Bådaviken 19.4. Neobisium carcinoides (eller?)

Typiskt fynd i Bådavikens strand-/primärskog är förnaklokrypare, Neobisium carcinoides. Arten brukar vanligen dyka upp när jag rotar runt i markskiktet som delar förleden i klokryparens svenska trivialnamn.

Men det finns ett men här!

I klokryparkretsar ordas nämligen om att artantalet, i exempelvis Sverige,  är större än man tidigare utgått från. 

Nya - men så vitt jag nu noterar ännu inte publicerade - fynd gör gällande att nyinkomna och/eller tidigare oupptäckta arter huserar där ute i den där naturen. 

Arter man tidigare kanske bestämt på basis av bra habitusbilder borde kanske egentligen inte bestämmas utan mikroskopering eftersom mer subtila skillnader verkar råda i åtminstone några sammanhang. 

Det är med andra ord samma situation som hos kvalstren där artbestämning vanligen kräver kontroll av specifika mikroskopiska detaljer. Dessutom fullt möjligt att flera inte kan artbestämmas utan genetisk granskning.

Just förnaklokrypare nämns som exempel på art som egentligen verkar består av fler än en art. Med andra ord har vi sannolikt ett antal olika kryptiska arter av klokrypare runtom oss och dylika enkla fotografier blir otillräckliga ur artbestämningssynpunkt.

För stunden får den här ändå gå under namnet förnaklokrypare - eller kanske Neobisium cf. carcinoides - och när nya studier gett nya svar kanske jag justerar till Neobisium sp.

Bådaviken 19.4. Grodlek

Välkommen till den oredigerade krassa verkligheten där även de dilettantmässiga fotoresultaten får plats!

I tidigare inlägg har jag nämnt att jag tänkt försöka åstadkomma bildmaterial på lekande åkergrodor i Bådaviken.

Söndagen 19.4 blev en sådan dag. 

Både åkergroda, Rana arvalis, och vanlig groda, Rana temporaria, skällde, bubblade och skorrade kakafoniskt till höger och vänster i de öppna vattenytorna.

Men nej! 

Att få dem på bild lyckades jag inte med. Inte på något vettigt sätt i alla fall.

Så länge man rör sig har man en tyst och lekfri radie på ca 15 meter runtom sig. De var synnerligen känsliga. Att smyga sakta hjälpte inte. Bådavikens lekområden är öppna ytor utan närhet till lämpliga skydd för fotografen.

Där jag på avstånd noterat att leken var intensiv ställde jag mig i lämplig vasskant och väntade så stilla som bara möjligt. Tids nog skulle de hoppeligen glömma mig och dra igång igen så att jag skulle kunna se dem på närmare håll samt utan retligt placerade vassrör mellan mig och motiven.

Till slut blev jag av tidsmässiga skäl tvungen att ge upp. Grodorna vann den här dagen och min tidtabell medför kanske inte riktigt några nya försök under årets kvarvarande lek. Kommande helg testar jag eventuellt igen men frågan är om de alls längre leker då.

De få grodor jag på avstånd tog bilder av satt ofta frånvända. Utgående från hur jag bedömde lockropens position bör alla fotograferade grodor ha varit vanlig groda. Den trubbnosiga karaktären i andra fotografiet tyder också på vanlig groda.

Eoner av tid och något att sitta på vore fördelaktigt i dessa sammanhang.

Eller alternativt fotografering av grodor på en plats där man inte syns så bra. Men nu var det ju åkergrodor i Bådaviken jag specifikt hade som mål att dokumentera.

Äggklump av vanlig groda (ovan).

Äggklumpar av åkergroda ovan och nedan. 

Snäckan borde jag ha dokumenterat lite mer ingående men började inte riskera något genom att byta från tele- till makroobjektiv där och då.

Äggklumpen nedan bör ha varit riktigt nylagd med tanke på att äggen inte hunnit svälla så mycket än. Inga partiklar har hunnit lägga sig på klumpen heller.

Åkergrodägg.

Vill tillägga att Bådaviken är naturskyddsområde och att man under inga omständigheter får åsamka några skador på miljön eller organismerna. 

Äggklumparna är dokumenterade med teleobjektiv och utan vadande i deras omedelbara närhet eftersom uppvirvlat sediment riskerar lägga sig på klumparna och kan försämra äggens utveckling.

Några av klumparna dokumenterades på kortare avstånd eftersom jag kunde stå på torrare yta relativt nära.

Att fritt traska omkring inne i viken bör undvikas.

Jag har på uppdrag inventerat åkergroda i området och vill i år följa upp situationen på lekplatsen eftersom där har skett förändringar jämfört med förra året. Det handlade alltså inte om att dokumentera åkergrodor bara för att få bild på lekande åkergroda - utan om att eventuellt få deras lek dokumenterad samtidigt som jag kontrollerade årets lekyta.

Bådaviken 19.4. Fåglar

Kraftigt beskurna bilder av brun kärrhök på avstånd.

Bådaviken-paret samflög över vassen och utbytte såväl läten som diverse flygmanövrer.

Ser alltså ut att bli häckning även i år.

I övrigt är det nu man saknar fågeltornet.

Fåglarna på vattnet inne i viken ser man inte mycket av utan upphöjd position och skrämma dem genom att gå närmare vill man ju inte heller. 

Sångsvan, gräsand och en hel del grågäss gav sig ändå till känna. Rördrom tutade i vassen.

Fåglarna var ändå inte huvudattraktion för dagen. Jag hade andra mål och de dyker upp i kommande inlägg.

Bådaviken 11.4. Araneus nordmanni

Någonstans långt inne bland huvudets neuroner sprakade en liten tanke om att det vore vansinnigt skoj att råka hitta tajgahjulspindel, Araneus nordmanni, i uppsamlingsytan under de grankvistar jag för dagen ruskade loss spindlar ur.

"Introduktion" till det där grankvistskakandet finns här.

Men andra neuroner skickade starka signaler om att ifrågavarande art borde sökas bland granar i lite annan typ av terräng och habitat.

Visst!

Det är en unge. 

En riktigt liten unge på 2 mm. 

Men en tajgahjulspindel är det hur som helst!

Om inte om vore om hade jag omedelbums vecklat ut medhavt matsalsmöblemang för fältbruk, med elegant svepande rörelse låta finduken dala ner på bordet, korkat champagnen, tänt en stor fet kubansk cigarr och med brett leende lutat mig belåtet tillbaka i stolen för att fira tingens tillstånd.

Av det ovan nämnda var endast leendet genomförbart och utfört.

Tajgahjulspindel är knappast överdrivet ovanlig. Men den - liksom barrpuckelspindel - är en "trädkron-art" som lätt riskerar missas för att de kanske, eventuellt, möjligen tenderar husera lite högre upp i träden än vad som är bekväm sökhöjd.

Jag har dock en idé om att 2026 ska vara ett år då jag letar tajgahjulspindel lite extra ofta. 

Här ett exemplar jag för många år sedan noterade av renaste rena slump och här två honor som fastnade på kamerasensorn i samband med ett skogsrestaureringsprojekt. Den gången spanade jag specifikt efter dem då biotopen rent teoretiskt var av lämpligt slag.

Bådaviken 11.4. Cyclosa conica

Skakar man grankvistar har man förr eller senare konspindel, Cyclosa conica, framför ögonen.

Denna dag (11.4.2026) blev saldot två honor. Likt flera andra spindlar - och speciellt kanske många hjulspindlar (familjen Araneidae) - är också konspindel rätt variabel i teckningens färgsättning. 

Det här är ingen särskilt storväxt art. En vuxen hona når väl närmare 6 mm.

Här är några äldre bilder med konspindel mitt i sitt nät

Bådaviken 11.4. Dryocoetes alni (?)

Någon av barkborrarna (underfam. Scotylinae, fam. Curculionide) och jag tror det är albarkborre, Dryocoetes alni. Har lagt ut bilderna i en skalbaggsgrupp för bekräftelse eller rättelse men än så länge inte erhållit replik.

Notera liftande kvalster - troligen tillhörande Astigmata - på vänstra täckvingen.

Bådaviken 11.4. Pollenia sp.

Hane av någondera art i släktet Pollenia. Artbestämning kräver normalt större åthävor än en dylik bild.

Over and out!

Bådaviken 11.4. Neriene montana

Markisspindel, Neriene montana, hittad under bark på död och avbruten björkstam.

Högst vanlig art som jag dokumenterat märkvärdigt sällan. Ingen direkt saklig dokumentation nu heller - ifall syftet vore att visa spindelns habitus lite bättre. Något annat syfte än att dokumentera det faktum att den sågs hade jag inte.

Därmed är det här ett av många ganska intetsägande inlägg. Mellanmjölk och brunsås liksom.

Utan att höja på ögonbrynen åt detta tar vi oss vidare med hopp om mer spännande delikatesser någon gång framöver.

Bådaviken 11.4. Metellina mengei (?)

Trolig munkspindel, Metellina mengei, skakad ur grankvist precis som merparten av övriga spindlar dokumenterade i Bådaviken 11.4 (se tidigare och kommande inlägg).

Höstspindel, M. segmentata, blir stor mot slutet av sommaren och har generellt lite annorlunda - men aningen variabelt - mönster på framkroppen. Allt talar alltså för munkspindel men huvudet sätts inte i pant och därav frågetecknet.

Bådaviken 11.4. Theridion varians

Tre stycken brynklotspindlar, Theridion varians, blev enda klotspindlarna (Theridiidae) i "paraplyet" denna dag.

Två honor och en hane. Ingen av dem vuxen än.

Bådaviken 11.4. Gibbaranea omoeda

Visst hittades barrpuckelspindel, Gibbaranea omoeda!

Det var ju nämligen den jag smått spontant fick för mig att söka efter ankomsten till Bådaviken.

Den här tiden på året hittar man bara små individer. De bör bli vuxna på sensommaren och då ska jag försöka komma i håg att söka dem igen.

Barrpuckelspindel är en färgmässigt variabel art. Häromkring torde man ändå inte förväxla den med någon annan. Största förväxlingsrisken är övriga arter i släktet men de lär än så länge knappast hittas i Österbotten eftersom de har så sydligt utbredningsområde. Enstaka exemplar av lövpuckelspindel, G. gibbosa, har på senare tid hittats i Karis, runt Åbo och på Åland. Arten sprider sig förmodligen norrut med klimatförändringen och hur snabbt det går lär väl visa sig vartefter.

Araneus angulatus, knölspindel, må ha liknande form på bakkroppen men uppvisar i stället lite annan teckning. Knölspindel, klassad som NT i Finland, är dessutom en mer storväxt art vilken hellre lever i torrare och varmare marker med tallbestånd. Jag får leta mig till sådana ställen någon gång eftersom knölspindel är högt upp på min vill-hitta-lista. 

Arten är, enligt rapporterna inkomna till laji.fi, än så länge inte observerad i Österbotten.

Hur ordet trädkrona egentligen ska definieras är tidvis ett diskussionsämne spindelintresserade typer emellan.

Barrpuckelspindel är nämligen en av de arter som beskrivs bo och bygga sina nät i trädkronorna. Ofta tänker man sig att trädkronan är en god bit från marken. Men vissa träd - speciellt granar - har ju trädkrona som i mångt och mycket sträcker sig nästan eller helt ner till marken. Med lite tur hittar man alltså de typiska "trädkronarterna" i den nedersta och tillgängliga delen av kronan. Samtidigt går man säkerligen förbi många potentiellt roliga fynd som är nära men ändå bortom räckhåll några meter upp.

En annan frågeställning är huruvida spindlarna företar vertikal förflyttning i trädet beroende på ålder. Riskerar jag alltså få svårare att hitta vuxna individer ifall de migrerat uppåt när de blivit äldre? Vandrar de ens uppåt?

Samtidigt gör predation så att det rimligen finns färre vuxna än unga spindlar (tofsmes i en av strandskogens granar). Av den anledningen är det kanske omöjligt att avgöra vilka faktorer som spelar mest roll ifall vuxna lövpucklar är svårare att hitta på låg höjd än unga.

I något skede har jag planerat en anordning med uppsamlingsmöjlighet på teleskopskaft. Det har hittills bara varit tanke och ingen verkstad.

Flera av hjulspindlarna (Araneidae) kräver en gnutta tålamod när man skakat ner dem i vad man nu än har som uppsamlingsyta. De tenderar nämligen dra in benen, ligga orörliga och låtsas vara som vilket annat skräp som helst. 

Linyphiiderna (täckvävarspindlarna) kutar oftast direkt omkring till höger och vänster medan hjulspindlarna bidar sin tid och börjar röra sig först när allt varit lugnt en stund.

De fyra exemplaren ovan är kring 4 mm långa. Vuxna honor kan bli uppemot 10 mm.

Nedan en ca 2 mm liten plutt som också bör vara barrpuckelspindel baserat på teckningen kombinerat med de proportionellt stora ögonen. Knölarna på bakkroppen bildas i samband med någon kommande ömsning och är ju redan tydliga hos de lite större individerna ovan.

Alla berörda spindlar har återbördats till sina grankvistar.

Bådaviken 11.4. Tetragnatha spp.

Två representanter för släktet Tetragnatha (sträckkäkspindlar, fam. Tetragnathidae, käkspindlar) påträffades denna dag. 

Första bör vara T. dearmata, fläcksträckspindel. Den kom ur en av de många grankvistarna jag skakade i Bådavikens äldre strandskog... där granar ställvis blandar sig med lövträden.

Helt kassaskåpssäker vågar jag inte vara angående artbestämningen men alla detaljer i habitus pekar på ifrågavarande art.

För en stund lämnade jag skogen och vandrade ut på en liten del av strandängen. Där gjorde jag i och för sig inte så mycket annat än lyssnade efter grodor och fåglar (hänvisning till detta inlägg). Men enstaka kvistar av vide och småbjörkar ruskade jag lite förstrött om varpå en till Tetragnatha ramlade ner i mitt "uppsamlingsparaply".

Jag borde förstås ha vänt på den och kollat sternum eftersom dess teckning har potential att ge artnamnet - eller åtminstone sålla bort ett par arter. Fråga inte varför det blev ogjort. 

Det mest troliga baserat på habitus och geografi är T. extensa (mässingssträckspindel) men T. montana (gyllensträckspindel) är en potentiell förväxlingsart. Den sistnämnda är dock inte rapporterad från dessa breddgrader (än). 

Förutom tidigare nämnda T. dearmata får man dessutom ha T. pinicola (silversträckspindel) i åtanke men så vitt jag kan notera kommer den inte i så här röda toner även om inomartsvariationerna hos respektive arter är rätt stora.

Bådaviken 11.4. Neriene peltata

I föregående inlägg skrev jag att det inte blev någon dokumentation av de många granbaldakinspindlarna som skadades fram ur granskvistarna. 

En annan Linyphiid (familjen täckvävarspindlar) som hittades i mängd var kvistbaldakinspindel, Neriene peltata. Här är två unga hanar.

Den andra hanen kommer inte bli vuxen eftersom han så småningom lär bli uppäten av sin parasitoida ryggsäck. Larven torde rimligen, troligen, förmodligen vara Acrodactyla degener (Pimplinae, Ichneumonidae) men med reservation för att jag riskerar ha missat någon annan tänkbar kandidat.

Här sista delen i en tio år gammal tredelad följetong med A. degener på skogsmattvävare, Bathyphantes nigrinus. Länkar till de två tidigare delarna finns i respektive inlägg.

Bådaviken 11.4. Araneus diadematus

Någon specifik målsättning med vistelsen i Bådaviken hade jag inte medan jag trampade mig dit på cykeln. I alla fall ingen annan målsättning än att bara vistas utomhus i finvädret och kanske få ett eller annat kryp framför ögonen.

Väl framme fick jag för mig att börja skaka/banka grankvistar i den äldre delen av strandskogen. Det slog mig nämligen att jag aldrig kom mig för att leta fler exemplar av barrpuckelspindel efter den där dagen när jag hittade en men fumlade bort den.

När man skakar grankvistar är det främst en art som i mängd snöar ner på den uppsamlingsyta man håller under. Jag använde för övrigt en medhavd blixtreflektor av paraplymodell i vilken allt skräp och alla småkryp fick ramla ner.

Arten som i stor mängd rusade omkring i "paraplyet" var föga förvånande granbaldakinspindel, Pityohyphantes phrygianus. De kom i alla storlekar och åldersklasser. Någon dokumentation av dem blev det inte. Ganska typiskt när det handlar om riktigt vanliga arter. Bilder av granbaldakinspindel finns dock i rätt stor mängd här på bloggen sedan tidigare. Till exempel här är ett inlägg med två sådana fotografier.

En dussinart jag däremot dokumenterade är korsspindel, Araneus diadematus. Det handlade mest om att hjälpa mina ögon i akt och mening att se skillnad på den och nämnda barrpuckelspindel. Det är nämligen i princip bara små ungar som hittas just nu. Mina ögon sållar visserligen ut de flesta spindlarna på familjenivå men för artbestämning och säker bekräftelse behöver jag optisk hjälp. Luppen glömdes där hemma.

Ganska omgående, efter bara några få skakade kvistar, hade tre små korsspindelungar blivit fotograferade. Den första är störst - eller "minst liten" (4-5 mm). Den andra minst (ca 2 mm) och den tredje typ mittemellan (ca 3-4 mm). Det började kännas som om det skulle bli en korsspindeltät dag. 

Men det bidde det inte. Av någon anledning tog korsspindlarna slut efter den tredje. 

Resterande arter som fyndades - utom granbaldakinspindel då alltså - dyker upp i kommande inlägg.

Ska tillägga att alla nerskakade spindlar som befunnit sig i paraplyet och i den lilla medhavda asken - där de dokumenteras - återbördats till sin grankvist.

Bådaviken 11.4. Trypodendron domesticum

Verkligen inga höjdarbilder på husborre, Trypodendron domesticum. 

Dylika småttingar borde dokumenteras med ett annat objektiv än det som för stunden satt fast på kameran. Motivet borde även städas.

Husborre är vanlig bland den myckna döda veden i Bådavikens strandskog. Den här var bifångst när jag skakade grankvistar i jakt på spindlar. Mer om de spindlarna i kommande inlägg.

Dokumenterad i Bådaviken även tidigare.

Bådaviken 11.4. Muscina levida

Muscina levida är tydligen en art jag får korn på i medlet av april ute i Bådaviken. Här ett nästan identiskt fotografi taget 13.4.2024. Förmodar det är kombinationen av mitt stirrande på trädstammar och flugornas behov av solvärme som spelar in.

Jag ville ta fotografi i lateral vy också. Det ville inte flugan.

Släktingarna M. stabulans och M. pascuorum hittar jag i trädgården. 

Bådaviken 11.4. Schizotus pectinicornis

Lördag och tid för ny exkursion till Bådaviken.

2025 var grodor och fåglar högsta prioritet så fort jag satte min fot på det där stället. I år står småkrypen åter i fokus. 

Men denna dag var jag inledningsvis ändå uppmärksam på huruvida grodorna inlett fortplantningen eftersom jag gärna vill få bild på lekande åkergrodor.

Exakt när isen gick inne i glosjön vet jag inte men det bör ha varit i slutet av mars vilket innebär att det skedde ca två veckor tidigare än i fjol vilket i sin tur var tidigt och med grodlek redan i mitten av april. Det normala är grodlek i månadsskiftet april-maj.

I dag hördes ändå inga grodor. Min hypotes är att den snöfattiga vintern med sin djupa tjäle efter kölden i januari och februari kanske gör att övervintringsplatserna fortfarande är rätt kalla eller till och med frusna.

Efter konstaterandet att inga grodor spelade koncentrerade jag mig på de ryggradslösa.

Första observationen var denna larv av Schizotus pectinicornis, en art i familjen kardinalbagar (Pyrochroidae). Larven befann sig i en av de döda björkarna som fälldes under en storm för ett antal år sedan. 

Jag har tidigare inte påträffat arten i Bådaviken men däremot hemma i trädgården. 

 

Bådaviken 3.4. Salticus cingulatus

Stamzebraspindel, Salticus cingulatus, delar ofta stam med lavsnabblöparna men är mindre kräsna och återfinns i flera olika habitat. Den hittas också hemma i trädgården.

Svenska trivialnamnet bytte från stamhoppspindel till stamzebraspindel för några år sedan. Släktet inbegrep ett par smått förvirrande namnval där det svenska och det vetenskapliga namnet lät förväxlat hos två arter. Efter namnbytet känns det lite redigare.