Tornens kamp 9.5

Årets Tornens kamp gick av stapeln 9.5. 

"Men vänta här nu!" säger den bloggläsare som råkat läsa ett inlägg jag publicerade i november 2025 och som vet att min medverkan i Tornens kamp brukar ske i Bådaviken.

"Det är något som inte stämmer här!" fortsätter hen.

Det är fullt möjligt... att någonting inte stämmer alltså. 

Men sådant behöver vi inte hänga upp oss på här och nu. Fåglarna är trots allt det intressanta och jag hastar härmed raskt över till dem i stället för att dröja kvar vid överflödiga oväsentligheter.

Fiskgjusen ovan passerade med fisk i klorna. Avståndet till fiskgjusen var långt utanför all tänkbar vettig fotograferingsdistans men jag tryckte ändå på slutarknappen för att se om det skulle vara möjligt att bedöma vilken fisk den fångat. 800 mm och riktigt hårt beskuren bild. Tror det är en braxen.

Kärrhöksparet (brun kärrhök) har relationen i skick och hänckningsförberedelserna är i full gång.

Tornfalk är inget automatiskt artkryss i Bådaviken men ibland stryker de förbi. De gånger jag oftast sett dem har varit i samband med större insektsvärmingar.

Den här tornfalken stannade till nårga tiotal sekunder för att ryttla över strandängen. Där rör sig diverse små däggdjur men någon visuell kontakt med sådana fick tornfalken inte och drog sedan ganska snabbt vidare.

Sädesärla är standard runt... utkiksplatsen.

Grågås som ser skeptisk ut. Försöker antagligen komma underfund med vad det är som inte stämmer.

Avståndsdokumentation av den småspov som trevligt nog flög förbi. Det händer inte så ofta.

Kärrhökshonan med bomaterial.

Mera avståndsdokumentation. Den här gången av gulsparv som numera syns allt mer sällan i Bådaviken.

Under fjolårets fågelinventering hörde jag gulsparv vid endast ett enda tillfälle tidigt på våren. Åren dessförinnan har jag inget minne av att jag skulle ha sett eller hört några. Men går man tillbaka tio år var gulsparv en typisk strandängsfågel i Bådaviken.

Åt andra hållet - alltså in mot den äldre strandskogen - huserade bl.a. gransångare som tacknämligt också skymtades mellan kvistar och blad vid några ögonblickliga tillfällen.

Noterar förresten att det är första gången gansångare dyker upp här på bloggen. Skål för det!

Mera grågäss.

Slutligen några sädgäss... eller egentligen skogs-/tundragås numera.

Det nedre paret längst till höger är bläsgäss.

Det här året blev en smula trögt. Vi kom upp till 54 arter men det satt hårt åt. Många vanliga arter saknades helt. Blåmes dök upp först när vi höll på att avsluta för dagen. Det tog också väldans länge innan några änder visade sig och då var det endast dussinarterna gräsand och kricka som till slut skymtades. 

Men våren har varit riktigt tidig. Tornens kamp är ganska sent inom sin möjliga "tidsgaffel" och häckande par hade säkerligen redan ägg att ruva och förde rent allmänt en mera undangömd tillvaro.

Sothöna, som förra året trevlig nog återkom till bådaviken med flera par, var som bortblåst nu. 

Vattenrall hördes inte heller men rördrom tutade i alla fall.

54 arter kändes som en låg siffra men statistiken visar att det är ganska ordinärd mängd:

2025 - Medverkan. 60 arter.

2024 - Medverkan. 57 arter.

2023 - Medverkan. 50 arter.

2022 - JNN deltog inte.

2021 - Avblåst pga. pandemi

2020 - Avblåst pga. pandemi

2019 - Jag hade dubbelbokat mig och sedan blev det ändå ingen medverkan av JNN. Ett snöfall slog till mot nejden.

2018 - Medverkan. 52 arter.

2017 - Jag blev tvungen att dra iväg på annat uppdrag. 58 arter observerades av laget på plats.

2016 - Total blackout! Tog ofattbart tokfel på dag och åkte aldrig ut på lördag, men ordnade väckning på söndag. 49 arter observerades av dem som hade hum om veckodagarna.

2015 - Ingen medverkan av JNN, men jag åkte ut en liten stund hur som helst.

2014 - Medverkan. 56 arter.

2013 - Medverkan. 48 arter.

2012 - 50 arter.

2011 - 57 arter.

2010 - 55 arter.

(2010 - 2012 var jag personligen inte med på Tornens kamp)

 

Minnesvärd lunchrast - milt talat!

Här har hänt grejer minsann!

Lägg onsdagen 3.2.2021 på minnet!

Onsdagen 3.2.2021 är nämligen dagen då gråspett för första gången observerats på bloggredaktionens tomt. 

Har jag redan nu tagit del av årets största naturupplevelse?

Du kanske mumlar "Tja... hur stort är egentligen det? Gråspettar syns väl överallt på matningarna i Österbotten numera?"

Ja, det kanske de gör - om man överdriver lite. Men det är oftast vid matningar ute på landsbygden. Den här matningen är ju mitt inne i centralaste centrum av metropolen Nykarleby och här är gråspett kanske inte så fruktansvärt självklar. Det är trots allt hela 500 meter till närmaste skog - fågelvägen då förstås. Ska man masa sig dit till fots är det säkert 600 meter.

Jag kastade mig förstås hals över huvud efter kameran och tog bl.a. den här bilden (nedan). Flera bilder togs men den här blev mest lyckad.

Fönsterglas som möjligen är gjorda i andra halvan av 1800-talet kan ge vissa optiska effekter när man fotograferar genom dem. Men det är väl något man noterar endast om man vet om det?

Detta utspelade sig under lunchrasten. 

Och det började inte ens med gråspett!

Medan jag förberedde maten som skulle förtäras hoppade en trädkrypare omkring på stammen av den klibbal som planterats utanför köksfönstret. Trädkrypare har setts i trädgården en gång tidigare, men inte av mig och det här var således mitt första gårdskryss av arten.

När jag 20 minuter senare inmundigade lunchen fångade ögonvrån upp en stor grå fågel hängandes på fettkorven ute vid fågelmatningen. Resten är redan förmedlad historia.

Trädkrypare och gråspett! 

Två nya trädgårdskryss inom loppet av 20 minuter!

Gråspetten var trädgårdskryss nummer 47. 

För att räknas till den här trädgårdslistan ska fågeln ha landat inom tomtgränserna.

Efter lunchen gick jag ut en kort stund men gråspetten var inte intresserad av att visa sig.

Gulsparvarna och grönfinkarna satt uppflugna i toppen av den stora cembratallen. Pilfinkarna tjittrade i ett körbärsträd och talgmesarna körde skytteltrafik mellan fröautomaten och omkringliggande buskage.

Emberiza citrinella citrinella

Bloggen fortsätter med fotografier som togs 8.2. För fler fågelbilder från samma tillfälle vill jag hänvisa till föregående två inlägg. Där fick domherre respektive grönfink vara i fokus. Nästa inlägg - som i skrivande stund förstås inte ännu är uppladdat eller ens påbörjat - fortsätter på samma tematiska spår.

Gulsparv - Emberiza citrinella - är en trogen art vid matningen den här vintern. Flocken pendlar mellan ungefär 15-25 fåglar och syns i stort sett dagligen.

Det gäller att bjuda på havre. Mycket annat vill de inte ha. De saknar proper teknik för att öppna solrosfrönas skal men möjligen kan de tänkas äta dem färdigskalade. Har inte testat sådana på länge. Evenuellt petar de också i sig mindre bitar av nötter men det är inget jag observerat eller läst om och därför är det bara en spekulation från min sida.

Likt föregående inlägg med domherre och grönfink ska jag passa på att frossa lite i de taxonomiska hörnen av gulsparvens varande. 

Släktet Emberiza är ganska stort och inbegriper totalt 44 arter. Fyra av dem är möjliga att se i Utgångspunktens närhet och ytterligare ett antal kan ses i landet under flyttning eller om de förirrar sig en bit ut från sitt naturliga utbredningsområde.

De 44 arterna är fördelade i Europa, Asien och Afrika.

Gulsparven är indelad i tre underarter. Nominatformen E. c. citrinella (Linné 1758) lever förenklat sagt i Fennoskandien och Centraleuropa. E. c. caliginosa (Clancey 1940) finns på brittiska öarna och E. c. erythrogenys (C. L. Brehm 1855) har östlig utbredning som sträcker sig från Östeuropa till centrala Sibirien.

Gulsparven har en närbesläktad syster-art i form av tallsparv (E. leucocephalos) som sällsynt observeras här i Finland. Dess utbredningsområde är dock beläget mellan Uralbergen i väst och den ryska och kinesiska Stillahavskusten i öst. Arterna är lätta att skilja från varandra då de har olika färgteckning. Tallsparven har t.ex. inget gult i fjäderdräkten. Redan det liksom.

Arterna har dessutom olika beteende och olika osteologi (benbyggnad). Med andra ord inte alls märkvärdigt att de betraktas som skilda arter.

Längs den 3000 km långa sträcka av delat häckningsutrymme i centrala Sibirien tenderar gulsparv och tallsparv hybridisera relativt friskt. Det sägs vara av en frekvens som inte påverkar stammarna av de två enskilda arterna ("föräldragrupperna") i någon påvisbar utsträckning, men som ändå bildar en viss population av mellanformer.

DNA-undersökningar visar också att populationer hos båda arterna uppvisar genetiska spår av varandra även på platser långt från "hybridiserings-zonen", vilket skulle tyda på att de haft en lång ömsesidig relation som just syster-arter och att genetisk introgression pågått under den tiden. 

Det Med detta sagt låter det en smula paradoxalt att föräldragrupperna inte påverkas. Jag kan inte svara på vad det är som föranleder den slutsatsen, men måhända hybridiseringen och introgressionen varit någorlunda statisk över en längre tid och att föräldragruppernas morfologiska "kvalitet" hålls intakt trots viss inblandning av gener från systerarten.

E. c. erythrogenys är den av gulsparvsunderarterna som ägnar sig åt vänsterprasslet. Men nominatformen E. c. citrinella överlappar i sin tur med E. c. erythrogenys. Det finns med andra ord potential för genflödet att ständigt röra på sig i och mellan olika populationer. De genetiska haplotyperna förändras då sakteliga över tid. Det här är förstås en så pass långsam process ur ett mänskligt tidsperspektiv att vi inte kan notera någon skillnad när gulsparvarna besöker matningen. 

Dylika förhållanden där arter evolutionärt separerat från varandra men ändå tidvis sammanblandas geografiskt och parar sig med fertil avkomma har visat sig spela en viktig roll i evolutionen.

Populärt uppfattar vi ofta art-skillnad i enlighet med det sk. "biologiska artbegreppet" vilket i stort sett ska innebära att djurgrupper som kan få fertil avkomma borde bedömas vara samma art och att de som får infertil avkomma börjar vara så avlägset släkt att de inte längre är samma art.

Men artbegrepp och hybridisering är förstås inte så enkelt i praktiken. Genetiken har ställt till mycket oreda bland gamla föreställningar och idéer. Men vad är väl mer spännande än nya insikter och kunskap som stjälper både det morfologiska samt biologiska artbegreppet över ända?

Det är alltså dylika mentala taxonomiska, biologiska och därmed även geografiska resor som rörs ihop av synapserna medan man sitter och fotograferar högst alldagliga gulsparvar. De är lokala representanter för ett omfattande genetiskt nätverk i ständig omvandling. 

Det är nästan så att man känner en fläkt av interkontinentala DNA-nätverk runt en sketen fågelmatning mitt i Utgångspunktens vardagligaste vardag.

Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.

Volume 2. 2016. Passerines. p 776-782

Gårdskrysset 2019

Helgen 26 - 27 januari har det åter varit dags för det traditionsenliga gårdsplanskrysset.

Bilderna togs i samband med spaningen i lördags. Det är bara enkla dokumentationsbilder som tagits för att illustrera inlägget.

Givetvis försöker jag fullfölja min andel av detta lyckade samhällstillvända fågelskådarjippo vilket genererar studiematerial för forskningen. Att engagera stora mängder människor på det här sättet för att få information om bl.a. populationer och trender kan även stärka folks allmänna intresse för livet vi har runtomkring oss. 

Här följer lite bloggarkeologi angående resultaten från den gårdsplan Utgångspunkten förfogar över.

2014.

2015.

2016. Bortrest. Ingen medverkan.

2017. Bortrest. Ingen medverkan.

2018.

Årets saldo:

Turkduva - 2 st. Det lokala paret är trogna matgäster.

Talgmes - 3 st. Märkvärdigt få för andra året i rad.

Blåmes - 3 st. Lika märkvärdigt få för andra året i rad.

Skata - 1 st. Troligen ena halvan av det bofasta kvartersparet.

Kaja - 20 st. Kvartersgänget gör ständiga nedslag vid matningen.

Pilfink: - 25 st. Det är helt galet många pilfinkar här i år.

Bergfink - 1 st. En ensam hane tillsammans med pilfinkarna och gulsparvarna.

Grönfink - 1 st. En ensam hona mitt bland alla pilfinkar och gulsparvar.

Gulsparv - 15 st. En ganska stadig liten flock som uppehållit sig vid matningen några veckor.

Artuppsättningen och antalet motsvarar ganska väl hur det varit sedan andra halvan av december. Det enda som saknades var de domherrar som frekventerade matningen fram till nyår samt gråsiskor vilka också dykt upp i små grupper nu som då. Små grönfinkgäng har också stannat till ibland men varit aningen mer sporadiska än vad som kunde vara ett medeltal för de senaste vintrarna. Varför antalet pilfinkar är så stort i år vet jag inte. Är det de lokala paren som lyckats enastående bra med sin häckning och vars ungar hänger med än?

Två större hackspettar (en hane och en hona) besökte matningen ganska ofta kring nyår. Någon sparvhök har inte setts till de senaste åren. Fjäderplock av slagna småfåglar har heller inte noterats. Verkar alltså som om vi inte har någon sparvhök som för tillfället patrullerar i dessa kvarter.

Bergfinken ser riktigt sliten ut. Nacken var i stort sett kal. 

Det här är första bergfinken jag observerat i trädgården den här tiden på året. Inte heller i fjol när så många bergfinkar stannade i landet över vintern såg vi till någon vid matningen - inte ens på våren då de brukar anlända i stora skaror.

Slutligen lite simpel statistik för gårdskrysset på Utgångspunkten.

2014: 7 arter, 33 fåglar.

2015: 11 arter, 98 fåglar.

2018: 15 arter, 59 fåglar.

2019: 9 arter, 71 fåglar

Liten gårdsmatningsrapport

Sedan gårdskrysset har det inte varit så stora förändringar i artsammansättningen bland fågelgästerna.

Grönfinkarna har hållit sig kvar. Samma gäller domherrarna samt förstås mesarna (talgmes & blåmes) och pilfink vilka ju häckar i kvarteret.

Gulsparvarna har ökat en smula i antal och är nu ofta ca 15 stycken snarare än den handfull som dök upp i januari.

Kajorna har inlett bobygge. De knackar och hackar lite är och var i stugan. Givetvis förser de sig vid matningen ett antal gånger per dag.

Gulsparvarna kanske blir fler vid gårdsmatningen vartefter vintern lider mot vår. Men i övrigt är den här arten aningen illa ute numera. Visserligen är de fortfarande talrika men populationerna minskar stadigt i Europa - och antagligen i hela dess utbredningsområde. Fågelfaunan i Europa är överlag under oerhört hårt tryck. Nyligen kom rapporter om hur t.ex. sånglärkan i Sverige minskat med ca 75% sedan 70-talets mitt. Orsakerna till fåglarnas generella nedgång är flera. Habitatförluster genom fragmentering, torrläggningar i kombination med miljögifter inom jordbruket sliter hårt på populationerna. Samma orsaker minskar biomassan av småkryp och det resulterar förstås samtidigt till minskad mängd mat åt fåglarna. Även fröätarna föder upp sina ungar med småkryp.

Jag hyser en allt större uppgivenhet inför ointresset och oviljan att försöka bryta dessa mönster.

Ett litet gäng bofinkar har hållit ut hela vintern. Ofta är det två stycken som syns samtidigt. Vet dock inte om det är samma individer.

Turkduvorna sviker oss inte. Kvarterets par är oftast i den omedelbara närheten och visar upp sina sköna färgnyanser.

En björktrast huserade också på gården under gårdskrysset, men några dagar senare försvann den - eller de. Här om dagen mötte jag dock en som glupskt slukade kvarhängande hagtornsbär.

Det är kallt än och björktrastarna får garanterat slita ont ännu ett antal långa och svåra veckor.