Visar inlägg med etikett Fåglar - Knölsvan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fåglar - Knölsvan. Visa alla inlägg

fredag 21 april 2023

Utkikstornet på Rågårdsskatan i Fäboda

Längst ut på Rågårdsskatan en bit från kaffestugan ute vid Fäboda, Jakobstad, står ett nytt utkikstorn. Tornet är tillgänglighetsanpassat och från parkeringen vid kaffestugan sträcker sig träspångar de ca 400 metrarna fram till tornet.

Tornet initierades för många år sedan av Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) och efter en hel del förarbete blev uppförandet realiserbart 2022 tack vare material från UPM och arbete utfört av Alerte på beställning av staden Jakobstad.

Senaste lördag (15.4) besökte jag tornet för första gången. JNN planerar informationsskyltar för tornet och i egenskap av styrelsemedlem var jag där för att fundera på planeringen av skyltarna. Samtidigt var det förstås trevligt att se tornet och vad som kan ses från tornet. Kameran självfallet medhavd.

Vad som gjorde att jag aldrig tog en bild av själva tornet är ett mysterium. Med 84,2 på skamskalan medger jag härmed att jag totalbrutalt stulit ovanvarande bild från staden Jakobstads hemsida. Fotografens namn hittar jag inte. Eftersom fotografiet kanske inte har ett egenvärde ur försäljningssynpunkt hyser jag förhoppning om att min delning inte är av skadligt slag. Men frågat har jag alltså inte.

Vintern klamrar sig envist fast den senaste värmen till trots och isarna runt strandlinjen ser inte ut att ge med sig riktigt än. En del vind och vågor kunde kanske ändra på saken lite snabbare.

Särdeles artrikt var det inte på fågelfronten.

På Näsiskatahällan, 400 meter mot nordväst, låter fågelhäckningen vänta på sig. Gråtrutarna och enstaka silltrutar var dock färdigt på plats. 

Tofsvipor fladdrade gruppvis förbi med jämna mellanrum.

"Det börjar bli för många sångsvanar" har jag vid enstaka tillfällen noterat att vissa personer tycker. Någon numerär gräns för hur många de får vara lyckas jag aldrig få reda på. Är det en hemlighet?

Hur som helst drog förstås en del sådana förbi också. Sångsvanar alltså. Inte personer som vet att sångsvanarna börjar bli för många.

Knölsvanarna rörde sig två och två. De häckar längs kusten och många av dem har kanske redan kommit "hem".

Skräntärnan hade antagligen anlänt riktigt nyligen. Den drog några varv över Näsiskatahällan och vinglade sedan in en bit mot Fäbodaviken innan den återvände och passerade tornet västerut mot kaffestugan.

Bilderna togs med Canon FD 150-600 L f5.4 av fåglar som alla var på stort avstånd. 

 

tisdag 15 maj 2018

Fäboda

Årets första stenskvättkryss fixades vid Fäboda för en vecka sedan. Det blev nämligen en Fäbodaförmiddag i jobbärenden och då passade jag förstås på att samtidigt spana lite över havet.

Där ute passerade lommar och en del ejdrar norrut. Några sjöorrar drog också förbi men på långt avstånd.

Dvärgmåsar trafikerade frekvent runt udden ute vid kaffestugan.

En gravand flög också förbi. Eftersom det är en fågel som inte fått vara med på bild i den här bloggen tidigare så har den nu tillträde trots att bildmaterialet är mer än bristfälligt.

Vid Storgrundet dröjer en rejäl isvall kvar. Höjden var väl ca 5-6 meter vid fotograferingstillfället, men "berget" har varit större. 
Högt upp, ungefär en tredjedel från höger, sitter en liten prick på berget. Det är en havsörn.

Knölsvan hade jag inte heller kryssat tidigare i år. Där kom den.


söndag 11 juni 2017

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 8

När den 9,3 km långa sträckan över Rönnskäret/Slåttskäret är avklarad, åker man båt över till Björkö-sidan och har då ca 4 km kvar att gå. Sällskapet jag gick med hade dock tagit vandringen i sakta mak och den använda tiden började ge sig tillkänna. Med på resan var två småttingar. Den ena skulle bäras hela vägen och den andra både gick och blev buren. Vi insåg att det skulle bli sega avslutande kilometrar och beslöt ta båten hela vägen till Svedjehamn i stället. Efterklokheten kan inte annat än understöda det tagna beslutet.

Här följer således bara några bilder tagna under båtresan från Stora Segelsören till Svedjehamn.

Havstrut.

Snö på... Knölsvan (förstå det enormt roliga skämtet genom att läsa första delen av denna inläggsserie).

Silvertärna

Sångsvan

Knölsvan

Skrattmås

Samma skrattmås.

Nästa inlägg blir det sista i denna serie av bilder från vandringsleden i fråga.


tisdag 6 juni 2017

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 1

På söndagsmorgonen bar det av till Svedjehamn på Björkö. Dagsprogrammet var att gå de drygt 12 kilometrarna längs vandringsleden från Rotörsskatan på Rönnskäret norr om Panike till just Svedjehamn. Vandringsleden inbegriper två båttransporter. Första etappen är båten från Svedjehamn till startpunkten på Panike-sidan. Redan det är en tjusig del av paketet. En hel del av den biten går genom en slingrig skärgårdslabyrint av farleder inklämda mellan stenar och bumlingar. Typ 42% av klotets alla stenar är väl samlade runt Björkö. När man gått ungefär 9,3 km över Rönnskäret och Slåttskäret, åker man båt från Stora Segelsören över till Yttre Långgrund på Björkö-sidan.

Givetvis kånkade jag på en kamera - eller t.o.m. två - och här kommer således en liten serie inlägg där diverse påträffade kreatur och vyer presenteras. Jag betar som brukligt av det hela i kronologisk ordning.

Första motivet hittades i vattnet vid Svedjehamn. Där plaskade nämligen en svarthakedopping omkring i jakt på krubb. 

Med tanke på den kalla våren kunde det mycket väl ha varit snödrivor kvar på De Geer-moränerna. Men det visade sig vara knölsvanar på ägg. 

Det var många knölsvanar på ägg. Väldigt många. I vikarna drev fler knölsvanar omkring och ställvis hade de sällskap av sångvarianten.

Silvertärnorna sägs ju vara den fågelart - ja rimligen även den organism - som genomlever allra flest soltimmar under sitt liv. Det har förstås att göra med att de pendlar så brutalt långt. Silvertärnor har alltid bara sommar.

Men just nu är de på den pol där de ägnar sig åt familjeliv. Sommaren i norr är synonym med bråda tider om deras avkomma ska överleva och kunna hänga med när det är dags att dra till Antarktis.

Vädret såg lovande ut. Det verkade bli perfekt vandringstemperatur och lagom mycket solsken.

Smått osäker på om de skira och vågformade molnen borta i söder är någon form av Altocumulus-moln ("böljemoln"). Är det Altocumulus undulatus eller måhända Stratocumulus undulatus? Är det överhuvudtaget undulatus? Är det överhuvudtaget moln?

Efter en dryg timme på båten blev vi strandsatta i den "bortre" ändan av leden. Därmed fanns det inget annat att göra än att börja traska... 


onsdag 13 juli 2016

Ringmärkning i trollträsket

Editerat 13.7. kl 16:26

"Förstår inte varför fåglarna skall störas med ringmärkningar, han försäkrar att fåglarna inte störs, klart att dom störs, allt för eget intresse. Åk ut till holmarna var de finns Skarvar och stör dom, det får han inte göra men måsarna får han störa utan att bördlife blandar dig i. Slut upp ned ringmärkning och låt fåglarna leva ifred, basta."

Tidningen Vasabladet har under försommaren haft ett antal artiklar om ringmärkning och citatet här ovan, är en kommentar i anslutning till en av dessa artiklar. Kommentaren är förstås skriven under anonym signatur - som de allra flesta. Här följer ytterligare några:

"Varför ska fåglarna störas i sitt bo ? Vem har gett er rätten till den saken alla som bor på landsbygden respekterar sånt men bongarna tror sig veta mer o tar sig rätten o störa."

"All märkning av djur är djurplågeri och borde omedelbart förbjudas. Låt dessa djurplågare göra något vettigt i stället. Deras jobb är i bästa fall fullständigt onödigt."

Att örnar beskattar sjöfåglar är obestridligt, andfåglar samt deras fågelkullar går dom hårt åt. Även tärnkolonier m.fl beskattas ordentligt, inte många lämnas kvar. Men örnen hör till faunan, så den må få hållas. Minken ock mårdhunden skall hållas efter. Båda är stora ock då menar jag stora marödörer. Skarven som inte hör till faunan skall utrotas, men för att få förståelse för detta, bör man ha överseende med örnarna. Fågelbongare eller vad dom kallas har jag ingenting till övers för, ringmärk er själva med en ring om vänstra eller högra benet. Ni skall inte ha möjlighet att ta bort ringen.

Uttalanden som ofta dyker upp i dessa debatter... nej vänta... någon riktig debatt är det inte fråga om. Debatt är inte en korrekt benämning på nätdiskussioner där så många kommentarer består av unken gas som bubblat upp ur ett trollträsk.

Alltså, jag börjar om...

Återkommande i dessa textuella käftslängningar är att ringmärkning och forskning kring fåglar är bongande, miljötalibanism, miljöterrorism, "fågelkyttande" och allmänt vedervärdig aktivitet. Det verkar också vara helt klart att dylika omdömen härrör från "skribenter" som säger sig ha säte i landsbygden - dvs. "naturnära" boende personer. Dessa individer har levt hela sitt liv i direkt närhet till den aktuella naturen och till de berörda djuren. De låter läsaren veta att de därmed vet exakt hur miljö och fauna ska skötas om. De känner i detalj till hur ett lokalt ekosystem ser ut och fungerar.

Problemet är bara det att de aldrig någonsin förmedlar en vetenskapligt hållbar förklaring - eller lösning ifall något behöver "lösas". Förvisso är ju också ståndpunkten den att vetenskapen har fel och att deras obefintliga förklaringar räcker till.

"Ringmärkarna/bongarna/miljötalibanerna" är alla från stan. Det är sk. balkongbiologer eller helt enkelt bara stadsbor som roar sig med att kika på fåglar för sitt eget höga nöjes skull. Det är i alla fall intrycket man får ifall man tar del av kommentarsfloran.

Gång på gång har jag utvecklat ett stort frågetecken inför dessa påståenden. Faktum är att jag inte känner en enda "miljötaliban" som bor eller är född i någon stad - inte vad jag kan komma på i alla fall. Jag känner i och för sig inte många - men de där några pinnarna är i alla fall typiska österbottniska "lantisar" (precis som jag själv) vilka levt i samma miljöer som de skrikande nättrollen. Förhållandet ("lantis") gäller faktiskt både de som samlar observationer ("bongar") som hobby, de som har biologi som yrke och de icke-biologer som ändå ägnar sig åt naturvetenskaplig verksamhet. Och för den delen... varför i hela fridens namn skulle folk födda/boende i en stad besitta sämre biologisk kunskap än någon annan?

Alla aggressiva kommentarer bottnar troligen i auktoritetshat. Ingen ska så att säga komma hit och hävda något om den miljö var och en anser sig kunna sköta om på bästa sätt. Om jag själv tillåter mig att fläka ut en förutfattad mening så vill jag hävda att ingen av dem som skriver "djurplågeri" i samband med ringmärkning egentligen bryr sig om själva fåglarna i fråga eller om naturen i sig. Allt skrikande och alla inlägg är bara uttryck för det myndighetsförakt som råder. Att myndigheter oftast - tack och lov - följer forskningsresultat i sina beslut, resulterar i att själva forskningen/vetenskapen även den blir föremål för förakt och hat.
Motsvarande skeenden syns i ett flertal olika sammanhang och resultatet är givetvis den gamla klassiska populismen..

Var ställer sig dessa agitatorer upp och skriker "djurplågeri" när någon oansvarig jägare skjutit änder över vassen efter mörkrets inbrott? Var skriver dessa demagoger "djurplågeri" när mink/räv-fällan inte kontrollerats tillräckligt ofta och det fångna djuret dött av dehydrering eller svält? Står dessa uppviglare på barrikaderna när det handlar om motstånd mot skadliga utsläpp i Östersjön? Var håller trollen hus när stränderna grävts bort, fyllts upp och "avnaturaliserats" in till absurdum? Frågorna kan fortsätta.

Och jag bör förtydliga...
Jag har  absolut inget emot jakt och jag har inget emot sommarstugor - av vilket jag själv är ägare av det senare. Men angående sommarstuga (eller "villa" som det ju heter i Österbotten - inte att förväxla med svenska "villa" dvs. egnahemshus) så har jag en hel del frågetecken när det handlar om de radikala ingrepp vissa sommarstugetomter genomgår. Att "flytta ut till naturen" över sommaren verkar nämligen inte vara det centrala när vissa bygger sommarstugor. Jag tänker då främst på hur allt det naturliga skövlas bort med grävmaskin och marken omkonstrueras till strikt ordning och reda. Tack och lov hör det dock till undantagen. Jag brukar dock fundera på om dessa antinatur-skapelser är gjorda av de självutnämnda naturälskande landsortsborna vilka skriker "miljötaliban" så fort tillfälle ges. 
Så om jag tillåts raljera och vädra mina egna fördomar, har man här att göra med en hel del stenar i glashus.

Men jag ska förstås inte dra alla ruralt boende personer över den där berömda kammen. Faktum kvarstår dock att de grövsta utsagorna i nätdiskussioner postas av sådana som själva hävdar sin närhet till naturen eftersom de är födda och bor i anslutning till den.
... något som alltså även jag är.

Självfallet störs fåglarna under ringmärkningen - om än så lite som möjligt och på så kort tid som möjligt. Det har jag skrivit om en hel del i tidigare inlägg där ämnet behandlats. Därmed onödigt att repetera den saken.

Nu ska man (jag) förstås akta sig för att bestämt hävda orsakerna till varför den ena eller den andra personen ägnar sig åt ringmärkning. Syftet och huvudintresset kan se lite olika ut. Man bör också hålla begreppen inventering och ringmärkning isär (nämner det eftersom jag ordat en hel del om just inventering tidigare på bloggen). Viss ringmärkning görs i samband med inventering, men en hel del ringmärkning sker i annat forskningssyfte. All ringmärkning är således inte liktydig med inventering. Vem som helst kan ansöka om att bli ringmärkare. Det gör man hos Naturhistoriska Centralmuséet, vilket agerar myndighet i frågan. Man bör genomgå en assistent-period och via den visa att man kan identifiera och hantera fåglarna på vederbörligt sätt. Handledaren bedömer. Beroende på om det är bounge-ringmärkning eller ringmärkning av fåglar fångade i nät ser kriterierna lite olika ut.

Upprepad inventering (räkning) är förstås den typ av kontroll som främst återspeglar miljöns tillstånd. En viss fågelart minskar i antal och en annan ökar. Då kan man försöka utröna orsakerna till förändringarna. Vad är det i miljön som gör att gråtruten blir vanligare och antalet silltrutar minskar? 

Behöver vi silltrutar i Kvarken? Vilken nytta gör de egentligen?
Använder silltruten som exempel bara för att den varit aktuell i mina tidigare inlägg. Byt gärna ut silltrut mot valfri annan organism.

Svaret på första frågan är ja och svaret på andra frågan finns inte. Man kan i och för sig tänka sig att fågelinventeringar främst handlar om att kontrollera och notera ifall någon art börjar löpa risk att utrotas, för att sedan försöka agera så att det inte sker. Visserligen har vi människor nog ett ansvar över att upprätthålla artrikedom, eftersom vi i vår verksamhet de facto tränger undan och decimerar djurlivet på ett omfattande sätt. Den naturliga vilda miljön är idag så oerhört fragmentiserad att det är rent av svårt att förstå. Vi fortsätter också fragmentisera i rasande takt. 

Ska vi ha mångfald bara för att ha mångfald? Ska djuren finnas bara för att glädja några naturintresserade som samlar observationer? Självklart inte. Biodiversiteten behöver vara stor helt enkelt för att naturen är långt mer hälsosam då. Det är vetenskapligt bekräftat många gånger om. Det är t.ex. också helt omdömeslöst att tänka sig att silltruten är vanlig på annat håll i världen och att vi därför inte nödvändigtvis behöver ha den här i trakten. "Vi måste inte upprätthålla djurstammen X eftersom den finns i stora mängder på annat håll", är en repeterad åsikt i ett flertal olika miljörelaterade debatter. Djurarter har utplånats från jordklotet i kraft av den tanken som utgångspunkt (t.ex. vandringsduvor). 

Jo, jag anser att vi har skyldighet att försöka följa upp och bevara så stor biodiversitet som möjligt - absolut även på ett lokalt plan. Huvudorsaken handlar faktiskt sedan inte om att vi ska ha många olika djur att se på. Det är inte därför de finns där ute i naturen.
Deras primära uppgift - och således deras "nytta" - är att de i sin mångfald upprätthåller en någorlunda balanserad miljö och ett fungerande ekosystem. Detta ekosystem sitter även vi människor fast i, även om vi (eller vissa) tycks tro oss självständiga från allt vad biologi inbegriper. När ekosystem kollapsar drabbas även vi. Det har skett på olika håll världen och det kommer att ske igen.

Olika organismers nyttoaspekt sitter alltså i deras position i den komplicerade väv som ekosystemet består av. Till och med fästingarna har sin givna plats i den väven. Det förlegade synsättet om att djur är mer eller mindre nyttiga måste helt enkelt skrotas och skickas många sidor tillbaka i historieboken. 

När fåglar (eller vilka organismer som helst) inte kan reproducera sig och/eller när de på annat sätt minskar i antal, betyder det att något inte står riktigt rätt till med livsmiljön. Natur/ekosystem är i något slags hänseende förvisso aldrig riktigt i balans. Biotan pulserar oftast rytmiskt med ner och uppgång hos de inblandade - åtminstone så länge livsbetingelser är någorlunda statiska. Att människan som organism förändrat just dessa livsbetingelser både lokalt och globalt, är ett obestridligt faktum. Det minsta vi kan göra är väl absolut att försöka följa med och vetenskapligt observera våra planetära medboende - vilka vi med rekordfart decimerar både vad mångfald och antal beträffar.

Jag må uttrycka mig pessimistiskt angående den nuvarande miljöhälsan och det ser onekligen inte ljust ut inför framtiden. Hopp hyser man som brukligt ändå alltid. Djur och natur äger trots allt en förunderlig förmåga att justera sig och återta förlorad mark bara chansen uppstår. Det finns massor av positiva små skeenden att ta fasta på. Men med den generella trenden så tydligt framför oss, är det anmärkningsvärt att det uppstår sådana mängder gravt ignoranta - ja rentav imbecilla - åsikter och påståenden bland lokala nätdiskussioner. Även pressen i sig visar tyvärr dessutom diverse populistiska drag i valet och vinklingen av naturrelaterade artiklar.

Bilderna i det här inlägget är en påse blandat och de illustrerar alltså inte texten i sig.


söndag 10 april 2016

Lördagen

Våren anno 2016 råder undantagstillstånd. De normalt närmast tvångstanke-mässiga återkommande utfärderna till diverse lokala lokaler har i princip uteblivit helt. Igår (lördag) företog jag mig ändå tvenne korta vändor till några olika strandkanter.
På väg ut mot Bådan kunde jag inkassera fyra sångsvanar. Inget märkvärdigt. De ramlar ju ner på var och varannan åker i dessa dagar.

Vid Bådahamnen ligger isen ännu ganska stadigt förankrad (ingen bild). Det är bra. Borde nämligen ännu hinna peta på båten en smula innan den kan sjösättas. Isläget var förresten mitt egentliga ärende ut till Bådan.

Inne i Bådaviken är det ganska stora vattenspeglar. Kunde räkna till ca 12 gräsänder där ute i motljuset. Bilden illustrerar alltså inte det totala antalet.

En ensam grågås knarrade förbi ovanför fågeltornet. Egentligen var det flera gäss som flög förbi men just den här var ensam - och den enda som var inom något slags vettigt fotograferingsavstånd.

Mot kvällen fick jag ärende till Monäs och passade på att samtidigt åka ut till Storsand. Grågåsen här ovan var en av många ute på åkrarna i Monäs.
Vid Storsand hade isen gett upp och det var öppet vatten.

Kompletterade med en vända ut till Klubbskatan samtidigt som solen segade sig ner mot horisonten.
Här ligger ofta rätt stora mängder svanar med och utan knöl. De låg dock mestadels på andra sidan fjärden ut mot Låghällorna och Nörr-/Södergrundet. 

Två storskrakar landade precis när jag letat mig ut på vågbrytaren.

I riktning mot Märagrundet/Stora Rönnskäret låg några svanar som inte orkade hålla sig lugna. Det var en del plaskande och klappande svarta siluetter som stressade varandra.

Flera små grupper knipor och storskrakar drog tätt förbi hamnen i riktning mot norr.

Knölsvanar.

Sångsvanar.

Och när jag kom hem var månskäran sylvass.


fredag 24 april 2015

Knölsvan

Jobbet tog mig i tisdags ut till gränsen mellan land och hav. Utgångspunkt Nykarleby kommer följaktligen att presentera ett antal bilder från den platsen. För som av en händelse hade jag kameran med mig på jobbet den dagen. Orten är förresten Öja.
Inleder med denna knölsvan.


söndag 8 mars 2015

Tiden går snabbt när man har tråkigt

Jag velade mellan olika rubriker på det här blogginlägget. Lagen om alltings j*vlighet, Novis ute i vildmarken och Desperationsdriven friskluftstimme med fel (för många) kläder, var några tänkbara alternativ.

Jag tar det från början. På grund av naturrelaterat illustrationsarbete av (för min del) sällan skådad omfattning i termer av mängd och nära förestående deadline, har jag under de senaste veckorna inte alls gett mig tid till denna naturrelaterade blogg. 
Summa summarum... nästan all fritid har ägnats åt arbete vid datorn. I princip har det varit så ända sedan mellandagarna. Visserligen har jag ytterligare några timmar av putsande kvar, innan jag kan förklara arbetet helt och hållet färdigt, men idag blev jag helt enkelt tvungen att åka ut och insupa sol, syre och horisont.

Valet föll på Tisskärssand. Det är väl inte en särdeles fågeltät plats (om det nu är just sådana man bör söka upp) men det är oerhört avkopplande att få sitta på klipporna och bara glo. Dessutom ville jag ju kolla isläget på en plats utan skärgård mellan stranden och horisonten. Med lite tur kunde man kanske också få syn på någon eventuell tidig sjöfågel som fått extrafart av sydvinden. Vem vet? Kanske det faktiskt låg någon skrake eller knipa där längre ut bland vågorna - eller så inte. Jag ägnade sist och slutligen ytterst få minuter åt att spana. Både vågor och små lösa isflak gjorde spanandet en smula knepigt.

Hur som helst. Jag hade plockat med mig handkikare, kameran med EF 400 f5.6 L-objektivet samt stativ och stora FD 150-600 f5.6L-objektivet.
Väl framme slog det mig att jag glömde ta med någondera adaptern till FD-objektivet. Kände mig smått slö efter den upptäckten. Vad hade jag tänkt med när jag packade ihop prylarna? Merparten av min medhavda utrustning var därmed helt onödig att släpa på. 
Precis när jag fattade hur det stod till, råkade jag få syn på ett svart litet lock på marken. Där framför fötterna låg ett linsskydd till min kikare - ett linsskydd jag tappade i höstas. Vad är oddsen för något sådant? Tja... det andra linsskyddet finns också någonstans där ute vid Tisskärssand. Troligen ute vid klipporna norr om stranden.

Nåväl... Påbörjade vandringen längs vikens norra strand. Sidensvansarna som hastade förbi hann jag slänga en exponering på. Det blev en *jättebra* bild.
Kort därefter snubblade jag (nästan bokstavligen) över en gråsiska bland några små alar. Hen var inte överdrivet skraj och med lite bättre uppmärksamhet och koordinationsförmåga, hade jag helt garanterat fått goda chanser att föreviga siskan på bild. Jag hann se till så att objektivets närgräns var inställt på 3,5 meter (istället för 8,5 som är det vanligare - och som ger snabbare autofokus) eftersom fågeln var så nära. Men jag fumlade och dundrade så pass mycket bland alriset, så gråsiskan fann för gott att dra.
Vad är väl en högst vanlig gråsiska? Jo, för mig som dag ut och dag in, suttit vid en dator skulle det ha varit stort att få sitta och se en gråsiska kila omkring bland albuskarna. Osis!

Ute bland klipporna välkomnades jag ändå av två gråtrutar. Förvisso har vi väl haft trutar i trakten över hela vintern men det är något speciellt när de flyger omkring och vårskränar på platser som inte är förknippade med deras övervintring. Det känns som om de är där "på riktigt". För mig är gråtrutarna ett alldeles underbart vårtecken. Givetvis ska de få sin väl förtjänade plats i det här inlägget. Gråtrut - helt fantastiskt!


Utan användning av stora objektivet och stativet satte jag mig inte på klipporna. Istället vandrade jag sakta omkring och bara njöt av solen och blåsten. Jag hade sett till att klä mig varmt. Det är ju som bekant ruskigt kallt ute vid havsbandet på vårarna. Men mina rörelser fick verkligen hållas långsamma. Så fort jag ens försökte gå i lite mer normal takt, kände jag hur det inte var långt kvar till svettfloder. Att det är början av mars skulle man inte tro. Otroligt!

Till slut beslöt jag återvända in mot viken och till platser med lite lä. Förutom trutarna var det inga fåglar som ville hålla till ute i snålblåsten. Så fort jag hade återvänt till sandstranden dök några svanar upp. De flög norrut och givetvis rätt över klipporna jag nyss hade lämnat. det visade sig vara tre knölsvanar. Den ena uppenbarligen en fyrvingad sådan. Den hade jag gärna sett på närmare avstånd. Typiskt!


När jag kom hem var söderväggen full av nyvakna spyflugor som lapade värme. Sådant måste dokumenteras. Valde den här gången att göra det på enklast tänkbara sätt, utan ljusdiffusorer och andra tekniska åthävor som klart förbättrar de kvalitativa delarna i dylika småkrypsfotografier. Med bara en stark sol som ljuskälla blir ljuset egentligen alldeles för skarpt. Men så är det ju också den där solen flugorna vill ha - så varför inte låta den bli en tydlig del av ett dylikt dokumentärt fotograferande? Fjolårets första vårflugor fotograferade jag förresten 16.3.

Bilderna otillräckliga för att jag ska våga mig på någon säker artbestämning. Tror dock att det handlar om kompostspyfluga, Protophormia terraenovae.

Varför blev rubriken som den blev? Jo jag tycker om att ha tråkigt. Jag har roligt när jag har tråkigt. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet. 
Vistelsen ute vid Tisskärssand blev väl bara en och en halv timme (måste tillbaka hem till datorn) och jag hade tråkigt kul precis hela tiden. Så den där en och en halv timmen gick alldeles för fort. Dessutom anspelar rubriken på att jag inte gjort ett endaste inlägg här på bloggen sedan 19.2. 
19.2 känns som igår. Så även om jag tycker det är tråkigt att inte ha varit ute på observations och friskluftssamlande sedan dess, så har jag inte haft tråkigt med det där pågående arbetet - som alltså gjort så att tiden gått snabbt. Vet inte om någon annan hänger med i mitt hastigt nerplitade resonemang, men det viktiga är att jag tror att jag själv fattar.

Nu är det dags att släppa den här bloggen och återgå till illustrerandet. Resultatet hoppas jag få återkomma till mot sommaren - ungefär.