Lathroplex anthreni

4 mm svart Ichneumonid ur lådan innehållande steklar insamlade 2020.

Som synes är det ett inkomplett exemplar. En del av de där insekterna man samlar ur växthusen kan vara lite risiga. De allra mest skraltiga och galet smutsiga och därmed svårbedömda slänger jag. Några förlorade ben tycker jag går an. Artbestämning kan förstås underlättas om benen finns kvar, men det vet man givetvis inte förrän man prövat.

Inledande nyckelsteg var förstås att ta den till underfamilj. Landade på Campopleginae (klämbaksteklar). Därifrån är det ganska långt till art och den här gången tyckte jag redan släkte kändes avlägset. 

Kvalstret på petiolen har jag inte kollat närmare. Det är relativt intorkat och svårbedömt. 

Det var onekligen lite motigt med artbestämningen i det här fallet - precis som så ofta när det handlar om steklar. Plockade fram stekeln i flera repriser och synade allehanda källor utan vettigt resultat. Till slut halvsnubblade jag ändå över ett tänkbart svar som jag för närvarande inte kan avfärda. Tror nämligen starkt på att det är Lathroplex anthreni.

Dessvärre har jag bara en enda pålitlig bildreferens i form en hyfsat OK lateralbild samt en beskrivning av Veli Vikberg (1999). Så vitt jag kan se stämmer "min" stekel med såväl beskrivningen som synliga och jämförbara detaljer på referensbilden. På basis av det utgår jag för närvarande att det faktiskt är arten i fråga.

L. anthreni parasiterar på larver av museiänger (Anthrenus museorum). Information om huruvida den går på andra arter i släktet Anthrenus har jag inte hittat. Museiänger är förstås i sig en allmänt förekommande art och ur den synvinkeln finns inga hinder för L. anthreni att dyka upp i en trädgård i Nykarleby.

Tillägg: 

Det här blev art nr 700 i trädgården. Visserligen är ett antal av de hittills 700 påträffade arterna inte artbestämda och således "anonyma". Men siffran baserar sig på att de obestämda med säkerhet är andra arter än de som artbestämts. När osäkerhet råder (i fallet med ett antal fältfotografier) räknas de inte som särskilda arter i min statistik.

I insamlingslådorna från 2020 och 2021 finns fortfarande drygt 250 obestämda småkryp. Tippar artantalet kan vara ca 180 - 220 eftersom flera exemplar av vissa arter förekommer och då några av dem högst troligen är redan observerade arter lär de kanske addera ca 120 - 150 nya arter till listan när de väl är genomgångna. Frågan är när jag ska hitta tid för den genomgången. Det har varit färre än en insekt per vecka den sista tiden. Snart börjar dessutom en ny insamlingssäsong.

Referens:

Veli Vikberg.

Lathroplex anthreni sp. n. (Hymenoptera, Ichneumonidae), a parasitoid on Anthrenus museum (Linnaeus) in southern Finland

Entomologica Fennica. 1999

Lagvidrig stekelpublicering?

Jag gjorde visserligen en serie bilder (för fokusstackning) där hela detta stekelrangel är med på bild. Men jag bemödade mig i slutändan inte om att stacka bilderna . Stekeln är ett anskrämligt stycke insekt och den där helhetsbilden gav inget av mervärde. Således är här bara några närbilder.

Om jag inte dummat mig i nycklingen ska denna hane tillhöra underfamilj Campopleginae. Har inte fått bekräftelse och det känns som om expertisen t.o.m. helt undviker att kommentera så här skräpiga motiv. Fullt möjligt att entomologilagen inbegriper tydliga förbud mot publicering av insamlade insekter i dylikt skick.

Gjort är gjort. Jag kunde i och för sig radera bilderna och/eller undvika att lägga ut dem på internet. Men så tänker inte min hjärna och här är stekeln.

Orsaken till utseendet är att stekeln hittades drunknad i en vattentunna. Sedan har den inte preparerats ordentligt och allt skräp har effektivt torkat fast. Även håren har ställvis torkat fast i varandra. Jag ser heller inget behov av att ens försöka städa av den sådant som inte lossnar med den lilla pensel jag vanligen använder som dammvippa. Det skulle ändå inte vara någon stor hjälp i artbestämningen och mödan känns obefogad. 

Om närmare bestämning erhålles får jag återkomma.

Bådaviken 20.3. Del 3 - Tre spindlar och en stekel

Söndagen ute vid Bådaviken var årets första "fältdag" när det kommer till att söka småkryp - eller djur överhuvudtaget. 

Visserligen har jag varit ute i den där naturen även tidigare i år, men då har det handlat om att samla videomaterial för helt andra ändamål. Nu var det äntligen tid för "ledighet" och allmänt drällande runt träden som den här tiden på året den miljö där småkrypsaktivitet primärt sker här i trakten.

Snön må ligga kvar och nätterna bjuder på minusgrader, men en del spindlar förväntade jag mig få korn på eftersom solen fixat flera plusgrader på dagarna. Verkligheten visade sig ganska snabbt stämma överens med teori och förväntningar. En prickvargspindel, Pardosa amentata, skubbade fram över snön nedanför fågeltornet. Arten är vanlig i strandskogens undervegetation och ute på strandängen.

Den spindel jag huvudsakligen sökte var lavsnabblöpare, Philodromus poecilus. Det är en relativt sällan påträffad art som verkar ha en för tillfället stabil population i Bådaviken. De övervintrar som subadulta individer och med lite tur skulle någon av dem lapa sol på stammen av de döda alar de tycks föredra i ute i viken.

Jag fick söka en god stund innan jag till slut fick napp med ögonen. Drygt två och en halv meter upp på en barkfri stam fanns den karakteristiska skepnaden av en snabblöpare. Med hjälp av försiktigt petande med ett vass-strå lyckades jag få spindeln att röra sig neråt så att jag kom åt att ta några närbilder.

Det visade sig vara en hane.

Det här är sjunde inlägget som inbegriper lavsnabblöpare och jag vågar nästan påstå att Utgångspunkten med marginal är världens lavsnabblöpartätaste webbsida. Det är troligen också den spindelart jag har fotograferat flest individer av (möjligen med konkurrens av korsspindel).

Fler än denna hane hittade jag inte. Men om de tenderar sitta högre upp på stammarna just nu kan de förstås vara svåra att få syn på... speciellt om de sitter på bark. Då är de nästan omöjliga att hitta om man inte har dem på någorlunda bra ögonhöjd.

I gränsen mellan björk och granskog noterade jag en ung konspindel, Cyclosa conica, med stekellarv på bakkroppen. Troligen rör det sig om Reclinervellus nielseni (tribus Ephialtini, underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae) vars gröngula larver gärna sitter långt fram och tvärsöver bakkroppen. En annan stekel som angriper konspindlar är Zatypota picticollis men jag vet inte hur artens larv ser ut eller sitter.

Tyvärr misslyckades jag med att ta fler bilder av konspindeln. Den satt mellan två tätt stående björkar och när jag skulle flytta den för bättre fotograferingsmöjligheter (efter fotografiet ovan) lyckades den på typiskt manér "ramla" ner på marken och försvinna.

Bådaviken 20.3. Del 2 - Lispocephala sp.

Flugor i släktet Lispocephala är tidiga av sig och bryr sig föga i att våren knappt börjat.

Enligt uppgift i en svensk fb-grupp för tvåvingar kan det eventuellt röra sig om L. alma. 

Bådaviken 20.3. Del 1 - Husborre med passagerare

28.3 förra året hittade jag en lavsnabblöpare (Philodromus poecilus) på en avsågad rotvälta ute vid Bådaviken. Nu ett år senare hade samma björk lockat husborrar, Trypodendron domesticum.

Snön är fortfarande närmare 30 cm djup på många ställen och ute vid Bådaviken är det lite mer än så på sina håll. Men uppe på trädstammarna har de senaste dagarnas värme ändå väckt en del småkryp. Det första jag noterade under mitt söndagsbesök ute i viken var en ljus plattmal som möjligen kan ha varit sälgplattmal (Agnonopterix ocellana). Jag hann dock inte krångla ihop kamerahuset med makroutrustningen innan malen flög sin kos. 

Sådana bekymmer hade jag dock inte med husborrarna. De kravlade förstrött omkring på barken. Däremot stötte jag på ett annat bekymmer. Dels är husborrarna små och en av dem bar på åtminstone två foretiska (liftande) kvalster. Med mig i kameraväskan hade jag ett relativt nyinförskaffat (gammalt) "bälgobjektiv" Canon Macro Photography 35 mm som jag skulle testa tillsammans med en utdragbar Olympus mellanring (längst upp till vänster i bilden i detta inlägg). Tanken var att jämföra optiken och användarvänligheten med mitt Canon MP-E65 ute i fält. Dessvärre var Olympus-mellanringen kvarglömd hemma varpå förstoringen begränsades till Laowa 200 mm-gluggen som inte räcker till för de minsta småttingarna. Jag muttrade buttert och skrattade uppgivet åt min tankspriddhet.

Kända kvalster på barkborrar (underfam. Scotylinae) är bl.a. Dendrolaelaps quadrisetus (fam. Digmasellidae, Mesostigmata) som hittas på granbarkborre (Ips typographus). Om D. quadrisetus är så pass flexibel att den hänger med andra barkborrearter eller om det är mer sannolikt att kvalstren är andra arter i släktet (eller närstående släkte) har jag inte lyckats hitta information om.

Husborre är en lövträdsinvånare som kommer att ha glada dagar i Bådaviken med tanke på den myckna mängden död björkved från stormfällen hösten 2020. De björkarna börjar med största sannolikhet locka allt större mängder insekter den kommande sommaren och jag planerar försöka hålla koll på vad som rör sig på och i den döda veden.

Trädkrypare

Aktivitetsstiltje på Utgångspunkten. Redaktionen har haft schemat fullt av andra sysslor än sådant som genererar material till inlägg. Fredagen 12.3 var jag ute vid Bådaviken för att filma några klipp till en videoprojektion inför en konsert. En teleglugg fanns med i väskan för säkerhets skull. 

Telegluggen kom till användning när jag noterade en trädkrypare i strandskogen. Eftersom jag av någon anledning inte hade en endaste bild av trädkrypare från tidigare fann jag det värt att rikta kameran och trycka av några gånger trots det stora avståndet och en del skymmande stammar och grenar.

Så... här är den för första gången på denna blogg. 

Föga upphetsande inlägg och allt annat än relevant information. Skulle platsa finfint i Fb-gruppen Fullständigt ointressant information.

Phygadeuontinaefrågetecken

Denna tre millimeter långa stekel plockades i vanlig ordning ur lådan för monterade men osorterade insekter från år 2020. Det är ju i dylika lådor jag tenderar naturknarka på vintrarna. 

När den väl hade dokumenterats kunde jag konstatera att taxonomiska hemvisten är underfamilj Phygadeuontinae. Därefter blir det segt för min del. Phygadeuontinae känns som ett ogenomträngligt töcken för mina neuroner.

Jag var på väg att ge upp utan minsta ansats till uppkavling av ärmarna. Min moral och disciplin är usel när det kommer till grupper med få, bristfälliga, gamla oreviderade bestämningsnycklar på tyska i kombination med tusentals identiska, svarta arter.

Sedan slog det mig att jag ville jämföra med en liten drunknad stekel (Phygadeuontinae) jag tog en bild av för ett antal år sedan. Stekeln skulle genomgå mer omfattande fotografering senare, men det hade jag glömt bort.

Själva stekeln kunde jag inte hitta i mina lådor men till slut hittade jag det fotografi som togs. Det visade sig då handla om samma kryp. Uppenbarligen har jag i något skede placerat den i "2020-lådan" eftersom dokumentationen inte var klar.

Då när det begav sig, alltså 2016 när jag plockade in och [bristfälligt] dokumenterade stekeln första gången, lutade jag mot att det eventuellt handlade om någon av de Gelis-arter som har vingförsedda honor. Gelis melanogaster var ett namn som passerade tankebanorna och det lät väl inte helt otänkbart även för en person med massivt större Gelis-insikter än jag. Den responsen var dock också enbart baserad på min då bristfälliga dokumentation.

Jag postade dessa bilder i en Ichneumonoidea-grupp på fb och där kom funderingar på tribus Acrolytina och eventuellt släkte Encrateola. 

Det är vansinnigt mycket som ser fullständigt identiskt ut med t.ex. Encrateola laevigata vilken för övrigt är den enda av släktets arter listad för Finland.

Men det finns också skillnader. E. laevigata och de två andra Europeiska Encrateola-arterna verkar inte ha den mikroskulptur som min stekel uppvisar på t.ex. huvudet, mesoscutum samt tergit 2 och 3. 

Jag får heller inte ihop antennerna med dem hos släktet Encrateola, som torde ha något längre antenner och antennsegment (samma antal segment). "Min" stekel saknar också en tydlig ramellus - dvs. den lilla vingnervsstump som är "resterna" av en tidigare indelning av nuvarande discosubmarginalcellen ("hästhuvudet" intill vingmärket).

Jämför med Malcolm Storeys eminenta bilder av E. laevigata här på bioimages.org.uk.

Jag har även kollat om övriga släkten i tribus Acrolytina kunde vara tänkbara, men så vitt jag kan se verkar så inte vara fallet. Dessvärre har jag än så länge inte alla nyckelstegen för bedömning av tribustillhörighet och stekeln kvarstår som ett frågetecken. 

Gelis melanogaster då? Tja... jag kan för närvarande inte utesluta den möjligheten (eller någon annan liknande Gelis-art). Informationen jag för närvarande sitter på är för bristfällig. Jag vet inte just nu och undersökningarna står stilla för närvarande. Eventuellt borde jag ta ytterligare någta bilder men den typen av sysslor går ganska långsamt för tillfället. Hoppas få återkomma med svar.