Fortsätter med arkivet - Grävstekel

Ca 13 år gamla bilder fortsätter fylla detta hörn av internätet. 

Precis som i förra inlägget håller jag mig kvar i den italienska hålfoten och här är en som gräver hål i hålfoten. Bilderna togs med en kamera som på den tiden ansågs vara en av de häftigaste "entusiast-kamerorna" - en Sony DSC 717.  

De "naturfotografier" jag tog på den tiden var mest hugskott till höger och vänster i samband med helt andra göromål. Jag gick med andra ord inte och sökte naturmotiv (resorna handlade för övrigt om jobb) men mot en grävstekel nere i högra ögonvrån kunde jag förstås inte undvika att skicka några fem megapixlar stora exponeringar.

Bilderna med stekeln i profil är tyvärr suddiga (därför ej publicerade här) och det har varit en smula småknepigt att utröna vad det kan röra sig om. Grävstekel nämndes redan. Då översätter jag det till Sphecidae så är den saken klar. Därefter kommer man relativt snabbt vidare till två släkten innehållande arter med rätt kombination av färgteckning och midjelängd. Dessa två är Podalonia och Palmodes. En (halv) Podalonia har jag förresten avhandlat tidigare i bloggen. 

Nåväl. Nu blir det lite knepigare. Det gäller att börja gå på detaljer. Problemet är då att just detaljer är någorlunda svåra eller rent av omöjliga att med säkerhet avgöra på basen av mina bilder.

Tycker mig dock inte se "rätt typ och täthet" av långa hår som hos Podalonia kantar första benparets skenben (Tibia) samt första fotsegmentet (Metatarsus) och som nästan bildar kammar på båda sidorna. Palmodes har förstås också långa hår på samma ställen men de är färre och mer neråtriktade. På baden av det leder Palmodes med 1-0. Vingribborna skulle gå att kika på men icke den här gången.

Om jag fortsätter i framändan av stekeln så känns det som om pannan inte heller är tillräckligt Podalonia-bred. Ögonen fyller ansiktet mycket mer i stil med Palmodes. Ställningen således 2-0. Något byte finns ju inte i bilden. Byten är nämligen förstås också goda ledtrådar. En liten ledtråd är i alla fall att den här honan gräver sitt bohål utan att bytet ligger färdigfångat och nerdrogat till ett stirrigt, paralyserat kolli bredvid arbetsplatsen. Palmodes är i alla fall kända för att gräva först och skjuta sedan.

Därmed tror jag det får räcka med kontemplerandet och så fastställer jag helt enkelt Palmodes. Därefter spikar jag raskt också arten occitanicus - som helt enkelt verkar vara det enda goda alternativet.

Ifall jag skulle ha haft möjlighet att invänta hennes jakt så skulle hon högst antagligen ha kommit släpande med någon vårtbitare ur familjen Tettigoniidae. Den vårtbitaren skulle också vara flera gånger större än henne själv. De där grävsteklarna är ena rackare på att baxa fram stora byten och trycka ner dem till barnkammaren i bohålan.

Lucka 18

Julkalendern är tillbaka hos familjen Specidae (grävsteklar). Första besöket skedde i lucka 5.

Där finns några få rader kring familjen som sådan. 

I samlingen som julkalendern avhandlar, finns hela fem exemplar av Ammophila sabulosa. En (hane) består bara av en mellankropp med vidhängande ben och vingar, en annan (hona) är likadan men har fått behålla huvudet och en tredje (hona) är närmast intakt. Sist men inte minst har vi den här nålen med detta par. Den större honan undertill och en hane ovanför. Först funderade jag huruvida samlaren själv trätt upp honom på samma nål men han är de facto fastbiten och de har möjligen därmed infångats just så. Det har förstås varit parning på agendan och hanen är inte överdrivet intresserad av att släppa taget. Därav har han hållit greppet ända in i döden. Här är en länk till den eminente småkrypsfotografen John Hallméns version av samma procedur - dock två som säkerligen kunde fullfölja sin akt.

Precis som hos Podalonia-stekeln i lucka fem uppvisar Ammophilan stora verktyg i ansiktet. Förutom i arbetet med att baxa stora fjärilslarver till larvkammaren är dessa käkar perfekta när stekeln ska sova. Likt många andra steklar biter de sig fast i ett lämpligt strå eller en stjälk över natten. Ammophila-steklar nyttjar käkarna nästan som ett fjärde par ben ibland och biter sig fast även när de annars bara sitter still. Nedan är ett gammalt (2010) och suddigt fotografi av en Ammophila från ett av de många sandtagen mellan Nykarleby och Jakobstad. I stort sett hänger hon bara fastbiten i tallbarret.

Lucka 5

"A. viatica" står det med handskriven text på lappen som tillhör stekeln i dagens lucka. Att det är en hona är också markerat.

A. viatica står för Ammophila viatica. Det är ett vetenskapligt namn som inte längre är i bruk.  Den tillhör familjen Sphecidae (grävsteklar) och underfamiljen Ammophilinae. Den ingick som sagt tidigare släktet Ammophila men släktskapet är inte fullt så nära och de har plockats ut ur den gemenskapen. Det här är inget ovanligt bland insekter. Sedan Linnés system togs i bruk har massor av organismer bytt namn - ofta i flera omgångar - vartefter man tydligare fått möjligheten att studera djuren mer ingående. Den här stekeln har också gått under släktnamnet Sphex och haft ett flertal olika artnamn. Sådant har ofta att göra med att en viss organism ungefär samtidigt beskrivits och namngetts av olika auktorer. Internet och snabba förbindelser fanns inte i Europa på 1700 och 1800-talen. 

Vad heter då A. viatica nu för tiden? Jo den lystrar till namnet Podalonia hirsuta. Något svenskt namn verkar den inte ha fått (än). P. hirsuta är en stor stekel. Helt i klass med getingar, även om den är aningen mer spenslig. Tyvärr har samlingens exemplar tappat sin bakkropp i något skede. Stekeln har en synnerligen smal och relativt lång (jämfört med getingar) midja. Bakom den svarta midjan är bakkroppen ganska kraftigt röd-orange medan bakersta halvan igen går i svart.

Grävsteklarnas namn avslöjar var de har sina bohålor. I sandig torr mark gräver de sina tunnlar till vilka de baxar stora fjärilslarver. Fjärilslarverna är förstås bedövade. Med byteslarven väl nere i boet lägger stekeln sitt ägg varpå den egna larven har ett rejält matpaket att föda upp sig med. Långa taggiga ben och rejält utdragna käkar (skymtas på sista bilden) är perfekta verktyg när de stora larverna ska hanteras och flyttas. Vuxna grävsteklar äter egentligen nästan bara nektar och honungsdagg.

Jag hade fel när jag tidigare skrev att det inte finns några uppgifter kring tid och plats för denna samling. På undersidan av lappen med artnamnet finns ett slags datum och en fångstplats noterat. Sökte sedan på undersidan av andra lappar men de var tomma och det här verkar vara allt man kan utgå från. Rätta mig om jag har fel i min tolkning att det rör sig om maj 1939. Men vad står "Gr." för och vad står skrivet efter "På"?

Med sina långa stela hår var det här en ohemult svårstädad rackare. Men lite damm får ändå finnas kvar.

Edit: Kul sammanträffande... I fjolårets julkalender (med nedslag i bokhyllan) hade jag 19.12 lagt in ett bokverk vars uppslag på bild var från en artikel om grävsteklar. På nämnda uppslag arbetar en "Psammophila viatica" med en fjärilslarv. Det rör sig alltså om samma stekel. Släktnamnet Psammophila tycks inte ha varit långlivat. På bilderna kan man skymta hur stor larven faktiskt är i förhållande till stekeln.