På den bleka blå pricken

14 februari 1990 vände NASA kameran på Voyager 1 för sista gången mot jorden. Satelliten var då 6 miljarder kilometer ut i solsystemet och således ungefär 100 miljoner kilometer utanför Plutos medelavstånd till solen. Voyager 1 hade då varit på väg i drygt tolv år sedan uppskjutningen i september 1977.

Vår planet är försvinnande liten i originalbilden och inte mer än 0,12 av en "pixel" i den dåtida Vidicon-kameran. Det oaktat skapar vår blå prick tillräckligt mycket ljus för att ge avtryck i fotografiet. 

Det var på inrådan av Carl Sagan NASA tog såväl bilden av jordklotet som fotografier av övriga synliga planeter - ett "familjealbum" - innan kameran stängdes ner för att spara energi och datorkraft till kvarvarande funktioner framöver. Sagan myntade namnet "The Pale Blue Dot" och bildens ikoniska status cementerades genom boken med samma namn och genom följande underbart formulerade stycke:

Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it, everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there--on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known.

Eller varför inte lyssna när Sagan själv läser? Det rekommenderas.

När detta skrivs är jag halvvägs in i en tjänstledighet under vilken jag gjort ett avbrott från mitt normala värv inom konst och pedagogik. För närvarande jobbar jag heltid med naturvetenskaplig illustration En del av arbetstiden går åt till att diskutera och resonera mer generellt kring bildframställning inom det naturvetenskapliga området.

Från en tillvaro där natur och miljö varit en slags hobby vid sidan av allt annat har det nu alltså blivit heltid på allvar. Nästan all min vakna tid går plötsligt åt att tänka på sådant som är relaterat till artbeskrivningar och framställning av allehanda olika organismer.

Varför? Tänker jag.

Jag har lyxen att höra till den lyckliga skara som kan fundera på hur just mitt intresse fötts, gödslats och slutligen tagit mig till en tillvaro där jag helt och fullt kan leva på det jag brinner för - oavsett om det är natur eller konst i mitt fall. Hur kommer det sig att just jag inte kan klippa gräs eller flytta en sten i trädgården utan att ständigt tappa fokus så fort minsta lilla kryp skymtas i ögonvrån?

När jag för första gången såg bilden av den bleka blå pricken och hörde Carls Sagans historiekoncentrat började jag begripa varför.

Samtidigt slutade jag begripa mig på människors ointresse för det tunna och bräckliga livsuppehållande skiktet vi kallar biosfär.

Här sitter vi på vår bleka prick och tänker på börskurserna, på solsemestern, på den perfekta gräsmattan, på att man borde byta bil, på bränslepriset, på hopplösa vägsniglar som orsakar farliga trafiksituationer, på att TV:n är lite för liten, på att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet, på favoritlagets snöpliga förlust, på domarn som dömde straff, på rätten att bära vapen, på flaggan, på vilka hårdrockband som är överskattade, på den jävla plastpåsskatten, på alla gudarna, på guldkalvarna, på karriären, på coronarestriktioner, på vad andra ska tycka, på det som anses vara "rätt och riktigt", på hänvisningar till något som benämns "verkligheten", på den idiotiska regeringen, på att allt var så mycket bättre förr och på att hen med annan åsikt är så himla puckad och blind. Det sista nämnt med rodnad och självinsikt.

Vi här på vår bleka, isolerade ö ute i universum är inte enbart obetydligt små. 

I kosmiskt och geologiskt tidsperspektiv existerar vi knappt ens bråkdelen av en bråkdels sekund. 

Under den bråkdelssekunden samexisterar vi med en mängd andra invånare, eller kanske medpassagerare, på vår bleka prick. Några av de invånarna är andra människor. De flesta är andra former av organismer. I ljuset av allt detta hyser jag inte längre några som helst tvivel kring varför jag fullödigt vill ta del av och bekanta mig med det myllrande liv, de mutualistiska relationerna, de biologiska vävar, ekosystemen och övriga skeenden denna lilla bleka prick är arena för. Det blir omöjligt att ha passerat genom min lilla blinkning av tid och rum utan att veta med vem jag delat tillvaron på planeten innan veven kastas.

I den tanken och i den stunden upphör jag att äcklas av fästingar och älgflugor. 

Dessutom tror jag mitt naturintresse får sig en extra knuff pga. den prekära situationen för merparten av klotets miljö och biodiversitet. Det känns liksom lite extra angeläget då.

Jag har inga stora förhoppningar över att vi människor ska lyckas bromsa fortsatt ödeläggelse och massdöd. Förutsättningarna att stoppa klimatförändringen ser allt annat än goda ut och jag är en sann alarmist i den bemärkelsen. Världssamfundet har ökat CO2-utsläppen sedan Parisavtalet slöts och extremt lite indikerar att vi ska lyckas nå de existerande målsättningarna trots omfattande snack. Det är helt enkelt för lite aktivitet i klimatverkstaden. På fossilavdelningen är arbetstakten fortfarande oförminskad och satsning på nya projekt är lika aktuella som förr. 

25.8.2012 rusade Voyager 1 ut ur solsystemet och in i Heliopausen som förenklat kan sägas vara gränsen där solvinden och det interstellära mediets (Interstellära rymdens materia/plasma) möts och bildar en serie chockfronter där de "tar ut" varandra. Första chockfronten - den sk. terminationschocken - passerades dock redan i december 2004. 

När detta skrivs befinner sig Voyager 1 nästan 22,7 miljarder kilometer från solen och drygt 22,78 miljarder kilometer från jorden. I detta nu minskar faktiskt avståndet mellan Voyager 1 och jorden med ungefär 1 km/sek på grund av jordens position i omloppsbanan.

Med en hastighet på ca 17 km/sekund letar sig den lilla satelliten vidare ut i interstellär rymd. Om 40 000 år passerar Voyager 1 förhållandevis nära (1,6 ljusår) en liten, för blotta ögat osynlig, röd dvärgstjärna vid namn Gliese 445 belägen ungefär mitt emellan Karlavagnens "skopa" och Polstjärnan. 

Om Voyager 1 och de övriga satelliterna (Voyager 2, Pioneer 1, 2) med destination yttre rymden klarar sig från kollisioner har de alla möjligheter att vandra runt i galaxen under många hundra miljarder år framöver. 

Om drygt en miljard år har vår sol ökat i styrka med 10% och förändrat klimatet på vår blå prick avsevärt. Planetens vatten börjar successivt förgasas och kommer sakteliga att förloras ut i rymden. 5,4 miljarder år in i framtiden är solens vätereserver tömda varpå heliumavfallet som bildar kärnan kollapsar och gravitationen sätter igång en heliumfusion som får solen att växa till en röd jätte. Innan all helium är förbrukad har solen slukat Merkurius, Venus och Jorden.

När solen sjunker ihop till en liten vit dvärg efter sin grande finale och när resterna av det sargade solsystemet faller in i allt mer borttynande blekt solljus kretsar fortfarande ljudspåren av vårt mänskliga hjärtas puls, hundars skall, fågelsång, syrsor, regn, Bachs Brandenburg Concerto, Chuck Berrys Johnny B. Goode, Beethovens femma, Blind Willie Johnsons Dark was the night, cold was the ground och en rad andra dokumentationer från en sedan länge försvunnen tid och plats ändlöst runt i Vintergatan.

I Fb-gruppen Naturväktarna fanns här om dagen en "de börjar vara för många"-kommentar. Dylika uttalanden dyker upp med jämna mellanrum. Man kunde säga att det börjar vara för många sådana kommentarer. Den här gången handlade uttalandet om kajor men t.o.m. här i Österbotten finns personer som med bestämdhet hävdat att det finns för många elefanter i Botswana. Samtidigt vet vi att båda arterna av afrikansk elefant minskat drastiskt och fortsätter minska i antal. Det är bara ett av många tragiska exempel på aktuellt utdöende och aktuell demontering av flora och fauna.

Det är som om mänskligheten är fast besluten om att inget ska få stå i vägen för vårt exploatering av naturresurser och ekosystemtjänster. Kung ekonomi regerar i alla lägen och då har man rätt att slakta alla planetens guldäggsvärpande gäss på löpande band. Guldgässen blir färre och färre men vi klämmer fortsättningsvis fram krystade förklaringar till varför det är rationellt att köra på i samma stil.

... sitter jag och skriver på min dyra dator... jag som har konstant tillgång till mat, rent vatten, högstående sjukvård, uppvärmt hus, elektricitet, CO2-utsläppande bil, båt, allehanda roliga mojänger (cyklar, kajak, skidor) jag kan leka med på fritiden, hundratals musikskivor, stor TV och allmänt naturresurskrävande lyx. 

Men man försöker. Bilen står numera oanvänd långa perioder. Cykel och buss används så ofta som möjligt. Jag har bestämt att jag inte flyger mer. Köttkonsumtionen har minskat avsevärt. Jag duschar inte lika ofta som förr, försöker spara på vatten och el så mycket som möjligt och strävar till att ha ekologi som en faktor i så många beslut som möjligt. Det är ändå en kamp mot vanans makt och ibland trampar man i klaveret.

Nyligen publicerade Science Advanced en ny studie kring skogens förmåga att binda kol när medeltemperaturen höjs. Studiens slutsats är att det ser oroväckande ut och att bekymren kan börja i en relativt nära framtid. "Det har varit varmare på planeten förr!" kanske man hör den klichévänlige vetenskapsförvillaren hävda. Visst har det varit varmare! Då när det var varmare såg floran annorlunda ut än vad den gör i dag och existerande växtlighet har givetvis sin anpassning i enlighet med det klimat som varit stabilt de senaste 10 000 åren. Ändra den globala medeltemperaturen med några grader på bara ett par hundra år och den evolutionära processen går rätt in i väggen hos en obehagligt stor andel organismer. 

Greta Thunberg sade nyligen följande i en intervju på MSNBC: "... we can't negotiate and compromise with the laws of physics". Det är en genomtydlig hälsning till såväl beslutsföra politiker som till allmänheten. Det där torde vi redan veta, men ändå försöker vi tjurnackat töja gummibandet bortom bristningsgränsen.

Nej! Jag kan inte nå någon annan slutsats än att vi skulle ha andra val än att på allvar förstå och respektera vår tätt sammanlänkade relation till allt vad som inbegrips i det tunna lager av livsuppehållande biosfär som omger vår bleka, blå prick mitt ute i ett obegripligt stort universum.

Så visst måste man kika under stenar och blad för att se vem man delar planet med!

Bilderna 1, 3, 4 hämtade från NASA (användarrätt i dylika sammanhang).

Jag och insamlandet av småkryp

Att samla småkryp har varit ett återkommande ämne i diverse blogginlägg här på utgångspunkten. Det här inlägget har som uppgift att beskriva min syn på saken en gång för alla och på så sätt kan jag framöver vid behov hänvisa hit.

Jag jagar inte aktivt (håvar, bankar, osv.) eller har fällor (fallfällor, malaisefällor el. dyl.) i syfte att samla in insekter. All aktiv jakt sker för min del med kamera och alla infångade kryp släpps efter dokumentation. Endast vid några få tillfällen har jag gjort regelmässig insamling i akt och mening att skicka krypen vidare för fortsatta studier av expertis.

Det finns två primära orsaker till varför jag inte fångar, avlivar och samlar kryp.

För det första är jag en ganska blödig typ som knappt ens mäktar slå ihjäl mygg - om jag ska överdriva lite lätt. Jag känner på något sätt att jag inte har mandat eller verklig rationell orsak för att ta något av daga bara för att jag kan. Här finns det risk att personer som samlar småkryp börjar bygga halmgubbar och utgå från att jag ser samlande som något oetiskt och att jag skulle fördöma sådan aktivitet. Så är absolut inte fallet.

Jag har inga problem med insamling av småkryp för vetenskapliga ändamål. Tvärtom tycker jag det är ytterst viktigt och värdefullt att seriösa entomologer (såväl professionella som amatörer) utför insamlingar för att öka kunskapen om hur den biologiska mångfalden ser ut på olika platser och över tid. Att samla in småkryp är det med marginal bästa sättet att ha koll på dem. Man kan bara nå si och så långt med en kamera. För den absoluta majoriteten av alla småkrypsarter räcker bilder inte till och då är insamling och mikroskop det enda som kvarstår för säker bestämning. Det är bara det att jag personligen inte utför detta pga. min blödighet i kombination med orsak nummer två (mer om det längre ner).

Att samla för vetenskapliga ändamål är under inga omständigheter ett problem för några populationer. Det finns alltså inte heller något ekologiskt argument för att inte samla. Inga småkryp - inte heller de sparsamt förekommande arterna - lider någon skada eftersom det alltid finns spelrum gällande antal individer i dessa fall. Vetenskaplig insamling tar detta i beaktande. Annat är det med trofésamlande som handlar om status och pengar. Då kan det gå som med alvarlarvmördaren på Öland där någon illegalt lagt ut fallfällor för att fånga den rara skalbaggen. I det fallet handlade det inte om vetenskaplig insamling, utan om ren och skär troféjakt där ingen hänsyn tas och där det tvärtom kan vara mer lukrativt om djuret i fråga blir mer sällsynt. 

Självfallet är det också viktigt att hålla reda på var man kan samla in och var man inte får samla om man inte har tillstånd. På skyddade områden som t.ex. Storsanden i Monäs är det ajabaja att samla småkryp utan tillstånd. När jag kontaktades av en professionell entomolog som studerar myrlejon efter han råkade se det här inlägget och ville ha några larver för närmare kontroll samlade jag larverna på en annan strand. Det påminner mig nu om att jag måste kontakta honom och fråga vad studierna av dessa specifika sländor resulterade i. Han misstänkte nämligen att det kunde vara en specifik variant av Myrmeleon bore (liten myrlejonslända) som behövde undersökas närmare för att se om det rör sig om en och samma art eller om det finns skäl för taxonomisk uppdelning.

Är insamlingar och andra naturinventeringar vetenskapligt berättigade om de utförs av amatörer? Sådana diskussioner tar ibland fart när det t.ex. handlar om ringmärkning av fåglar där förstås många "amatörer" är involverade. Svaret är att vetenskap givetvis kan få viktiga bidrag och viktig assistans av amatörer när det handlar om insamling av data (inkl. insamling av småkryp). Stora delar av all data som påvisat radikal populationsminskning av insekter under de senaste decennierna är de facto resultat av amatörers (entomologföreningars) idoga inventeringar under lång tid. Naturvetenskap tar numera ofta hjälp av sk. Citizen Scientist Projects för att få hjälp i sammanhang där projekt kräver många människor. Flera sådana projekt är dessutom helt webbaserade också och det går t.ex. att sitta hemma och knappa sig genom bildmaterial från viltkameror för att räkna observationer. Zooniverse är ett av flera sådana projekt.

Orsak nummer två är att jag är livrädd för att skapa ohållbar arbetsmängd för mig själv. Den orsaken låter kanske lite löjlig eftersom jag har all möjlighet att reglera sådant... skulle man kunna tänka sig. Men det har jag inte... riktigt. 

Jag vet nämligen med mig att jag i egenskap av mer aktiv inventerare/samlare skulle skapa en situation där jag börjar känna ett ohållbart tvång och ansvar vilket troligen resulterar i att mina naturvistelser upphör att vara de mentala andningshål jag eftersträvar och uppfattar som viktiga. Plötsligt skulle alla naturvistelser bli "jobb" och fungerar då inte längre som hälsosam motpol till mitt egentliga arbete. Jag skulle känna tvång att börja strukturera och systematisera på ett helt annat sätt vilket resulterar i begränsad känsla av frihet och avkoppling. 

Det ska dock sägas att jag också sysslar med öppet självbedrägeri. Jag är alltså fullt medveten om att jag ägnar mig åt retorik jag själv kan genomskåda, men som ändå lugnar mig en smula. Jag har trots allt redan viss systematik i vad jag undersöker, hur ofta och hur omfattande det görs. Men jag lyckas lura mig så pass mycket att jag inte upplever "tvånget" och ansvaret som annars riskerar kväva glädjen med att vara ute i spenaten. Dessutom finns det en stor behållning av struktur och systematik eftersom det leder till nya insikter på ett sätt som slumpmässighet inte kan göra.

Jag kunde dock gott tänka mig att arbeta på heltid med inventeringsarbete och fortfarande uppleva att naturvistelser är mumma för skallen. Men då snackar vi en helt annan arbetssituation där koncentrationen inte är splittrad mellan många olika uppgifter.

Det är väl fasligt många döda insekter på bilderna i det här inlägget med tanke på att jag inte samlar?

Jomen visst samlar jag!

Jag samlar självdöda kryp. Det är sådana som hittas vid fönster och framförallt sådana som gått och kastat veven i något av trädgårdens två växthus. I vanliga fall påbjuder min blödighet att jag gör rekonoseringsrundor till växthusen för att fånga och släppa ut insekter som själva inte hittar ut. Ofta undgår insekterna ändå upptäckt eller så har jag glömt utföra kontroller vilket gör att en del dör där inne. När det är soligt väder blir värmen förstås också en faktor som gör att insekterna avlider förhållandevis snabbt. Därför tar jag ibland pincett och en lämplig behållare med mig till växthusen för att samla in de som förolyckats.

Tvåvingar - "flugor" av olika familjer - är med marginal vanligast. Steklarna kommer på klar andra plats och enstaka skalbaggar breddar utbudet en smula. Jag plockar in alla steklar jag hittar medan ganska många flugor ignoreras. Det beror på att flugor tenderar skrumpna ihop och tappa sin ursprungliga form. Bakkropparna blir till russin och även huvudet (ögonen) kan tappa ursprungsformen. Steklar är generellt mycket stadigare i sin struktur även när de torkat. Genom att inte samla in alla flugor tappar jag förstås några arter i min inventering av vilka arter som hittas i trädgården, men det må vara hänt. Jag koncentrerar mig på de som ser intressanta ut men det betyder att jag med säkerhet missar en del spännande flugor som råkar ha vardagligt flugutseende.

Den uppmärksamme entomologen noterar garanterat ett besvärande faktum samt några avvikelser från hur man normalt går tillväga. Avsaknaden av etiketter är måhända remarkabel. Här finns en vetenskaplig brist i mitt hittills utförda värv. Jag borde förstås notera när de samlats in. Platsen är given för dem alla, men tidpunkten är givetvis intressant ur vetenskaplig synvinkel. Sådant har jag dock lämnat dithän och det är en lite lätt skämmig grej. Här skyller jag på mitt "icke-samlande" och har i mitt samlande halkat lite mittemellan dem båda. Samtidigt är detta slarv ett resultat av syftet med insamlingen - alltså bara att se vilka och hur många arter som påträffas i trädgården.

Krypen nålas inte genom kroppen - inte heller de stora. Jag limmar dem alltid i mån av möjlighet längst ut på spetsiga kartongbitar för att få så lite av kartong och nål som möjligt synliga när krypen dokumenteras. Det är alltså fotodokumentationen som är viktig i slutändan. Därför håller jag mig till de tunnaste tillgängliga nålarna samt de längsta och smalaste kartongbitarna.

Jag har inte heller bemödat mig om att blöta/mjuka upp insekterna för att justera kroppsställning. Skulle jag jobba heltid med dylik sysselsättning vore målsättningen och tidsanvändningen per kryp lite annorlunda. Nu monteras de bara så som de är funna. Brukar försöka få den mer informativa sidan av insekten bort från kartongbiten för att fotodokumentationen ska ge större möjlighet till att få med små artkarakteristiska detaljer. 

Normalt brukar jag inte göra så mycket åt de insamlade krypen förrän på hösten då det inte längre finns så mycket action att dokumentera där ute. Då brukar jag börja gå igenom och nåla upp materialet, samt så småningom dokumentera dem längre fram på vintern. Den här sommaren fick jag för mig att börja montera krypen under några regniga dagar och har redan kommit en bra bit på vägen. I den gröna lådan ovan samlas hittills obestämda och odokumenterade steklar. I den röda lådan samlas tvåvingarna. När detta skrivs har jag en drös tvåvingar som ännu ska monteras. Vartefter insekterna dokumenteras och artbestäms (om möjligt) så flyttas de till en annan låda där indelningen är taxonomisk. Steklar finns alltid i gröna lådor medan tvåvingarna som sagt har röda lådor. Skalbaggar återfinns i vita lådor.

Tanken är att alla dokumenterade insekter också ska få synas på bloggen genom de dokumentationer som görs. En del steklar har redan figurerat i inlägg. Problemet är att fotodokumentationen av varje insekt är tidsdryg. Det tenderar bli 5 - 9 bilder per individ/insekt och varje bild är fokusstackad - dvs. den består av många exponeringar. Att dokumentera och bearbeta bildmaterial för en enda insekt tar således flera timmar i anspråk. Jag samlar alltså snabbare än vad jag hinner dokumentera och artbestämma. Det innebär att lådorna med obestämda kryp fylls snabbare än lådorna med färdiga artbestämningar. Hur eller om jag kan åtgärda detta återstår att se. Men framöver ska förstås en del av de kryp som skymtar i bilderna återkomma på bloggen. Jag har en fluga och en stekel på gång. 

Sommar i P1 (småkryp & vetenskap)

Sommar i P1 hör till radiofavoriterna. Jag vill här passa på att lyfta fram två sommarpratare som ligger nära vad min bloggtematik beträffar. Bilderna är inga länkar. Klicka på namnen i texten under respektive bild så kommer man till rätt sida.

Anne Sverdrup-Thygeson lyfter fram den ena lilla beskrivningen efter den andra om allt det som gör småkrypsstudier så oerhört intressant. Hon belyser också angelägenheten gällande småkrypens existens - något som ju är högst aktuellt.

Emma Frans berör vetenskap och begriplighet. Klockrent på så många plan. Även här finns stor aktuell angelägenhet involverad. När detta skrivs har hennes sommarprat ännu inte sänts på radio (kl. 14 lokal tid), men finns på nätet (länken).

Dessa båda sommarprats-tips sänder jag specifikt till en ledarskribent och en djurkonservator... samt i stort sett alla politiker såväl lokalt som nationellt... och internationellt.

ÖT trånar efter klick

Wikipedia: "En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning. En politisk redaktör eller chefredaktör tillsätts därefter i enlighet med detta, och brukar därefter kunna anställa ytterligare skribenter, vilka tillsammans bildar tidningens ledarredaktion.

Ledarsidan är i svensk press traditionellt på sidan två, eller en annan sida med framträdande placering i tidningen. En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representera hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren"."

HSS Media (Ägare av Österbottens Tidning) om sig själv: "HSS Medias ambition är att driva utvecklingen av mediebranschen i Österbotten. Vårt mål är att erbjuda kvalitativt och relevant journalistiskt innehåll i de kanaler som konsumenterna använder. HSS Medias tidningar Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten är regionens språkrör och bevakar dess intressen, främjar utvecklingen och deltar aktivt i samhällsdebatten. Via våra olika kanaler kan du dagligen ta del av nyhetsinformation, samhällsanalys och annonsering. HSS Media utövar sitt publicistiska uppdrag med journalistisk integritet och respekt för åsiktsmångfald i dialog med läsare och det omgivande samhället."

Det här inlägget har legat och pyrt ett antal veckor. Därför har det inte något större nyhetsvärde vad det enskilda ämnet - ledartexten - beträffar, men däremot är det fortfarande aktuellt på ett generellt plan och lär så förbli under många år framöver. 

Jag ställer mig ofta själv frågan kring relevansen med att reagera på en ledare som denna. Det finns sannolikt ingen större poäng med det. Men detta till trots är här ändå ytterligare ett inlägg om dylika mediala utsagor.

Ledaren i Österbottens Tidning 15.5.2019 läste jag tre gånger på raken samma dag den publicerades. Jag försökte förstå om jag missförstod något eller om ledarskribenten faktiskt ville förmedla det jag tyckte mig förstå att han gjorde. 

Man kan väl förenklat säga att tidningsledare är baserade på åsikter som backas upp av journalistiska analyser vilka förklarar redaktionens och/eller skribentens ståndpunkter. HSS-medias tidningar utger sig för att vara politiskt obundna och jag kan väl uppleva att så också är fallet om man ser övergripande på de olika ledarna, krönikorna och kolumnerna. Hos enskilda redaktionsmedlemmar är det förstås möjligt att notera dragning till vissa politiska åsikter och/eller avstånd till andra. Så får det vara och det blir en del av kontexten för enskilda publicerade utsagor. Man lär s.a.s. känna personerna bakom texterna.

Oftast försöker ledarskribenterna särskåda politiska, sociala och andra angelägna samhällsfrågor. De rör och för i komplexa ämnen där det är sanslöst svårt att hålla reda på alla detaljer och perspektiv. Det är i åtanke på ledarskribenternas vana att hantera komplexa frågor jag funderar på hur det kan bli så konstigt så fort miljö och ekologi behandlas. Upphör vissa skribenter då utnyttja den källkritiska och analytiska förmåga de normalt dagligen tränar?

Miljö- och klimatpolitik är en högst angelägen politisk och samhällelig fråga. Därför är det inte märkligt att ledartexter tidvis berör dessa ämnen. Klimat och och andra ekologirelaterade förändringar är mätbara både kvantitativt och kvalitativt. Den mätbarheten ska det inte råda några tvivel om oberoende hur högt och ofta diverse förvillare hävdar motsatsen. I den bemärkelsen torde en ledarskribent på en obunden och saklig redaktion alltså ha gott om granskade och vetenskapliga källor att ösa ur och ta stöd av. Det ska alltså inte vara några åsiktsfrågor i den bemärkelsen.

Det är numera lätt - oerhört lätt - att hitta saklig information vars fakta är möjlig att kolla bakåt till den utförda forskningens resultat. Visserligen kan man också lätt falla i förvillarfällor där ute på the world wide web, men med journalistiskt källkritisk hållning torde det inte vara några större bekymmer. HSS Medias tidningar har dessutom öppet betonat vikten av korrekt källgranskning och det är i ljuset av det jag blir förbryllad med tanke på nämnda ledare.

Ska försöka bena ut några valda stycken i texten och börjar med rubriken. "Forskare trånar efter klimatpengarna".

Här kan vi väl tänka oss att Myntti vill få läsare. Det är en relativt saftig rubrik som säkerligen lockar fram ett antal extra klick på nätet. Man kunde orda länge och väl om rubriken. Det finns dock skäl att återkomma till det där trånandet längre fram...

... t.ex. i ingressen:

Myntti utgår från att forskarkåren följer pengarna och han beskriver det så att vi får intrycket av att de enbart fungerar på basen av suget efter klirr i kassan. Mer om dessa rader längre fram.

Ingressen har förstås också som uppgift att hålla fast läsaren.

I inledningen av ledaren drar han upp han larmrapporterna från IPBES samt diverse olika beskrivningar över hur det går åt skogen för miljön på flera olika plan. Det är förstås formuleringar och exempel som utmålar en dyster framtid.

Jahapp?! Skam och ångest? 

OK!

Det brukar ju hetta till och sedan bli unket i de oändliga diskussionstrådar där skam (typ flygskam) kommer på tal. 

Vad jag ändå undrar är hur forskare och miljöorganisationer ska uttrycka sig utan att vi ska uppleva att någon skuldbelägger oss. Finns det någon som formulerat det djupt allvarsamma läge mänskligheten (och livet på klotet) befinner sig i på ett sätt så att man inte upplever sig skuldbelagd? Är det måhända inte så att vi alla tenderar skuldbelägga oss själva en smula för vår tidigare oförmåga att vilja se det som trots allt redan under lång tid varit hyfsat uppenbart på ett vetenskapligt plan? Vi har således mot bättre vetande fortsatt med business as usual.

Forskarkåren har alltså meddelat om allt sämre klimatologiska och ekologiska framtidsutsikter i flera decennier. Förvillarna raljerar om nya domedagsprofetior och katastrofer som aldrig hände. Men vad man blundar för är att denna "katastrof" är en enda besvärande långsam katastrof. Den är så långsam att vi med vårt mänskliga perspektiv har svårt att uppfatta och begripa hur den framskrider. Ur ett geologiskt perspektiv pratar vi om en försvinnande kort tidsperiod men vi människor har oerhört svårt att förstå det perspektivet. Varför inte lita på forskarna i dylika fall?

Visst finns det också en del personer och organisationer som vill peka finger och orsaka skamkänslor. Men den här ledaren hänvisar inte alls till de som försöker med en sådan strategi.

Det råder heller ingen tvekan om att vi skapat ett välfärdssamhälle som gett oss möjlighet att upprepat åka på semesterresor långt bort, att ständigt beställa prylar och mojänger från Kina, att köra bil stup i kvarten även på sträckor som går utmärkt att cykla eller t.o.m. gå, att byta mobiltelefon så snart batteriet är urladdat och att ha igång datorer, surfplattor och TV-apparater, att dra igång gräsklippare så snart gräset växt sig över 2,5 cm och att starta förbränningsmotorer för att blåsa omkring löv, att... ja... så fortsätter det.

All denna typ av verksamhet nöter de facto på naturresurser i väldigt hög grad och vi lever tveklöst och bevisligen över tillgängliga resurser räknat per capita.

När t.ex. IPBES eller IPCC publicerar sina vetenskapligt sammanställda rapporter fulla av oroväckande information så kan vi inte utgå från att det handlar om att skuldbelägga. Det handlar självfallet enbart om att informera. Måhända smakar det skit ifall någon säger att vi helst borde sluta förbränna fossil energi eftersom den ger oss så stor bekvämlighet. Då tycker vi att vi blir skuldbelagda. Läkaren konstaterar att du har en allvarlig sjukdom. Är din första - och kanske enda - respons då att läkaren skuldbelägger dig för att du genom ditt leverne ökat risken för denna sjukdom?

Här luftar Myntti sin misstanke om att IPBES bakslugt tänker sig att finanserna ska kanaliseras i deras önskade riktning och samtidigt kastar han ut idén om att forskarkåren enbart tycks följa pengarna. Vilka indicier bygger han egentligen det ställningstagandet på? Har han sådana stora och breda kontakter inom naturvetenskapen att han vågar generalisera och dra de slutsatserna?

De forskare jag har någorlunda koll på har alla verkat söka sig i riktning mot det område där deras intresse får näring. Vad Myntti också tycks glömma - eller inte känna till - är att den privata sektorn (stora företag) generellt betalar forskare mycket högre lön än vad universiteten eller statliga anslag någonsin gör. Skulle naturvetenskaparna söka sig efter pengar - vilket säkerligen en hel del gör - så letar de sig in på den privata marknaden och forskar kring det företagen vill att de ska forska kring.

Mynttis resonemang är helt enkelt galet skevt och jag är mäkta förvånad över att han misslyckats så kapitalt med att ta reda på fakta kring ämnet han behandlar. Har förutfattade meningar grumlat omdömet?

Han fortsätter...

... och understryker sin tes.

Sedan belyser han risken att forskarna manipulerar sina resultat ("förstärker hotbilder") och därmed visar han även sin egen misstro gentemot en hel forskarkår.

Därefter drar han in Darwin och det är nu det blir riktigt intressant.

"Att vissa djurarter utrotas som en följd av ändrade förhållanden..." Här lyfter han fram det självklara. Problemet är förstås det att de förändrade förhållandena numera är ett resultat av den rovdrift och överexploatering vi människor håller på med. I någon mån kan man kanske säga att det är naturliga förändringar eftersom vi människor är ett resultat av naturen (evolutionen) och i den bemärkelsen är inget av det vi gör "övernaturligt". Men vi har samtidigt ställt all form av evolution på ända och vi kan manipulera vår omgivning med en effektivitet och snabbhet som är helt oslagbar och som den här planeten aldrig någonsin upplevt (om vi bortser från gigantiska geologiska händelser med stora asteroidnedslag och kontinentalförskjutningar då jordskorpan i princip varit helt öppen över stora ytor).

"Men Darwin sa också att en arts död sannolikt leder till att det uppstår nya arter". 

Nu vet jag inte om Darwin verkligen sade just detta, hur det i så fall formulerats eller om det går att uttolka från något han sagt/skrivit. Jag har inte lusläst allt Darwin skrivit så att jag minns eller har sett alla hans formuleringar.

Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859 och dog 1882. Hans naturvetenskapliga gärning var givetvis enorm och på allt sätt revolutionerande - även om vi på den punkten inte heller ska glömma Alfred Russel Wallace som ju samtidigt bearbetade hypoteserna om det naturliga urvalet men som i stället för att publicera sina idéer konsulterade Darwin och... ja... nog om det. Hör ändå inte till det här inlägget.

Vad jag menar är att det gått 160 år sedan första utgåvan av Om livets uppkomst och 137 år sedan Darwins död. Det finns alltså massor av nyare evolutionsforskning att rota i ifall man vill fundera över utdöende och uppkomst av nya arter. Darwin må vara en ikon men i slutändan är det vetenskap vi pratar om och då finns det kanske en del mer fräsch information att hänvisa till ifall man verkligen är intresserad.

Dessutom finns flera avgörande skillnader mellan Darwins 1800-tal och Myntis 2000-tal. Myntti ger inte sken av att reflektera över de skillnaderna - eller så vill han blanda in evolution som något slags argument i sin ledare utan att begripa ett endaste dugg av evolutionsmekanismerna. Samtidigt faller förstås hans eventuella argument ihop.

Vi kan tänka oss att Myntti har för sig att det finns "utrymme" för en ny art att uppstå när en art dött ut och lämnat en ledig nisch. Det är ju i viss mån en korrekt tanke. Men problemet är ju i de flesta fall att arter i dag dör ut eftersom deras nisch försvinner då biotopen/habitatet/kontexten försvinner. En ny art - eller egentligen först ett förändrat beteende och ny adaption hos en befintlig organism - måste ju få tid att anpassa sig för att alls kunna ta till sig det lediga utrymmet. Det är ju den tiden som inte längre finns eftersom alla förändringar är så ohemult snabba. Så även om nya habitat och nischer dyker upp så har extremt få organismer någon större möjlighet att ta dem i besittning.

Misslyckas Myntti med att förstå detta faktum trots att det är en återkommande förklarad orsak till dagens radikala minskning av biomassa och utdöende av såväl populationer som arter? När Darwin funderade över de teoretiska bitarna hanterade han primärt inte globala massutdöenden på grund av radikala ekologiska omdaningar. Därför känns det en smula konstigt att dra in Darwin i en ledare som handlar om katastrofscenarier och alarmism - speciellt om man ändå inte har koll på evolutionens mekanismer. Även om massutdöenden givetvis "öppnat upp" för nya djurgrupper, så är det ju en process som kräver mer tid än vad arten Homo sapiens ens existerat. De "nya arterna" dyker alltså inte upp till 2050 och fyller tomrummet efter den massutrotning vi orsakar.

In med lite Toby Young i ekvationen...

Av alla skribenter där ute i den stora vida mediavärlden väljer Myntti att dra fram Toby Young som någon slags referens när IPBES-utlåtandet - eller "IPBES-påståendet" - ska behandlas. Det är väl ungefär som att fråga Teuvo Hakkarainen om råd i samband med författandet av någon ledartext som behandlar vårddistriktet och jouren vid Vasa Centralsjukhus.

Ovanstående stycke är ett lysande exempel på högst spekulativ argumentation. Fortfarande får Toby Young stå bakom Mynttis kontorsstol och agera expertis.

Självfallet är beräkningen svår. Young och Myntti verkar dock utgå från att IPBES inte vet vad de gör - eller att IPBES vet exakt vad de gör medan de manipulerar och styr resultatet. Oberoende vad Young och Myntti tror eller tror sig veta så baserar de förstås sina hypoteser på ren spekulation. Båda sitter bakom en dator och tycker någonting. Ingen av dem verkar ha ägnat en enda minut åt att analysera arbetet som IPBES gjort och gör. De verkar inte heller ha ägnat tid åt att analysera andra rapporter kring krympande populationer och raserad biodiversitet. Framförallt verkar ingendera vara intresserad av att läsa utlåtanden från någon annan journalist som satt sig in i problematiken.

Att ca 86% av jordens arter beräknas vara oupptäckta är en korrekt siffra enligt hyfsat nya studier. Det intressanta är att den uppgiften skulle vara ett argument för att misskreditera IPBES-rapporten eller observationer av minskad biomassa. Visserligen säger även entomologer att det är vanskligt att uttala sig om t.ex. insekters minskande antal i termer av siffror och procentenheter. Rapporterna inbegriper ju extrapolering av de studier som gjorts men som inte är heltäckande.

Ändå finns det i stort sett ingen som konstaterar att insekter inte skulle minska i antal. Det finns inga studier som påvisar att biodiversiteten ändrar på ett sådant sätt att ställvis förbättring skulle kompensera de många försämringarna. Att en liten fläck mark skyddas och/eller återställs till en artrikare biotop är guld värt, men dylikt sker inte i sådan omfattning att det nämnvärt skulle bromsa den globala trenden.

Enstaka växt och djurarter kan gynnas av människo-orsakade faktorer och därmed öka sina populationer och utbredning rejält. Det är heller inget som regelmässigt gynnar biodiversiteten. 

"Lejonparten"?

"Lejonparten av forskarna"?

På riktigt?... som man brukar säga. 

"Lejonparten av forskarna" rusar i en annan riktning när bidragen ändrar pga. en "pendelrörelse".

På riktigt?

Jo jag vet vad lejonpart betyder.

Wikipedia: Lejonparten är en metafor som innebär den största delen, en (orättvist) stor andel av något.

Myntti gissar alltså att största delen av forskarna rusar i pengarnas riktning. Vilka forskare och vilka forskningsområden menar han egentligen? Generaliseringen är så omfattande att det blir svårbegripligt. Det är väl lite som att säga att lejonparten av alla textarbetare (journalister, kolumnister, författare, poeter, översättare, manusförfattare och you name it) rusar i riktning mot pengarna.

Hur ser det ut på tidningshusen i dag? Känns det som om redaktionen rusar efter pengarna? Marknaden ser väl ut så? Det gäller att generera klick och samtidigt kämpa med sin journalistiska integritet eller? Kan sådant påverka hur man skriver ledaren?

Varför ökar då anslagen för vissa forskningsområden under vissa perioder? Myntti verkar inte ställa den frågan. Visserligen har en ledartext begränsat utrymme, men samtidigt väljer skribenten rimligen vad hen vill förmedla med sin text. Ledarskribenten väljer vad som sägs, vad som inte sägs samt hur det formuleras.

I en ledare där politik och samhälle analyseras på mer filosofiska plan kan jag förstå och omfatta ledarskribenternas personliga ståndpunkter, tonfall och budskap oberoende om det passar med min egen syn på saken eller inte. Men i det här fallet blir den biten kapitalt fel.

Myntti insinuerar konstigheter hos människor inom naturvetenskapsområdet - ja nästan existensen av manipulativt beteende - i frågor som kunde vara väldans lätta att kontrollera. Följdfrågan på det är om den ståndpunkten gäller för hela redaktionen och om HSS Media ställer sig bakom dylika ledartexter. Ledartexterna är ju ändå ett fönster till redaktionen och tidningshuset som helhet. Visserligen är den här ledaren signerad och därmed är den knuten till en specifik skribent. Den skribenten är i det här fallet chefsredaktör.

Det är fint om Myntti tar miljöhotet på allvar. Jag försöker dock febrilt komma på något tillfälle då han öppet verkligen gett uttryck för allvaret på antingen ett teoretiskt eller praktiskt plan. Att han skriver den meningen i den här ledartexten ökar inte precis trovärdigheten i hans allvar - speciellt med tanke på den tröttsamt uttjatade fortsättningen om att inte låta sig psykiskt brytas ner av larmrapporter.

Han dissar helt enkelt larmrapporterna eftersom de enligt honom bara handlar om pengar snarare än om klimat, miljö och ekologi. Då blir de inte längre trovärdiga och vi behöver i praktiken inte bry oss i dem.

Vi ska alltså ta miljöhot på allvar men egentligen finns det inget miljöhot. Ungefär så tolkar jag Myntti.

Han avslutar:

Jag hoppas Myntti kritiskt analyserat vilket spel han gått med i. Det känns dock tvivelaktigt med tanke på den ledartext som föregår hans avslutande två meningar.

För saken skull kan vi väl också kika på några kommentarer till ledaren.

Först mer allmänt dravel.

Sedan en kommentar skriven av en djurkonservator vars namn jag numera måste försöka undvika nämna. Han räknar antalet gånger jag nämnt hans namn och det blir så tjatigt... även om det är intressant ur rent statistisk synvinkel.

Djurkonservatorn konstaterar att vi inte har någon "utdöendevåg" och backar upp det med siffror. Men konservatorn är måhända museal i sin ståndpunkt och verkar tycka att det är OK så länge arter finns kvar på jorden i något slags bevarandesyfte. Dvs. det skulle räcka bra om populationerna av respektive arter är just så stora att de kan fortsätta existera. 

Sedan nämner även han att tusentals småkryp beskrivs varje år och ger med detta sken av att nya arter på något sätt uppstår i högre grad än vad som dör ut. Han vet förstås att så inte är fallet men formuleringen är sannolikt medveten.

Nej vem vill ha domedagsprofetior? Huvudet ner i sanden nu bara och så förnekar vi vetenskapliga rapporter som ändå bara är fram-manipulerade av folk som suktar efter anslag och pengar.

Det fanns även en kommentar skriven av en entomolog och den dristar jag mig till att kopiera så här:

"Njae.. nu måste jag nog lite säga ifrån. Visst brukar jag skämta om att jag borde skriva "implications for climate change" i alla mina ansökningar, men jag tycker nog att de flesta forskar i det som råkar intressera dom. Snarare så att man formulerar ansökningarna så att de aspekter som ger pengar lyfts fram.

Vad gäller klimatförändring och artutrotning (=minskande biologisk mångfald), så är dessa verkliga problem som forskare har försökt lyfta fram i årtionden. Det som IPCC och IPBES gör är att sammanfatta decenniers forskning. De är larmrapporter eftersom situationen på riktigt är alarmerande.

Det kan jag dock hålla med om att skam, ångest, eller att psykiskt brytas ner knappast hjälper. Problem kan och ska lösas. Inte förminskas, men inte heller ses som övermäktiga. Man kan jämföra med ett brandlarm: när larmet ljuder bör man inte 1) skrika och springa runt 2) låtsas att allt är okej, utan 3) släck branden.

ps. Jag forskar själv i just den 86% av jordens arter som ännu inte har upptäckts. Jag kan lova att deras ställning är mycket sämre än de kända arternas. Ibland känns mitt forskning som ett kapplöpning där många arter försvinner före vi ens upptäcker dom..
Med andra ord: om något så underskattar IPBES hur många arter som hotar dö ut."

Hens synpunkt ska vi inte ta på allvar. Hen är antagligen enbart ute efter pengar i den ekonomiskt lukrativa branschen Tropiska parasitoida steklar.
OBS: Ironi.

Avslutningsvis ytterligare en kommentar (nedan) i dravelklass. Det är den här typen av tjafs som redaktioner med journalistisk integritet och saklig källkritik kunde motverka. Men de traditionella mediahusen har kanske kasserat sina gamla pedagogiska folkbildningsprinciper. En gång i tiden hade t.ex. Vasabladet ett vetenskapsråd.

Folkbildning? Hur hett är det på en skala liksom? Folkbildning betalar sig inte.