Ägretthäger

Jag är sällan pigg på att dra iväg med bil några längre sträckor för att se fåglar. Min fågelbongarkoefficient är låg på en skala ifall bilen adderas. Inte för att jag inte vill se fåglarna - utan för att jag inte gillar tanken på att förbränna bensin och producera koldioxid. Speciellt inte om målet är att ta bara del av något (fåglarna) som i längden missgynnas av min bilkörning - om än i mikroskopisk (och inte ens det) omfattning. Men ändå. Ibland kan jag trots allt inte hålla mig och rekordet är Lappo för en fjälluggla samt Björköby för en vitnäbbad islom. Till Kimo åmynning brukar jag ta mig ett antal gånger per år. Borde egentligen ordna släpvagn till liggcykeln så att jag kan ta med mig den utrustning jag vill ha tillhands när jag befinner mig på dylika ställen.

Men när jag som av en händelse idag (brukar mest kolla på kvällarna) råkade surfa in på fågelbloggen och notera att en ägretthäger - Egretta alba - siktats vid Kimo åmynning, ja då gjorde jag en utryckning.

Totalt tre gråhägrar - Ardea cinerea - såg jag också. Alla fåglar med häger i namnet, höll sig förstås på ansenligt avstånd från fågeltornet. Bilderna är därmed av högst dokumentär art.

Ägretthägern höll sig dessutom gärna bakom kusarna, som ju också gillar stranden.

Tidpunkten - sen eftermiddag - är annars en smågalen tidpunkt om man tänkt se fåglar vid Kimo åmynning. Det blir liksom mest bara motljus den tiden på dygnet. En del moln assisterade dock.

När hägrar flyger tycker jag det ser ut som om de har träningsvärk i vingmusklerna. Alltså ungefär som om de kört ett stenhårt pass dagen innan. Det är liksom lite stelt. 

Är man gråhäger får man även stå ut med mobbande kråkor och vitfåglar. Den här hägern fick göra ett flertal undanmanövrer innan hen försvann längs Monå-stranden.

Och därmed får jag rista in ett alldeles nytt kryss i den där fågel-listan. Kul!

Solnedgångsromantiksklichéer

Mindre sångsvan hade siktats från fågeltornet vid Kimo åmynning på morgonen 6.4. Med vetskapen om minimal chans att de skulle återvända till åmynningen för att spendera ytterligare en natt på platsen, drog jag iväg för att kolla läget mot kvällskvisten. Givetvis dök de inte upp. Särskilt många normalsångsvanar anlände överhuvudtaget inte heller under de timmar jag hängde vid fågeltornet. Antagligen väntade de ytterligare en stund innan de lämnade sina betesåkrar för att ta kväll.

Men det blev i alla fall några "årets första". Dessa var bläsänder (bl.a. den till höger i första bilden), ett par stjärtänder och några krickor. 

I övrigt petade jag mest bara ihop några bilder med fågelsiluetter framför en smörfond.

Pliktrunda

Det lovas gråväder och rusk till helgen. När detta skrivs har regnet precis nått Nykarleby men under förmiddagen sken solen. Då hade jag också möjlighet att göra en liten runda ut på ställen där de typiska, tidiga flyttfåglarna kunde tänkas hålla till. Det har varit skralt med den typen av aktivitet från min sida hittills den här våren. Ett par timmar frisklufts-vistelse kändes således suveränt.

Tofsviporna anländer och börjar synas på allt fler åkrar och gräsplättar.

Allt färre åkrar verkar sakna sångsvanar. De har verkligen kommit i stora mängder nu.

Tofsvipan och sångsvanarna dokumenterades i Munsala.

En annan tofsvipa joggade omkring vid Kimo åmynning.

Åkte iväg till åmynningen och fågeltornet för att se hur mycket isen gett med sig sedan 18.3. Ändringen var inte dramatisk. Totalt låg 14 st grågäss utspridda lite här och var. Två kanadagäss var också på plats. Alla höll sig på behörigt avstånd från fågeltornet.

Gråtrutar - som alltid närvarande. De befann sig mestadels långt ute på isen.

Sista bilderna från 18.3

Lampkråka i Vasklot.

När jag var på väg hem från Vasa (Vasklot) vek jag ner till fågeltornet vid Kimo åmynning. Ville se hur det stod till med isläget.

I toppen av en björk satt denna kråka och försökte låta seriös.

Det var överhuvudtaget många kråkor på plats - som vanligt. De gillar åmynningen.

De enda ickekråkor jag kunde se var tre gräsänder. Isen håller fortfarande sitt grepp över området men vattenströmmen ur ån gör nog sitt för att sakteliga öka vattenytan utanför mynningen.

Rapport från en söndag i slutet av september

Till helgen rev vinden i och det var fortfarande blåsigt nu på morgonen. Vattnet var högt och fågellivet lågt vid Kimo åmynning. Utöver vitfåglarna och kråkorna fanns en liten grupp kärrsnäppor på plats. Efter en stund anlände också några vitkindade gäss. De cirkulerade länge och väl för att sedan återvända in mot land.

Ett par gånger blev det massuppflog men ingen rovfågel fastnade på min näthinna.

Gässen återvände och efter ett antal nya varv över stranden landade de till slut en bit ut i vattnet. En havsörn trotsade motvinden långt ut över fjärden och stretade iväg mot Maxmo-hållet. Fåglarna vid åmynningen tog ingen notis.

Blåsten tog så småningom bort värmen och engagemanget. Jag hade klätt mig i alldeles för fåtaliga och tunna lager tyg.

Vid Bådaviken var det lugnare och solen lyckades övervinna blåsten. Kråkorna kraxade, mesarna tjattrade och ladusvalorna jagade insekter ovanför vassen.

Helgens vindbyar har gjort sitt bästa för att slita bladen från kvistarna och det är nästan så att träden inte fått en chans att hinna stå i höstfärger.

Det är den där tiden nu. Lite vemodigt på något sätt och vis. Kanske mest för att det myckna  livet från sommaren tynar bort.

Nåväl. Särskilt vemodigt är det kanske ändå inte. Aktiviteten ute i naturen byter skepnad och det är bara att följa med i skeendena.

Ett gäng på kanske 5-7 stycken rödhakar verkade överaktiva. Fart och fläkt inne i virrvarret av grenar och kvistar varvades med korta, intensiva tjitterstunder.

När rödhakarna dragit vidare genom skogen följdes de av taltrastar. Det är andra visor nu än i maj.

Potpurri

Några ströbilder.

Plats: Kimo åmynning

Datum: Fredag 19.9.

Agenda: Grönterapi

Kricka.

Kråkor.

Svartsnäppa och skrattmåsar.

Svartsnäppa.

Zombieänder.

De suddiga fläckarna är havsörn och grågås

Kimo åmynning fredagen 19.9. Havsörnen kommer in över scenen. 

Om jag ser rätt ska det väl vara en tvååring. Hen sicksackade mest bara långsamt över viken och gled sedan iväg västerut.

En stund senare noterade jag ett visst tumult långt ute i fjärden. Genom kikaren och kamerasökaren kunde jag konstatera att det var en havsörn med kråksällskap. Örnen gjorde upprepade attacker mot något i vattenytan.

På några av bilderna kunde jag skymta en fågel som till storlek, färg och form kunde tänkas vara en grågås.

Det var ändå först när jag var hemma och gick genom bilderna på datorn som grågås-gissningen kunde bekräftas.

Så vitt jag kan se var det också samma havsörn som tidigare hade passerat fågeltornet.

Örnen gjorde väl närmare 8-9 vändor mot gåsen men gav till slut upp och kom tillbaka till stranden för en stunds vila.

Grågåsen försvann ur sikte och jag kunde inte få minsta skymt av den. Jag vet alltså inte vad dess fortsatta öde blev.