För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.
Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.
En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.
Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.
Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.
Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs. Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.
Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.
Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.
Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).
De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.
Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.
Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby. Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.
Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat.
Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater.
Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.
