Vad häggspinnmalsfesten resulterade i.

Dessa bilder togs 22.7 och är således fotograferade nästan en månad efter dokumentationen av äggläggande Pimpla turionellae-honor 26-27.6. 

Vad som syns här är hanar vilka nyss kläcks ur sina puppor.

Hos många steklar kläcks hanarna före honorna och samlas då i mängd för att trängas runt honornas puppor inför deras kläckning. 

I det här gamla inlägget syns exempelvis hanar av Rhyssella approximator vänta på en hona i färd med att gnaga sig ut ur veden där hon levt som larv, övervintrat och förpuppat sig.

P. turionellae-hanarna var aningen svårfotograferade med sitt yra och hastiga rörelsemönster. 

Det här exemplaret satte sig tack och lov ner för att putsa sig. Måhända var han alldeles pinfärskt nykläckt och i färd med att förbereda sig inför friarstråt.

Alla häggspinnmalpuppor hade förstås inte parasiterats även om stekelhonorna var mångtaliga då när det begav sig. Här en som klarat sig.

Häggspinnmalsfest

Fotografierna i det här inlägget är tagna 26 - 27.6. Jag är med andra ord en dryg månad efter i min rapportering.

2023 har varit ett häggspinnmal-år. Överspunna häggar har rapporterats från allehanda hörn av Finland. Även den stora häggen i bloggredaktionens trädgård har varit rejält angripen. De översta kvistarna klarade sig ändå och några gröna blad har häggen trots allt bibehållit över sommaren. Redan förra året kom rapporter om inspunna häggar men här i trädgården har häggen inte varit helt inpaketerad sedan någon gång före 2010.

Häggspinnmal (Yponomeuta evonymellus) har vi ändå haft nästan varje år. Mestadels har det handlat om enstaka "påsar" ute på en del kvistar. En viss ökning kunde ändå konstateras förra året.

Mot slutet av juni var det alltså dags för larverna att förpuppa sig och det är i samband med det som silkesväven täcker in hela träd när larverna är riktigt många. 

Många larver betyder mycket mat

Mycket mat lockar rovdjur.

Ett sådant rovdjur... eller egentligen en parasitoid... är Pimpla turionellae (underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae).

P. turionellae har jag beskrivit lite närmare både i text och bild här. 

Det är en art som observeras i trädgården hyfsat ofta. Dels beror det sannolikt på att arten är flexibel vad värddjur beträffar och dels är trädgården rent allmänt ett biodiversitetsprojekt vilket innebär något av stekelns olika värddjur har större möjlighet att finnas i trädgården vilket i sin tur kan hålla P. turionellae-populationen på en viss miniminivå. Att häggen oftast hyst en liten mängd häggspinnmalar under årens lopp har säkerligen också hjälpt till.

När häggspinnmalarnas populationstoppar sker betyder det att flera exemplar av P. turionellae - åtminstone rent teoretiskt - inte är långt borta. Det blev bekräftat den här sommaren. Jag besökte några andra inspunna häggar som står isolerat på gräsöknar ("välskötta", kortklippta gräsmattor) och hittade avgjort färre parasitsteklar än på den hägg som står i vår trädgård. Någon definitiv slutsats kan inte dras av den lilla mängden observerade häggar, men en liten indikation upplever jag ändå det är. Antalet steklar på den egna häggen var nämligen stort. Jag försökte räkna men kunde inte räkna mer än de som befann sig inom synhåll. Trädet är ganska högt. Femton till tjugo honor rörde sig i alla fall på de nedersta tre-fyra metrarna När jag räknade den ena dagen. Fler steklar fanns högre upp i trädet. På häggen i den intilliggande "parken" (gräsmattan) hittade jag två steklar.

Här ovan syns något jag tidigare endast läst om. Det är en stekelhona som inte är på väg att lägga ägg i spinnmalspuppan. Hon petar bara hål i huden på en prepupa (larv på väg att förpuppas). 

När hon rispat hål med ovipositorn vände hon sig om och började lapa i sig av hemolymfan. 

Många idiobionta (även här) parasitsteklar ägnar sig åt dylik sk. host-feeding, dvs. de inmundigar vätska och näring från de larver och puppor de parasiterar. Hos Pimplinae verkar det som om näringen från värddjurens hemolymfa primärt används för fortsatt äggbildning. 

Studier (Ueno 1999) av host-feeding hos Pimpla nipponica visade att stekelhonorna totalt kunde producera avgjort fler ägg (ca 60 st) om de tilläts host-feeding jämfört med dem som inte fick äta (ca 20 st ägg). 

Strategierna gällande host-feeding varierar hos olika taxonomiska grupper. En del steklar äter av den puppa de antingen lagt ägg i eller ska lägga ägg i. Om så är fallet får de inte skada värddjuret så att det dör. Andra äter bara av puppor de inte parasiterar och då gör det inget om puppan dör. En del tycks äta av puppor som andra stekelhonor redan lagt ägg i. Då gör det inte heller något ifall puppan dör... enligt den som äter alltså.

Det är ett intensivt rännande hit och dit i sökandet efter puppor. Samtidigt trummar stekelhonorna tätt med antennerna mot spinnmalsväven. De letar rätt "eko". Doftspår är också centrala för parasitsteklar eftersom de måste avgöra huruvida pupporna redan är parasiterade eller inte.

Utöver ett ägg injiceras även giftämnen som förlamar spinnmalslarven/puppan.

Några bilder på äggläggande honor:

Under mina observationsstunder var P. turionellae den enda parasitstekeln jag kunde se. 

Inte omöjligt att fler arter var verksamma andra tider. Hyperparasitoider kunde rimligen också vara potentiella besökare, men jag har inte läst in mig på om några sådana kunde tänkas vara aktuella och i så fall vilka.

Spinnmalslarverna bör oroa sig för mer än enbart ägginjicerande nålstick i ryggen. 

Regelrätta rovdjur nedlägger gärna larver som vandrar omkring på fel sida - alltså yttersidan - av väven. 

Bl.a. kunde jag notera en del trädgårdsmyror (Lasius niger) som verkade samla på sig enstaka spinnmalslarver. Trädgårdsmyrorna har bo precis nedanom häggen.

Mest glupska var ändå larver av tvåprickig nyckelpiga (Adalia bipunctata) som patrullerade stammen i försvarlig numerär. 

Referenser:

Donald L. J. Quicke

The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology

Wiley Blackwell 2015.

Ueno 1999

Reproduction and host-feeding in the solitary parasitoid wasp Pimpla nippocina (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Invertebrate Reproduction and Development, 35:3 (1999) 231-237

Häggspinnmaluppföljning

25.6 hade häggspinnmallarverna förstås växt till sig jämfört med 11.6. Det är föga förvånande eftersom larvers uppgift är att äta och växa mycket och snabbt.

Vad som inte hände i "trädgårdshäggen" var att larverna flyttade på sig och då spann in mer än enbart de spridda silkespåsar som fanns här och var i lövverket. Den här sommaren har det annars kommit många rapporter om rejält inspunna häggar. Flera av larvpåsarna tömdes också i ett tidigt skede utan att man kunde se kokongsamlingar intill. Något hade högst troligen drabbat en del av larverna. 

Jag råkade aldrig observera några parasitsteklar de gånger jag spanade men ett gäng myror (Lasius niger) brottades med några enstaka larver som av någon anledning kommit bort från sina skyddande silkeskonstruktioner. Orsaken till att förhållandevis få larver blev vuxna kan vara många och behöver inte heller enbart bero på predation eller parasitoider.

Häggspinnmal

Häggspinnmal, Yponomeuta evonymellus, verkar ha ett produktivt år i år. Rapporter om kalätna och invävda häggar har kommit lite härifrån och därifrån. I trädgården har det kanske också varit en hel del silkespåsar här och var i den enda men relativt stora häggen. Påsarna har varit separerade från varandra och någon silkespaketering av själva trädet har inte skett.  Inte ens enstaka grenar har spunnits in.

Bilden togs 11.6 och när detta skrivs har kläckning av vuxna individer ur pupporna redan skett. Någon riktigt lyckad förökning verkar de inte ha haft. Många avsilkespåsarna blev snabbt tomma och man får misstänka angrepp av parasitoider. Här i trädgården hittas till exempel ofta Pimpla turionellae som är en av flera kända parasitoider på häggspinnmal.

Att hålla hög biodiversitet i sin trädgård ökar chansen att man råkar ha olika predatorer (inkl. parasiter/parasitoider) i den omedelbara närheten varpå organismerna som gillar att äta det man odlar i sin trädgård snabbare bekämpas på naturlig väg.

 

Nattlampa. Del 1 - Diverse småfjärilar

Har under två kväller/nätter arrangerat med lite nattbelysning för att se vad som kan tänkas dyka fram ur mörkret. Härmed inleds en liten serie av inlägg där några av fångsterna presenteras.

Det traditionella är ju att locka nattaktiva fjärilar. Man tänker sig ofta att det då handlar om stora vackra svärmare, spinnare och lurviga nattflyn. Stora nattflyn hade jag på plats. Den enda jag kunde artbestämma var Noctua pronuba - allmänt bandfly. Några vettiga bilder hann jag inte få av den fjärilen. Alla stora nattflyn vägrade nämligen sitta still så pass länge att jag skulle hinna knäppa vettiga fotografier. Några exemplar av en gul-orange art satte sig dock med jämna mellanrum på själva fotografen. 

Visst... jag kunde lätt ha fångat dem och tagit in dem för jämförelse med planscherna i Sveriges fjärilar. Men det gjorde jag inte.

Flera små fjärilar satte sig ändå till ro på det underlag jag hade placerat fram under lampan. Första dagen var jag slarvig och använde ett gammalt lakan. Vad som snabbt stod klart var förstås att gamla lakan är ett uselt val. Det syns redan på första bilden här nedanför. Vissa av de riktigt små krypen fick givetvis en skog av störande små spretiga trådar runt sig. Andra kvällen använde jag istället en laminerad skiva.

Den här vecklaren har jag svårt att riktigt spika. Tror det borde vara en brokvecklare (underfamiljen Olethreutinae) av något slag.

Bland mätarna finns ett gäng som på svenska ofta har ordet "löv" med i namnet. Lövmätare med andra ord. Sterrhinae på vetenskaps-språk, dvs. ifall man talar om underfamiljen lövmätare.

Tror jag gissar på Idaea biselata - tofsfotad lövmätare. Vingbredden på dem är mellan 15 och 24 millimeter.

Rhopobota naevana. Sotfläckvecklare. Jag tillägger givetvis ett frågetecken.

Sotfläcksvecklaren (om det här nu är den arten) återfinns på en hel drös värdväxter. Några exempel är oxlar (rönnar), syrener, hagtorn, spireor, blåbär och lingon. Vingbredden är 11 - 16 mm.

Och här går gissningen i riktning mot ugglemott - underfamiljen Scopariinae. Kanske ett hagtornsugglemott - Dipleurina lacustrata.

Jag tippar på ett slitet exemplar av Udea lutealis - blekgult ängsmott.

Här har vi någon av rosenvecklarna. Tror det är Notocelia roborana - större rosenvecklare.

Sist men inte minst ska vi väl ändå ha en som torde vara omisskännlig - nästan i alla fall. Det är ju faktiskt inte omöjligt att blanda ihop häggspinnmalen - Yponomeuta evonymellus - med apelspinnmal (Y. malinellus) och slånspinnmal (Y. padellus). Men jag är hyfsat säker på att det här ändå är den som gillar hägg. Vi har dock både häggspinnmal och apelspinnmal i trädgården. Slånspinnmalen har sina nordligaste gränser här i Österbotten och jag vet inte hur vanligt förekommande den är.

Med det här inlägget har antalet presenterade arter på den här bloggen överskridit 400. Enligt min räkning ska det nu röra sig om 402 olika arter. Alla är givetvis inte artbestämda men de har förstås sin arttillhörighet ändå. Svampar och växter är inte inräknade i siffran.

Den är fullbildad

... Häggspinnmalen alltså. Oddsen för att det är larven i länken är dock synnerligen höga.

Gott! sa malen om rönnbären

Malarna i släktet Argyresthia är kännspaka då de sitter och vilar. De har nämligen för vana att sitta med huvudet nere mot underlaget och kroppen/vingarna brant utåtvinklat. Rönnbärsmalen - Argyresthia conjugella - är en av släktets vanliga representanter.

Larverna lever i rönnbär men men de har inte heller något emot att leva i och av äpplen.

OBS. Detta inlägg är helt och hållet ändrat i efterhand - detta pga. ett pinsamt klavertramp gällande malens arttillhörighet. Så om du råkat se bilden/inlägget tidigare - glöm för allt i världen vad du läst. Glöm, glöm, glöm!!!

Har du glömt nu? 

Bra!

Häggspinnmal

Det är väl någonstans kring 10 år sedan vi hade en rejäl invasion av häggspinnmalar. Många av traktens häggar var helt insnärjda och bladen uppätna. Så småningom decimerades antalet och sedan dess har det inte varit några stora mängder. Vår trädgårdshägg har nog haft påhälsning av malarna de senaste två-tre åren och nu verkar de öka en smula i antal. Så här ser en larv ut. Den avfotograferade var ca 1,5 cm.

Häggspinnmalen heter Yponomeuta evonymella på vetenskapiska.