Bådaviken 1.5. Ampedus sp.

Rödrockar, alltså de där Ampedus-arterna (fam knäppare, Elateridae) med helröda täckvingar, ska man närma sig med försiktighet. 

Jag tänker då inte primärt på deras tendens att släppa sig från sitt underlag och ramla ner bland markens växtlighet, utan på svårigheten att artbestämma dem.

Jag skulle med stor osäkerhet vilja säga A. pomonae, sumprödrock, på denna men har inte kommit hem med tillräckligt informativt bildmaterial för att en knäpparnoob som jag ska våga säga bu eller bä. Förutom vad jag tycker mig uppfatta på basis av synliga karaktärer är storleken och miljön också överensstämmande med sumprödrock. Spikat blir det dock inte.

Larverna lever i död ved.

Kunde med fördel ha fokusstackat för att få in hela baggarna i skärpedjup. De sitter ju trots allt vanligen rätt stilla. Någon lateralbild där man tydligare ser halssköldens punktur på sidan hade inte heller varit helt fel.

Trädgården 7.6. Brun ögonknäppare

Brun ögonknäppare Denticollis linearis. 

I samband med ett fynd förra sommaren skrev jag några rader om den.

I våras hittade jag en larv.

Bådaviken 18.5. Del 4 - Ampedus sp.

Här göre vi oss icke besvär med fundering på art.

Med helröda täckvingar är denna knäppare (fam. Elateridae) i släktet Ampedus hopplös att artbestämma på basis av dylikt fotografi.

Ett smärre antal av dessa kunde noteras på döda alar.

Längd ca 9 mm.

Trädgården 28.4. Del 2 - Brun ögonknäppare

I föregående inlägg nämnde jag att denna trädgårdssafari primärt handlade om ett reflektortest för blixten samt att jag behövde hitta blankare och på det sättet mer utmanande motiv för att bättre se hur ljusspridningen verkligen ser ut.

Fyndade en larv av brun ögonknäppare Denticollis linearis och den kändes som ett lämpligt testobjekt.

Snabbt kunde jag konstatera att Oatly Barista-reflektorn var för stor och framförallt felformad så att den koncentrerade ljuset för mycket (bilden ovan). 

Några bilder helt utan reflektor (så som jag hittills fotograferat) gav bättre resultat (störig oskärpa i de bilderna vilket gjorde att de inte kom med i detta inlägg). 

Tillbaka till ritbordet för att forma om reflektorn.

Ska tillägga att jag har en ljusdiffuserande "tratt" på ändan av objektivet vilken lyses upp över motivet av blixten. Tanken med Oatly-reflektorn är att få större ljusyta redan innan ljuset når diffusorn. Reflektorn ska dessutom reflektera ner det blixtljus som annars skulle åka iväg uppåt och gå "till spillo". Därmed ska det teoretiskt gå att ha något svagare blixtinställning men ändå bibehållen ljusmängd ner mot diffusor och motiv. Bättre ljusspridning och aningen batteribesparande om allt fungerar som tänkt.

Det går att köpa dylika välbeprövade reflektor- och diffusor-arrangemang för dryga 100€. Men jag tycker om att krångla med tillgängligt "spillmaterial" och lösningar som kostar någon enstaka euro.

Hur vet man förresten att larven är brun ögonknäppare?

Jo, bakändan på larven är arttypisk.

Trädgården 25.6. Brun ögonknäppare

Brun ögonknäppare, Denticollis linearis, är vanlig och kan hittas i hela landet. Larverna är allätare och lever på rov samt en del växtmaterial under bark på bl.a. björk, ek, lind, hassel och gran. 

Arten är lätt att känna igen bland övriga knäppare (fam. Elateridae) tack vare den lilla halsskölden. Släktet inbegriper i Finland ytterligare en art D. borealis (svart ögonknäppare) men den är sällan rapporterad. I Sverige är den klassad om NT (nära hotad). På tal om Sverige finns där även D. rubens (röd ögonknäppare) men den påträffas sällsynt endast i de sydligaste delarna av landet och har klassningen EN (starkt hotad)

 

Bådaviken 21.5. Del 12 - Två skalbaggar i albården

Sammetsknäppare, Actenicerus sjaellandicus, stöter man på lite nu som då i Bådaviken.

I släktet Altica finns flera snarlika arter varav några, med tanke på habitat och föda, är troliga i Bådaviken.

Dessa skalbaggar bör gentialprepareras ifall man vill artbestämma.

Underfamilj är Alticinae ("jordloppor") och familj är bladbaggar (Chrysomelidae).

Uppsala. Del 8 - Knäpparfrågetecken

Knäppare (fam. Elateridae) på ekblad.

Jag har kört fast. Trots den tydliga smalheten som borde eliminera stora delar av arterna i familjen, behåringen och storleken på max 10 mm (8-10 mm om jag minns rätt) så hittar jag inte något spår i knäppardjungeln. Jag har även ropat på hjälp men utan resultat. Är alltså vilse.

Ifall jag hittar ut ur skogen återkommer jag med redigering av informationen.

Bådaviken 20.6. Del 2 - Sammetsknäppare

Vädret var ganska (eller relativt) kyligt på söndagen (20.6) och aktiviteten således relativt låg bland småkrypen. Det kunde man konstatera ganska snabbt. De flesta satt väl kanske skyddade i skrymslen och vrår och de som satt synligt verkade mest bara huka orörligt.

På en av de stolpar som håller elstängslet och ingärdningen för Highlandkorna (som brukar sättas ut lite senare på sommaren) satt denna sammetsknäppare (Actenicerus sjaellandicus) och såg ut som om den finska sommaren inte är något att hurra över.

Får intrycket av att jag själv nästan inte riktigt verkar ha engagerat mig i dokumentationen av denna knäppare. Bildmaterialet är ytterst tråkigt. Måhända vi hade en en stund av delad sinnesstämning skalbaggen och jag?

Allt sådant skulle inom kort försvinna. Mer om det i ett kommande inlägg.

Bådaviken 21.6. Del 1 - Violettbandad knäppare

Diacanthous undulatus - violettbandad knäppare

Denna ganska stora (12,5-19 mm) knäppare har sin 3-4-åriga larvutveckling under bark av förmultnande lövträd. Den är rovdjur både som larv och imago.

Kläckhålet i bilderna har knappast med knäpparen att göra, men fångade dess intresse och den gick in och ut ur hålet ett antal gånger. Den fotograferade baggen var ca 15 mm lång.

Ampedus balteatus

Skalbaggemidsommar på bloggen. Här är sjätte skalbaggsinlägget på raken och ytterligare något ska vara på kommande. Det är inget planerat utan har helt enkelt blivit så pga. att jag råkat fotografera en del skalbaggar den senaste tiden.

Här har vi den lättigenkännliga knäpparen Ampedus balteatus. Något svensk namn verkar den inte ha än. de övriga arterna i släktet Ampedus har namn som inbegriper rödrock. På något ställe har jag sett denna kallas halvsvart rödrock, men det tycks inte vara ett officiellt trivialnamn.

Arten är storleksmässigt en knapp centimeter. Larverna lever i ruttet trä och de fullbildade individerna hittas ofta när de besöker blommor.

Hypnoidus riparius - tror jag

Det är med darr på tangentbordet jag skriver Hypnoidus riparius som artbestämning på den här knäpparen. Allt verkar dock stämma bra för just den arteon och det tycks heller inte finnas någon förväxlingsart som är toksvår att ta bort ur ekvationen.

H. riparius är en ganska vanlig knäppare som har viss förkärlek för fuktiga ställen. Den förekommer gärna i närheten till vatten både som larv och speciellt som vuxen. Det verkar rent av vara så att den tidvis är rätt hemma i vatten och lever ett semiakvatiskt liv under stenar vid vattenbryn, nära diken, bäckar och liknande vattennära biotoper.

Den här individen hittades precis intill trädgårdsdammen. Känns ju som en liten indikation på att jag är hyfsat rätt i min artbestämning. Någonstans i trakten kring 6-7 mm var den dokumenterade baggen.

Bådavikenkryp 4 - Sammet

Den ca 13 mm långa sammetsknäpparen - Actenicerus sjaellandicus - satt en bit upp på en stående död alstam. Hade diverse problem med dokumentationen men här är den i alla fall.

Sammetsknäppare är en vanlig art. Icke desto mindre blev jag tvungen att lägga upp baggen på nätet och fråga. Ibland fungerar inte huvudet trots att svaren finns relativt synliga. Hur som helst...

Enligt litteraturen hittas dessa företrädesvis i fuktiga marker. Bådaviken passar väl in i habitatbeskrivningen.

Håvar in nya dussinkryp

En 7-8 mm liten knäppare med ett slags anonymt och vardagligt (läs "icke spektakulärt") utseende gav mig några minuter huvudbry. Den normalt användbara sidan kerbtier.de gav mig ingen  indikation som kändes klockren. Visserligen har sidan långt ifrån alla arter och den är ju även tysk - vilket innebär att artinnehållet inte är helt jämförbart med österbottniska förhållanden.

Men tack vare tips via en skalbagge-sida på fb lossnade ett plausibelt svar. Om det plausibla svaret stämmer rör det sig om arten Athous subfuscus. Den finns också på kerbtier.de men bilden där visar ett exemplar med ganska hög kontrast mellan halssköld och täckvingar. Andra bildkällor presenterar art-bilder vars baggar stämmer bättre med den jag fotograferat.

Athous subfuscus tycks enligt uppgift vara tokvanlig i Finland, så det är hyfsat goda odds på att det också är arten i fråga. Men även tokvanliga arter ska ha sin plats här på Utgångspunkten. Antagligen har jag förstås träffat på subfuscusen flera gånger tidigare men eftersom jag inte råkat notera den sedan jag inledde mitt stora artkryssande (och "började från noll"), så är den givetvis samma nya fräscha kryss som vilken raritet som helst. Jag håller dock kvar ett litet frågetecken.

?

Kamhornad knäppare

Om inte om vore om skulle det här vara en hane och då skulle han ha rejäla kamformade antenner. Men nu är det en hona och antennerna är aningen mer diskreta. Oberoende detta är hon givetvis magnifik i sin metalliska mundering och knäpparrelativt stora storlek på ca 16-17 millimetrar.

I början av maj satt hon på ett ålandsrot-blad - Inula helenium - och... tja... satt... där.

Det gjorde hon rätt i eftersom hon då blev ett nytt artfynd för trädgården.

Nu finns det i Finland huvudsakligen två alternativ om man ser en bagge som motsvarar knäpparen på bilden. Båda tillhör släktet Ctenicera. Den vanligare av dem ska vara C. pectinicornis (kamhornad knäppare) medan C. cuprea (nordlig glansknäppare) fyndats huvudsakligen i östra delen av landet samt i ett "bälte" mellan Kuusamo-trakten och över till Uleåborg (på ett ungefär). C. pectinicornis påträffas i hela södra delen av landet och längs västkusten går den upp till Uleåborg. 

Detta torde vara C. pectinicornis.

Traditions-Dalopius

Den lilla knäpparen Dalopius marginatus brukar ha sin absoluta högtid i slutet av maj. Åtminstone är det då jag tycker de varit som absolut vanligast. I år verkar de vara något sena, men det är väl i och för sig inte så märkvärdigt med tanke på våren som var så kall.

Det må vara en liten, oansenlig och alldeles trivial knäppare. Av någon anledning har jag årligen ändå dokumenterat dem. Snart blir det säkert så att jag känner ett slags traditionsrelaterat tvång att fotografera dem då när de dräller överallt i början av sommaren.

Guldpäls

Knäpparbaggen Prosternon tessellatum har mörkbrun/svart grundfärg och en tät behåring som går i guldtoner. Behåringen kan vara individuell och ge baggarna lite varierat utseende. Dessa knäppare blir ungefär 10 mm. Larverna lever nere i marken och äter nerbrutet organiskt material.

Liten, brun och vanlig

De senaste inläggen har väl inte inbegripit några exeptionella rariteter och jag fortsätter här med ännu mera grå brun vardag. Dalopius marginatus är en liten knäppare (familjen Elateridae) som blir ca 7-8 mm lång. Åtminstone i vår trädgård uppträder de nu i stora mängder.

Vuxna skalbaggar tuggar lite smått på växter men i så pass liten skala att det knappt märks.

Larverna lever nere under markytan. De äter huvudsakligen rötter men sägs även kunna tugga i sig puppor av skalbaggar och fjärilar.

Mest bara obestämda sorter

Fullpudrad med pollen har denna lilla mygga satt sig på kronbladet av en Trillium erectum. Jag vet inte hur många myggarter (Nematocera) man teoretiskt ska kunna se i Nykarlebytrakten men det är i alla fall ruskigt många. I Sverige (som konstig jämförelse) finns drygt 2000 arter. Här kommer man förstås inte upp till samma antal då området är så mycket mindre. Artantalet är ändå så pass stort att det avskräcker från att börja luska ut vad som fastnade på bilden.

Dessa små knäppare - Dalopius marginatus - uppträder just nu i stora mängder.

Av småflugorna finns det också en uppsjö släkten och arter. Den här har jag inte heller koll på och knappt ens det. Den var ca 2 mm lång.

Men den här myggan har jag för mig att jag känner igen så pass mycket att jag kan placera den bland familjen stickmyggor (Culicidae). Släkte och art låter jag vara osagt men det är högst sannolikt en alldeles vanlig sommarplåga av något slag. 

Det här exemplaret är ändå av en sort man sällan lägger märke till då det är en hane. Det syns på de yviga antennerna och de breda känselspröten runt sugsnabeln. 

Hanarna kan bara dricka "löst liggande vätskor" eftersom de inte kan sticka med sin snabel.

Skinnbaggarnas sugsnablar är däremot rena rama spjuten. Så även hos skräddarna som ju jagar insekter vilka trasslar in sig i vattenytan. Om detta är Allmän skräddare - Gerris lacustris - vågar jag inte svara på. Oberoende arttillhörighet är de i färd med att tillverka fler.

Hoppspindlarna (Salticidae) är även de en rejält stor familj. På vår södra husvägg och i ett angränsande stenparti kan man hitta den här modellen. Hanarna går i cirklar, viftar med pedipalperna och stirrar ut varandra i sin strävan att få till det med en lämplig hona i närheten. Hoppspindlarna är inga nätspinnare men lämnar ständigt en säkerhetstråd efter sig. Som namnet antyder hoppar de och fångar byten på det sättet. Synen är fenomenalt utvecklad.

Edit: Sannolikt Sitticus terebratus.

Denna Takgeting-drottning - Dolichovespula saxonica - bygger bo. Här samlas trä. Detta rullas ihop till en salivboll som hon sedan flyger iväg med till boet där hon just nu konstruerar både celler och väggar. Om en dryg vecka kläcks hennes första generation arbetare och då tar kolonin fart.

Ovanligt mörk jordhumla. Kanske Bombus terrestris (mörk jordhumla)... men knappast väl? De ska ju inte finnas här. Säkert vår vanliga B. lucorum (ljus jordhumla)

Humlan hör till de arter som har kort tunga och för att kunna äta ur "högsmala" blommor, som t.ex. denna sibiriska nunneört - Corydalis nobilis, biter de hål nära blommans bas. Det har denna humla gjort och man kan skymta fler hål i blommorna framme i bilden.