lördag 27 februari 2021

Microgastrinae

Min småkrypsdokumentation körde efter nyår rätt ner i någon seg lervälling och nu kommer jag knappt framåt. Det är långa uppehåll i tid mellan de tillfällen då dessa bilder togs. Livet består ibland av annat än fotografering av insamlade insekter och bloggande.

Brackstekeln (insamlad i ett av trädgårdens växthus) har rejält insjunken och förkrympt bakkropp och jag bemödade mig inte om att dokumentera den. I övrigt ser den ut så som bilderna visar.
Längden är ca 3,5 mm.

Underfamiljen är Microgastrinae. Det är ett stort gäng på totalt åtminstone 175 arter i Finland. Släkte (17 släkten i Finland) borde man rimligen lyckas komma till, men hittills har jag inte riktigt fått napp. Bracksteklar hör inte till dem jag är särskilt bekant med och det ska erkännas att uthålligheten blir aningen lidande då.

Återkommer ifall jag erhåller svar.



måndag 15 februari 2021

Kort rusning ut till skogs

Det verkar vara omfattande utter-aktivitet nedanom kraftverket i Nykarleby. För att se den (eller dem) bör man dock sannolikt passera någon annan tid på dygnet än mitt under de allra ljusaste timmarna.

På västra sidans älvbrant har ett hunddjur hittat något intressant. 

Traditionellt arbete vid smedjan.

Bilderna togs i söndags då jag för en ytterst kort stund tog mig till ett ställe jag brukar ha för vana att besöka. Här söker jag ibland spindlar under mer lämpliga årstider. Det händer dock att man kan få ögonen på riktigt roliga fynd även på vintern. För några år sedan hängde t.ex. denna tajgahjulspindel framför mina ögon ganska nära platsen där bilden ovan togs.

Den här dagen gjordes inga särskilt speciella observationer. När jag kom hem susade en duvhök fram lågt över träden med ett moln av tjattrande kajor bakom stjärten. Då var kameran i ryggsäcken.


söndag 14 februari 2021

Kadaverglädje, lite kognitivitet och Charles H. Turner

Sparvhök har inte observerats vid bloggredaktionens gårdsmatning sedan vintern 2016. Ditintills hade besöken varit ganska frekventa och såväl sedda hökar som deras lämningar efter lyckade jakter vittnade om att de höll trädgårdens småfåglar under uppsikt.

Mitt intryck var att de mest lyckade jakterna skedde när höken tog fart någonstans ganska långt från trädgården och på låg höjd med hus och staket som skymmande objekt snabbt svepte in mot matningen. Det är dock en gissning baserat på de tillfällen man råkade se hur fågeln äntrade scenen. 

Att ett rovdjur släpper bytet med blicken och gör kalkylerade beräkningar för hur olika "osynliga" omvägar gynnar jakten har varit (och är förmodligen fortfarande) en viktig del när djurs kognitiva förmåga bedöms. Sparvhöken påminde mig om en artikel i Science (tyvärr bakom betalvägg) jag läste tidigare. Den handlar om Charles H. Turner som var en verklig pionjär och vetenskapligt banbrytande inom forskning kring djurs kognitiva egenskaper och andra beteenderelaterade frågeställningar. Hans problem var att han var afroamerikan och därmed blev hans forskning inte upplyft på det sätt den förtjänade. I dag ses Turners pionjärskap och hårda arbete med mer objektiva och rättvisa glasögon. Utöver förnyade insikter kring djurs beteende och kognitiva kvaliteter utvecklade han även de vetenskapliga metoderna så att studierna nådde helt nya kvalitativa nivåer.

Han föddes 3.2.1867 och dog 14.2.1923. Det är således i dag exakt 98 år sedan han gick bort.
I förrgår (12.2) var det förresten Charles Darwins födelsedag - på tal om minnesdagar.

För några dagar sedan hittades resterna av en talgoxe och dagen efteråt satt en sparvhök i ett litet träd intill matningen. Troligen satt den och kontemplerade över ett misslyckat jaktförsök. Visserligen låter det som ett förmänskligande av djurs tankeverksamhet, men samtidigt bör man komma ihåg att insikterna kring djurs kognitiva förmågor pekar på att det är mycket mer än enbart instinkt som styr. Detta gäller även sk. "lägre stående djur" som olika invertebrater (ryggradslösa djur).

Det ska tilläggas att upptäckten av ett sparvhöksplockat småfågelkadaver paradoxalt nog är glädjande. Man vill ju absolut se även rovfåglarna. Det kan förresten tilläggas att vi aldrig sett sparvuggla i trädgården. Väntar fortfarande på den.


Vidare läsning:


måndag 8 februari 2021

Bådaviken 7.2.

Här kommer ett inlägg som mest påminner mycket om hur inläggen såg ut i den här bloggens barndom. 
Jag slängde mig ut i någon skog, slängde iväg en rad exponeringar åt olika håll, slängde mig hem och slängde ihop ett blogginlägg med information kring enstaka fåglar som skymtats bakom ett grenverk 400 meter bort. 
På senare tid har blogginläggen mest blivit artpresentationer och inte så mycket "dagboksinlägg". 

Det känns som år och dagar sedan jag stuvade ner kameran i en väska och drog ut till jaktmarkerna. Faktum är att det nästan stämmer. 
När jag kikar på min historik verkar senaste natur-utfärden ha skett 18.8. Snacka om länge sedan! Då - för snart ett halvt år sedan - var jag ute vid Bådaviken och spanade efter hjulspindlar och diverse andra småkryp.

Sedan dess har jag suttit vid skrivbordet och stirrat på olika organismer i en skärm. Med andra ord mer än hög tid att lirka loss tummen och masa sig ut i den värld som för tillfället är full av snö.

Ville inte avvika från mina bekväma tvångstankevanor och styrde sålunda cykeln åter mot Bådaviken. Jag har ju försökt följa med hur det ser ut med den döda veden ute i vikens albård och en tanke var att se ifall hackspettar och mesar kunde tänkas undersöka stammarna en dag som denna. 

"Död ved" blev temat så snart jag var ute på stigen mellan skogsvägen och fågeltornet. Under en av höstens stormar hade flera av de riktigt stora gamla björkarna i strandskogen fallit. Gigantiska rotvältor tornade upp sig här och var.

Skogen är Forststyrelsens och efter hemkomsten hörde jag mig för kring vad som ska ske med träden. Till min glädje ska de ligga kvar. Det betyder att det nu finns suverän möjlighet att få ta del av den stora vedmassans långsamma väg ner i myllan. Redan i vår får man utgå från att vissa skalbaggar och möjligen steklar börjar lägga ägg i veden. Vartefter svampar och andra organismer rötar träet kommer inskekterna att bytas ut i takt med ekologi och anpassning. Parasiterna/parasitoiderna tar i sin tur vara på alla vedlevande småkryp - precis som på alarna en bit bort.

Några av stammarna ligger på marken och några (inkl. grova grenar) är en bit upp i luften på grund av rotvältan och trädkronan. Det betyder att processen troligen inte är identisk träden emellan. Även det blir intressant att följa. 

Med andra ord har här ett litet "projekt" uppenbarat sig och nu vet jag vart jag kan tänkas styra kosan hyfsat ofta under de kommande sommarhalvåren. Det lär förresten ta ganska många år innan de här stora björkarna är förmultnade.

Det var väldigt stilla ute vid viken. Något annat hade jag inte väntat mig. Det brukar nämligen vara stilla på vintern här ute. I dag var det dessutom en något kylig snålblåst från norr. Då är inte småfåglarna särskilt intresserade av att kolla läget ute i strandskogen.

Passade på att ta några dokumenterande "miljöbilder". Det är en annan grej jag borde börja göra när jag är ute. Miljödokumentation kan vara bra att ha i en del sammanhang. Tyvärr trycker man ju ofta fast diverse specialobjektiv på kameran när man är ute på jakt efter fåglar eller småkryp. De objektiven är sällan - nej aldrig - lämpliga ifall man vill fotografera platsen.

Byta objektiv på systemkamera? Ja det går väl. Men ofta är inget lämpligt objektiv ens med i väskan. Lathet är en svår motståndare.

Vyn från fågeltornet mot sydväst in i Bådaviken.

Vyn från fågeltornet mot nordväst ut mot "öppningen" till Bådabukten och Alörsfjärden längre ut.

Kaveldun och vass ute i viken. 

Jag funderade ett tag på att ta med mig lite insamlingskärl för att plocka hem diverse växtdelar i vilka jag kunde söka efter övervintrande småkryp. Beslöt dock skrota den idén. Jag har tillräckligt med ogenomgånget material jag samlat in tidigare. Någon borde ta hand om det först.

Pulsade genom härligt hög snö de 300 metrarna fram till området med de många döda alarna. Där var det också lugnt. Inga hackspettar och inga mesar. Under ett fåtal träd låg barkflagor som avslöjade tidigare besök av hackspett. Men den stund jag var på plats var det alltså ingen aktivitet.

Några meter upp på en alstam lyste denna vackert rosa svamp. Den torde höra till någon art som parasiterar på lav. Det är alltså en sk. olicheniserad svamp - dvs. en som inte ingår i någon mutualistisk förening med andra svampar, alg och/eller cyanobakterie.
Art kan troligen inte bestämmas på basis av dylik avståndsbild.

Tack till medlemmar i Fb-grupperna Svamp-klapp och Mossor och lavar för information!

När jag konstaterat att inga fåglar genomsökte strandskogen vandrade jag längs ett skoterspår ut på den öppna viken och vidare mot mynningen mot havet i norr. Tänkte bara kort kika ifall havsörnar var synliga på isen utanför viken.
I en avlägsen björktopp satt en varfågel och spanade ut över vikens vasshav.

Så småningom flög varfågeln ut över vassen och ryttlade i några omgångar. Det brukar vara en hel del gnagarspår på snön inne bland vassen och man kan förmoda att fågeln har koll på sådant. Någon jakt blev det dock inte och efter en stund drog den vidare.
































Uppe i grantopparna bredvid vägen ut mot Bådaviken kunde jag sedan fixa årets första kryss på svartmes och kungsfågel vilka i liten gemensam grupp skannade efter ätbart. Några vettiga bilder blev det inte av de hopplösa små fågelskrällena som ständigt envisas med att bete sig så himla kvickt och raskt bland täta grankvistar.


söndag 7 februari 2021

Passaloecus monilicornis

Genomgången av insamlade insekter fortsätter. Allt annat vore i och för sig knasigt med tanke på att jag har många obestämda och odokumenterade kvar. Läsare som följt bloggen under hösten och vintern torde ha koll på det.

Jag befinner mig fortfarande i stekellådan och får väl snart plocka en tvåvinge eller en skalbagge som omväxling. Här är hur som helst en rovstekel. Det är åtminstone en gnutta omväxling till de många brokparasitsteklarna som senaste tiden ramlat in på bloggen.

Stekeln är Passaloecus monilicornis. Arten förväxlas främst med P. insignis, men känns igen på sina brunare benleder, brunare palper och något grövre mikrostruktur på "pannan" samt tydligt markerade skåror på utsidan runt de bakre punktögonen. 

P. monilicornis påträffas i hela landet. Bohålor anläggs i gamla skalbaggsflyghål i ved eller i hålor den själv gnagt ut i mjukare trä. Litteraturen jag har tillgång på nämner inte vilka byten den jagar till larverna, men troligen rör det sig om lite olika små halvvingar precis som övriga arter i släktet. 

Här är bilder av trolig artfrände som forslat en bladlus till boet i vårt insekthotell.





Äldre inlägg med trolig P. monilicornis vid Bådaviken.
Äldre inlägg med inlägg med P. eremita vid insekthotell.
Äldre inlägg med P. corniger i trädgården.

Tack till Juho Paukkunen för bekräftelse av artbestämning.


Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd


fredag 5 februari 2021

Gråspett. Dag 2

Jag får slänga mig med talesättet "En gång är stort. Två gånger är slentrian". 

Vi har ju nämligen gråspett här på bloggredaktionens vintermatning. Dagen efter sin bejublade premiär gjorde fågeln ett nytt gästspel i trädgården. När den hade hackat en stund på matningens fettkorv flög den upp i klibbalen (Alnus glutinosa) vi sett till att plantera. Det var ett tveksamt tilltag med tanke på att jag är rejält allergisk för alpollen. Hur som helst.

Jag smög ut med kameran och försökte hitta några hål fotograferingshål i kvistvirrvarret. Fanns inga riktigt lämpliga sådana och spetten envisades med att hålla sig högt uppe i trädkronan. Oberoende blev det i alla fall ett par bilder som inte har de små optiska förvrängningar som våra glasrutor ger när man fotograferar genom fönstret (se föregående inlägg).




onsdag 3 februari 2021

Minnesvärd lunchrast - milt talat!

Här har hänt grejer minsann!
Lägg onsdagen 3.2.2021 på minnet!

Onsdagen 3.2.2021 är nämligen dagen då gråspett för första gången observerats på bloggredaktionens tomt. 
Har jag redan nu tagit del av årets största naturupplevelse?

Du kanske mumlar "Tja... hur stort är egentligen det? Gråspettar syns väl överallt på matningarna i Österbotten numera?"

Ja, det kanske de gör - om man överdriver lite. Men det är oftast vid matningar ute på landsbygden. Den här matningen är ju mitt inne i centralaste centrum av metropolen Nykarleby och här är gråspett kanske inte så fruktansvärt självklar. Det är trots allt hela 500 meter till närmaste skog - fågelvägen då förstås. Ska man masa sig dit till fots är det säkert 600 meter.

Jag kastade mig förstås hals över huvud efter kameran och tog bl.a. den här bilden (nedan). Flera bilder togs men den här blev mest lyckad.

Fönsterglas som möjligen är gjorda i andra halvan av 1800-talet kan ge vissa optiska effekter när man fotograferar genom dem. Men det är väl något man noterar endast om man vet om det?

Detta utspelade sig under lunchrasten. 
Och det började inte ens med gråspett!

Medan jag förberedde maten som skulle förtäras hoppade en trädkrypare omkring på stammen av den klibbal som planterats utanför köksfönstret. Trädkrypare har setts i trädgården en gång tidigare, men inte av mig och det här var således mitt första gårdskryss av arten.

När jag 20 minuter senare inmundigade lunchen fångade ögonvrån upp en stor grå fågel hängandes på fettkorven ute vid fågelmatningen. Resten är redan förmedlad historia.

Trädkrypare och gråspett! 
Två nya trädgårdskryss inom loppet av 20 minuter!

Gråspetten var trädgårdskryss nummer 47. 
För att räknas till den här trädgårdslistan ska fågeln ha landat inom tomtgränserna.

Efter lunchen gick jag ut en kort stund men gråspetten var inte intresserad av att visa sig.

Gulsparvarna och grönfinkarna satt uppflugna i toppen av den stora cembratallen. Pilfinkarna tjittrade i ett körbärsträd och talgmesarna körde skytteltrafik mellan fröautomaten och omkringliggande buskage.



tisdag 2 februari 2021

Klämbakscampoplexitet

Många av de insamlade krypen är svårstädade och många har diverse trixiga yogapositioner. Jag ägnar dock nästan aldrig tid åt att mjuka upp dem och ändra kroppsställningen. Läs mer om det och annat kring mitt samlande här.

Det är bara att ge upp och gå vidare. Så får man ofta tänka när man sitter med en brokparasitstekel (Ichneumonidae) som man tänkt få artbestämning på.

I det här fallet handlar det om en liten - ca 4 mm - hona i underfamiljen Campopleginae (klämbaksteklar) vars arttillhörighet knappast kan avgöras. Flera av släktena i underfamiljen borde genomgå taxonomiska revisioner. Det finns således grå zoner, vita fläckar och svarta hål i kunskapen kring dessa.

Eventuellt rör det här sig om någon art i släktet Campoplex. Men det är alltså en gissning.
Jag tackar Hilco Meijer för förslag på släkte.
 










söndag 31 januari 2021

Gårdskrysset 2021

BirdLifes gårdskryss har gått av stapeln denna helg (30-31-1). Jag gjorde flera spaningar under helgen (spanar iofs alltid efter fåglar), men min registrerade timme skedde på lördag vid middagstid. Det var också en mycket representativ timme vad årets "fågelbestånd" i trädgården beträffar.

Saldot här på Utgångspunkten var detta år följande:

Turkduva - 2 st. Ett par som huserat i kvarteret många år.
Kaja - 15 st.
Koltrast - 1 st. En hane
Talgmes - 10 st. Vi har haft ett litet uppsving av talgmesar denna vinter. 
Pilfink - 15 st. 
Grönfink - 20 st.
Gulsparv - 30 st.

Således 7 arter och 83 fåglar. 

En större hackspett (hane) visade sig under lördagen, men inte under den timme jag räknade. Blåmesar besökte matningen i december men har inte observerats den senaste tiden. Blåmesarna blev rent allmänt väldans få för några år sedan och har sedan dess inte alls varit någon självklarhet i trädgården. Talgmesarna "kraschade" också, men verkar ha återkommit. 10 stycken är ganska bra siffra för vår trädgård numera.

Gråsiskor syntes sporadiskt i december men har hållit sig borta sedan dess. Domherrar har inte hittat till matningen ännu den här vintern. Skatorna brukar alltid göra snabba besök men har hållit sig på annan ort denna helg. 

Lite statistik från tidigare år:
2017: Ingen medverkan.
2016: Ingen medverkan.


lördag 30 januari 2021

Torymus armatus. Hane

3,5 millimeter grönglänsande hane i släktet Torymus. Stekeln hör alltså till de döingar jag hittat i någondera av trädgårdens växthus under sommaren och samlat in.

Hanen är artnycklad till T. armatus. Här ett inlägg med en hona ur samlingen. Inlägget innehåller också kortfattad information om artens ekologi.








Referens:

M.W.R. de Vere Graham, M.j. Gijswit
Revision of the European Species of Torymus Dalman (Hymenoptera: Torymidae)
Zool. Verh. Leiden 317, 31.iii.1998: 1-202


fredag 29 januari 2021

Lochetica westoni (?)

Kom av mig med dokumenterandet av insamlade insekter nu i januari men ska försöka dra igång verksamheten igen. Här är som synes ytterligare en stekel.

Han... för det är en hane... är ca 5 mm lång (med ihoptorkad bakkropp). Antennerna har 21 flagellomerer och tyloider på segment 9-11 (flagellum). Det går också att notera svarta känselhår (sensilla) på ungefär hälften av flagellomererna. De blir glesare och färre från flagellumsegment 6 och utåt.

Mesoscutum och huvudets ovansida är fint knottrig.

Bakkroppens tergiter har tät och relativt grov punktur.



Ansiktet har en slags kornig knottrighet som sträcker sig ner över clypeus. 

Stekeln tillhör underfamiljen Phygadeuontinae och släktet är Lochetica. I en Fb-grupp har Gavin Broad artbestämt den till Lochetica westoni men samtidigt lämnat ett litet frågetecken pga. en i Sverige ännu obeskriven art i släktet. Den obeskrivna arten är fyndad på Romelsön (norr om Skelefteå) i Västerbotten 2003 (ref. 2), men verkar alltså inte ännu ha fått någon offentlig beskrivning. 

Så länge osäkerhet finns är det bäst att hålla frågetecknet vid liv. Jag har inte hittat någon information kring huruvida de kan förväxlas med varandra eller om den obeskrivna har tydliga särskiljande karaktärer.

L. westoni är den hittills enda (beskrivna) nordiska representanten i släktet. Den sägs vara vanlig i Europa och är listad både för Sverige och Finland. Några observationer är dock inte rapporterade på respektive rapporteringsportaler. Det beror sannolikt på att observationsrapporter företrädesvis inlämnas av entomologi-intresserade lekmän som kanske inte alla gånger börjar jobba hur mycket som helst med dylika små "ospecifika" steklar. Det ska ju erkännas att även jag kan tidvis vara aningen modfälld när klienterna är mörka små hanar.

L. westoni är boparasit hos rovsteklar i släktet Passaloecus (åtminstone P. insignis - se ref. 1 & 2). Honans ovipositor är ungefär lika lång som framvingen men den sägs inte räcka till för att sträcka sig förbi den tomma bokammare rovstekeln anlägger ytterst som "buffertzon" i sin bohåla. Det är möjligt att L. westoni-honan lägger sina ägg i bokamrarna innan rovstekeln murar sista bokammaren och förseglar bohålet.



Tack till Gavin Broad för artbestämning.


Referenser:

Donald L. J. Quicke
The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology
Wiley Blackwell 2015.

M. Schwarz, M. R. shaw
Western Palaearctic Cryptinae (Hymenoptera: Ichneumonidae) in the National Museums of Scotland, with nomenclatural changes, taxonomic notes, rearing records and special reference to the British check list. Part 4. Tribe Phygadeuontini, Subtribes Mastrina, Ethelurgina, Endaseina (excluding Endasys), Bathythricina and Cremnodina
Entomologist's Gazette 61: 187-206. 2010