tisdag 21 maj 2019

Typisk dyngstump

Bloggen fortsätter rapporteringen av småkryp funna i den dynga som i söndags transporterades hem så att vi skulle få nya spännande arter till trädgården... 

... eller möjligen för att vi skulle få gödning till tomater och allehanda andra köksträdgårdsväxter. 

Känner att jag eventuellt måste dubbelkolla vad det huvudsakliga syftet egentligen var.

Här kommer bloggens första stumpbagge (fam. Histeridae). Det beror inte på att stumpbaggar är ovanliga, utan helt enkelt på att jag inte råkat dokumentera någon... Nä nu var jag på väg att ljuga. Precis när jag skrev detta slog det mig att jag faktiskt fotograferat en stumpbagge för länge sedan.

Och så här såg den ut. Året var 2010 och månaden augusti.


Först nu nio år senare noterar jag att den bar på ett antal kvalster. Det är extremt vanskligt att uttala sig om vad det är för kvalster eftersom fotografierna inte räcker till för att ens fastställa underordning. Men möjligen kan stumpbaggar agera transportmedel för flera olika kvalster (se referenser) beroende på vilka födokällor och miljöer baggarna besöker. Referenserna gäller dessutom andra geografiska platser och inbegriper andra arter stumpbaggar. Dessutom handlar artiklarna främst om dyngbaggar och stumpbaggarna är bara med på ett hörn.

Stumpbaggar hittas vid kadaver, i dynga och bland ruttnande växter där de förser sig av den mat som erbjuds. En primär del av den maten består av andra insekter och då främst larver.

I Finland har vi enligt Laji.fi 49 arter inom familjen Histeridae (stumpbaggar). Flera av dem är synnerligen lika varandra och man får höja koncentrationsnivån när det är dags för artning. Här lutade jag mot Margarinotus striola och fick detta bekräftat via en skalbagge-grupp på fb.

Linjerna - eller fårorna - på täckvingar och halssköld ska stämma för den arten. Sedan har den också en grop (inbuktning) långt framme på respektive täckvinge som avslöjar arttillhörigheten. Denna stumpbagge är ca 6 mm lång.

Om jag lyckas se rätt är även den stumpbagge jag dokumenterade 2010 av samma art.



Philip S. Barton et al.
Contrasting diversity dynamics of phoretic mites and beetles associated with vertebrate carrion.
Experimental and Applied Acarology 63(1) November 2013

F. Bahrami et al.
Mesostigmatic Mites Associated with Coleoptera and Biodiversity Calculation of These Mites Phoretic on Dung Beetles in Golestan Province (North of Iran)
Middle East Journal of Scientific Research 9(3): 345-366, 2011
ISSN 1990-9233


måndag 20 maj 2019

Necrobia violacea

För kortfattad information om dyngan som denna bagge påträffades i hänvisas du (läsaren) till föregående inlägg.

I motsats till kortvingen i det där förra inlägget är det här ingen stor insekt. Det är väl ca fyra stycken millimetrar mellan antennfäste och akter. 

Inte heller denna rackare blev trög av att få tillbringa ett antal timmar i kylen, utan återfick raskt sitt pigga tillstånd och drog iväg innan jag hann få några riktigt vettiga bilder.

Tack och lov blev åtminstone den här bilden så pass skarp att man kan utröna vad det är för skalbagge. Den heter Necrobia violacea och är kanske främst känd som besökare på kadaver - vilket de uppenbarligen gillar bäst om det har en ordentlig mognadsgrad. 

Larverna tycks dock inte äta på själva kadavret utan snarare jaga andra asätande insekters larver - främst fluglarver. Jag tippar att just fluglarverna kanske varit den primära orsaken för det här exemplarets besök i dynghögen.


Skit... så hopplös kortvinge!

Bajs är ju alltid roligt. 
Fördelen med bajs är att det gör sig så himla väl i både humor och småkrypssammanhang. 
Här håller vi oss till det sist nämnda.

I söndags var bloggredaktionen ute på insamling av just bajs. Det rörde sig om brunnen dynga som skulle transporteras hem som näring för allehanda växter i trädgården. 
Väl framme vid dyngupplagringsplatsen fick man gotta sig i ett eldorado av spännande liv och rörelse. Givetvis var tvåvingarna (diverse flugor) av påtaglig numerär. Jag koncentrerade mig inte nämnvärt på dem, men kunde notera en del svängflugor tack vare deras karakteristiska vingvevande.

Kortvingar av den hopplösa modellen "svart och snabb" syntes också överallt. Med ordet hopplös tänker jag på att det finns miljarders miljoner arter som är svåra att skilja från varandra.

En större och betydligt mer lättigenkännlig art var också aktiv i och på dyngan. En sådan samlade jag in för fotografering hemmavid. 

Creophilus maxillosus kan bli uppemot 25 mm lång och liknar med sin svartvita teckning ingen annan kortvinge i våra trakter. Den är ett rovdjur som dras till as och dynga. I kadaver äter den både av kadavret och de fluglarver som där finns. I dyngan är det förstås bara själva fluglarverna som är på menyn.

Helt galet omöjlig att fotografera. Det insamlade kräket lyckades flyga iväg och enda bilden jag hann prestera var eländet högst upp i det här inlägget. Dessutom är den här insekten lite för stor för det där MPE65-objektivet.

Dyngan på släpvagnen innehöll dock fler exemplar och ytterligare en förpassades ner i ett insamlingsrör. Den här gången fick kortvingen åka en vända in i kylskåpet.
Det hjälpte föga. 
Efter fem timmar i +4°C var den lille j****n hur kvick som helst och smet iväg på nolltid.

Fler exemplar har observerats i trädgården och om tillfälle ges måste jag förstås försöka igen i hopp om någorlunda vettiga bilder.



söndag 19 maj 2019

Kameran är ett effektivt myggmedel

När värmen nu slog till igen vaknade stickmyggorna åter till liv. De var ju tvungna att retirera en smula när vintern för ett par veckor sedan slog till med en eftersläng.

I går agerade jag lockbete då myggorna mot kvällen började surra i skuggan. Men inte ens de hungrigaste myggor verkar vara helt nöjda över att bli fotograferade. Känns som om kameran är det mest effektiva myggmedlet även om man står en ljum sommarkväll bredvid valfri skogstjärn omgiven av ett moln stickmyggor.

Till slut fick jag ändå napp.

Mina stickmyggkunskaper är än så länge gravt bristfälliga vad artning beträffar. Därför har jag i dessa fall lagt upp bilderna på en fb-sida tillägnad tvåvingar (ordningen Diptera). 

Första stickmyggan bedöms vara Aedes hexodontus - fjälltömygga. Ett litet frågetecken hänger eventuellt över artningen. Det är den myggan som syns på bild nummer två och tre.

Andra stickmyggan (bild ett, fyra och fem) hör till släktet Anopheles och arten är sannolikt A. messeae - källarfrossmygga.



onsdag 15 maj 2019

Hagtornsbärfis

Enligt utbredningskartor och rapporterade fynd har hagtornsbärfis - Acanthosoma haemorrhoidale - sin nordliga gräns i trakten kring den här bloggens kärnområde.

Hagtornsbärfis är 12-17 mm och stiligt tecknad i färgerna frisk försommargrön och mustig mörkröd med schatteringar av gult, orange, brandrött och svart.

Hagtorn (Crataegus) ska - med tanke på namnet - föga förvånande vara dess favoritväxt. Kräsen verkar den ändå inte vara eftersom Suomen luteet listar hägg, ek, rönn och bok som träd vilka den också lever på.

Övervintringen sker som vuxen och de parar sig på vårarna varpå avkomman blir aktiv senare under sommarhalvåret.

Detta exemplar är det första som observerats (eller artbestämts som denna art) i bloggredaktionens trädgård. Några problem att artbestämma hagtornsbärfis är det inte. Den delar inte sitt utseende med några andra bärfisar.


torsdag 9 maj 2019

Hemerobius sp.

Våren håller sig frisk och fräsch. Inte många kryp är aktiva just nu ifall man bara går på vanlig jakt med kameran. Efter jobbet i går gjorde jag en kort trädgårdsrunda och hittade i alla fall den här florsländan.

Tycks vara i det närmaste kört med artningen. Det är antingen Hemerobius perelegans eller H. humulinus. Den först nämnda ska generellt ha aningen mer mörka fläckar på vingarna. Men de båda arternas inbördes färgvariationer sägs också överlappa varandra så att ljusa H. perelegans delar utseende med mörka H. humulinus. Ordet "mörk" betyder i det här fallet mera färgad brun ton och tydligare mörka fläckar på vingarna. H. humulinus har generellt mer fläckfria vingar och mindre utbredd ljusbrun färgton.

Men samtidigt finns det expertis (V. Monserrat) som misstänker att det inte ens rör sig om två olika arter. Hanarnas könsorgan sägs bl.a. vara extremt lika - något som annars brukar vara ett användbart hjälpmedel. Så för min del stannar jag vid Hemerobius sp. den här gången. 



onsdag 8 maj 2019

I diskhon

När jag senaste söndag vaknat och kommit mig till köket för att fixa morgonkaffet blev rutinerna rubbade av liv i diskhon.

En husspindel (Tegenaria domestica) och en fläskänger (Dermestes lardarius) hade uppenbarligen fått för sig att ramla ner i dödsfällan någon gång under natten. 

Innan något annat överhuvudtaget kunde utföras - typ det där kaffekokandet - var jag förstås tvungen att dokumentera de båda äventyrarna. Det blev bara några snabba exponeringar utan extra åthävor innan krypen förpassades till ställen där de skulle få fortsätta med sådant som de gör. Fläskängern förpassades ut genom köksfönstret medan husspindeln fick leta sig ner under en tröskel.

Bloggen har hunnit fylla sex år och 1448 st inlägg har producerats. Det här är inlägg nr 1449. Med tanke på bloggens primära tema är det häpnadsväckande att fläskänger faktiskt inte kommit med förrän nu. Vad hade oddsen på det varit hos valfritt spelbolag?


måndag 6 maj 2019

Bokade mig i kors

Tornens kamp är ju en liten höjdpunkt varje vår. Att det eventuellt skulle gå av stapeln just lördagen 4.5 var väl ganska förväntat redan för ett halvt år sedan. Eventuellt var det också spikat. Men sådant kollade jag aldrig upp när jag lovade ställa upp för en kort föreläsning och workshop kring bihotell. Därmed hade jag bokat bort mig själv från tornens kamp.

På grund av snöyran som drog in under fredagen fann gänget som skulle ställa sig i Bådavikens fågeltorn ändå för gott att tacka för sig. Det bidde alltså ingenting av det hela det här året. 

Jag gjorde heller ingen första maj där ute i viken så som jag traditionsenligt brukar sedan ett antal år tillbaka. Vädret var kallt och ruggigt. Sådant klarar jag mig utan. Dessutom var jag tvungen att ägna den där dagen åt illustrationsarbete.

Småkrypen kröp bort när vintern stack kniven i ryggen på oss ständigt blåögda och naiva. Men en korsspindel härdade ut på en klädnypa här hemma i trädgården. I brist på nya fräscha flyttfåglar och framvaskade småkryp får denna lilla tuffing hålla liv i bloggflödet.



måndag 29 april 2019

Batterifiaskot på Storsand

I lördags blev det utflykt. Målet för dagen var Storsand i Monäs. Jag var i första hand intresserad av att se om några sandjägare skulle börja vara i farten. Dessa fantastiska skalbaggar har gäckat mig en längre tid och vägrat samarbeta när jag haft kameran till hands.

Veckans härliga värme började avta till helgen och ute vid Storsand blåste det förstås kallt från havet. Sandjägarna hittar man på de öppna ytorna en bit (ca 100 m) från stranden där även trädlinjen mot strandsidan skapar lä och lite extra värme. Några sandjägare kunde jag inte lokalisera och om de alls är i farten så hade de säkerligen sökt skydd mot snålblåsten. Får helt enkelt åka dit på nytt i ett senare skede.

De enda kryp jag fick ögonen på var myrorna, en ensam liten vargspindel-unge och myrlejonsländornas larver. De sist nämnda gör sig förstås påminda genom sina fångstgropar vilka är otaliga vid Storsand.

I en fångstgrop noterade jag en fröskinnbagge (fam. Lygaeidae). Grävde fram kameran med påmonterat MPE-65-objektiv (tok-makro) och blixt för dokumentation av skinnbaggen. Men se det bidde inget av den dokumentationen. Blixtbatterierna hade nada att ge och därmed var all fotografering med det objektivet bara att glömma. Mina övriga batteriuppsättningar var glömda hemma. Kände mig oerhört amatörmässig. Kameraväskan full av fancy fotoutrustning men ingen ström för att driva nödvändiga funktioner.

På ett annat kamerahus hade jag ändå min gamla FD 200 Macro som skulle vara mitt kanske minst olämpliga alternativ i händelse av sandjägarupptäckt. Det är dock en glugg jag fortfarande inte är riktig vän med. Men en bild av fröskinnbaggen och en myra tog jag i alla fall.

Fröskinnbaggen tillhör ett släkte som är aningen knepigt då det finns några enstaka arter som är väldans lika varandra (har vi hört det förr?). Det "samlade intrycket" - som det så fint heter - är att det här troligen är Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska herer den hiekkasamettilude. Platsen och biotopen är hyfsat typisk för arten och ljung (Calluna vulgaris) som den är förknippad med finns i området.

Edit 6.5: När jag sedan kollade minneskortet från kameran som hade MPE-65-objektivet monterat hittade jag en exponering jag inte trodde jag hade. Så här ser den ut.

Och nu över till resten...

En lustig detalj är att jag faktiskt aldrig riktigt koncentrerat mig på de där myrorna som finns i otaliga mängder vid Storsand. Deras vanlighet gör väl att man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

Storsandsmyrorna är inte vilka små "sketna svartmyror" som helst. De tillhör släktet Formica (stormyror) och är alltså släkt med vad vi till vardags benämner "stackmyror". Storsandsmyrorna har också ett litet exotiskt skimmer över sig - tycker jag. Likt många ökenlevande myror har de nämligen en tät behåring som gör att de är vackert gråskimrande. Det framkommer inte så bra i bilden dock. Jag ska försöka åstadkomma bättre dokumentation av dessa eleganta myror nästa gång jag åker ut till en plats där man kan konfronteras med dem. 

Fomica cinerea är en art som i stort sett helt lever i och på sand. Deras kolonier kan vara vansinningt stora och innehålla många drottningar. Några högar eller "stackar" byggs inte och ingångshålen har ofta inte heller ens några små sandhögar runt kanterna. Det är helt enkelt bara ett hål rätt ner i marken.

Dess svenska namn - gråmyra - är förstås en direkt hänvisning till utseendet. Arbetarna är mellan 4,5 och 6,5 mm långa och de är effektiva jägare som plockar med sig rejäla matbitar (större småkryp) till sina bohålor. Här i Finland förekommer de upp till Uleåborgstrakten. Med tanke på gråmyrornas numerär vid Storsand får man god förståelse för att myrlejonen gillar stället.


lördag 27 april 2019

Åh... dessa variabla Lygusar

Det börjar vara flera år sedan jag tog någon bild av en ängsskinnbagge (fam. Miridae) i släktet Lygus. När jag nu ser tillbaka på de inläggen från bloggens barndomsår får jag också konstatera att jag högst troligen bör revidera artbestämningarna. 

Får se om jag blir tvungen att även revidera den här artningen? Vad jag kan se och förstå ska det ändå handla om Lygus rugulipennis. De fem Lygus-arterna vi har i Finland är nästan hopplösa då de är så variabla i utseende. I det här fallet torde hårigheten på vingarna ändå vara av den täta och fina pälskaraktär som just L. rugulipennis är begåvad med.

Svenskt trivialnamn har den inte. På finska heter den peltolude.
Längden är ungefär 5 mm. Arten finns i hela landet och lever på ett flertal olika växter.



torsdag 25 april 2019

Rynkad panna pga. kvalster

Rubriken gäller väl alla kvalster. Det blir brutalt många rynkade pannor med tiden.
Kvalster är antagligen den svåraste sporten som finns när det handlar om observation, artning och "kryss" av en viss utvald grupp djur.

- De är små.
- De finns i brutalt stor artrikedom.
- De finns på de mest märkliga ställen.
- Många är bristfälligt beskrivna.

Att bara ta några bilder av ett kvalster man hittat nere i förnan och sedan gå vidare med livet är gravt amatörmässig acarologi. Här skulle det verkligen krävas insamling och noggrann mikroskopi för att utröna det insamlade krypets taxonomiska hemvist.

Inledningsvis är det enkelt. Underordningen är Mesostigmata. Sedan inleds osäkerheten. Familjen Macrochelidae är mitt hetaste tips. Jag kan dock ha missat något och därmed halkat fel. Undersidans "sköldar" borde ge vissa indikationer men jag har hittills gått bet. Hittar helt enkelt inget som känns riktigt klockrent på släktesnivå.

Macrochelidae är hur som helst rovdjur vilka främst sägs angripa larver och äta ägg av diverse olika små insekter. Verkar som om vissa representanter för familjen används som ekologisk bekämpning mot diverse "skadedjur".

Det här kvalstret befann sig i gammal "kvisthack" som spridits på marken i trädgården.



onsdag 24 april 2019

Vårprick

När snön har släppt greppet och marken fylls av värme och diverse småkräk drabbas man av sådan dokumenterarlust att det mest triviala blir en fröjd att fotografera.

Vargspindlar av arten Pardosa amentata (prickvargspindel) förekommer i marktäckarmängd här på Utgångspunktens centrala landområden. De kan trots detta vara en smula trixiga att få avtecknade på kamerasensorn då de lider av högkänslig nervositet beträffande rörelser i den omedelbara omgivningen och därmed raskt tar till sjappen.



tisdag 23 april 2019

Vårhoppklassiker enligt rutinbeskrivningen

I rutinbeskrivningen för bloggredaktionens vårrelaterade arbetsuppgifter ingår inspektion av laduhoppspindlarna på sydsidan av redaktionens fastighet.

Den här gången blev det enbart en dylik laterodorsal (eller dorsolateral) bild av arten i fråga. För mer klassiska hoppspindelbilder med laduhoppspindel (Sitticus terebratus) ombeds läsaren ta del av t.ex. detta inlägg från förra året eller kika på alla bloggens hoppspindelinlägg för att få med fler arter i bildflödet. 

Eventuellt går jag ut och tar ytterligare bilder av laduhoppspindlarna eftersom bloggens stadgar stipulerar att det omöjligt kan bli för många hoppspindelinlägg.


måndag 22 april 2019

Snygg som rost

För att vara så återhållsamt färgad är väl ändå Gastrodes grossipes en väldans stilig fröskinnbagge (fam. Lygaeidae). De rödbruna tonerna skiftar vackert och ytans relief kommer så fint i dagern.

Något svenskt trivialnamn har arten inte. På finska heter den ruostekäpylude vilket ju direkt översatt blir typ "rostkottskinnbagge". Rosten har förstås med färgen att göra.

Artens huvudsakliga föda är tallfrön. Det fotograferade exemplaret måste rimligen vara en övervintrare som nu ska hitta någon partner. Fotografiet är taget direkt under trädgårdens cembratall (Pinus cembra) vilket får mig att fundera på om denna fröskinnbagge också kan tänka sig cembrafrön. Här finns inga "vanliga" tallar (Pinus sylvestris) i närheten. Gjorde en snabb sökning på saken men hittade i hastigheten inga kopplingar mellan G. grossipes och P. cembra.

I Finland sträcker sig utbredningsområdet ungefär till Uleåborgstrakten. Längden är ca 6-7 mm.



söndag 14 april 2019

Luftakrobatik à la havsörn

Gårdagens Bådavikenbesök beskrivs huvudsakligen här. I det här inlägget avhandlas en specifik episod som jag tyckte fick vara avskilt från resten. 

Innan jag åkte hem gick jag som hastigast ut till stranden där den numera relativt torra viken övergår i vad som uppenbarligen heter Bådabukten. Själva Bådaviken är alltså en gammal vik som numera snarast är en liten våtmark med vattenspeglar, vass och strandäng. Centralt rinner ett dike genom viken och ut till havs. 

Medan jag strosade ut mot stranden hade jag plötsligt en ung havsörn cirklande ovanför mig på förhållandevis låg höjd. Den spanade in mig märkvärdigt noggrant på något sätt. Vet inte vad som kunde ha intresserat den. 

Helt out of the blue dök en vuxen örn rätt ner mot ungörnen.

Sedan drog de båda igång sin repertoar av attacker och undanmanövrar.

Den vuxna var helt klart den mer irriterade av de två.

Havsörnar som pysslar med dylik akrobatik är en fröjd att få se. Det finns en slags kombination av elegans, klumpighet, fart och slow motion som är briljant. Man hinner ju uppfatta deras rörelser också. Annat är det med t.ex. hökar där det bara rasslar till en gång så har höken på något märkligt sätt krånglat sig genom ett virrvarr av grenar i hög fart och slagit något svårfångat. Ögonens grafikkort hinner inte med då. Men för den lite lägre processorkraft som min syncentral besitter går havsörnskrumbukter i perfekt tempo.

Havsörnar är onekligen skickliga flygare med tanke på de dörrstora vingytor de måste kunna kontrollera. Visst pratar man i bland om att de är något klumpiga jägare, men då beror det kanske också lite på vad man menar. Samtidigt är havsörnarna hyfsat benägna att ta till just akrobatiska konststycken i luften. Det gör de ju inte minst under spelflykten inför häckningen.

Här får man utgå från att den gamla örnen är någon av de som har revir i närheten och att ungörnen mest bara är en kringstrykande individ - precis så som ungörnar oftast är.

Ungörnens ringmärkning har jag i nuläget inte kollat närmare.




Efter kanske fem eller sex attacker tyckte den äldre kanske att luften kändes rensad. De särade på sig en smula och flög vidare bort över skogen.