Trädgården 22.8. Phthiracarus sp.

Är det här trädgårdens niohundraandra artkryss?

Jag vet att du med ivrigt ställer exakt den frågan när du nu återkommit hit efter förrgårdagens inlägg.

Svaret är njäe. Jag tror inte det.

Det kan i och för sig mycket väl vara så, men sannolikt är det här ändå samma art som något av de tidigare dokumenterade kvalstren i släktet Phthiracarus.

Blekheten påminner om det andra kvalstret i det här inlägget. Frågan är dock om blekheten är karakteristiskt för en art och/eller kort tid efter byte till nytt åldersstadie (tritonymf/adult).

 

Trädgården 6.8. Phthiracarus sp.

Vad vore en kvalstersafari i trädgården utan några Phthiracarus?

Kolla etiketten "Spindeldjur - Kvalster - Oribatida - Phthiracaroidea" för fler inlägg med kvalster i detta släkte.

Trädgården 2.8. Phthiracarus spp.

Potentiella återkommande läsare av bloggen konstaterar måhända att jag med rätt kort mellanrum nu postat hyfsat många inlägg med kvalster i familjen Phthiracaridae. 

Eventuella klagomål över alla dessa återkommande inlägg med ifrågavarande familj skickas lämpligen till idontcare@theslightest.com.

Några fotografier av den partiella solförmörkelse som skedde för några kvällar sedan behöver ni förresten inte vänta på.

Däremot fick jag andra augusti glädjen att bevittna ett kvalster i släktet Phthiracarus passera framför ett snigelägg. 

Passagen - kulmen, om man så vill - skedde kl. 14:24.

Snigelägget torde vara brun skogssnigel, Arion fuscus.

En del blekare representanter för Phthiracaridae strosade omkring.

Tack till Ladislav Miko för bekräftelse att kvalstret tillhör släktet Phthiracarus!

Det är i princip mikroskop-preparering som gäller om man tänkt artbestämma dessa.

Trädgården 12.6. Phthiracarus sp.

Eftersom kvalster i släktet Phthiracarus dök upp på den förmultnande ved jag granskade 12.6 så blev de också fotograferade trots att jag tidigare tagit en hel del bilder av dem.

Det här är därmed bara en slags artmässig reprisering av detta inlägg och samtidigt ett simpelt "dagboksinlägg" över att arten i fråga åter observerades.

Det är min blogg och jag får vara precis så tråkig som jag vill.

Dessutom ville jag se hur den för dagen provade blixtdiffusorn fungerade på så här blanka motiv. Inte helt och hållet tillfredsställande.

En sak till förresten. I bilden nedan skymtar man chelicererna. Inte i krispig skärpa men ändå. Det är skäl nog för att det här ska få bli ett eget inlägg.

Skogssafari 31.5. Phthiracarus sp.

Sista kvalstret under denna lilla safari (31.5) var detta tillhörande släktet Phthiracarus. Som vanligt gäller mer ingående studier av kvalstret om man vill veta vilken art det handlar om.

Dessa kvalster kan för övrigt dra in benen i notogaster (bakkroppen) och vika ner prodorsum ("huvudet") som lock.

Jämför även med den art (också obestämd) som är hittad i trädgården.

 

Trädgården 23.5. Kvalster och diffusorprovning.

I samband med att jag dokumenterade Euzetes globulus ute i Bådaviken för några veckor sedan påmindes jag om behovet av att fixa ny blixtdiffusering för att försöka eliminera effekterna av de skarpa reflektionerna som uppstår vid fotografering av blanka småkryp.

Det finns visserligen erkänt bra diffusorer i handeln. Något i stil med Cygnustech är typ "standard" numera. Men jag har hållit mig kvar vid simpla DIY-lösningar av diverse "skräp" som tomma glasslådor (en klassiker) och olika förpackningsmaterial.

Först byggde jag ny "diffusorskärm" - alltså en skärm som fästs fram på objektivet och som sträcker sig över motivet. Vinkeln på skärmen blev lite flackare än min tidigare. Skärmen skulle alltså få vara lite närmare motivet och samtidigt sträcka sig längre förbi.

Vi första provbilderna (Trematuridae ovan och Euzetes globulus nedan) noterade jag direkt att ljuspunkten från blixten var för skarp och på olämplig plats från sin position på kamerans blixtsko. Det var ändå lite förväntat. Skärmen består än så länge bara av ett lager tunn förpacknings-foam och det är ett lager för lite.

Nästa steg blev att åter ta i bruk den arm på vilken jag brukade montera blixten så länge jag endast använde glasslådediffusor (dock inte samma arm som på bilden i det länkade inlägget).

Med armen kunde jag prova olika positioner och riktningar för blixten. Men resultaten var inte tillfredsställande.

Till slut monterade jag glasslådediffusorn på blixten och fotograferade både genom den och objektivskärmen (Phthiracarus sp. ovan och E. globulus nedan).

Ljuset blev mjukare men min glasslådediffusor skapar två ljusfläckar och det är jag inte riktigt nöjd med.

Det är där jag är med diffusorarrangemangen för tillfället.

I något skede kommer jag troligen att bygga något som har funktion i stil med nämnda Cygnustech-diffusor i stället. Dvs. att blixten får en stor reflekterande skärm som sprider ljuset över skärmen på objektivet. Det ska även sägas att jag efteråt gick tillbaka till min gamla objektivskärm som närmast objektivet har ett extra lager tunn förpacknings-foam... eller film... eller vad heter det där ca dryga millimetern tjocka halvtransparenta förpackningsmaterialet nu än heter.

Laborationerna fortsätter alltså.

Trädgården 17.5. Phthiracarus sp.

På samma träbit som föregående kvalster (här och här) hittades fanns flera exemplar av denna representant för familjen Phthiracaridae (hornkvalster, Oribatida).

Släktet är Phthiracarus men art kan man endast spekulera kring.

Tack till Ladislav Miko för bekräftelse!

Storleken på de dokumenterade exemplaren är ca 0,75-0,80 mm.

Det här är långsamma kreatur som sakteliga strosar fram på organiska material stadda i nedbrytning. 

Arterna i familjen Phthiracaridae betar svamphyfer, alger och andra mikroskopiska näringskällor tillgängliga i den aktuella miljön.

P. longulus är föremål för en studie (se ref.) gällande klimatförändringarnas potentiella effekter på dylika kvalster. Många av djuren som tillhör den enorma horden av marklevande förnabearbetare är rätt långsamma på det där med att förflytta sig geografiskt. 

Om (eller när) klimatförändringarna går snabbare än organismernas spridningsförmåga riskerar de alltså minska drastiskt i antal vartefter förändringar i temperatur och nederbörd passerar djurens biologiska anpassningar.

Om markfaunan försvagas, eller till och med ställvis kollapsar, står ekosystemen inför svårartade bekymmer.

Av krasst tidsmässigt skäl har jag inte kapacitet att formulera sammandrag av studien, vilket man egentligen borde göra, eller utveckla med hänvisningar till ytterligare forskning i samma ämne. Men artikeln är öppen och inbegriper förstås i sig en hög av relevanta referenser.

Referens:

Marquardt, T., Kaczmarek, S. & Niedbała, W. 

Distribution of euptyctimous mite Phthiracarus longulus (Acari: Oribatida) under future climate change in the Palearctic.

Sci Rep 14, 21913 (2024). 

https://doi.org/10.1038/s41598-024-72852-8