Bådaviken 1.5. Ozyptila trux (?)

Inget granskat epigyn för att säkerställa artbestämningen. Men så är den här paddspindelhonan (släktet Ozyptila, familjen Thomisidae, krabbspindlar) inte heller ännu riktigt fullvuxen.

Efter illustrationsarbetet med Sveriges krabbspindlar borde jag väl ha viss artbestämningskunskap beträffande dessa - skulle man kunna tänka sig. Men så är inte fallet. Om något har insikten om deras inomartsvariationer och förväxlingsrisker bara ökat.

"Tecknen i skyn" - alltså känslan baserad på dess habitus - och miljön pekar på Ozyptila trux, ängspaddspindel. Alternativet skulle vara vara större paddspindel, O. atomaria, men den hittas företrädesvis i torrare miljöer än strandskogsförnan där den här är framvaskad.

Eller förresten... tänk om det vore kärrpaddspindel, O. gertschi?

Det vore nåt!

Men knappast. Kärrpaddspindel har hittills hittats på några få orter i Sverige (norrut till Gävletrakten). I Finland finns i och för sig några ströfynd. Finlands spindelatlas har några verifierade kärrpaddspindlar på Åland samt norr om Kemi och nordost om Pelkosenniemi i Lappland.

Jag förväntar mig alltså inte kärrpaddspindel i Bådaviken och skulle jag förvänta mig kärrpaddspindel så förväntar jag mig att den hittas lite längre ut vid strandängen. Inte inne i skogen. 

Jag får som vanligt försöka komma ihåg att rota efter vuxna individer senare. Speciellt vuxna hanar vore bra att hitta.

Hur som haver tänker jag vara så pass vågad att jag säger ängspaddspindel med frågetecken.

Hittas vuxna som kan artbestämmas ändrar förstås inte bestämningen av den här honan, men det ger i alla fall vissa indikationer.

Bådaviken 1.5. Trombidium sp.

Sammetskvalster (familjen Trombidiidae), och främst då arterna i släktet Trombidium, ställer verkligen skärmkalibreringen i fokus. På den bild-dedikerade arbetsdatorn ser färgerna bra ut. Men på min andra dator är mycket av det röda på tok för rött och mycket blir bara "utbränt". Hur göra?

Första maj hade marken där de ligger nergrävda uppenbarligen värmts tillräckligt för att väcka dem. 

Det finns rätt många inlägg med sammetskvalster på bloggen sedan tidigare.

Här är lite om deras leverne också.

Bådaviken 1.5. Snäckor

Trots att jag varit med om att producera Nationalnyckelvolymen om lungsnäckor och hyser intresse för dessa varelser har jag en pinsam tendens att förbise dem.

En av våra vanligaste - kanske också den vanligaste - snäckan är strimglanssnäcka, Perpolita hammonis.

Vanligheten till trots har jag endast dokumenterat den en gång tidigare. Nu blev den nytt artkryss för Bådaviken.

Nästa snäcka på tur är denna agatsnäcka som rimligen bör var skogsagatsnäcka, Cochlicopa lubrica, om jag tolkar dess övergripande form rätt. Alternativet skulle vara mindre agatsnäcka, C. lubricella, men den är inte fullt lika "bullig" i formen. 

Skogsagatsnäcka har jag kryssat i trädgården.

Slutligen en blötdjursnyhet för bloggen. Helt nytt artkryss också.

Om jag manövrerar rätt i bestämningsnyckeln är det slät skruvsnäcka, Columella edentula. Förväxlingsarterna vill ha annan biotop och det stärker min förvissning om att bestämningen är riktig. Bildens snäcka är nog inte helt vuxen och bör väl få en vindling till skulle jag tro.

Min avsikt var att ta fler bilder i bättre vinklar. Men kvalstret som skymtar intill ville jag lirka över till ett annat underlag vilket gjorde att jag tappade snäckan ur minnet. 

Kvalstret dyker upp i ett kommande inlägg.

Bådaviken 1.5. Holoparasitus sp.

Korrigerat inlägg. 

I första versionen av inlägget hade jag inte mycket information att komma med. Men plötsligt tändes en lampa och polletten trillade ner. Kom på att jag i något skede sett dylika rovkvalster i litteraturen och kunde åtgärda kunskapsbristen.

Kvalstret bör tillhöra släktet Holoparasitus, ett gäng riktigt små rovkvalster (ordningen Mesostigmata) i familjen Parasitidae och underfamilj Pergamasinae.

De är aningen speciella på det sättet att deras "sköldar" täcker i stort sett hela kroppen. Hos andra släkten bland Parasitidae - och flera andra rovkvalsterfamiljer - är mjuka delar av huden vanligen exponerade mellan sköldarna.

Holoparasitus är likt sina släktingar rovlevande och släktet återfinns vanligen i lite fuktigare habitat. Bådavikens strandskog bör passa dessa kvalster väl.

Jag skickade in bilden i en kvalstergrupp för eventuell bekräftelse och får väl återkomma ifall ny korrigering krävs. Jag hyser nämligen viss osäkerhet kring huruvida det riskerar finnas några förväxlingsrisker.

Tillägg 12.5.2026: Bläh... som vanligt med kvalster dyker miljoner förväxlingsrisker ändå upp. Det händer liksom förr eller senare. I familjen Ologamasidae finns nämligen också några släkten med motsvarande omslutande sköldar. Avsaknad av mer detaljerade bilder, och framförallt bilder på dess undersida, resulterar med stor sannolikhet i att frågetecknen riskerar förbli krokiga.

Bådaviken 1.5. Megathrips lativentris

De trips-ansvariga delarna av min hjärna tenderar ha besvärande svårt att göra sig hörda bland alla högljudda proklamationer om kvalster, spindlar och steklar.

Det är allt lite synd eftersom det finns rätt mycket i trips-världen att ta del av. Men jag kan inte vara en wannabe-biolog utan gränser. Tillvaron blir i så fall helt enkelt ohållbar.

Tripsarna (ordningen Thysanoptera) får således än så länge helt enkelt fortsätta vara aningen förbisedda när jag rekognoserar där ute i småkrypsbiotoperna. 

Eventuella anmärkningar eller besvär bör vara formella, sakliga och på inskickade senast 14 dagar efter publiceringen av detta inlägg. Anonyma besvär förkastas.

Första maj skulle jag - som tidigare nämnt - tillbaka till Bådaviken för att ånyo söka några specifika kvalster. 

I förnan där kvalsterjakten skedde hittas förstås också allehanda andra små varelser. Exempelvis dessa tripsar fanns lite överallt. 

Som vanligt borde man åstadkomma mer informativt bildmaterial för artbestämning men så vitt jag noterar pekar allt ändå på att det här är Megathrips lativentris (fam. Phlaeothripidae, rörtripsar. Underfam. Idolothripinae).

Bildens exemplar är en hona och hon är ca 4,5 mm lång.

Arten finns både i vingförsedd och vinglös form. Födan är svampsporer på döda björk- och ek-blad. I Bådaviken är det förstås björk som gäller. 

Jag påminns i och för sig nu om den lilla eken jag hittade förra året. 

Huruvida den överlevt vintern bör så småningom granskas.

Tillägg 11.5.2026: Som av en ren slump publicerades Artdatabankens interaktiva trips-nyckel i stort sett samtidigt som det här inlägget. Nyckeln är dock anpassad för preparerade och mikroskoperade exemplar. Det är rimligen också enda sättet att med säkerhet artbestämma vissa arter.

Bådaviken 1.5. Galerucella lineola

Sälgbagge, Galerucella lineola, har jag endast dokumenterat en gång tidigare.

Arten hittas över hela landet och är vanlig. 

Sälgbagge lever både på videsläktet (Salix) och alar (Alnus). Hassel, poppel och björk nämns också. 

Populationerna på vide respektive al tycks skilja sig en gnutta, men uppenbarligen inte så mycket att de delats in i två arter. I Bådaviken har jag endast sett dem på al. Jag har dock inte bladbaggar så högt på min prioritetslista att jag skulle ha spanat aktivt efter dem på videsläktet. Fast å andra sidan har jag spanat efter annat på Salixar och inte råkat få korn på sälgbagge då heller.

Den vuxna baggen på bilderna har övervintrat i lämpligt skrymsle och sågs klättra upp längs stammen på en av alarna i den yttre och lite glesare delen av strandskogen. 

Parning verkar huvudsakligen ske efter övervintringen. 

Larverna mumsar på sedvanligt bladbaggevis i sig av värdträdets löv och förpuppar sig sedan nere i marken.

Referenser:

Urban, J. (2007).

Occurrence, biology and harmfulness of Galerucella lineola (F.) (Coleoptera, Chrysomelidae) - Part 1. Last year's (parent) beetles

Journal of Forest Science, 53, 2007 (8): 364-380

Urban, J. (2007).

Occurrence, biology and harmfulness of Galerucella lineola (F.) (Coleoptera, Chrysomelidae) - Part 2. Larvae and this year's beetles

Journal of Forest Science, 53, 2007 (9): 424-444

Övrig intressant sälgbagge-relaterad litteratur:

Sipura, M., Ikonen, A., Tahvanainen, J. and Roininen, H. (2002), 

Why Does the Leaf Beetle Galerucella Lineola F. Attack Wetland Willows?. 

Ecology, 83: 3393-3407. 

https://doi.org/10.1890/0012-9658(2002)083[3393:WDTLBG]2.0.CO;2

Bådaviken 1.5. Ampedus sp.

Rödrockar, alltså de där Ampedus-arterna (fam knäppare, Elateridae) med helröda täckvingar, ska man närma sig med försiktighet. 

Jag tänker då inte primärt på deras tendens att släppa sig från sitt underlag och ramla ner bland markens växtlighet, utan på svårigheten att artbestämma dem.

Jag skulle med stor osäkerhet vilja säga A. pomonae, sumprödrock, på denna men har inte kommit hem med tillräckligt informativt bildmaterial för att en knäpparnoob som jag ska våga säga bu eller bä. Förutom vad jag tycker mig uppfatta på basis av synliga karaktärer är storleken och miljön också överensstämmande med sumprödrock. Spikat blir det dock inte.

Larverna lever i död ved.

Kunde med fördel ha fokusstackat för att få in hela baggarna i skärpedjup. De sitter ju trots allt vanligen rätt stilla. Någon lateralbild där man tydligare ser halssköldens punktur på sidan hade inte heller varit helt fel.

Bådaviken 1.5. Betulapion simile

Det formligen kryllar av björkspetsvivel, Betulapion simile, i Bådaviken-skogen. Vart man än vänder blicken och vad man än rotar i så har man ständigt några av dessa småttingar framför korpgluggarna.

Dokumenterade några 19.4 också. Då skrev jag att de säkerligen snart är på väg upp i björkarna. Den här dagen såg jag flera på björkstammarna.

Bådaviken 1.5. Salticus cingulatus

Tillbaka i Bådaviken.

Eventuella återkommande bloggbesökare frågar sig sannolikt om jag inte har några andra utflyktsmål. 

En berättigad fråga i så fall.

Hur tråkig är jag egentligen på en skala?

Visst har jag en del andra platser och miljöer som lockar. Några av dessa lär jag väl också besöka så småningom. Den här gången ville jag mest bara återse Damaeidae-kvalstren jag dokumenterade så på så misslyckat sätt 19.4.

Samtidigt tar ju upptäcktsmöjligheterna inte slut i ett område som Bådaviken. Det finns alltid något nytt att se och ta till sig.

En annan faktor är att jag traditionsenligt de facto brukar vara i Bådaviken första maj. 

Men då är det i fågeltornet jag vanligen sitter - vilket tyvärr inte längre låter sig göras.

Innan fjolårslöv och mossa granskades i strandskogens markskikt lyssnade jag efter grodlek... och då främst åkergrodor. Några enstaka hördes fortfarande bubbla i en begränsad del av glosjön.

Som vanligt blev det även spaning efter vilka synligt aktiva småkryp dagen förde med sig.

Här är några stamzebraspindlar, Salticus cingulatus, jag fann lämpliga att rikta kameran mot. Stamzebraspindel finns såväl ute i den yttersta, glesa albården som inne i den äldre strandskogen. 

Hanen i bilden nedan hanterade en lös träbit i mynningen av ett flyghål. Han ruckade av och an på träbiten en god stund och verkade på något slags sätt undersöka antingen den eller flyghålets öppning. Jämt och ständigt finner man sig själv funderande på vad som rör sig i hoppspindelhjärnor.

Trädgården 22.4. Copromyza equina (?)

Ursäkta! Det blir en dos kameranörderi här inledningsvis.

Den här dagen fick jag för mig att testa ett gammalt objektiv vid namn Canon Macro Photo Lens 35 mm f/2.8. Detta monterades på en utdragbar mellanring av märke Olympus och modell Auto 65-116. Diverse adaptrar behövs förstås.

Poängen med objektivet och mellanringen har varit att se om kombinationen kunde vara ett seriöst alternativ till nyare extremmakro-objektiv. Det är nämligen en ganska lätt, liten och behändig kombination.

När jag för många år sedan skaffade dessa gamla mojänger nyttjade jag spegelreflexkamera och hade (har fortfarande) för vana att använda sökaren i stället för lcd-skärmen vid fotografering. Med avsaknad av bländarautomatik var den optiska sökaren omöjlig att använda med nämnda optik monterad. Man var tvungen att manuellt justera bländaren samtidigt som man hoppades att man höll fokus - dvs. rätt avstånd mellan objektiv och motiv. Gruvligt trixigt eftersom det blir så förtvivlat mörkt i sökaren.

Nu med spegellös kamera och lcd i sökaren ges möjlighet att se motivet med bländaren färdigt inställd. lcd-sökaren kompenserar ju för ljusbortfallet som alltså är stort när mer extrem makro-optik används. 

22.4 var vädret allt annat än småkrypsgynnsamt. Kallt, ruggigt och behagligt säkerligen endast för myskoxar. Men några sådana såg jag inte i trädgården... vilket var tur med tanke på det för myskoxe synnerligen olämpliga valet av optik.

Inne i ett av trädgårdens växthus noterade jag endast några enstaka flugor. Alla satt besvärande dåligt placerade men jag tog några bilder hur som helst. 

Förstoringsgraden är rätt kraftig och trots helt ihopskjuten mellanring var det med nöd och näppe jag fick in hela flugan på sensorn.

De få bilderna jag tog gav inte så mycket annat än att jag bör prova mera framöver och att jag bör göra det på mer inspirerat vis.

Flugan då?

Familjen är Sphaeroceridae (hoppflugor), underfamiljen Copromyzinae, släktet Copromyza och arten antingen C. equina eller C. nigrina.

Orsaken till deras existens i växthuset har med absolut största sannolikhet med den åsnedynga som deponerats i växthusets ena planteringsbänk att göra. Det är nämligen dynga de lever i som larv.

Om jag tolkar anepisternum (en av "plåtarna" på sidan av mellankroppen) korrekt så bör det vara C. equina. 

Båda arterna hittas i hästdynga (alltså rimligen även i åsnedito), så bara för att den ena heter C. equina ska man inte dra för långt gångna slutsatser.

 

Bådaviken 19.4. Liten skogskrabbspindel med litet frågetecken

Förnasållnignen 19.4 genererade rätt många krabbspindelungar av detta utseende.

Släktet är Xysticus och arten bör enligt såväl utseende som tidigare fynd vara skogskrabbspindel,  X. luctuosus. Visserligen kan man säga att många Xysticus-arter inte kan bedömas enbart på mönster eftersom inomartavariationer gör att vissa utseendemässigt kan överlappa varandra. Bestämning av ungar är dessutom etter värre och ofta omöjligt.

Här är det primärt brynkrabbspindel, X. audax, som kan vara förväxlingsart. Men jag har under alla år i Bådaviken aldrig påträffat brynkrabbspindel i strandskogen och det mesta i färgsättning och mönster pekar alltså som nämnt på skogskrabbspindel. 

Bådaviken 19.4. Rybaxis sp.

Hona av någondera art i släktet Rybaxis, underfamilj klubbhornsbaggar (Pselaphinae), familj kortvingar (Staphylinidae). De två befintliga arterna skiljs inte åt på basis av en dylik bild. 

Ca 5-6 mm och dokumenterad med tokig kamerainställning (diffraktionsoskärpa) samt lite allmänt missad fokus. Men här är bilden det oaktat.

 

Bådaviken 19.4. Betulapion simile

Björkspetsvivel, Betulapion simile, fanns det drösvis av i förnan när jag 19.4 rotade omkring bland fjolårslöv och mossa i skogen bakom Bådavikens fågeltorn. 

Övervintringen har skett i just förnan och så småningom lär de väl börja röra sig upp i björkarna.

Med en kroppslängd på kanske högst 2,5 mm är det ingen bjässe precis.

Bådaviken 19.4. Erythraeus sp.

Erythraeus sp.

År efter år säger jag att någon borde göra något åt att utreda vilka arter vi har här i Norden på ett mer ingående sätt. 

En del arter är kända men det egentliga artantalet är med allra största sannolikhet större - kanske ganska mycket större. Bara här i Nykarleby med omnejd har jag fältdokumentation av åtminstone fyra olika arter - möjligen ett par till.

Någon borde alltså samla in, preparera, mikroskopera och - tillsammans med rätt referens och expertis - nå fram till vilka arter det handlar om. 

Det finns ju alltså potential att upptäcka något nytt. 

Varför är det ingen som tar ansvar över detta?

Bådaviken 19.4. Kunstidamaeus?

"Det stora bländarfiaskot i Bådaviken", en episk roman om ett av vår tids största i-landsproblem.

För första gången på år och dagar hade jag plötsligt med mig mitt MP-E65-objektiv, alltså det där numera gamla extremmakro-objektivet Canon en gång producerade och som sträcker sig till hela 5X.

Denna dag (19.4), när jag för en kort stund rotade bland fjolårsblad och mossa bakom fågeltornet i Bådaviken, fick jag plötsligt för mig att fästa Canon-gluggen på kameran eftersom eventuella kvalster förstås gärna dokumenteras med större förstoringsgrad än de för sammanhanget futtiga 2X som mitt Laowa-objektiv erbjuder.

Inom kort hade jag mycket riktigt också första kvalstret framför ögonen. Ett kvalster i familjen Damaeidae närmare bestämt.

Vad jag inte märkte i sökaren var hur erbarmligt oskarpa bilderna egentligen blev. Skärpan fanns liksom ingenstans. Men det visade sig att jag missade mig med bländarinställningen och körde med en för förstoringsgraden onödigt liten bländaröppning. Tycker i och för sig inte att diffraktionsoskärpan borde vara fullt så här svår men jag får helt enkelt ta mig an objektivet igen och ånyo komma underfund med dess möjligheter och begränsningar.

Kvalstret då?

Kroppslängden är ungefär 0,8 eller möjligen 0,9 mm.

Vid koll på de olika släktena inom Damaeidae (underordning Oribatida, hornkvalster) tyckte jag det borde ingå i Damaeus men konsulterade bättre skickad expertis som rätt omgående menade att det bör tillhöra Kunstidamaeus men att art - föga förvånande - inte kan avgöras på basis av bilderna.

Vete katten om jag inkommande helg inte försöker hitta fler exemplar i den Bådavikiska förnan i akt och mening att åstadkomma bättre bildmaterial. Någon insamling blir det inte tal om då det är naturskyddsområde och eftersom jag inte har insamlingstillstånd.

Tack till Ladislav Miko för utlåtande!

Bådaviken 19.4. Neobisium carcinoides (eller?)

Typiskt fynd i Bådavikens strand-/primärskog är förnaklokrypare, Neobisium carcinoides. Arten brukar vanligen dyka upp när jag rotar runt i markskiktet som delar förled med klokryparens svenska trivialnamn.

Men det finns ett men här!

I klokryparkretsar ordas nämligen om att artantalet, i exempelvis Sverige, är större än man tidigare utgått från. 

Nya - men så vitt jag nu noterar ännu inte publicerade - fynd gör gällande att nyinkomna och/eller tidigare oupptäckta arter huserar där ute i den där naturen. 

Arter man tidigare kanske lite lättjefullt trott sig kunna bestämma på basis av bra habitusbilder borde förmodligen egentligen inte bestämmas utan mikroskopering eftersom mer subtila skillnader verkar råda i åtminstone några sammanhang. 

Det är med andra ord samma situation som hos kvalstren där artbestämning vanligen kräver kontroll av specifika mikroskopiska detaljer. 

Dessutom fullt möjligt att flera inte kan artbestämmas utan genetisk granskning.

Just förnaklokrypare nämns som exempel på art som förmodligen borde delas in i flera arter. 

Med andra ord har vi sannolikt ett antal kryptiska arter av klokrypare runtom oss. Därmed riskerar dessa fotografier numera klassas som otillräckliga ur artbestämningssynpunkt.

För stunden får den här ändå gå under namnet förnaklokrypare - eller kanske Neobisium cf. carcinoides. 

När nya studier gett nya svar kanske jag justerar till Neobisium sp. eftersom klokryparen inte är insamlad för ny granskning i framtiden.

Bådaviken 19.4. Grodlek

Välkommen till den oredigerade krassa verkligheten där även de dilettantmässiga fotoresultaten får plats!

I tidigare inlägg har jag nämnt att jag tänkt försöka åstadkomma bildmaterial på lekande åkergrodor i Bådaviken.

Söndagen 19.4 blev en sådan dag. 

Både åkergroda, Rana arvalis, och vanlig groda, Rana temporaria, skällde, bubblade och skorrade kakafoniskt till höger och vänster i de öppna vattenytorna.

Men nej! 

Att få dem på bild lyckades jag inte med. Inte på något vettigt sätt i alla fall.

Så länge man rör sig har man en tyst och lekfri radie på ca 15 meter runtom sig. De var synnerligen känsliga. Att smyga sakta hjälpte inte. Bådavikens lekområden är öppna ytor utan närhet till lämpliga skydd för fotografen.

Där jag på avstånd noterat att leken var intensiv ställde jag mig i lämplig vasskant och väntade så stilla som bara möjligt. Tids nog skulle de hoppeligen glömma mig och dra igång igen så att jag skulle kunna se dem på närmare håll samt utan retligt placerade vassrör mellan mig och motiven.

Till slut blev jag av tidsmässiga skäl tvungen att ge upp. Grodorna vann den här dagen och min tidtabell medför kanske inte riktigt några nya försök under årets kvarvarande lek. Kommande helg testar jag eventuellt igen men frågan är om de alls längre leker då.

De få grodor jag på avstånd tog bilder av satt ofta frånvända. Utgående från hur jag bedömde lockropens position bör alla fotograferade grodor ha varit vanlig groda. Den trubbnosiga karaktären i andra fotografiet tyder också på vanlig groda.

Eoner av tid och något att sitta på vore fördelaktigt i dessa sammanhang.

Eller alternativt fotografering av grodor på en plats där man inte syns så bra. Men nu var det ju åkergrodor i Bådaviken jag specifikt hade som mål att dokumentera.

Äggklump av vanlig groda (ovan).

Äggklumpar av åkergroda ovan och nedan. 

Snäckan borde jag ha dokumenterat lite mer ingående men började inte riskera något genom att byta från tele- till makroobjektiv där och då.

Äggklumpen nedan bör ha varit riktigt nylagd med tanke på att äggen inte hunnit svälla så mycket än. Inga partiklar har hunnit lägga sig på klumpen heller.

Åkergrodägg.

Vill tillägga att Bådaviken är naturskyddsområde och att man under inga omständigheter får åsamka några skador på miljön eller organismerna. 

Äggklumparna är dokumenterade med teleobjektiv och utan vadande i deras omedelbara närhet eftersom uppvirvlat sediment riskerar lägga sig på klumparna och kan försämra äggens utveckling.

Några av klumparna dokumenterades på kortare avstånd eftersom jag kunde stå på torrare yta relativt nära.

Att fritt traska omkring inne i viken bör undvikas.

Jag har på uppdrag inventerat åkergroda i området och vill i år följa upp situationen på lekplatsen eftersom där har skett förändringar jämfört med förra året. Det handlade alltså inte om att dokumentera åkergrodor bara för att få bild på lekande åkergroda - utan om att eventuellt få deras lek dokumenterad samtidigt som jag kontrollerade årets lekyta.

Bådaviken 19.4. Fåglar

Kraftigt beskurna bilder av brun kärrhök på avstånd.

Bådaviken-paret samflög över vassen och utbytte såväl läten som diverse flygmanövrer.

Ser alltså ut att bli häckning även i år.

I övrigt är det nu man saknar fågeltornet.

Fåglarna på vattnet inne i viken ser man inte mycket av utan upphöjd position och skrämma dem genom att gå närmare vill man ju inte heller. 

Sångsvan, gräsand och en hel del grågäss gav sig ändå till känna. Rördrom tutade i vassen.

Fåglarna var ändå inte huvudattraktion för dagen. Jag hade andra mål och de dyker upp i kommande inlägg.

Bådaviken 11.4. Araneus nordmanni

Någonstans långt inne bland huvudets neuroner sprakade en liten tanke om att det vore vansinnigt skoj att råka hitta tajgahjulspindel, Araneus nordmanni, i uppsamlingsytan under de grankvistar jag för dagen ruskade loss spindlar ur.

"Introduktion" till det där grankvistskakandet finns här.

Men andra neuroner skickade starka signaler om att ifrågavarande art borde sökas bland granar i lite annan typ av terräng och habitat.

Visst!

Det är en unge. 

En riktigt liten unge på 2 mm. 

Men en tajgahjulspindel är det hur som helst!

Om inte om vore om hade jag omedelbums vecklat ut medhavt matsalsmöblemang för fältbruk, med elegant svepande rörelse låta finduken dala ner på bordet, korkat champagnen, tänt en stor fet kubansk cigarr och med brett leende lutat mig belåtet tillbaka i stolen för att fira tingens tillstånd.

Av det ovan nämnda var endast leendet genomförbart och utfört.

Tajgahjulspindel är knappast överdrivet ovanlig. Men den - liksom barrpuckelspindel - är en "trädkron-art" som lätt riskerar missas för att de kanske, eventuellt, möjligen tenderar husera lite högre upp i träden än vad som är bekväm sökhöjd.

Jag har dock en idé om att 2026 ska vara ett år då jag letar tajgahjulspindel lite extra ofta. 

Här ett exemplar jag för många år sedan noterade av renaste rena slump och här två honor som fastnade på kamerasensorn i samband med ett skogsrestaureringsprojekt. Den gången spanade jag specifikt efter dem då biotopen rent teoretiskt var av lämpligt slag.