En av de där tusen sakerna jag föreställer mig jag ska göra ofta är att kika på det mikroskopiska livet i trädgårdsdammen.
Hittills har det gått sisådär.
Närmare bestämt hela en gång.
28.6 kom nämligen tummen ur och jag strosade iväg till dammen med en diskad marmeladburk. Locket höll jag stängt tills burken var nära bottnen där vattnet tilläts börja strömma in.
Följande moment var att hämta en droppe vatten - gärna med en gnutta synligt substrat - ur burken och positionera den på objektglas (mikroskopglas), lägga täckglas ovanpå och mata in det hela i mikroskopet.
Jag använde objektglas med en liten grop vilket gör att man har möjlighet att undvika den där "vattenvandringen" ut mot täckglasets kanter vartefter vattnet avdunstar.
Objektglasgropen - även om den är synnerligen grund - gör i och för sig att det blir större djup vilket i sin tur gör att organismerna kan röra sig mot och från mikroskopobjektivet. Med närmast obefintligt skärpedjup uppstår förstås svårighet att hitta rätt med skärpan.
Den stora rörligheten bland organismerna jag såg gjorde att det inte blev många vettiga fotografier. Av de flesta togs inga bilder alls. Det finns givetvis möjlighet att arrangera bättre fotograferingsförutsättningar men den här första gången var jag intresserad av att mest bara kolla läget.
Ett annat problem är mikroskopljuset och värmeutvecklingen i vattendroppen. Det är dödligt för en del av de små djuren och på näthinnan har jag ännu åsynen av ett djur som ökade simhastigheten allt snabbare för att små småningom få ett spår av celler efter sig varpå djuret till slut stannade och föll sönder totalt.
I nuläget har jag inte kollat på vilket sätt sådant bäst undviks.
Men alla djur simmar inte omkring. Här är ett klockdjur (fam. Vorticellidae) i släktet Vorticella. Dessa har en stjälk med vilken de är fästa vid lämpligt substrat. Hos Vorticella dras stjälken ihop i spiralform medan stjälken hos andra klockdjurssläkten dras ihop på annat sätt.
Klockdjuret pendlade snabbt hit och dit. Drog ihop sig och sköt ut om vartannat. Jag körde med rätt liten bländare på ljuskondensorn för att få aningen större skärpedjup men samtidigt uppstår också annan typ av oskärpa. Hur som helst blev det ändå några bilder av denna vattenfiltrerare med sina fladdrande cilier vilka matar in de bakterier och protozoer som utgör föda.
Här och var i de genomgångna vattendropparna fanns små transparenta klumpar i vilka man kunde skönja viss långsam rörelse. Här är både bright field-foto och dark field-foto på tre stycken som var trevligt placerade intill varandra.
Djuren är skalamöbor och här kunde jag fokusstacka eftersom de inte simmade runt eller vevade omkring med någon kroppsdel.
Själva djuret lever inne i ett klockformat skal bestående av något slags utsöndrat ämne samt möjligen sådant som fastnat. Öppning finns i den ände alla tre har riktade mot varandra.
Jag inser att jag inte riktigt kan börja rota närmare i dessa organismers fylogeni. Det ser tokrörigt ut i den litteratur jag hittills konsulterat. Skalamöbor med det här utseendet verkar finnas i vitt skilda grenar av ett släktträd som dessutom ser lite olika ut beroende på vilka källor jag kollar. Det blir helt enkelt allt för omfattande läsning och källgranskning vilket jag inte tycker mig ha tid, ork eller engagemang för i nuläget.
Någon närmare bestämning av de dokumenterade skalamöborna lär jag väl inte heller lyckas med.
Jag tar tacksamt emot all tänkbar matnyttig information i kommentarsfältet.
Sist, men verkligen inte minst, en hoppkräfta (familj Cyclopidae, klass Copepoda).
Dokumentationen endast gjord med stereoluppen ner i den där marmeladburken. För dylika förstoringar har jag egentligen bättre optik till förfogande och ordentlig fotografering av dammens hoppkräftor borde göras på lite annat sätt. Det fick räcka med en dylik simpel dokumentation den här gången.
Släkte borde ju vara möjligt att avgöra men trots bra nyckel har jag än så länge inte nått resultat.
