Replotfiskar 20.7

Helt plötsligt befann jag mig åter med kameran i samma plurr som veckan innan. Den här gången blev det dessutom lite längre stund i vattnet. Kamerans batteri höll ut i 2,5 timmar och för min egen del kändes det på tok för kort.

Stillbilderna håller ingen högre standard eftersom de är från film tagen med en äldre GoPro-kamera. Skärpan således allt annat än krisp.

Upptäckte i samband med ihopsnickrandet av detta inlägg att filmprogrammets kontrollruta skymtar halvtransparent i några av stillbilderna. Ber om ursäkt för det och konstaterar att jag inte orkar göra om och göra rätt.

Precis som under föregående session (länken ovan) var sikten dålig. Ställvis riktigt grumligt vatten.

Ordet övergödning poppade ofta upp i tankarna. Men algmängden på botten, stenar och växter kändes inte alldeles alarmerande - än. 

Dessutom kan jag inte riktigt jämföra med hur det brukar vara i området trots att jag tidvis vistats där rätt ofta - om än för länge sedan. 

Snorkling och dokumentation av livet under ytan har jag inte ägnat mig åt tidigare i just dessa vatten.

När jag i efterhand går igenom det filmade materialet ser jag ofta fiskar som jag inte såg "live" på plats. 

Mestadels har det med sikten att göra. Kameran har jag längst ut på en rundstav... ett borstskaft (utan borste)... och kameran är därför ofta en dryg meter framför mig vilket gör att den kan "se" lite längre än jag när det är dålig sikt. 

De fiskar jag i efterhand upptäckt på filmen har ofta varit lite större fiskar som tidigt simmat bort när jag närmat mig. I det filmade materialet syns de boftast som avlägsna skepnader borta i grumlet.

Braxen, Abramis brama, i bilden ovan hörde till ett av de där fiskgängen som bara skymtades som allra hastigast. 

Tacknämligt girade just den här fisken lämpligt och råkade komma in framför kameran tillräckligt nära för att möjliggöra artbestämningen.

De minsta ynglen vågar jag inte ha någon bestämd uppfattning om när det kommer till artfrågan.

Jag borde smyga mig på gäddorna lite bättre och framförallt borde jag tidigare lyckas upptäcka de gäddor som ligger still och försöker se osynliga ut. 

Gäddorna glider inte iväg särskilt långt när man skrämt upp dem. Men i det grumliga vattnet kan det vara svårt att åter få korn på dem och är de väl i rörelse tycks de inte längre lita på sitt kamouflage och håller sig då i stället konstant på retfullt avstånd.

Ynglen skulle man lätt kunna vänja med sin närvaro. Redan efter några minuter tenderar de börja cirkla runt på relativt nära avstånd. De har en viss nyfikenhet.

Att erbjuda dem mat vore troligen effektivt.

Med röda ögon handlar det rimligen om mört, Rutilus rutilus. Vanligen räknar man diagnostiska karaktärer som antal fjäll och fenstrålar ifall man är osäker men sådant går förstås inte på basis av de här bilderna.

Yngel på ca 10 - 15 mm.

Om mitt klanderfria och exakta ögonmått kalibrerar rätt under vattenytan så var den här gäddan med sina ca 35 cm störst av dem jag lyckades få syn på. De övriga kanske kring 25-30 cm.

Abborrarna ovan kring 10 cm. Större stim av mindre abborrar syntes ofta.

Inte heller den här gången såg jag någon spigg.

 

Replotfiskar 13.7

I söndags befann jag mig på Replot. Mina gamla hemsopor.

En del av dagen spenderades i vattnet och jag försökte få ett och annat fångat på bild.

Det är i all enkelhet en äldre GoPro-kamera jag filmar med. Bildkvaliteten är inte tiptop men det är kul ändå. Dessa bilder är stillbilder från det filmade materialet som i sig kommer att användas i lite andra sammanhang senare.

De flesta fiskarna jag fick korn på var små individer på 3-5 cm i blandade stim. Abborre, mört samt någon "blankfisk" jag misstänker eventuellt är löja, men det är bara en gissning.

Enstaka "större" abborrar, Perca fluviatilis, sågs också. Med stor menas i det här fallet typ 10 cm. Med andra ord små.

Här en liten mört, Rutilus rutilus, som blev nyfiken på kameran och stannade upp en kort stund för att inspektera den.

I en grund vik med glest vassbestånd hann jag få denna id, Leuciscus idus, på bild. Den är kring 25-30 cm.

Två gäddor, Esox Lucius, fick jag också syn på. Men båda två avvek innan jag hann tillräckligt nära med kameran för att åstadkomma någorlunda halvhyfsat resultat.

Iden ovan är troligen samma som den föregående.

I området där jag snorklade brukade det tidigare finnas relativt gott om storspigg, Gasterosteus aculeatus, nära stranden. Jag såg inte en enda sådan i söndags. Detta faktum är ganska intressant med tanke på att storspigg genomgått en rejäl populationsökning i Östersjön. Att den ökat är ett symptom på de rådande problemen i Östersjön. Ett bekymmersamt symtom dessutom eftersom det blir knepiga kaskadeffekter av ökat antal spiggar. 

 

Fiskar... till slut.

Om inte om vore om hade jag haft ordentlig utrustning (vattentätt hus, anpassad optik och ljus) för undervattensfotografering och film.

Men det har jag inte.

Det är trots allt utrustning för annan typ av fotografering som hittills införskaffats. Mikro, makro och tele har liksom varit prio ett.

Ordentliga undervattensgrejer är inte heller gratis och hittills har det inte känts motiverat med dyra utgifter för något som inte varit kopplat till mer seriös verksamhet... även om drömmen är seriös eftersom intresset för allt som lever under vattenytan är stort. 

För många år sedan köptes en GoPro-kamera för annat bruk än naturdokumentation. Den kameran är vattentät ner till 10 meter. Vid några enstaka tillfällen har jag i testsyfte monterat den på ett kvastskaft och filmat under vattnet. Enstaka fiskar jag jag då också "jagat".

De senaste åren har jag varit några gånger till Torsön i samband med restaurering av Långviken, en flada (tidigare vik), som restaurerats till mer naturligt tillstånd efter att det på 70- eller 80-talet grävdes stora kanaler ut till havet för att "förbättra" vattenutbytet.

Restaureringen innebar att fylla igen kanalerna samt anrätta ett smalare dike som huvudsakligt flöde till havet. 

Restaureringen Innebär bland annat att själva fladan håller jämnare vattennivå och temperatur vilket är till fördel för de fiskyngel som där kläcks efter leken.

Mitt restaureringsbidrag var huvudsakligen arbete med spade och hacka i det rekonstruerade diket mellan fladan och havet. Botten skrapades upp på sina ställen och stenar flyttades för att åstadkomma trösklar, små "bassänger" samt variation i vattenflödets hastighet. 

Vid ett besök våren 2023 noterade jag en gädda Esox lucius på väg upp längs vattendraget och föste försiktigt ner kameran. 

Bilden ovan är en stillbild från den korta filmsnutten där man skymtar fisken i fråga. Det var bara ett test och jag hade dålig koll på hur stort avstånd jag borde ha mellan kamera och motiv. Kameran var inte då kopplad till någon skärm - typ telefonen - vilket innebär att jag inte såg vad jag filmade.

Senaste sommar fick GoPro-kameran åka med till Mickelsörarna i samband med skogsrestaureringsprojektet som beskrivs här.

Dagarna gick förstås åt till skogsarbete men på kvällarna hann jag snorkla en kort stund nära stationshamnen innan ljuset blev för svagt. Dessa bilder är stillbilder från det då filmade materialet vilket gör att de inbegriper typisk rörelseoskärpa.

Låg kvalitet men kul på sitt sätt. 

I lite ljusare förhållanden finns säkerligen chans att få aningen bättre resultat. Dessutom hann jag inte vänja fiskarna vid kamerans närvaro och man hinner inte samla så mycket vettigt bildmaterial på några enstaka minuter av snorkling. Det var dock gott om fisk runt hamnen.

Ynglen som skymtar i bilden ovan är obestämda.

Utöver abborre, Perca fluviatilis, kunde jag notera en del mörtar, Rutilus rutilus.

Det är självklart planerat att jag ska försöka nyttja denna enkla kamera fler gånger under snorkling kommande sommar. Nu har jag också lite bättre koll på vad som krävs gällande avstånd mellan kamera och motiv.

Den här bloggen har för övrigt saknat fisk alldeles för länge. Känns förvisso aningen "billigt" att utöka bloggens artuppsättning på det här viset men nu är det gjort. Eventuella klagomål kan lämnas som kommentarer här under.

Illustrationer i Finlands Natur 2023 - 2024.

2013 till 2019 (undantag 2016) gjorde jag illustrationer i Natur och Miljös medlemstidning Finlands Natur. Därefter tackade jag nej till fortsatt uppdrag för Finlands Natur eftersom arbetet med Sveriges krabbspindlar och det samtida arbetet som bildredaktör på Artdatabanken med bl.a. illustration för Nationalnyckeln om snäckor krävde all tillgänglig tid.

På våren 2023 började jag se slutet på krabbspindelprojektet och samtidigt verkade Finlands Natur-redaktionen vara i stort behov av en vikarierande illustratör pga. att personen de just då anlitade inte kunde fortsätta. Jag tackade ja och ställde upp på att göra artporträtt-illustrationer för årets tre kvarvarande nummer.

Först ut, i nr 2/2023, var mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne (hona).

I nr 3/2023 skulle det vara iller Mustela putorius.

För nr 4/2023 gjordes lax Salmo salar.

2023 års tema var hotade arter (i Finland).

Jag hade egentligen bara lovat ta hand om 2023 men det fortsatte 2024

Lo Lynx lynx i nr 1/2024.

Näktergal Luscinia luscinia i nr 2/2024.

Samtidigt med näktergalsarbetet fick jag ett nytt stort illustrationsuppdrag (som jag i skrivande stund ännu jobbar med) och var i stort behov av att avsluta illustrerandet för Finlands Natur. Något kontrakt eller löfte om att göra hela året fanns ändå inte. 

I nr 3 var det abborre och den gjordes av en annan person. 

Men uppenbarligen hade redaktionen svårt att hitta någon illustratör som kunde ta över helt och kontaktade mig igen inför nr 4/2024. Till slut vek jag ner mig och lovade ta hand om saken.

I årets sista nummer handlade artporträttet om flodpärlmussla Margaritifera margaritifera som det varit mycket hallå om i Finland på sista tiden.

Som det ser ut just nu lär jag väl fortsätta även kommande år. Det stora projekt jag just nu jobbar med borde hoppeligen börja vara färdigt så småningom och det får jag återkomma till när det publicerats. Det är också det projektet som just nu gör att bloggandet nästan ligger i träda.

Alla illustrationer är "konstruktioner" av djuren i fråga. Det finns alltså ingen enskild förlaga i form av t.ex. fotografi som kopierats. Däremot används en hel del olika referensbilder av allehanda slag för bedömningen av proportioner, färger och detaljer.

Bloggens första fisk - en stor en dessutom

Åtminstone har det en gång varit en stor fisk - en riktigt stor en. 

Jag sticker härmed in med lite gammalt arkivmaterial och det är mera från Islandsresan hösten 2012.

En dag spenderades vid en gammal "fiskfabrik" vid orten Hjalteyri en bit ut i fjorden norr om Akureyri. Fiskfabriken stängdes 1966 när sillfisket hade kollapsat. Byggnaderna används delvis idag till andra ändamål. Utanför fabriken finns dock en hel del ställningar där fiskar hängs på tork.

När vi kom dit hade dessa Håkäring-fenor nyss hängts upp. Blodet droppade fortfarande. Stjärtfenan var rejäl och mätte närmare en meter i höjd så det var fråga om ett stort exemplar. 

Håkäring - Somniosus microcephalus - är en stor, nordatlantiskt levande haj. De kan bli över 6 meter och väga ett drygt ton. Håkäring livnär sig på en hel massa olika födokällor varav stora delar troligen är redan döda djur så som valar, sälar, fåglar osv.

Hajarnas kött innehåller giftiga ämnen och det är en lång koknings och torkningsprocess som ska till innan det går att äta. På Island fiskas den väl inte i någon större utsträckning men när det görs används den nog huvudsakligen för den lite speciella rätten hákarl - fermenterat (typ jäst) hajkött. Lär väl vara så att surströmming är rena lördagsgodiset i jämförelse.

Jag vet inte om dessa fenor skulle bli den maträtten eller inte. De två fenorna i mitten är bukfenorna och fenan till höger är nog den bakre ryggfenan.

Medan jag fotograferade fenorna stannade en pickup-bil en bit bort och de höll mycket noggrann koll på mig. 

Nedan syns plakoidfjällen (hudtänderna) på stjärtfenan.