söndag 15 september 2019

Myrmus miriformis - en hane den här gången

12.8 lade jag upp några honor av Myrmus miriformis på bloggen.
Så här kan den ena färgformen av hanarna se ut. Det finns en grön modell också. 
Bilden tagen 27.8.


lördag 14 september 2019

Dussin-Lygus nummer två

Man borde ju skärpa till sig och faktiskt fotografera dessa så att man kommer åt att se punkturen och behåringen på vettigt sätt. Dylika bilder gör föga nytta ifall man vill arta representanter för släktet Lygus. Det borde jag veta - eller det vet jag egentligen. Ändå slänger jag bara lättjefullt och slentrianmässigt iväg en exponering varpå irritationen sedan uppstår när bilderna kollas.

Chansgissningen på den här är Lygus punctatus. Men det är ingen artning och i egentlig mening får den stanna på Lygus sp.


Dussin-Lygus

Mera skinnbagge från bilder tagna 27.8. En av de fem hopplösa arterna i släktet Lygus. Tycker mig skymta tillräcklig mängd päls för att chansgissa på L. rugulipennis.

Arterna i släktet är möjliga att påträffa året runt. På vintern måste man förstås leta väldigt noggrant eftersom de övervintrar på skyddad plats. Men det för sig om vanliga ängsskinnbaggar (fam. Miridae) och någon rationell tanke med att leta efter dem på vintrarna känns avlägsen.

Stictopleurus punctatonervosus

Ur artningssynpunkt ingen höjdarbild. Dessutom är det inte heller någon ny art för vare sig trädgård eller blogg. Men den får komma med ändå.
Namnet är Stictopleurus punctatonervosus om jag tolkar punkturen på pronotum (halsskölden) korrekt.



torsdag 12 september 2019

Chrysis angustula

Jag har hittills den här säsongen inte rapporterat något från gårdens stekelhotell. Gamla hotellet behöver restaureras (få nya klabbar med fräscha hål) och i det har inga gäster checkat in.

Ett litet nytt hotell kom upp i våras och där har det tagit fart i sommar. Bland annat väggsidenbi och väggbi har fattat tycke för det nya boendet. Jag ha dock inte varit så lyckosam med fotograferandet av bina tidigare i somras, men för några veckor sedan blev en del av dem dokumenterade vid själva hotellet. Jag återvänder till dem i kommande inlägg.

Kikar man på inläggen kopplade till etiketten "Insekter - Stekelhotell" noterar man att det förstås är annat än bara bin som bor i dylika hål. Faktum är att vi först i somras hade några egentliga mängder bin i trädgårdens hotell.

Här har vi en av dessa "andra" hotellgäster. Jag är glad att jag lyckats få bilder av gästen i fråga. Normalt beter de sig nämligen som om de druckit en handfull koppar espresso spetsat med kokain. Att följa dem med kameran och tro att man ska få dem på sensorn är förenat med stor fantasi.

Men plötsligt händer det - som någon reklam brukar hävda.

Blingblinget - eller guldstekeln - heter Chrysis angustula. Det är en representant för en grupp till utseendet liknande guldsteklar (inom släktet Chrysis) som går under namnet "ignita-komplexet" vilka kan vara svåra att särskilja utgående från enbart fotografier.

I någon slags fördoms-utlöst uppgivenhet kollade jag inte ens om det var möjligt att se om den här guldstekeln skulle vara möjlig att vaska fram ur den där soppan av väldans likadana arter. Men när bilderna gått en vända på en svensk fb-grupp kunde en av Nordens absoluta guldstekelexperter konstatera vilken art jag dokumenterat. När jag sedan kollade arten kunde jag ju snopet notera att det borde ha varit möjligt om jag bara lagt manken till. Men, men...

C. angustula känns kanske främst igen på kombinationen av relativt slank kropp och tergiternas (speciellt tergit 2) punktur i kombination med en del andra artkaraktärer. Skillnaderna är dock relativt små gentemot ett antal andra Chrysis-arter, och alla syns inte alltid på bilder som dessa. 

Orsaken till besöket vid stekelhotellet är deras parasitoida leverne. Primärt söker de efter bon av Symmorphus bifasciatus (husvedgeting) som ju gillar dylika hotell. Men även bon (larver) av andra Symmorphus-arter samt Ancistrocerus trifasciatus (trebandad murargeting) kan bli angripna. 

Jag har dock inte noterat några solitära getingar (underfam. Eumeninae) vid det här stekelhotellet. Tippar dock att guldstekeln har aningen bättre koll på sådant än vad jag har. Jag har ju inte spenderat tokmånga timmar spanandes mot hålen.

Bilderna togs 27.8 och jag matar på med onödigt många bara för att stekeln är så prålig.



onsdag 11 september 2019

Hårig sommar

Tidigt i somras blev internätets österbottniska flöden fulla av håriga bärfisar - Dolycoris baccarum. Folk postade drösvis med bilder av allehanda buskar fulla av dessa skinnbaggar som sökte växtsafter och eventuellt tidiga bladlöss i den första grönskan.

Nu mot slutet av sommaren har en ny generation frekventerat blommor och frön av allehanda växter.

Att hårig bärfis dyker upp i stort antal är inte något ovanligt. Det är en vanlig art som vissa år blir vanligare än vanligen vanligt. 2019 har uppenbarligen varit ett sådant år. 

Hårig bärfis gillar frön. Här syns de vuxna på gråbo (Artemisia vulgaris) och renfana (Tanacetum vulgare) medan nymfen undersöker en röllika (Achillea millefolium). Arten är ändå hyfsat mångsidig i sitt födosök och varvar de vegetariska valen med exempelvis bladlöss som ju redan nämndes.

Bärfisens hårighet syns inte alltid på alla bilder. Här blev luggen dock ganska tydlig på sina ställen.

Vuxna individer söker så småningom någon skyddad plats nere i förnan där de övervintrar.



lördag 7 september 2019

Kärrspindel och regenerering av ben

En ung kärrspindel - Dolomedes fimbriatus - har bosatt sig i trädgårdens plommonträd.

På något sätt känns det aningen otippat med tanke på att trädet inte precis står i det habitat som känns mest naturligt för arten i fråga. Å andra sidan är det heller inte extremt ovanligt att individer av kärrspindlar hittas utanför artens mest typiska tillhåll

Första bilden (ovan) är tagen 1.9. De två nedanstående bilderna togs 17.8.


Spindeln var en gnutta nervös och kilade allt som oftast runt på undersidan av et blad eller något plommon. Mycket mer än att bara dokumentera henne funderade jag inte på i samband med den fotosessionen.

25.8 hade jag åter med mig kameran till plommonträdet. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället.


Vad jag då kunde notera var att andra ben nummer två på vänstra sidan var proportionerligt litet... eller oproportionerligt litet.

Det är ju inget konstigt i sig. Spindlar förlorar av olika anledningar ibland något ben och kan i samband med ömsningar regenerera dem. De benen blir dock inte fullstora omedelbart. Enligt uppgift tar det åtminstone två ömsningar innan benet är någorlunda normalstort. Bryter en spindel benet just före sista ömset återbildas det aldrig fullt ut. 

Men i det här fallet verkade det lite lurigt. 17.8 hade den ju normala ben. Det betyder att den skulle ha förlorat sitt ben någon gång mellan de båda fotograferingstillfällena. 

En ömsning hade dock skett. Det skvallrade ett tomt skinn om. Men jag var lite förbryllad över att ett tappat ben så nära inpå en förestående ömsning skulle ha regenererats så pass mycket. Det skulle i så fall tyda på oerhört snabb regenerering - dvs. fysiska förberedelser inför och i samband med öms.

Så jag studerade bildmaterialet från 17.8 lite mer ingående och noterade att det här benet faktiskt redan då var mindre än vad det borde vara. Det tydde alltså på att benet tappats medan spindeln var yngre. Det gav ju ett visst svar på min tidigare fråga. Men samtidigt verkade benet heller inte ha växt i samband med den nyligen överstökade ömsningen och var plötsligt märkvärdigt litet i jämförelse med vad det borde vara. Ett nytt förbryllande frågetecken alltså.

Några dagar senare - närmare bestämt 31.8 - blev det ny dokumentation av spindeln.


Då hade benet uppnått närapå "originalstorlek". Slutsatsen är således att jag 25.8 förmodligen dokumenterat spindeln ganska omedelbart efter ömsningen. Det kan kanske förklara hennes något mörkare färgton också. Min hypotes är att det regenererande benet hållits mjukt längre än de övriga och att tillväxten hinner ske över lite större tidspann innan exoskelettet hårdnar i ett regenererande ben. Jag har dock än så länge inte hittat, sett eller fått någon bekräftelse på att hypotesen har stöd i gjorda studier (finns säkert).

1.9 tog jag ytterligare några bilder (inläggets första och sista). Här ser man att benet nu enbart är marginellt mindre än ditot på höger sida. Hon kommer att ömsa flera gånger än och ska som vuxen få en kroppslängd drygt 20 mm vilket innebär att hon då är en av landets största naturligt förekommande spindlar. I dag är hon kring 11-12 mm. 

Hur länge man får se henne uppe i plommonträdet är dock ytterligare en fråga. Hon lär inte försöka sig på att övervintra där - får jag utgå från.



fredag 6 september 2019

Bådaviken 24.8. Del 8 - Vasshjulspindel

Avslutar min lilla serie av den här omgångens Bådaviken-inlägg med en vasshjulspindel-hane. Det är en vanlig art ute vid Bådaviken. Vasshjulspindeln är vanlig i stort sett längs alla stränder här i trakten. 

Min båt, som finns vid en hamn inte långt från Bådaviken, är så belamrad med vasshjulspindlar att man har svårt att röra sig både på och i båten. Vill ju inte störa dem alldeles för mycket. De hänger på ratten, i fönstren, finns i kapellet, på gösstaken, i signalhornet, runt lanternorna, i tamparna, i taket... ja alltså... de är överallt. De är också i olika åldrar. Redan i juni fanns fullstora exemplar på båten.

I Bådaviken håller de sig till de buskagen som är längst ut på strandängen samt i vassen där de väver sina bon (äggsamlingar) i blomvipporna.


Bådaviken 24.8. Del 7 - Tipula sp.

Tipula sp. 

Mer än så har jag egentligen inte att orda om denna harkrank. Vet alltså inte vilken art det rör sig om. Har lagt ut bilderna på forum där expertis rör sig men hittills inte fått något napp. De kan vara knepiga de här harkrankarna.



onsdag 4 september 2019

Bådaviken 24.8. Del 6 - Marmorspindlar

Ser man ett nät, eller rester av ett, lönar det sig att följa någon av de mer högt belägna stödtrådarna (ramverket) så har man ganska goda chanser att fynda något tjusigt.

Den här marmorspindeln - Araneus marmoreus - är ju verkligen en fantastiskt vacker representant för sin art. Tja... marmorspindlar är väl kanske alltid vackra hur de än ser ut. Men den här är allt lite extra... eller så är alla marmorspindlar lite extra... eller så... äh. Snygg är den i alla fall. Skulle man vara lite religiöst lagd så kunde man tänka sig att någon skapare inspirerats av 50-talets abstrakta expressionism - eller kanske snarare närbesläktade varianter av informalismen.


Jag tillbringade aningen mycket tid åt att söka andra kryp än spindlar. Men egentligen borde... ja detta eviga "borde"... jag ju faktiskt ha varit mera aktiv i jakt på just korsspindlar (förra inlägget) och marmorspindlar. Det vore ju nämligen intressant att ta reda på vilka färgformer man hittar mest av just i Bådaviken.

Speciellt marmorspindel är en rackare på att dyka upp i olika färger. Vad sägs om följande?

Araneus marmoreus var. pyramidatus

De allra flesta marmorspindlarna jag påträffat är av formen A. marmoreus var. marmoreus (dvs. föregående färgvariant). De dyker upp i allehanda olika färger. De kan väldigt ljusa, bedrägligt korsspindel-liknande eller bjuda på alldeles underbart detaljerad marmorering likt inläggets första exemplar. Allt däremellan ingår förstås också.

Varianten pyramidatus är en egen färgform med egen inbördes variation. Det verkar liksom inte finnas något "mellanting" mellan de två färgformerna. Tidigare trodde man de var två olika arter.

Jag har sett uppgifter om att de sällan återfinns på samma lokal. Det gör att jag verkligen måste tillbaka till Bådaviken för att försöka hitta fler och se vilken av dessa som är "undantaget"... alltså vilken av färgformerna som är vanligare - om nu någon av dem är det.

Fenotypisk plasticitet - dvs. förmåga att justera sin uppenbarelse (oftast färgtoner) beroende på omgivningens beskaffenheter - förekommer bl.a. hos marmorspindel och korsspindel. Mörkare omgivning resulterar inte sällan i generellt mörkare spindlar. Det här har dock inget med marmorspindelns två färgvarianter att göra. Det är en genetisk variation. Men båda kan alltså uppvisa fenotypisk plasticitet beroende på omgivning. 

Medan ämnet "spindlars färg" ändå är på tapeten passar det bra att prata guanin också. Man kunde nästan säga "prata skit" eftersom ordet guanin kommer från ordet guano. Det har med vit färg att göra.

Guanin är en kvävebas som bildas när spindlar bryter ner protein. Guaninet är vitt - ibland reflekterande - och lagras hos många spindlar under kutikulan ("huden"). Hos t.ex. Araneus-spindlarna syns detta som vita markeringar vilka bl.a. bildar korset hos korsspindeln. 

Även marmorspindeln högst upp i det här inlägget har lagrat guanin under bakkroppens kutikula. Att dess fläckar inte är vita beror på kutikulans egen transparenta färg som alltså ger gula och röda toner åt de ljusa (vita) fläckarna. På spindlar med klart vita markeringar är kutikulan således i stort sett helt transparent.


Referenser:

Guanine as a colorant in spiders: development, genetics, phylogenetics and ecology
G. S. Oxford
Department of Biology, University of York
1998. Proceedings of the 17th European Collocuium of Arachnology, Edinburgh 1997
p. 121-131


tisdag 3 september 2019

Bådaviken 24.8. Del 5 - Korsspindel

Det är nu de stora hjulspindelhonorna i sitt äggstinna tillstånd lever upp till adjektivet. Kroppslängden uppnår närmare 18 mm för de större individerna. Honorna i det här inlägget var kanske ett par millimeter kortare än så.

Korsspindlar fastnar allt som oftast på kamerasensorn. Det beror dels på att de är vanliga och dels på att jag gärna dokumenterar dem eftersom de är variabla. Jag vill helt enkelt gärna ha deras färgvariationer i bildarkivet.

Som synes är båda av den typsikt gulbruna - eller orange - färgvarianten. Jag såg inte så många andra korsspindlar samma dag och jag har därför inte koll på vilka färgtoner som är vanliga där ute vid Bådaviken. Det kan ju ha varit en slump att jag råkade få syn på två gulbruna. Här hemma i trädgården har jag nu också dokumenterat några artfränder men dem återkommer jag till framöver. Ska även orda en smula om färgvariation hos spindlar i nästa inlägg.



måndag 2 september 2019

Bådaviken 24.8. Del 4 - Rhyssella approximator

Rhyssella approximator bloggade jag om redan tidigare i år. Då var bilderna tagna med ett gammalt 200mm-objektiv (Canon FD 200 f4 Macro) och bjuder inte på så häva resultat.

Jag var en smula förvånad över att de här steklarna fortfarande flyger och är aktiva. Det är ju över en månad sedan de första bilderna togs. Måhända det ombytliga sommarvädret lett till lite utspridd kläckning, eller så har de generellt lång aktiv period. Jag vet inte.

De är inte kända som några besökare av blommor men ett antal honor har i fångenskap hållits levande i 41 dygn (medeltal) med hjälp av sockerlösning (se ref.).

Hur som helst. Här är en hel drös bilder av denna oerhört eleganta varelse. För insekter av den här storleken är mitt nya Laowa 100mm perfekt. Jag har på kort tid börjat gilla den där gluggen väldans mycket och den har snabbt blivit det objektiv som är på kameran medan de två övriga hänger med i väskan för situationerna då de kommer bättre till sin rätt - dvs. riktigt små småkryp (MP-E65) och stora kryp som enbart kan fotograferas på större avstånd (FD 200 f4 Macro). Men nog om kameraprylar och motsvarande tekniskt tjafs (även om det kan vara intressant för någon med fotograferingsambitioner).

Här är en hona i färd med att borra ner ovipositorn till någon Xiphydria-larv nere i den döda alen.

I motsats till exempelvis hornstekel (Urocerus gigas) som också borrar i trä, håller den här honan yttersta delen av äggläggningsrörets skyddshölje runt själva ovipositorn nära barken. Lite längre upp är höljets ("skidornas") två halvor separerade och går i en vid båge till bakkroppsspetsen. Det ska dock poängteras att R. approximator och Urocerus gigas är två helt olika typer av steklar. Men jämförelsen kan kanske ändå vara intressant på något plan.
I det här fallet är ovipositorn ett mycket mera delikat (smalare) verktyg.

Ägget är förmodligen deponerat och ovipositorn dras ut.

Skyddshöljet hålls hela tiden mot barken. Vartefter ovipositorn friläggs omsluts den successivt av de två skidorna.

Det ser ju onekligen en aning ansträngande ut.

En liten al med ca 8 cm diameter i ögonhöjd var av stort intresse för Rhyssellorna. Stammen var föremål för intensiv antennverksamhet. Det är en märklig tanke att steklarna faktiskt så exakt kan lokalisera en värdlarv som befinner sig kanske 15-20 mm nere i veden. Dels ska stekelhonan ha koll på att det inte är någon annan vedlevande larv än den som hennes egen art är anpassad till att leva på. Sedan brukar parasitsteklar också kunna avgöra om det potentiella offret redan är parasiterat. Huruvida dessa vedborrande parasitsteklar kan avgöra sådant redan innan de börjar köra ner ovipositorn vet jag inte.

Möjligen kan hon avgöra det först när ovipositorn möter larven. Ovipositorspetsen är försedd med en rad olika känselorgan som detekterar kemiska signaler - typ lukt. I det hänseendet är äggläggningsröret ungefär som en antenn i bakändan.

Här har två R. approximator-honor fattat tycke för en begränsad yta av alstammen. Möjligen blev de störda av varandra eller av kamerablixten. Båda avbröt proceduren.

Så snart den mindre honan avlägsnat sig började den större om på nytt. Det ser ut som om ovipositorn får ett visst stöd av bakkroppen och bakbenen.

De här träborrarna arbetar inte riktigt på samma sätt i själva borrandet som hornstekeln i länken ovan. Det är inget sidledes vickande med kroppen. I stället är det mer sublima rörelser med de tre längsgående skenorna som ovipositorn består av. Principen är ändå i stort sett den samma som för hornstekeln. Skenorna skjuts fram och tillbaka i förhållande till varandra varpå ett antal tänder i spetsen ser till att ta spjärn och mata fram ovipositorn i veden.

Hon avbröt igen. Närgången kamera är kanske ingen höjdare när man vill koncentrera sig på precisionsarbete - för att nu göra ett helt irrelevant förmänskligande av stekeln.

Storleken på honorna varierar. Det syns ju tydligt i en av bilderna högre upp. Den här - den större av de två - har en kroppslängd på ca 18 mm och ovipositorn är ungefär tre millimeter längre.

Stekelns storlek påverkas av värdlarvens storlek. Släktingen Rhyssa persuasoria, som parasiterar på stor hornstekel (Urocerus gigas), väljer helst så gamla och stora hornstekellarver som möjligt. De kan även parasitera på redan förpuppade hornsteklar. Rhyssella approximators värdar (Xiphydria-arter) lever två år som larv och man får förmoda att äggläggningen sker på de larver som börjar vara färdiga att förpuppa sig och som därmed ska kläckas kommande säsong.

R. approximator-honan ger Xiphydria-larven ett stick så att den förlamas. Sedan deponeras ägget som kläcks inom kort. I första larvstadiet har R. approximator-larven käkar med vilka den kan "gräva sig fram" till offrets mer näringsrika delar. Där stannar den, ombildar huvudet och äter. Övervintrandet sker som larv och den förpuppas på våren. Kokongen är vävd i offrets gnagda gång.

Steklar i underfamiljen Rhyssinae (dit R. approximator hör) har som fullbildade relativt skarpa käkar som behövs när de ska gnaga sig ut ur veden. 

I Finland har vi totalt sju arter fördelade på tre släkten (Rhyssa, Rhyssella och Megarhyssa) i underfamiljen Rhyssinae. De två vanligaste är de som redan nämnts i det här inlägget. Om ett par år får jag se om veden som den stora hornstekeln lagt ägg i måhända kan locka Rhyssa persuasoria till trädgården. Arten dras primärt till doften från den svamp som hornstekeln sprider till veden samtidigt med äggläggningen.



Referens:

Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton
Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12