Uppsala. Del 12 - Empis sp.

Hoppas din midsommarafton varit av bästa tänkbara slag och att du hunnit spana på så många spännande midsommarorganismer som möjligt.

När det gäller inlägg och uppdatering är jag fortfarande kvar i Uppsalabesöket 1.6. 

Mina inlägg med dokumentationer från midsommaren kommer alltså först senare i sommar. 

Det här är ändå sista Uppsalakrypet. Exakt vad det är vet jag inte men jag vet att svaret finns bland dansflugorna (fem. Empididae). Släktet är i alla fall Empis men mer exakt än så kan jag inte vara för närvarande. Flera arter har honor med dessa utstående breda "fjäll" på bakbenens femur och tibia.

Längden är ca 5 mm.

Uppsala. Del 11 - Rhagio scolopaceus

Snäppflugan Rhagio scolopaceus (fam. Rhagionidae) hittar jag också i Bådaviken där de verkar vara som mest aktiva runt midsommar. I Uppsala har de eventuellt flugit färdigt vid det här laget.

Uppsala. Del 10 - Eldlus

Eldlus, Pyrrhocoris apertus, göre man sig icke större besvär med att leta efter här hemma i Österbotten. I Finland klänger eldlusen tätt intill sydkusten. Eller bör man vara försiktig med det uttalandet? På svenska sidan sträcker sig fynden upp till Örnsköldsvik. Måhända den berömda tidsfrågan trots allt är något att ta i beaktande.

Som så många andra skinnbaggar tycker eldlus om att sörpla växtsaft men varvar ibland med köttsaft ur andra småkryp.

 

Uppsala. Del 9 - Phyllobius pyri

En ensam liten bild av en vivel med who cares-attityd när det handlar om att *orka* vika in vingarna snyggt och prydligt. De ska väl ändå användas inom kort igen. So what liksom.

Viveln heter Phyllobius pyri. För artbestämningen tackar jag Ola Bäckman. 

Min hjärna räcker engagemangsmässigt inte riktigt till för (alla) vivlar och då kommer jag inte alltid så långt innan neuronerna (som atuokorrekt vill döpa om till neuroserna) lägger av och flyr till områden de tycker är roligare att jobba med. Dessvärre är det antagligen samma neuroser neuroner som hindrar mig från att ta fler bilder när jag ser en vivel.

Ska dock nämnas att det pågår en intern konflikt kring det här med vivlarna. Vissa nervcentra i min skalle gillar absolut vivlar och anser att det vore oerhört spännande att grotta ner sig mer ingående i denna taxonomiska grupp. Gänget av trilskande neuroner skyller på att all processorkraft används för steklarna och att de för närvarande vägrar ta emot den här typen av extrauppgifter.

Phyllobius pyri hittas även i Österbotten. Man måste alltså inte dra iväg till Uppsala för att se den.

Uppsala. Del 8 - Knäpparfrågetecken

Knäppare (fam. Elateridae) på ekblad.

Jag har kört fast. Trots den tydliga smalheten som borde eliminera stora delar av arterna i familjen, behåringen och storleken på max 10 mm (8-10 mm om jag minns rätt) så hittar jag inte något spår i knäppardjungeln. Jag har även ropat på hjälp men utan resultat. Är alltså vilse.

Ifall jag hittar ut ur skogen återkommer jag med redigering av informationen.

Uppsala. Del 7 - Kastanjeborre

Kastanjeborre, Melolontha hippocastani, undviker Österbotten.

Beror det måhända på det utbredda och högljudda motståndet mot naturskyddsområden i den här trakten?

På en ek jag passerade under min lilla exkursion satt i alla fall denna individ och spjärnade medan jag böjde kvisten för att komma åt med kameran.

Blir jag tvungen att kommentera det där med naturskyddsmotståndet?

Har man sagt A får man skylla sig själv.

För närvarande råder här i [kust]Österbotten en allt mer ilsken debatt om det eventuella utökandet av naturskyddsområden i Kvarken. Diskussionen tappade sin sista kvarvarande konstruktiva del när en politiker för en vecka sedan tappade förmågan att argumentera i sak och enbart hänföll till argumentationsfel och osmaklig härskarteknik. Han verkade agera i affekt och var antagligen triggad av något nyligen genomfört lokalt möte där församlingen manat till kamp.

Det var synd eftersom ett större, bredare och mer folkligt förankrat naturskydd vore positivt. Nu argumenteras det mot naturskydd med berättelsen om att lokalbefolkningen alltid skött om sin miljö på bästa sätt. Sedan tar man det som en garanti för att det också kommer att vara så framledes och at man därmed inte ska pådyvlas några som helst nya direktiv. Att dåtid, nutid och framtid är lite olika saker tycks vara irrelevant i resonemangen. Biologi, ekologi och annan relaterad vetenskap göre sig icke besvär.

En komplex och svår diskussion som nu gjorts "enkel" och djupt polariserad. Jag hade hoppats att lokalbefolkningen själv initierar till utökat skydd med myndigheterna "i ryggen" eftersom man då torde ha större kraft att stå emot olika former av utomstående ekonomiska intressen och allt större exploateringstryck. Ett exempel är vansinnesidéerna om en bro över Kvarken. 

Allt detta skulle egentligen kräva egna inlägg. En vacker... nej... en regnig dag kanske jag ordar mer ingående om någondera eller båda grejerna. Det görs dock inte i en handvändning och får för tillfället vara.

Borde jag säga något om kastanjeborren då? Inlägget var ju trots allt tillägnat kastanjeborren och det är risk att den känner sig åsidosatt med allt snack om naturskydd och desillusionerade brofantasier.

OK... ja... då nämner jag direkt något om ollonborre, Melolontha melolontha.

Ollonborre är påträffad enstaka gånger i Finland men tycks än så länge inte ha etablerat sig och observationerna är troligen individer som kommit med transporter. Det är en sydligare art. Därför är det skäl att inte ständigt häva ur sig "ollonborre" så snart kastanjeborren dyker upp i flödet i valfri finländsk "vad-är-det-här-för-insekt-fb-grupp". Gör man det är det ännu större risk att den - i Finlands södra halva - vanliga kastanjeborren känner sig än mer negligerad och bortglömd.

En av de små skillnaderna arterna emellan är kastanjeborrens svarta kant på täckvingarnas främre "hörn".

Glöm alltså inte bort kastanjeborre!

... vilket kanske inte alla gör eftersom kastanjeborre tenderar vara en mumsare av växter vi människor gillar för att vi baserar vår ekonomi på dem. De äter alltså pengar (och en del odlad människomat också). Vuxna borrar gillar blad. Gärna ek och andra lövträd. Larverna lever i marken och hyser förkärlek för vissa rötter. Det är förstås larverna som orsakar stirriga ögon, gestikulerande och allmän upprördhet. 

Uppsala. Del 6 - Rapssugare

Rapssugare, Eurydema oleracea, ska man inte behöva åka söderut för att ta del av. Den är rapporterad i Österbotten också. 

Fråga inte varför jag har så få bärfisar (fam. Pentatomidae) på bloggen. Jag har faktiskt inget riktigt svar. Tre arter bärfisar genererar minsann ingen nominering till titeln årets finlandssvenska blogg 2022. Jag måste skärpa mig helt enkelt.

Men i och för sig är det inte så jättemånga arter man kan se i Österbotten heller. Sju arter är "säkra" (dvs. deras utbredningsområde inbegriper Österbotten) och sedan finns det väl tre - fyra arter som rimligen inte ska vara omöjliga. Rapssugare hör till de icke omöjliga. 

Men får jag räkna in rapssugaren nu? Eller står och faller nomineringen med bärfisar observerade i Svenskfinland? Ack denna osäkerhet och okunskapen om vem man kunde fråga.

Det finns förresten en färgform hos vilken de ljusa teckningarna är röda i stället.

 

Uppsala. Del 5 - Tvåfläckig tornbagge

Mera Uppsalafynd.

Dessvärre han den anspråkslösa lilla skalbaggen nästan smita innan jag hann få kameran positionerad och trycka av. Det blev bara en skarp bild och med skalbaggens huvud bortvänt.

Arten är tvåfläckig tornbagge, Tomoxia bucephala, och den är i teorin ett förväntat fynd på de stora trädstammar som även huserade cinnoberbagge och stockvargspindlarna. Arten lever i död ved. Här i Finland verkar många av fynden vara ganska gamla. De flesta observationsrapporterna är samlade i Sydöstra halvan av landet.

Uppsala. Del 4 - Trädgårdssnäcka

Rapporterna från Uppsalaresan fortsätter här med trädgårdssnäcka, Cepaea hortensis, en art nästan lika exotisk som vinbergssnäcka om man är österbottning. 

Den nordligaste observationsrapporten i Finland är gjord nordost om sjön Lestijärvi ca 90 km rakt (fågelvägen) österut från Nykarleby. Observationer här i Österbotten känner jag inte till. Dylika nordliga fynd är sannolikt snäckor som fått lift med människor på ett eller annat sätt.

Som information för Österbottningar kan man kanske nämna att trädgårdssnäcka är i ungefär samma storlek som fläcklundsnäcka. Den senare maxar med några millimeter mer i skalomkrets och höjd.

Det var solig och varm eftermiddag när jag var på den lilla guidade exkursionsrundan. Alla trädgårdssnäckorna höll sig inomhus.

Precis som sin utseendemässigt nästan likadana släkting parksnäcka, Cepaea nemoralis, är trädgådssnäckan variabel i färg. Parksnäcka känns ändå igen på den tydligt mörka kanten runt skalöppningen. Vet inte hur lätt det skulle ha varit att hitta parksnäcka i Uppsala, men det är en något sydligare art än trädgårdssnäcka. Enligt observationskartan är det ändå en hel del rapporter från Uppsala. Norr om Uppsala avtar antalet observationer starkt. I Finland är observationerna av parksnäcka koncentrerade till Helsingforsregionen och Åbo. Enstaka utspridda fynd är gjorda längre norrut men det rör sig med största sannolikhet också om människotransporterade individer.

Som bonus kommer här två vinbergssnäckor som engagerat sig i varandra. Man ser inte så mycket av vad som händer. Men man får förmoda att deras komplexa genitalier är sammanförda och att de påbörjat processen med att skjuta in sina sk. "kärlekspilar" i varandra. Med pilen överförs ämnen som gynnar spermiemottagningsförmågan hos partnern. Mer om biologi och allt annat rörande snäckor och sniglar finns så småningom att läsa i Nationalnyckelns kommande volym Lungsnäckor. Boken är ännu ett par månader från att gå till tryckeriet.

Uppsala. Del 3 - Svensk stockvarg

På samma travar av kapade grova lövträdsstammar som cinnoberbaggen hittades fanns även stockvargspindel, Acantholycosa lignaria. 

Ett förväntat fynd i den miljön. Ovan en hona och nedan en hane.

Vill man jämföra med en finsk stockvargspindel så kan man klicka här och se ett inlägg från tidigare i år.

Nej, det är ingen skillnad mellan svenska och finska stockvargspindlar.

 

Uppsala. Del 2 - Cinnoberbagge

Under jobbresan till Uppsala i månadsskiftet maj - juni hade jag glädjen att hinna gå på en liten guidad småkrypsexkursion i ett för ändamålet bra område nära arbetsplatsen. Nästan omedelbart sprang vi på en cinnoberbagge, Cucujus cinnaberinus (fam. Cucujidae, plattbaggar), vilket minsann inte är fy skam.

Uppsala län är vad det verkar hemvist för ca 80% av Sveriges cinnoberbaggar och förekomsten på annat håll är högst sparsam. Arten är klassad som starkt hotad (EN) i Sverige. I Finland är observationsrapporterna inte många från de senaste åren och här är den klassad som akut hotad (CR).

Cinnoberbagge behöver döda stående eller liggande träd. Helst asp eller andra lövträd. Tall kan uppenbarligen även fungera i vissa fall. Brandskadade träd sägs uppskattas. Avsaknaden av tillräcklig mängd kontinuerlig död ved i våra skogar är den primära orsaken till dess sällsynthet. Dylika miljöer är helt enkelt får små, för få och således allt för fragmenterade för att upprätthålla några större livskraftiga populationer. I Uppsala tycks det dock råda undantag.

 

Uppsala. Del 1 - Vinbergssnäckor och kungsfiskare

Låt mig med viss stolthet leverera två nyheter i denna blogg. 

Inledningsvis arten som kanske står som arketyp för storsnäckorna (fam. Helicidae), nämligen vinbergssnäcka, Helix pomatia.

Nej, dessa vinbergssnäckor är inte fotograferade i bloggredaktionens trädgård. De är inte ens fotograferade i Österbotten. Jag åkte i slutet av maj ända till Uppsala för att få möjligheten att äntligen se och ta några dokumentationsbilder av dessa magnifika varelser.

Eller så åkte jag eventuellt till Uppsala av andra anledningar. Typ jobbrelaterade uppgifter eller något i den stilen. 

Några tomma skal av döda snäckor samlade jag in under en jobbresa tidigare på våren, men då såg jag inga levande individer och dessutom hade jag inte heller någon kamera med mig. 

Jag visste alltså att  det var läge att plocka med mig kameran på kommande arbetsresa och här var jag nu åter.

Vinbergssnäckorna drällde i horder intill gångvägen på Fyrisåns västra sida. Flest snäckor hittade jag i området nära fågeltornet vid Övre Föret. Det var även där jag hade samlat skal en månad tidigare.

Får mig som hemma i Nykarleby enbart ser fläcklundsnäcka som ensam representant för storsnäckorna är vinbergssnäcka allt lite exotisk. I slutändan är det kanske ändå den berömda tidsfrågan innan de är lika oexotiska för en Österbottning som för människor i södra halvan av Norden. I Finland är de än så länge hyfsat bundna till sydkusten.

Den där tidigare resan till Uppsala, då när jag inte hade någon kamera med mig, använde jag min antika telefon för att fotografera kungsfiskare. De sysslade nämligen med häckningsbestyr vid Fyrisån inte långt från platsen där vinbergssnäckorna ovan är fotograferade. Sålunda har jag även glädjen att presentera mitt första fotografi av nämnda fågel.

Eftersom kungsfiskare är så vansinnigt tjusiga tycker jag det är på sin plats med en uppförstoring också.

Magnifikt vacker fågel... eller hur?

Kom ihåg att man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.