Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Trenne trädgårdsfågelbilder

Nä, bloggen är inte avslutad. Men det är fortfarande intensivt arbete med illustrationer (utöver lärarjobbet) och utevistelserna lyser med sin frånvaro.

här om dagen tog jag ändå paus och gick ut i trädgården med kameran. Alla fåglar höll sig på behörigt avstånd. Grönfinkarna satt högt uppe i trädkronorna och några höll vårserenad.

Kajorna är inte heller alltid på fotograferingshumör.

Enda fåglarna vid matningen var ett litet gäng domherrar. Ett par felexponerade och suddiga bilder av en hona var allt jag åstadkom innan jag såg skäl att återvända till ritbordet.

Nästa vecka har jag semester. Men det gäller inte illustrerandet. Eventuellt försöker jag ändå ta mig lite längre från ytterdörren än bara ut i trädgården någon dag.

Bådaviken 10.11

I går skakade jag nytt liv i detta just nu något slumrande internetskrymsle. Troligen är det bara lite tillfälligt eftersom det jobb som håller mig borta från produktion av nytt bloggmaterial lär hålla i sig ett tag framöver.

Bådaviken blev hur som helst utflyktsmål i söndags.

Relativt hög luftfuktighet och någon minusgrad. Dimmigt på flera håll samt vacker frost på växtligheten.

Utanför viken doldes allt som där annars syns. Jämför med bilderna i det här inlägget från första maj i år.

Solen bröt genom och kom åt på sina håll.

Sångsvanar hörs trumpeta någonstans i närheten av åmynningen. Denna lilla grupp passerade på stort avstånd över Bådaviken.

Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst.

Tänka sig att den här bloggen hittills inte inbegripit spillkråka Dryocopus martius!

Nu är detta genomdassiga fotografi visserligen knappt ens ett inbegripande av spillkråka det heller.

Jag klev länge omkring på den knastriga marken i hopp om att lyckas få klar sikt på lite närmare håll. Den höll sig dock ständigt högt uppe i lövträden och tillät mig inte komma ens halvnära. 

Dessutom var det konstant flera lager av kvistar mitt i synfältet mellan mig och spetten. 

Skärpan skulle ställas manuellt men inte ens med rätt ställd skärpa fanns chans att få vettig bild pga alla framförvarande kvistar.

Men här är den nu ändå... spillkråkan... art nr 1332 i bloggen.

Här (nedan) lastas och lossas Highlandkossorna som betar vass om somrarna.

Fågellivet var rent allmänt lågmält. Några blåmesar och talgoxar hördes. En större hackspett hördes och skymtades. Ett gäng domherrar var på knoppjakt blad virrvarret av småträd intill Djupstensvägen. De var inte heller pigga på att låta mig komma nära.

Pyrrhula pyrrhula pyrrhula

Så här ser årets domherrar ut. Jag ser ingen skillnad jämfört med hur fjolårsmodellen såg ut.

Det här är alltså en av de domherrar som nu frekventerat gårdsmatningen ett antal dagar. Många är de inte. Det rör sig om en liten grupp på kanske 5-8 individer som stannar upp en kort stund innan de drar vidare. När jag i fredags tog dessa bilder var det bara den här hanen som kom i skottlinjen.

När man - eller åtminstone jag - tar del av en fågel och har möjlighet att sitta och glo på den, så kan hjärnan samtidigt inte låta bli att fundera över motivets roll och därmed även faktumet att fågeln är en liten pusselbit i klotets enormt komplexa biosfär. Dels är det en fråga om fågelns biologi och nisch, men det är också en frågor kring vad en fågel egentligen är för något - eller rättare sagt vad en art egentligen är. Nyfikenheten kring domherren handlar således om fler aspekter än enbart dess biologiska "roll" i habitatet.

Hos oss har vi ju endast en art i släktet Pyrrhula. Men släktet företräds av totalt åtta arter vilka är spridda från Azorerna i väst (P. murina) till Malaysia (P. waterstradti) och Filippinerna (P. leucogenis) i öst.

Vår domherre-art (P. pyrrhula) är den som har absolut störst utbredning av dem alla och återfinns från Irland genom hela tundrabältet till Kamtjatka. Just i detta nu är nio stycken underarter "godkända" men det råder förstås en del diskussion kring huruvida vissa av dem ska ha underarts-status eller inte. Två av underarterna anses av vissa dessutom ligga nära till för egen artstatus.

I Europa har vi fyra underarter. P. p. pyrrhula är den som beskrevs av Linné 1758 och som således blev nominatform. Den lever föga förvånande i norra Europa men har sin utbredning en bra bit österut in i Sibirien. P. p. pileata återfinns på brittiska öarna, P. p. europaea finns i västra och centrala Europa. På Iberiska halvön är det P. p. iberiae som huserar.

Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 758

Ut till "Punkten"

Hej och hå... ännu en knackig bild på småfågel högt uppe i en tallkrona (se de två föregående inläggen). 

I dag hade jag uppdrag vid "Punkten" som är en rastplats med takförsedd grillplats ute längs motions-/skid-spåret i Nykarleby. Jag skulle dit för att starta upp en liten brasa så att en efterföljande grupp skulle få grillglöd lämpligt till sin ankomst.

På väg dit träffade jag på ett litet gäng kungsfåglar som ägnade sig åt matsök uppe i tallarna. Det är onekligen tufft av dessa småttingar att fixa kalla vintrar. Nu har vi ju haft ett par veckor med temperaturer ner under minus tjugo grader på nätterna. Antagligen riskerar det sätta sina spår bland kungsfåglarna som får lov att vara ordentligt aktiva i sitt födosök. De har t.ex. inte samma strategier som småmesarna med matförråd och bredare födosortiment. Kungsfåglarna är ju utpräglade småkrypsätare och behöver vara ihärdiga i jakten på övervintrande spindlar och insekter. Nu är ändå dagarna längre och kungsfåglarna kan utnyttja mera tid av dygnet för detta födosök så att dagens samlade energi räcker till för dygnets mörka timmar.

Dödligheten har bland de övervintrande här i Finland beräknats vara kring 70% (Hildén 1982), men är under svåra vintrar förstås högre. Det är dock inte någon dans på rosor för de individer som flyttar heller. Kungsfåglarna är snabba att reproducera sig och kan kompensera år då dödligheten varit hög. Vid enstaka tillfällen kan kungsfåglarna besöka vintermatningar och plockar då främst i sig rent fett i form av talg eller fläsksvål. Smulor av skalade frön lär också slinka ner.

Angående bilden ovan så var det den enda exponeringen där en fågel kunde skymtas. Givetvis valde kungsfåglarna att vara på andra sidan kvistarna och grenarna.

En mindre spektakulär vintersmåfågel är förstås domherren. Tvärtom är det väl snarast så att man förknippar dessa fåglar med just vintern. Nu hörs de i trädtopparna med sina enkla strofer. Även honorna sjunger och på bilden ovan är det ju exakt precis en hona som är i färd med sin sång.

Bredvid den stig jag tog i dag fanns detta spår. Fågeln har kommit från höger, dykt ner i snön, kanske kikat upp, sedan dykt vidare för att slutligen flyga upp ur hålet till vänster. Av storleken på spåren att döma säger jag järpe framom orre.