, men det ger i alla fall vissa indikationer.

Bådaviken 1.5. Trombidium sp.

Sammetskvalster (familjen Trombidiidae), och främst då arterna i släktet Trombidium, ställer verkligen skärmkalibreringen i fokus. På den bild-dedikerade arbetsdatorn ser färgerna bra ut. Men på min andra dator är mycket av det röda på tok för rött och mycket blir bara "utbränt". Hur göra?

Första maj hade marken där de ligger nergrävda uppenbarligen värmts tillräckligt för att väcka dem. 

Det finns rätt många inlägg med sammetskvalster på bloggen sedan tidigare.

Här är lite om deras leverne också.

Bådaviken 1.5. Snäckor

Trots att jag varit med om att producera Nationalnyckelvolymen om lungsnäckor och hyser intresse för dessa varelser har jag en pinsam tendens att förbise dem.

En av våra vanligaste - kanske också den vanligaste - snäckan är strimglanssnäcka, Perpolita hammonis.

Vanligheten till trots har jag endast dokumenterat den en gång tidigare. Nu blev den nytt artkryss för Bådaviken.

Nästa snäcka på tur är denna agatsnäcka som rimligen bör var skogsagatsnäcka, Cochlicopa lubrica, om jag tolkar dess övergripande form rätt. Alternativet skulle vara mindre agatsnäcka, C. lubricella, men den är inte fullt lika "bullig" i formen. 

Skogsagatsnäcka har jag kryssat i trädgården.

Slutligen en blötdjursnyhet för bloggen. Helt nytt artkryss också.

Om jag manövrerar rätt i bestämningsnyckeln är det slät skruvsnäcka, Columella edentula. Förväxlingsarterna vill ha annan biotop och det stärker min förvissning om att bestämningen är riktig. Bildens snäcka är nog inte helt vuxen och bör väl få en vindling till skulle jag tro.

Min avsikt var att ta fler bilder i bättre vinklar. Men kvalstret som skymtar intill ville jag lirka över till ett annat underlag vilket gjorde att jag tappade snäckan ur minnet. 

Kvalstret dyker upp i ett kommande inlägg.

Bådaviken 1.5. Holoparasitus sp.

Korrigerat inlägg. 

I första versionen av inlägget hade jag inte mycket information att komma med. Men plötsligt tändes en lampa och polletten trillade ner. Kom på att jag i något skede sett dylika rovkvalster i litteraturen och kunde åtgärda kunskapsbristen.

Kvalstret bör tillhöra släktet Holoparasitus, ett gäng riktigt små rovkvalster (ordningen Mesostigmata) i familjen Parasitidae och underfamilj Pergamasinae.

De är aningen speciella på det sättet att deras "sköldar" täcker i stort sett hela kroppen. Hos andra släkten bland Parasitidae - och flera andra rovkvalsterfamiljer - är mjuka delar av huden vanligen exponerade mellan sköldarna.

Holoparasitus är likt sina släktingar rovlevande och släktet återfinns vanligen i lite fuktigare habitat. Bådavikens strandskog bör passa dessa kvalster väl.

Jag skickade in bilden i en kvalstergrupp för eventuell bekräftelse och får väl återkomma ifall ny korrigering krävs. Jag hyser nämligen viss osäkerhet kring huruvida det riskerar finnas några förväxlingsrisker.

Tillägg 12.5.2026: Bläh... som vanligt med kvalster dyker miljoner förväxlingsrisker ändå upp. Det händer liksom förr eller senare. I familjen Ologamasidae finns nämligen också några släkten med motsvarande omslutande sköldar. Avsaknad av mer detaljerade bilder, och framförallt bilder på dess undersida, resulterar med stor sannolikhet i att frågetecknen riskerar förbli krokiga.

Bådaviken 1.5. Megathrips lativentris

De trips-ansvariga delarna av min hjärna tenderar ha besvärande svårt att göra sig hörda bland alla högljudda proklamationer om kvalster, spindlar och steklar.

Det är allt lite synd eftersom det finns rätt mycket i trips-världen att ta del av. Men jag kan inte vara en wannabe-biolog utan gränser. Tillvaron blir i så fall helt enkelt ohållbar.

Tripsarna (ordningen Thysanoptera) får således än så länge helt enkelt fortsätta vara aningen förbisedda när jag rekognoserar där ute i småkrypsbiotoperna. 

Eventuella anmärkningar eller besvär bör vara formella, sakliga och på inskickade senast 14 dagar efter publiceringen av detta inlägg. Anonyma besvär förkastas.

Första maj skulle jag - som tidigare nämnt - tillbaka till Bådaviken för att ånyo söka några specifika kvalster. 

I förnan där kvalsterjakten skedde hittas förstås också allehanda andra små varelser. Exempelvis dessa tripsar fanns lite överallt. 

Som vanligt borde man åstadkomma mer informativt bildmaterial för artbestämning men så vitt jag noterar pekar allt ändå på att det här är Megathrips lativentris (fam. Phlaeothripidae, rörtripsar. Underfam. Idolothripinae).

Bildens exemplar är en hona och hon är ca 4,5 mm lång.

Arten finns både i vingförsedd och vinglös form. Födan är svampsporer på döda björk- och ek-blad. I Bådaviken är det förstås björk som gäller. 

Jag påminns i och för sig nu om den lilla eken jag hittade förra året. 

Huruvida den överlevt vintern bör så småningom granskas.

Tillägg 11.5.2026: Som av en ren slump publicerades Artdatabankens interaktiva trips-nyckel i stort sett samtidigt som det här inlägget. Nyckeln är dock anpassad för preparerade och mikroskoperade exemplar. Det är rimligen också enda sättet att med säkerhet artbestämma vissa arter.

Bådaviken 1.5. Galerucella lineola

Sälgbagge, Galerucella lineola, har jag endast dokumenterat en gång tidigare.

Arten hittas över hela landet och är vanlig. 

Sälgbagge lever både på videsläktet (Salix) och alar (Alnus). Hassel, poppel och björk nämns också. 

Populationerna på vide respektive al tycks skilja sig en gnutta, men uppenbarligen inte så mycket att de delats in i två arter. I Bådaviken har jag endast sett dem på al. Jag har dock inte bladbaggar så högt på min prioritetslista att jag skulle ha spanat aktivt efter dem på videsläktet. Fast å andra sidan har jag spanat efter annat på Salixar och inte råkat få korn på sälgbagge då heller.

Den vuxna baggen på bilderna har övervintrat i lämpligt skrymsle och sågs klättra upp längs stammen på en av alarna i den yttre och lite glesare delen av strandskogen. 

Parning verkar huvudsakligen ske efter övervintringen. 

Larverna mumsar på sedvanligt bladbaggevis i sig av värdträdets löv och förpuppar sig sedan nere i marken.

Referenser:

Urban, J. (2007).

Occurrence, biology and harmfulness of Galerucella lineola (F.) (Coleoptera, Chrysomelidae) - Part 1. Last year's (parent) beetles

Journal of Forest Science, 53, 2007 (8): 364-380

Urban, J. (2007).

Occurrence, biology and harmfulness of Galerucella lineola (F.) (Coleoptera, Chrysomelidae) - Part 2. Larvae and this year's beetles

Journal of Forest Science, 53, 2007 (9): 424-444

Övrig intressant sälgbagge-relaterad litteratur:

Sipura, M., Ikonen, A., Tahvanainen, J. and Roininen, H. (2002), 

Why Does the Leaf Beetle Galerucella Lineola F. Attack Wetland Willows?. 

Ecology, 83: 3393-3407. 

https://doi.org/10.1890/0012-9658(2002)083[3393:WDTLBG]2.0.CO;2

Bådaviken 1.5. Ampedus sp.

Rödrockar, alltså de där Ampedus-arterna (fam knäppare, Elateridae) med helröda täckvingar, ska man närma sig med försiktighet. 

Jag tänker då inte primärt på deras tendens att släppa sig från sitt underlag och ramla ner bland markens växtlighet, utan på svårigheten att artbestämma dem.

Jag skulle med stor osäkerhet vilja säga A. pomonae, sumprödrock, på denna men har inte kommit hem med tillräckligt informativt bildmaterial för att en knäpparnoob som jag ska våga säga bu eller bä. Förutom vad jag tycker mig uppfatta på basis av synliga karaktärer är storleken och miljön också överensstämmande med sumprödrock. Spikat blir det dock inte.

Larverna lever i död ved.

Kunde med fördel ha fokusstackat för att få in hela baggarna i skärpedjup. De sitter ju trots allt vanligen rätt stilla. Någon lateralbild där man tydligare ser halssköldens punktur på sidan hade inte heller varit helt fel.

Bådaviken 1.5. Betulapion simile

Det formligen kryllar av björkspetsvivel, Betulapion simile, i Bådaviken-skogen. Vart man än vänder blicken och vad man än rotar i så har man ständigt några av dessa småttingar framför korpgluggarna.

Dokumenterade några 19.4 också. Då skrev jag att de säkerligen snart är på väg upp i björkarna. Den här dagen såg jag flera på björkstammarna.

Bådaviken 1.5. Salticus cingulatus

Tillbaka i Bådaviken.

Eventuella återkommande bloggbesökare frågar sig sannolikt om jag inte har några andra utflyktsmål. 

En berättigad fråga i så fall.

Hur tråkig är jag egentligen på en skala?

Visst har jag en del andra platser och miljöer som lockar. Några av dessa lär jag väl också besöka så småningom. Den här gången ville jag mest bara återse Damaeidae-kvalstren jag dokumenterade så på så misslyckat sätt 19.4.

Samtidigt tar ju upptäcktsmöjligheterna inte slut i ett område som Bådaviken. Det finns alltid något nytt att se och ta till sig.

En annan faktor är att jag traditionsenligt de facto brukar vara i Bådaviken första maj. 

Men då är det i fågeltornet jag vanligen sitter - vilket tyvärr inte längre låter sig göras.

Innan fjolårslöv och mossa granskades i strandskogens markskikt lyssnade jag efter grodlek... och då främst åkergrodor. Några enstaka hördes fortfarande bubbla i en begränsad del av glosjön.

Som vanligt blev det även spaning efter vilka synligt aktiva småkryp dagen förde med sig.

Här är några stamzebraspindlar, Salticus cingulatus, jag fann lämpliga att rikta kameran mot. Stamzebraspindel finns såväl ute i den yttersta, glesa albården som inne i den äldre strandskogen. 

Hanen i bilden nedan hanterade en lös träbit i mynningen av ett flyghål. Han ruckade av och an på träbiten en god stund och verkade på något slags sätt undersöka antingen den eller flyghålets öppning. Jämt och ständigt finner man sig själv funderande på vad som rör sig i hoppspindelhjärnor.

Trädgården 22.4. Copromyza equina (?)

Ursäkta! Det blir en dos kameranörderi här inledningsvis.

Den här dagen fick jag för mig att testa ett gammalt objektiv vid namn Canon Macro Photo Lens 35 mm f/2.8. Detta monterades på en utdragbar mellanring av märke Olympus och modell Auto 65-116. Diverse adaptrar behövs förstås.

Poängen med objektivet och mellanringen har varit att se om kombinationen kunde vara ett seriöst alternativ till nyare extremmakro-objektiv. Det är nämligen en ganska lätt, liten och behändig kombination.

När jag för många år sedan skaffade dessa gamla mojänger nyttjade jag spegelreflexkamera och hade (har fortfarande) för vana att använda sökaren i stället för lcd-skärmen vid fotografering. Med avsaknad av bländarautomatik var den optiska sökaren omöjlig att använda med nämnda optik monterad. Man var tvungen att manuellt justera bländaren samtidigt som man hoppades att man höll fokus - dvs. rätt avstånd mellan objektiv och motiv. Gruvligt trixigt eftersom det blir så förtvivlat mörkt i sökaren.

Nu med spegellös kamera och lcd i sökaren ges möjlighet att se motivet med bländaren färdigt inställd. lcd-sökaren kompenserar ju för ljusbortfallet som alltså är stort när mer extrem makro-optik används. 

22.4 var vädret allt annat än småkrypsgynnsamt. Kallt, ruggigt och behagligt säkerligen endast för myskoxar. Men några sådana såg jag inte i trädgården... vilket var tur med tanke på det för myskoxe synnerligen olämpliga valet av optik.

Inne i ett av trädgårdens växthus noterade jag endast några enstaka flugor. Alla satt besvärande dåligt placerade men jag tog några bilder hur som helst. 

Förstoringsgraden är rätt kraftig och trots helt ihopskjuten mellanring var det med nöd och näppe jag fick in hela flugan på sensorn.

De få bilderna jag tog gav inte så mycket annat än att jag bör prova mera framöver och att jag bör göra det på mer inspirerat vis.

Flugan då?

Familjen är Sphaeroceridae (hoppflugor), underfamiljen Copromyzinae, släktet Copromyza och arten antingen C. equina eller C. nigrina.

Orsaken till deras existens i växthuset har med absolut största sannolikhet med den åsnedynga som deponerats i växthusets ena planteringsbänk att göra. Det är nämligen dynga de lever i som larv.

Om jag tolkar anepisternum (en av "plåtarna" på sidan av mellankroppen) korrekt så bör det vara C. equina. 

Båda arterna hittas i hästdynga (alltså rimligen även i åsnedito), så bara för att den ena heter C. equina ska man inte dra för långt gångna slutsatser.

 

Bådaviken 19.4. Liten skogskrabbspindel med litet frågetecken

Förnasållnignen 19.4 genererade rätt många krabbspindelungar av detta utseende.

Släktet är Xysticus och arten bör enligt såväl utseende som tidigare fynd vara skogskrabbspindel,  X. luctuosus. Visserligen kan man säga att många Xysticus-arter inte kan bedömas enbart på mönster eftersom inomartavariationer gör att vissa utseendemässigt kan överlappa varandra. Bestämning av ungar är dessutom etter värre och ofta omöjligt.

Här är det primärt brynkrabbspindel, X. audax, som kan vara förväxlingsart. Men jag har under alla år i Bådaviken aldrig påträffat brynkrabbspindel i strandskogen och det mesta i färgsättning och mönster pekar alltså som nämnt på skogskrabbspindel.