måndag 3 augusti 2020

Jag och insamlandet av småkryp

Att samla småkryp har varit ett återkommande ämne i diverse blogginlägg här på utgångspunkten. Jag har även fått kommentarer kring det när jag ordat om saken. Det här inlägget har som uppgift att beskriva min syn på saken en gång för alla och på så sätt kan jag framöver vid behov hänvisa hit.

Jag jagar inte aktivt (håvar, bankar, osv.) eller har fällor (fallfällor, malaisefällor el. dyl.) i syfte att samla in insekter. All aktiv jakt sker för min del med kamera och alla infångade kryp släpps efter dokumentation. Endast vid några få tillfällen har jag gjort regelmässig insamling i akt och mening att skicka krypen vidare för fortsatta studier av expertis.

Det finns två primära orsaker till varför jag inte fångar, avlivar och samlar kryp.

För det första är jag en ganska blödig typ som knappt ens mäktar slå ihjäl mygg - om jag ska överdriva lite lätt. Jag känner på något sätt att jag inte har mandat eller verklig rationell orsak för att ta något av daga bara för att jag kan. Här finns det risk att personer som samlar småkryp börjar bygga halmgubbar och utgå från att jag ser samlande som något oetiskt och att jag skulle fördöma sådan aktivitet. Så är absolut inte fallet.

Jag har inga problem med insamling av småkryp för biologiska ändamål. Tvärtom tycker jag det är ytterst viktigt och värdefullt att seriösa entomologer (såväl professionella som amatörer) utför insamlingar för att öka kunskapen om hur den biologiska mångfalden ser ut på olika platser och över tid. Att samla in småkryp är det med marginal bästa sättet att ha koll på dem. Man kan bara nå si och så långt med en kamera. För den absoluta majoriteten av alla småkrypsarter räcker bilder inte till och då är insamling och mikroskop det enda som kvarstår för säker bestämning. Det är bara det att jag personligen inte utför detta pga. min blödighet i kombination med orsak nummer två (mer om det längre ner).

Att samla för vetenskapliga ändamål är under inga omständigheter ett problem för några populationer. Det finns alltså inte heller något ekologiskt argument för att inte samla. Inga småkryp - inte heller de sparsamt förekommande arterna - lider någon skada eftersom det alltid finns spelrum gällande antal individer i dessa fall. Vetenskaplig insamling tar detta i beaktande. Annat är det med trofésamlande som handlar om status och pengar. Då kan det gå som med alvarlarvmördaren på Öland där någon illegalt lagt ut fallfällor för att fånga den rara skalbaggen. I det fallet handlade det inte om vetenskaplig insamling, utan om ren och skär troféjakt där ingen hänsyn tas och där det tvärtom kan vara mer lukrativt om djuret i fråga blir mer sällsynt. 

Självfallet är det också viktigt att hålla reda på var man kan samla in och var man inte får samla om man inte har tillstånd - vilket de flesta amatörer inte har. På skyddade områden som t.ex. Storsanden i Monäs är det t.ex. ajabaja att samla småkryp utan tillstånd. När jag kontaktades av en professionell entomolog som studerar myrlejon efter han råkade se det här inlägget och ville ha några larver för närmare kontroll samlade jag larverna på en annan strand. Det påminner mig nu om att jag måste kontakta honom och fråga vad studierna av dess specifika sländor resulterade i. Han misstänkte nämligen att det kunde vara en specifik variant av Myrmeleon bore (liten myrlejonslända) som behövde undersökas närmare för att se om det rör sig om en och samma art eller om det finns skäl för taxonomisk uppdelning.

Är insamlingar och andra naturinventeringar vetenskapligt berättigade om de utförs av amatörer? Sådana diskussioner tar ibland fart när det t.ex. handlar om ringmärkning av fåglar där förstås många "amatörer" är involverade. Svaret är att vetenskap givetvis kan få viktiga bidrag och viktig assistans av amatörer när det handlar om insamling av data (inkl. insamling av småkryp). Stora delar av all data som påvisat radikal populationsminskning av insekter under de senaste decennierna är de facto resultat av amatörers (entomologföreningars) idoga inventeringar under lång tid. Naturvetenskap tar numera ofta hjälp av sk. Citizen Scientist Projects för att få hjälp i sammanhang där projekt kräver många människor. Flera sådana projekt är dessutom helt webbaserade också och det går t.ex. att sitta hemma och knappa sig genom bildmaterial från viltkameror för att räkna observationer. Zooniverse är ett av flera sådana projekt.

Orsak nummer två är att jag är livrädd för att skapa ohållbar arbetsmängd för mig själv. Den orsaken låter kanske lite löjlig eftersom jag har all möjlighet att reglera sådant... skulle man kunna tänka sig. Men det har jag inte... riktigt. 

Jag vet nämligen med mig att jag i egenskap av mer aktiv inventerare/samlare skulle skapa en situation där jag börjar känna ett ohållbart tvång och ansvar vilket troligen resulterar i att mina naturvistelser upphör att vara de mentala andningshål jag eftersträvar och uppfattar som viktiga. Plötsligt skulle alla naturvistelser bli "jobb" och fungerar då inte längre som hälsosam motpol till mitt egentliga arbete. Jag skulle känna tvång att börja strukturera och systematisera på ett helt annat sätt vilket resulterar i begränsad känsla av frihet och avkoppling. 

Det ska dock sägas att jag också sysslar med öppet självbedrägeri. Jag är alltså fullt medveten om att jag ägnar mig åt retorik jag själv kan genomskåda, men som ändå lugnar mig en smula. Jag har trots allt redan viss systematik i vad jag undersöker, hur ofta och hur omfattande det görs. Men jag lyckas lura mig så pass mycket att jag inte upplever "tvånget" och ansvaret som annars riskerar kväva glädjen med att vara ute i spenaten. Dessutom finns det en stor behållning av struktur och systematik eftersom det leder till nya insikter på ett sätt som slumpmässighet inte kan göra.

Jag kunde dock gott tänka mig att arbeta på heltid med inventeringsarbete och fortfarande uppleva att naturvistelser är mumma för skallen. Men då snackar vi en helt annan arbetssituation där koncentrationen inte är splittrad mellan många olika uppgifter.

Det är väl fasligt många döda insekter på bilderna i det här inlägget med tanke på att jag inte samlar?

Jomen visst samlar jag!

Jag samlar självdöda kryp. Det är sådana som hittas vid fönster och framförallt sådana som gått och kastat veven i något av trädgårdens två växthus. I vanliga fall påbjuder min blödighet att jag gör rekonoseringsrundor till växthusen för att fånga och släppa ut insekter som själva inte hittar ut. Ofta undgår insekterna ändå upptäckt eller så har jag glömt utföra kontroller vilket gör att en del dör där inne. När det är soligt väder blir värmen förstås också en faktor som gör att insekterna avlider förhållandevis snabbt. Därför tar jag ibland pincett och en lämplig behållare med mig till växthusen för att samla in de som förolyckats.

Tvåvingar - "flugor" av olika familjer - är med marginal vanligast. Steklarna kommer på klar andra plats och enstaka skalbaggar breddar utbudet en smula. Jag plockar in alla steklar jag hittar medan ganska många flugor ignoreras. Det beror på att flugor tenderar skrumpna ihop och tappa sin ursprungliga form. Bakkropparna blir till russin och även huvudet (ögonen) kan tappa ursprungsformen. Steklar är generellt mycket stadigare i sin struktur även när de torkat. Genom att inte samla in alla flugor tappar jag förstås några arter i min inventering av vilka arter som hittas i trädgården, men det må vara hänt. Jag koncentrerar mig på de som ser intressanta ut men det betyder att jag med säkerhet missar en del spännande flugor som råkar ha vardagligt flugutseende.

Den uppmärksamme entomologen noterar garanterat ett besvärande faktum samt några avvikelser från hur man normalt går tillväga. Avsaknaden av etiketter är måhända remarkabel. Här finns en vetenskaplig brist i mitt hittills utförda värv. Jag borde förstås notera när de samlats in. Platsen är given för dem alla, men tidpunkten är givetvis intressant ur vetenskaplig synvinkel. Sådant har jag dock lämnat dithän och det är en lite lätt skämmig grej. Här skyller jag på mitt "icke-samlande" och har i mitt samlande halkat lite mittemellan dem båda. Samtidigt är detta slarv ett resultat av syftet med insamlingen - alltså bara att se vilka och hur många arter som påträffas i trädgården.

Krypen nålas inte genom kroppen - inte heller de stora. Jag limmar dem alltid i mån av möjlighet längst ut på spetsiga kartongbitar för att få så lite av kartong och nål som möjligt synliga när krypen dokumenteras. Det är alltså fotodokumentationen som är viktig i slutändan. Därför håller jag mig till de tunnaste tillgängliga nålarna samt de längsta och smalaste kartongbitarna.

Jag har inte heller bemödat mig om att blöta/mjuka upp insekterna för att justera kroppsställning. Skulle jag jobba heltid med dylik sysselsättning vore målsättningen tidsanvändningen per kryp lite annorlunda. Nu monteras de bara så som de är funna. Brukar försöka få den mer informativa sidan av insekten bort från kartongbiten för att fotodokumentationen ska ge större möjlighet till att få med små artkarakteristiska detaljer. 

Normalt brukar jag inte göra så mycket åt de insamlade krypen förrän på hösten då det inte längre finns så mycket action att dokumentera där ute. Då brukar jag börja gå igenom och nåla upp materialet samt så småningom dokumentera dem längre fram på vintern. Den här sommaren fick jag för mig att börja montera krypen under några regniga dagar och har redan kommit en bra bit på vägen. I den gröna lådan ovan samlas hittills obestämda och odokumenterade steklar. I den röda lådan samlas tvåvingarna. När detta skrivs har jag en drös tvåvingar som ännu ska monteras. Vartefter insekterna dokumenteras och artbestäms (om möjligt) så flyttas de till en annan låda där indelningen är taxonomisk. Steklar finns alltid i gröna lådor medan tvåvingarna som sagt har röda lådor. Skalbaggar återfinns i vita lådor.

Tanken är att alla dokumenterade insekter också ska få synas på bloggen genom de dokumentationer som görs. En del steklar har redan figurerat i inlägg. Problemet är att fotodokumentationen av varje insekt är tidsdryg. Det tenderar bli 5 - 9 bilder per individ/insekt och varje bild är fokusstackad - dvs. den består av många exponeringar. Att dokumentera och bearbeta bildmaterial för en enda insekt tar således flera timmar i anspråk. Jag samlar alltså snabbare än vad jag hinner dokumentera och artbestämma. Det innebär att lådorna med obestämda kryp fylls snabbare än lådorna med färdiga artbestämningar. Hur eller om jag kan åtgärda detta återstår att se. Men framöver ska förstås en del av de kryp som skymtar i bilderna återkomma på bloggen. Jag har en fluga och en stekel på gång. 



fredag 31 juli 2020

Ögongodis för fåglar

Leuchochloridium paradoxum. Nykarleby, Finland
Antalet Leucochloridium paradoxum-drabbade bärnstenssnäckor (Succinea putris) tycks variera från år till år. Så verkar det i alla fall om man ska ta bloggredaktionens högst inkonsekventa och icke-vetenskapliga observationer av trädgården som bevis för fluktuationerna. I år har några individer noterats. Andra år har de inte visat sig. Jag tror dock orsaken mestadels är observationsmissar.

Hur som helst är det alltid lika underhållande att se dem - även om det nästan finns en gnutta sadism i den inställningen med tanke på vad det egentligen handlar om.

Den här snäckan hade flera hyresgäster men när fotograferandet tog vid retirerade  de in under skalet och bara en parasit upprätthöll diskot ute i snäckans ögonantenn.

Här är ett äldre inlägg med fler och bättre bilder samt information om parasiten i fråga.
Här är bloggens kanske bästa inlägg någonsin - om jag får säga det själv - med den bruna varianten L. perturbatum



onsdag 29 juli 2020

Bådaviken 16.7. Del 6 - Skogsödla

Plocka fram din dagbok och notera i den att du läst det här blogginlägget. Det handlar nämligen om ett historiskt inlägg. Råkar du vara journalist så utgår jag från att du gör ett reportage.

Här kommer nämligen... efter drygt 7 år sedan bloggen startades... trumvirvel... trumpetfanfar... bloggens första... får jag be om stöööööööörsta möööööjliga tyyyyyyystnad... ny trumvirvel... skogsödla!... fyrverkeri, konfetti och tal från ett podium.

Om jag i februari 2013 hade fått frågan när jag tror att bloggens första skogsödla dyker upp hade jag sagt att den säkert kommer i något inlägg under sommarmånaderna (2013). Nu ska ingen gå runt och tro att jag inte sett skogsödlor på sju år. Jag har sett sådana flera gånger varje sommar. Men jag har inte letat dem då jag haft kamera och om de råkat visa sig när jag haft kamera så har jag antingen haft fel objektiv eller så har de inte samarbetat.

16.7.2020 hände det. Då satt denna skogsödla uppklättrad på en alstam där den garanterat jagade småkryp. Jag har sett dem klättra på alarna förr, men då enbart haft extrem-makroobjektiv på kameran. De är dessutom ganska snara att släppa taget och försvinna i markvegetationen. Jag hann ta endast en bild av den här ödlan.

Det här är dock inte bloggens första ödla som sådan. Rotar man på etiketten Reptiler - Ödlor så hittas murödlor, ruinödlor och murgecko. De är dock alla dokumenterade i Italien.


Bådaviken 16.7. Del 5 - Klarvingad jättestövslända

Relativt högt uppe på en alstam satt en tät ansamling stövsländor. Det var nymfer av arten klarvingad jättestövslända - Psococerastis gibbosa - som har för vana att bilda dylika kolonier. Tyvärr hade jag svårt att få till några vettiga bilder. 
När de blir stora ser de ut så här.


lördag 25 juli 2020

Bådaviken 16.7. Del 4 - Korsspindel

Även om det är en alldeles trivial korsspindel - Araneus diadematus - som klänger i sitt nät så ska den dokumenteras.

Orsaken till detta nämns bl.a. här och här. Men för den som inte orkar klicka på länkarna så kan jag i korthet nämna att det handlar om dokumentation av olika färgvariationer inom arten.

fredag 24 juli 2020

Bådaviken 16.7. Del 3 - Dolichomitus sp.

Jag hann tänka "det där är den största Rhyssella approximator jag sett" innan den sträckte på sig för att börja borra i alstammen varpå jag kom närmare och noterade att det inte alls var R. approximator.

Det här är någon av arterna i släktet Dolichomitus. Art kan man med största sannolikhet inte bestämma utan att kika på ovipositorn i mikroskop.

Den var ganska stor även för att vara en Dolichomitus-stekel. Storlek hos dessa beror dock mycket på storleken hos värddjuret. I det här fallet handlar det om någon vedlevande skalbaggelarv.

Stekeln hade stora bekymmer när den skulle börja mata ner ovipostorn i veden. Det visade sig att etta bakbenet saknade alla leder nedanom tibian och det blev uppenbarligen svårigheter med att få grepp med benen för att etablera tryck mot stammen med ovipositorn.

En pseudoskorpion (klokrypare) hängde fast i det andra bakbenet.

Klokryparen är eventuellt Chernes cimicoides som enligt experter på området är den art "det brukar vara". Den kan väl inte artbestämmas på basis av bilden och det finns något annat alternativ som också är tänkbart. Klokryparen halkade allt längre ner på tibian och tappade till slut greppet. Stekeln vevade ganska intensivt med benet i fråga.

Äggläggandet blev det inget av. Stekeln gav upp och flög sin kos innan jag hade fått särskilt många bilder. En del dokumentation hanns dock som synes med.



torsdag 23 juli 2020

Bådaviken 16.7. Del 2 - Rhyssella approximator

Det har blivit många bilder av Rhyssella approximator under mina besök vid Bådaviken.
Här och här är t.ex. två inlägg med en del fotografier och information.

Några "porträtt" hade jag inte av dem, så det fixades lite halvbehjälpligt när några satt lämpligt på alstammarna i strandskogen.



tisdag 21 juli 2020

Bådaviken 16.7. Del 1 - Vanlig plattnosbagge

16.7 gjorde jag en kvällsrunda till Bådaviken för att kolla om Xiphydria picta var på G. Jag skymtade bara en liten hane högt upp på en stam och han drog iväg innan jag hann se vilken art det rörde sig om. Tycker jag borde ha haft chans att se flera av dem, men så var inte fallet. Är ju specifikt på jakt efter bilder på enhona av X. picta. Ordade lite om den saken i det här inlägget med X. camelus (kamelstekel).

Självfallet spanade jag ju också rent allmänt efter vad som än kunde dyka upp framför ögonen. Särskilt mycket aktivitet var det inte förutom av stickmyggor som var så talrika att min mentala hälsa sates under ganska hård belastning trots att jag i vanliga fall är ganska tolerant när det handlar om mygg och andra tvåvingar som är ute efter mitt blod. Myggorna gjorde att jag inte kände mig så inspirerad att dra ut på besöket i någon högre grad.

Ett kryp som hittades var denna plattnosbagge. Det svenska trivialnamnet är vanlig plattnosbage och det vetenskapiska namnet är Platystomos albinus. Den har varit uppe på bloggen tidigare. Plattnosbaggen hittades de facto på exakt samma alstam på vilken jag 21.6 dokumenterade släktingen Gonotropis gibbosa.

Förutom myggor hade jag också ett moln av flugor runt mig. En del av flugorna skulle med all makt sitta på plattnosbaggen och det var tidvis intensivt kivande om vem som hade rätt till platsen.

Tyvärr råkade jag stöta till alstammen en smula när jag försökte klämma min ner under den för att få bättre bildvinkel. Ville ha en mer lateral (rakt från sidan) bild för att få skärpa på både bagge och fluga. Plattnosbaggar är dock lagda så att de omedelbart släpper greppet om underlaget ifall de anar oråd. Med andra ord valde baggen att raskt dimpa ner i det långa gräset och försvinna när jag rörde vid stammen.



måndag 20 juli 2020

R. persuasoria-uppdatering

Bilderna tagna 14 och 16.7. Jag har även i dag observerat denna Rhyssa persuasoria-hona som alltså  efter åtminstone 35 dygn fortfarande besöker bitarna av ädelgranstammen och aktivt skannar av barken med antennerna för att hitta nya ställen att borra ner ägg på.
Att gå och spana runt vid granstockarna har blivit ett viktigt inslag i vardagen. Alltid lika spännande att se om hon fortfarande är på plats.


Tidigare inlägg i ämnet.



Alhängemal

En liten (vingbredd ca 10 mm) mal i familjen skottmalar (Argyresthiidae) lockades här om dagen till en gul velomobil (inkapslad, trehjulig liggsykel). Ganska typiskt insekter att sätta sig på dylika gula ytor.
Hann ta denna bild innan malen flög sin kos.

Arten är alhängemal - Argyresthia goedartella - vars larver lever i och av hanhängen på björk och... ja... al.
I trädgården finns både al och björk. Har inte kollat hängena så att jag kan säga vilket träd de föredrar hemma hos mig.


söndag 19 juli 2020

Philonthus decorus

Det finns över 26 000 olika rapporterade arter bland leddjuren (typ insekter, spindeldjur, kraftdjur, etc.) i landet. Huvudets energi räcker inte till för så många av dem. Den här borde jag ha klarat av att artbestämma på egen hand, men när jag satt och stirrade på diverse arter i släktet Philonthus ville hjärnan inte längre samarbeta och den slängdes upp på ett skalbaggsforum. Svar kom snabbt.

Det - med facit i hand - självklara svaret Philonthus decorus känns lite fånigt eftersom man i någon mån borde lyckas traggla sig fram till det utan större problem. Artkaraktären är sådan att man inte ska förväxla den med någon annan i släktet - speciellt inte utgående från bilden där täckvingarna och halsskölden reflekterar färgton och textur.


lördag 18 juli 2020

Fyrbandad blombock

Den som följt den här bloggen har säkerligen koll på att jag håller lite extra koll på djurlivet inom trädgårdens gränser och att det handlar om nyfikenhet kring hur många arter man kan hitta i en trädgård mitt i centrum av en liten österbottnisk stad.

Min uppföljning är fortfarande inte av särskilt organiserat slag, utan främst en fritidssysselsättning som sker när tid och lust finns. Ofta bara korta nedslag lite nu som då. Samtidigt försöker vi sakteliga skapa en trädgård som är inbjudande för olika kryp. Död ved har således varit en ganska viktig ingrediens under de senaste åren.

Fyrbandad blombock - Leptura quadrifasciata - är ingen ny observation i trädgården. Tidigare har den sannolikt bara varit besökare på blommor, men nu hittade jag ett gäng individer som med absolut största sannolikhet är kläckta ur ved som lagts ut för detta ändamål.

Exakt vilken ved - eller träslag alltså -  det rör sig om vet jag inte. Vi har flera klabbar av än det ena och an det andra här och var. Fyrbandad blombock är en allätare som går i ved av många olika lövträd.

Troligen är det ur en bit björk. Vi har en del ek liggandes på marken också, men baggarnas larvutveckling är tre till fyra år lång och ekveden är inte full så gammal. Dessutom är den ännu inte riktigt så vitrötad som dessa baggar gärna önskar ha veden.

Någon ovanlig art är det inte. Det oaktat är det ändå trevligt att få se och ha dessa tjusiga kreatur utanför ytterdörren.



fredag 17 juli 2020

Ung gräshoppa

Art kan inte sägas för denna unga gräshoppa, men sannolikt rör det sig om Chorthippus brunneus - backgräshoppa - som är vanlig i trädgården. Dessa små gräshoppor skjuter upp från marken i allehanda riktningar när man rör sig i trädgården. Upplever att de är fler och lite tidigare i år än vad de normalt brukar vara.



Metopeurum fuscoviride & Lasius niger

I bestånden av renfana (Tanacetum vulgare) börjar Metopeurum fuscoviride samlas i allt större klungor.
Trädgårdsmyrorna - Lasius niger - håller koll på boskapen. Bilden nedan visar en trädgårdsmyra som börjar vara ganska fulltankad med bladlössens utsöndringar. 

Här är ett inlägg från förra året med mer bilder samt en del annat snack kring växten och bladlössen.



torsdag 16 juli 2020

Gasteruption assectator

En av de små Gasteruption-arterna satte sig här om dagen på bihotellet. Är man en stekel som parasiterar på citronbin (släktet Hylaeus) så är det inte så konstigt att lockas till en plats där sådana checkat in.

Gasteruption assectator mot G. boreale... eller när man är osäker på vilken det är.

Se referens längst ner.

Matchen:
  • Antennlängd: assectator - boreale 1-0
  • Huvudform bakom ögonen: assectator - boreale 1-0 (2-0)
  • Mesoscutum: assectator - boreale 0-0 (2-0)
  • Bakbenscoxa: assectator - boreale 1-0 (3-0)
  • Ovipositorlängd: assectator - boreale 1-0 (4-0)
  • Behåring på ovipositorns skyddshöljen: assectator - boreale 0-1 (4-1)

Kommentarer:
  • Antennlängd. Tydlig, mätbar seger till assectator som har längre antenner och där proportioner på enskilda segment understryker vinsten.
  • Huvudform bakom ögonen. Vag assectator-seger baserad på magkänsla i bedömningsskedet. Assectator ska ha mer avsmalnande huvudform bakåt än vad boreale har.
  • Mesoscutum: Jag tyckte först att det var "boreale-yta" på mesoscutum. Boreale ska ha en något slätare och mer "sammetsaktig" glans medan assectators mesoscutum är lite grövre skulpterad och med en "fetare glans".  Här låter jag det bli oavgjort eftersom dylika saker är svårbedömda utan jämförelsematerial. Bilder i beskrivningar och nycklar har heller inte exakt samma ljussättning vilket gör att det blir lite svårt när man är en Gasteruption-lekman.
  • Ovipositorlängd: Man ser ju inte exakt var ovipositorhöljet börjar och mätningen blir således lite vansklig. G. assectators ovipositorhölje ska vara 1,0 - 1,3 gånger bakbenstibians längd. Hos G. boreale är förhållandet 0,7. Mätning visar att ovipositorhöljet är längre än tibian.
  • Behåring på ovipositorhöljet: Här ska G. assectator ha en närmast "naken" ovipositor. Små ljusa hår finns, men de är svåra att se. Ut mot spetsen har G. boreale något längre och grövre svarta hår. Sådana hår tycker jag mig ana trots (eller pga,?) bildens oskärpa just på ovipositorspetsen. Dessa poäng till G. boreale är dock av vag karaktär och inget som kan få vågskålen att sjunka till G. boreales fördel i matchen. 

Sålunda får jag utgå från att det här är Gasteruption assectator - slätsprötad bistekel.

Slutligen ska jag be att få understryka och beskriva min fäbless för bisteklarna med detta gamla inlägg.



Referenser:

Johansson N, Achterberg C van (2016)
Revision of the Palaearctic Gasteruption assectator aggregate, with special reference to Sweden (Hymenoptera, Gasteruptiidae).


onsdag 15 juli 2020

R. persuasoria in i absurdum?

Förlåt, förlåt, förlåt!
Men i stället för att uppdatera det här inlägget publicerat 10.7 så gör jag ännu ett inlägg med Rhyssa persuasoria. Dessa bilder togs kort efter jag publicerade nämnda inlägg. Bilderna är med andra ord mycket mer färska än de föregående bilderna och vi ser här samma hona som fortsätter att lägga ägg.
Hon har således varit verksam i snart en hel månad och besökt granveden många gånger om.


I det här inlägget om och med kusinen Rhyssella approximator ordade jag kort om plåtarna på undersidan av bakkroppen - tergiterna - och deras funktion som stöd för ovipositorn medan stekeln borrar i träet. I bilden ovan borrar hon inte längre, utan är i färd med att dra ut äggläggningsröret. Därför är det inte pressat mot buksidan och därmed syns tergiternas "ränna" i vilken ovipositorn placeras för att öka stadga och säkerligen kraften under borrandet.



Även när ovipositorn dras ut förskjuts dess ovan- och undersida av och an genttemot varandra. Vid basen av ovipositorn syns i bildserien nedan en skillnad på kanske 2 mm. I mittenbilden är den [i bild] övre halvan indragen och i de två andra är den mera utskjuten jämfört med den [i bild] undre halvan.
Egentligen är det dock ovipositorns undre halva/skena (eg. ett par sammanfogade skenor) som är uppåt i bild.




Senare på kvällen hittade jag en riktigt liten hona som också var i färd med att borra (bilden nedan).
I några bilder kunde jag notera att hon hade ett sämre fungerande ben (andra benparets högra ben) vilket den första honan jag upptäckte 15.6 också hade. En närmare koll på de gulvita fläckarna visade dock att det inte rör sig om samma individ.

Ett frågetecken jag har kring de mindre honorna som observerats och dokumenterats är att de alla har mörk coxa (höft) på alla benparen. Är i skrivande stund lite osäker på hur det ser ut med variation som inbegriper just färgen på coxa inom den här arten. Hoppas få återkomma till det. Gissar att det här inte är sista inlägget med Rhyssa persuasoria.

Edit 16.7.2020: Se kommentarerna ang. färgvariation.