onsdag 9 november 2022

Turdus... *trumvirvel*... torquatus

Söndagsförmiddag 30.10. Jag sitter vid köksbordet och läser genom senaste veckas skörd av Nature och Science. I ögonvrån registreras en mörk fågelskepnad på marken utanför köksfönstret. Något i dess karaktär får mig att flytta blicken bort från Nature-artikeln för att glo lite mer ingående på fågeln som sitter vänd rakt mot mig. Min första, spontana tanke var "det där är ju en helmysko liten kaja! Har den den något fel? Har den tappat fjädrar?"

Bråkdelssekunden efteråt brottas jag med tanken på att jag med största sannolikhet inte processar ögonens synsignaler ens i närheten av korrekt. 
En ringtrast?
Nu?
Nu på hösten?
Här?
Här utanför köksfönstret i centrala Nykarleby?
Skickas hjärnans elektriska impulser heltokigt omkring i skallen och fixar skumma projiceringar av genomtrevliga fågelkryss på näthinnan?

Jag hukspringer bort ur köket. 
Jag hukspringer för att mina rörelser inomhus inte ska synas ut genom fönstret.
Sedan sladdar jag med yllesockorna (vi har kallt golv och yllesockor är hala) in i arbetsrummet, river åt mig kameran, byter snabbt till ett teleobjektiv och hukspringer tillbaka till köksfönstret.

Ringtrasten är tack och lov kvar. 
Med elegans och smidighet glider jag raskt och lågt längs kökssoffan fram till fönstret och siktar in mig.

Jag vet inte när rutorna i köksfönstret är tillverkade och om de är gjorda i början av 1860-talet precis som huset. Gamla är de i alla fall. 
Glasens optiska inverkan, ifall man fotograferar genom dem, är av tveksamt slag. Här och var i den första bilden kan man därför upptäcka enstaka smärre ljusbrytningar som på sina håll eliminerar den mest krispiga skärpan. Allt sådant var hur som helst sekundärt så länge bevisdokumentation kunde frambringas.

Efter några exponeringar genom köksfönstret smög jag iväg till ett annat fönster vilket jag hade möjlighet att försiktigt öppna - dock med risken att skrämma trasten. Nu när jag ändå hade några första bilder av fågeln vågade jag ta den risken.

Efter ultra-slow-motion-öppning av fönstret kunde jag lirka ut objektivet och ta ytterligare några få bilder av fågeln som vid det här laget befann sig längre bort bakom kvistvirrvarret i en daggros (Rosa glauca). 

Vid ett tillfälle badade trasten i ett vattenfyllt blomfat men sikten var tyvärr för dålig för fotografering. Några minuter senare var den försvunnen.

En hane är det ju rimligen och, om jag inte missar mig med fjäderdräkten, en årsunge.


lördag 5 november 2022

Megalepthyphantes pseudocollinus

Höstarbete i trädgården är lika svårt som vilket annat trädgårdsarbete när som helst under den snöfria delen av året eftersom man ständigt störs av småkryp man måste kika närmare på.

10.9 försökte jag ignorera dem i samband med omhändertagande av en fälld gammal rönn vars stam, grenar och kvistar drällt kaosartat på helt fel ställe över ett år.

Till slut kunde jag ändå inte låta bli att gå in efter kameran för att ta några fotografier av de där "triviala" husmattvävarna, Lepthyphantes leprosus, som dök upp här och var så fort man plockade med rötangripna grenar på marken.

Jag hade sedan tidigare inga bilder av vuxna hanar (enbart subadulta individer) och noterade att det därmed fanns goda möjligheter att åtgärda den bristen.

Jag tog de där "några bilderna" precis som planerat och återgick därefter till arbetsuppgifterna utan att reflektera närmare kring vare sig spindlar eller bildmaterial.



Så här i efterhand kan jag kanske tycka att jag hade någon slags förnimmelse av att spindlarna inte kändes helt klockrena som husmattvävare. Men samtidigt är mina ögon inte riktigt ändamålsenliga när det handlar om att uppfatta alla detaljer på levande individer och fotografierna förblev ogranskade på kamerans minneskort. Min känsla är måhända en efterkonstruktion.

När jag nu snart två månader senare började kika närmare på spindlarna kunde jag ändå snabbt konstatera att hanen inte alls såg ut så som en husmattvävare bör se ut. Palptibian ska t.ex. inte inte ha ett dylikt utskott (tibial apophysis). 
Vem har ett sådant utskott då? 
Jo Megalepthyphantes pseudocollinus!

M. pseudocollinus är namngiven och beskriven av Michael Saaristo 1997 efter fynd av spindeln hemma i Åbo (ref.). Saaristo konstaterade att de spindlar han hittat inte stämde överens med M. collinus som fanns beskriven från "kontinenten" och kom fram till att det rörde sig om en tidigare obeskriven art i släktet. Likheten arterna emellan är dock så pass stor att de små skillnaderna troligen tidigare förbisetts. Dessutom finns utseendevarianter på palputskotten hos båda arterna (se ref.).

M. collinus har inte observerats i Finland och M. pseudocollinus är rapporterad enbart i södra delarna av landet. I den gamla och numera o-uppdaterade Atlas över Finlands spindlar (ovan) finns ett isolerat fynd i Vasa. Övriga observationer är tydligt mer sydliga. På laji.fi (nedan) är rapporterna ännu mer koncentrerade i söder, men där saknas gjorda verifierade (o-inrapporterade) observationer från Tammerfors och Jyväskylä. 

Det ser hur som helst ut som om "mina" M. pseudocollinus är det nordligaste fyndet i landet och därmed i hela Europa. Arten är inte hittad i Sverige och har rent generellt en östlig utbredning i Europa och över mot Asien. 

Vilken tur att jag föll till föga och hämtade kameran för att dokumentera några "triviala husmattvävare". Nästa år blir det aktivt sökande efter dessa spindlar.



Referens:

Michael I. Saaristo
Description of Megalepthyphantes pseudocollinus, n. sp. (Araneae: Linyphiidae: Micronetinae)
Bulletin of the British Arachnological Society 10, 257-259. 1997


fredag 4 november 2022

Gyttrad röksvamp

10.9 höll bloggredaktionen på med röjande av en gammal, fälld rönn i trädgården. 
Trädet fälldes på sensommaren 2021 då det självmant började vika ner sig av allt för tung krona i kombination med långt hunnen röta i stammen. 

Planen var att spara delar av den grova stammen som avgränsning och död ved i trädgården men på grund av beslutsångest och allmän oföretagsamhet låg stora delar kvar orörda sedan fällningen ett helt år tidigare. Dessutom krävdes en del tankearbete innan det stod klart hur de tyngsta bitarna skulle hanteras och placeras. 
Sådant tar tid... ibland ett helt år.

Ur stubben skickade gyttrad röksvamp, Apioperdon pyriforme, ut sina fruktkroppar i täta klungor. Jag glömde gå dit för att klämma lite på dem senare när de var "spor-mogna".


 

torsdag 6 oktober 2022

Äntligen hornlocke!

Folien skalas av champagnekorgen, metalltråden viras upp, övertrycket lämnar flaskmynningen när korken pressas ut och inom kort hör man porlet när den sprudlande vätskan virvlar ner i glaset.

Här har vi nämligen all orsak att slå klackarna i taket.

Är hornlocke, Phalangium opilio, en raritet?

Nej! 
Det är en högst vanlig art. Speciellt i södra halvan av landet.

Här i "norr" tunnas beståndet ut men jag har ändå förväntat mig att hitta dem lite överallt eftersom arten trots allt är trivial - speciellt då alltså längre söderut som jag redan nämnde.

Av någon märklig anledning har alla "hornlockar" jag någonsin hittat alltid varit sadellocke, Mitopus morio
Honorna av de båda arterna är ganska lika varandra och absolut förväxlingsbara. Varje hornlocke-lookalike jag någonsin spanat noggrannare på har alltså varit sadellocke. Jag började liksom tröttna till slut och har inte dubbelkollat trädgårdens hornlockelika [sadel]lockespindlar i någon större utsträckning de två - tre senaste åren.

Plötsligt händer det!

22.8 hade jag den omisskännliga hornlockehanen rakt framför mig (bilderna ovan). 

Omisskännliga? 
Jo, av våra lockespindlar är det endast hornlockehanar som uppvisar dylika stora, framåtriktade käkar. Palperna är också exceptionellt långa jämfört med palperna hos övriga arter här i trakten. Palperna är de där långa benliknande, gulsvarta armarna som hålls vinklade framför käkarna.

3.9 hittade jag en hona. Jag sökte egentligen inte. Hon bara råkade dyka upp på en skiva jag skulle flytta och när jag med hanen i åtanke synade lockespindlen lite närmare kunde jag konstatera att även detta rörde sig om det nya trädgårdskrysset.

"Vad har hon gjort" tänkte jag och spanade bakom hennes akter. Någon koppling mellan hornlocken och den bruna klutten existerar placeringen till trots inte. 
Den bruna tingesten är en puppa och jag tror att det är någon liten tvåvinge (ev. blomfluga?).


I bilden ovan ser man de två, små Nosferatu-framtänderna typiska för hornlocke.
Notera att ena ögat är lite mindre än det andra.  

Skål gott folk!


Störd av helikopter / bränsle är billigt

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.

Ett gäng starar, en amiral, en ekorre och en nötkråka har i tur och oordning sett till så att min läsestund ute i trädgården drabbats av ständiga avbrott, koncentrationshaverier och uppgivenhet.

Lördagen 20.8 var andra dagen av den giganorma Juthbackamarknaden som går av stapeln det där veckoslutet i augusti.

I årets program ingick helikopterflygning över stan och nejden. 
För 60 € (vuxenpris) kunde man åka några svängar och det verkade vara stor efterfrågan med tanke på hur ihållande helikoptern körde varv efter varv efter varv över centrum och vispade sönder luft och idyll. 

På lördagen mattades flygandet av vid 16-tiden och således pågick oväsendet endast 15 timmar i stället för de programenliga 18 timmarna (fredag och lördag kl. 10 - 19). Misstänker att kunderna sinade samtidigt som marknaden började stänga ner.

I egenskap av allt grinigare och gubbigare person får jag konstatera att bränsle fortfarande är på tok för billigt och att det där med klimatmässig hållbarhet inte riktigt slagit genom än. Vi fortsätter obekymrat ägna oss åt nöjesaktiviteter som matar ut växthusgaser i atmosfären om vi bara får och kan.

... skriver jag som härmed blir en hycklare eftersom jag precis brutit mitt tidigare löfte om att aldrig mer flyga. 
Nu, tre år senare, bär det av på en jobbresa till Venedigbiennalen medelst flygplan. Nästa gång (om två år) ska det bli tåg. Det måste det bli.

Till slut fick jag hur som helst läst en hel del av det jag ämnade läsa.

 

Störd av nötkråka

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.
Jag försöker sitta i trädgården och läsa i det fina sensommarvädret. Hittills har det gått sisådär.

När stararna, amiralen och ekorren stört klart var det dags för nötkråkan (den smalnäbbade underarten Nucifraga caryocatactes macrorhynchos). Visserligen hade den varit i farten hela tiden. Men den höll sig konstant utom synhåll högt uppe i bortre ändan av cembratallen och tidvis även på osynlig plats i gårdseken där de ofta sitter och lirkar fröna ur tallkottarna. Den här nötkråkan verkade inte vara fullt så oskygg som många av dem tenderar vara.

Till slut kunde jag ändå inte läsa vidare innan jag åtminstone fick lite skymt av fågeln genom sökaren. Tvångstankar är icke att leka med.
Sagt och gjort! 
Skymten erhållen och exponering avklarad.
Nu skulle det bli läsa av!

 

måndag 26 september 2022

Störd av ekorre

Nykarleby, lördagen 20.8.2022
Efter ett gäng starar och en amiral hindrat mig från att läsa koncentrerat i lugn och ro var jag åter på väg in i vetenskapstidskrifternas underbara universum. Hjärnan höll på att etablera grepp om innehållet. Precis då registrerade några ljuskänsliga celler precis i kanten av näthinnan en rörelse i cembratallen. 

Rörelsemönstret var lätt att känna igen även om det inte observerats i trädgården sedan 1990-talet.

En ekorre, Sciurus vulgaris, som lockats av vad cembratallen bjuder på.

Ekorrar har högst antagligen gjort korta besök i trädgården sedan 90-talet. Korpgluggarna har dock bara inte fått korn på dem. Orsaken till deras besök har även tidigare varit den stora cemtbratallen och dess rejäla frön som är god energikälla åt alla som kommer åt dem. Smalnäbbade nötkråkor och större hackspett brukar också låta sig väl smaka.

Läsningen fick förstås pausas än en gång. 
Vem kan sitta och läsa helt oberört medan en ekorre för ovanlighetens skull ses hasta omkring i trädgårdens träd?

Dessutom är ju faktiskt det här inlägget historisk ekorr-premiär på denna naturblogg. 
Med tanke på att bloggen snart fyller tio år, med tanke på bloggens ämnesflora och med tanke på ekorrars vanlighet är det ett ganska anmärkningsvärt faktum. 

Brukar få konstatera samma anmärkningsvärdhet för en del andra vanliga djur vilka dyker upp sent i det här lilla www-hörnet.

Så småningom var ekorren försvunnen och jag skulle äntligen få läsa i fred.



söndag 25 september 2022

Störd av amiral

Nykarleby. Lördag 20.8.2022. 
Jag sitter i trädgården och försöker efter distraktion återkomma till den litteratur jag ämnat insupa i det vackra och varma sensommarvädret. Det handlar om en försvarlig hög olästa nummer av Nature och Science som ständigt tränger sig före i kön av olästa böcker. De olästa böckerna har jag inte ro att läsa om jag inte läst de veckovis kommande tidskrifterna. 

Kampen mot den olästa litteraturen är högst ojämn. 
Det är samtidigt ändå en angenäm kamp.

Ännu en gång upptäcker jag att jag får läsa om ett stycke här och ett stycke där på grund av störande faktorer i omgivningen. Den här gången är det en amiral, Vanessa atalanta, som fladdrar runt de blommande dahliorna ett par meter bort. 

"Det här duger inte!" Tänkte jag... och blev tvungen att gå in efter makroobjektivet som förstås inte kom med ut när de där stararna skulle fästas på kamerasensorn.

Nåväl!
Efter tvångsmässigt utförd dokumentation kände jag mig tillfreds med situationen och kunde återvända till nämnda tidskrifter utan att uppleva fjärilen som störande. 



Störd av starar

Lördag 20.8. Jag placerade häcken i en trädgårdsstol med avsikt att minska - eller bromsa - det ständigt växande berget av oläst litteratur. Vädret var perfekt för den typen av utomhusaktivitet.

Särskilt mycket frid fick jag väl inte. 
Bl.a. började ett gäng starar störa koncentrationen och till slut blev jag helt enkelt tvungen att gå in efter kameran för att åstadkomma en gnutta dokumentation. Sedan satt jag och betraktade deras rörelser i och mellan träden. Häggbären lockade.

Stare, Sturnus vulgaris, är en fågel jag förknippar starkt med barndomen. Runt huset på hemmatomten (Replot) fanns bebodda starholkar i en stor mängd träd. Fåglarna blev en central del av både den visuella och audiella utomhustillvaron under våren och försommaren fram tills dess ungarna hoppade ur holkarna alla stararna plötsligt "försvann" ända tills det var dags för flytt söderut.

Här på nuvarande Utgångspunkt ser jag dem nästan enbart på sensommaren i samband med höstflyttningen. Centrum av en liten stad är inte vad de föredrar under häckningen.

Starens relativa vanlighet till trots har jag fram tills nu presterat endast ett enda inlägg. Det här inlägget är närmast en repris på det förra.




 

torsdag 22 september 2022

Mickelsörarna 12-14.8. Del 2

För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.

Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.

En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.

Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.

Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.

Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs.

Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.

Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.

Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.

Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).

De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.



Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.

Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby.

Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.

Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat. 

Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater. 

Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.


Mickelsörarna 12-14.8. Del 1

12-14.8 deltog jag i en exkursion till Mickelsörarna. Målet var att inspektera och registrera förändringar i ett antal provrutor där Forststyrelsen under ett flertal år planerade och utförde åtgärder för att uppnå naturligare skogsbiotop i den tidigare ekonomiskogen av tätt stående, ogallrade tallar vilka är förhärskande i delar av arkipelagen. 

Den huvudsakliga metodiken var att fälla och/eller ringbarka tallar i ytor som varierade mellan 20x20 till drygt 50x50 m beroende på trädens storlek. Ringbarkning skedde främst i utkanten av ytor med fällda träd. 

Tanken var att lövträd och granar sakteliga skulle fylla upp ytorna i naturlig succession. Samtidigt innebär den döda veden i form av både liggande och stående stammar goda möjligheter för vedlevande organismer och därmed chans till ökad biodiversitet.

Åren 2013 och 2015 deltog jag genom Jakobstadsnejdens Natur (JNN) som var samarbetspart i projektet. Här är ett av flera blogginlägg från året 2013. Projektet avslutades 2015 och sedan dess har ingen uppföljning gjorts. Inom JNN har det således redan en längre tid diskuterats att någon form av återbesök, monitorering och utvärdering skulle vara intressant. Den här sommaren blev det av.

Vi var fyra personer som 12.8 tog en båt till Mickelsörarna och koncentrerade oss på att se alla provrutorna från de inledande projektåren mellan 2008 och 20011. Granskningen innebar (i mån av möjlighet) räkning av fällda och ringbarkade träd (för dubbelkoll med ursprungsstatistiken) samt notering kring vedens status - dvs. hur omfattande förmultningen varit och hur många av de stående ringbarkade träden som fortfarande stod upprätta. Vi uppskattade/räknade antalet nya trädplantor och bedömde huruvida de hade skador av hjortdjur. Även övrig växtlighet i provrutorna noterades (förekomst av t.ex. hallon, ormbunkar, osv.). På basis av observationerna gjordes därefter en konklusion gällande hur väl rådande resultat motsvarar målsättningen. Den slutliga konklusionen är i skrivande stund inte klar, men vi fick tydliga indikationer på hur utvecklingen varit i de olika provrutorna.

Som komplement till den allmänna granskningen spanade jag efter småkryp som kan knytas till död ved. Någon ingående spaning var det ändå inte och speciellt första dagen ägnade jag mig mera åt andra iakttagelser.

Myror av olika slag ockuperar gärna miljön under barken och tidigare gnagda gångar. Jag vågar inte artbestämma jordmyrorna (släktet Lasius) i bilden ovan men här har de i alla fall återanvänt förpuppningskammaren av en långhorning som jag förmodar var barrträdlöpare, Rhagium inquisitor.

Det vore troligen intressantare att spana efter insekter under försommaren eller högsommaren. Vid vårt besök i mitten av augusti var det ganska lugnt bland småkrypen rent allmänt. En stor del av stammarna har dock passerat den absolut mest "produktiva delen" beträffande förekomst av vedlevande insekter. Flyghål skvallrade ändå om att det under årens lopp varit riktigt gott om liv under barken och inne i stammarna. Flyghålen var av alla tänkbara storlekar och på många ställen var bark och träflisor avlägsnade av födosökande hackspettar.

Svamp är en självklar ingrediens i död ved. Det vore av värde att ha någon mykolog med sig under eventuella framtida utvärderingar. Poängen är förstås att inte bara allmänt artbestämma organismer som hittas, utan att i förväg se över vilka potentiella sällsynta och rödlistade arter det kunde vara skäl att leta efter mer specifikt. Den strategin gäller alla organismgrupper. Död ved är trots allt hemvist för många rödlistade organismer.

Svampen ovan vågar jag för närvarande inte meddela något namn på. Det är under utredning men bildmaterialet kanske inte räcker till. Jag borde skärpa mig och dokumentera svampar så som man bör dokumentera dem ifall man vill komma fram till art.

Korsspindel, Araneus diadematus, har inte med död ved att göra. Men hänger en sådan spindel plötsligt lämpligt framför ögonen så tar man en bild eller två hur som helst.

Det här var ingen stor individ och i skumrasket - det började bli lite skymning innan vi var klara den första kvällen - hyste jag (med mina lite skraltiga ögon) inledningsvis viss förhoppning om att den "svartvita" hjulspindeln eventuellt kunde vara tajgahjulspindel, Araneus nordmanni. Det hade ju varit enormt kul. Så var ju inte fallet.

Dylika brokigt tecknade individer är typiska i skuggig skog.

Tallarna i  provrutorna fälldes primärt in mot mitten av rutan. Sålunda kom de att ligga på varandra och skapa en plockepinn-hög av stammar som hjortdjuren helst skulle undvika att röra sig i. Det skulle i sin tur skydda ungplantorna av björk och rönn i mitten av trädhopen. Teorin visade sig fungera i praktiken och småplantor centralt bland stammarna var oskadade medan plantor i utkanten visade tecken på att ha blivit betade.

En bieffekt av fällningsriktningen är att stammarns förmultningstakt blir väldigt varierad. Stammarna längst ner utsätts för mera fukt och snabbare röta medan de översta får en långsammare förmultningstakt vilket ytterligare ökar chansen för mångfald bland nedbrytarna.

En till korsspindel. En mörkbrun hona som jag missade mig med vad fokusinställning anbelangar. Hon satt på knepig plats och jag brydde mig inte om att lirka ner henne i min lilla fotolåda.

Fällda tallar av mindre storlek hade i flera fall nästan helt försvunnit ner i marken och under mossan. 

Mossor och lavar är förresten också något som någon kunnig borde utvärdera i dessa provrutor. 
Här nedan är det tät fransmossa, Ptilidium pulcherrimum, en kvastmossa, Dicranum sp. och någon väggmossa, Pleurozium sp. som växer på en av tallstammarna. 
Tack till Carl Andersson och Lars Salomon för bestämningar!

Del 2 följer...