Gårdsplanskrysset heter det i Finland.
För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.
I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art. Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.
Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.
Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.
När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära.
Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor.
Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt.
Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.
Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.
Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan.
På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.
Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.
Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.
Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.
Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.
Säkrare sittplatser ja.
Det är ju det där med faror.
Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.
Jag får också utbrista "plötsligt händer det".
Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.
Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.
Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. Saldot det här året blev följande:
Turkduva: 1st.
Skata: 2 st.
Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.
Kråka: 1 st.
Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.
Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.
Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras.
Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.
Grönfink: 5 st.
Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.
Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.
