Kort vintermatningsrapport

Kort rapport och två slentrianbilder från vintermatningen.

Art- och individantal ungefär samma som under gårdsplanskryssandet för ett par veckor sedan.

Några få gulsparvar har setts, en större hackspett-hona var på blixtvisit här om dagen och koltrasten har försvunnit. I övrigt alltså inga förändringar.

Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Grönmesar, talgfinkar och blåoxar som surrogat för något som aldrig hände

Jag kunde dagen till ära hävda att fem vargar fällde en skogsren intill gårdsmatningen i morse samt att resterna nu omhändertas av en järv, tre kungsörnar och kvarterets skator. Men det blir alltid ett sådant himla hallå när vargar rapporteras och därmed håller jag ickehändelsen för mig själv.

Några fotografier av det som aldrig hände tänker jag inte heller publicera. 

Men vad är ett blogginlägg utan bilder? Tråkigt! 

Av nämnda anledning ackompanjeras detta nödvändiga blogginlägg av några fotografier tagna 19.3 då jag åter var ute vid matningen med veterantelegluggen för att jaga skogsmus. Jakten slutade resultatlös och mössen verkade redan då ha flyttat bort från sin håla vid matningen. Vart de migrerat är fortfarande okänt. Det är inte heller omöjligt att de passerat matsmältningssystemet i någon av grannarnas katter.

Gnagarjakt med veteranoptik

Sedan det blev klart att större skogsmus huserar i trädgården har spaningen förstås fortsatt. Mössens aktivitet tenderar vara lynnig och vissa dagar är de (troligen två st.) inte alls ute ur sin bohåla.

De tillfällen då de visat sig har jag smugit mig ut med teleoptik i hopp om mer "närgången" dokumentation än vad viltkameran kan åstadkomma. Ett problem har varit min bristande tillgång på tid i kombination med skogsmössens försiktighet vilket inneburit att vettiga bilder än så länge inte erhållits och i skrivande stund är det således endast viltkameran som står för skogsmusfotograferandet.

På tal om telepotik och gnagare. Söndagen 12.3 gjorde jag slag i saken och släpade ut kilovis av metallskrot till skogs. Jag hade ju nämligen tidigare fått för mig att det skulle vara hur kul som helst med sådant göromål efter så många år av paus i branschen.

Stora, tunga FD 150-600 f5.6 L (4,35 kg), stora, tunga Induro AT413 (3,2 kg), stora, tunga Manfrotto MVH502AH (1,7 kg) plus kamerahus (0,9 kg) och, för säkerhets skull, medhavd 24-105-zoom (0,7 kg) samt reservbatterier och en adapter packades i och på Tamrac Expedition 9X (3,5 kg).

Blev tvungen att knipa ihop ögonlocken för att inte ögonen skulle ramla ur hålorna när närmare 15 kg hängdes över min skrivbordslekamen. Därefter var det bara att hoppa på cykeln och med minskande mängd syrehalt i blodet leta sig de 5,6 kilometrarna till Bådaviken där jag hade planerat ställa mig och försöka vänta ut något av de små däggdjur som lämnar spår här och var i snön. 

Det vore nämligen intressant att få artbestämma spårens upphovsmakare. Viltkamera är inte tillåten i området utan specialtillstånd baserad på forskning.

Visserligen är merparten av dessa däggdjur nattaktiva, men med lite tur skulle något av dem ändå trotsa ljuset och råka vara synligt. Speciellt näbbmössen måste hur som helst vara aktiva dygnet runt.

Dessutom skulle det självfallet finnas chans att kanske fotografera småfåglar med lite fler objektivmillimetrar. Varför inte en mindre hackspett på samma gång? 

Upplägget var ändå av högst spontan och "lite lattjo" karaktär. Egentligen borde man ju sitta i gömsle timme ut och timme in. Dessutom vore matiga lockelser inte helt fel ifall man vill få bättre möjlighet att fotografera gnagare på nära håll. 

Men så jobbar jag inte riktigt alla gånger. Jag ger mig sällan den tiden eftersom ambition och syfte oftast är av annat slag än det rent fotografiska. 

Det kan också kännas alldeles bra och skönt att bara vara... att inte vara så resultatinriktad och i stället helt enkelt stå där i skogen och finnas till en stund. Råkar någonting komma förbi under de timmarna är det bara en bonus. En hel del av tillvaron i det läget handlar snarast om att låta hjärnan sortera sig och formulera sådant som är till gagn senare och i andra sammanhang.

Faktum är att smådjursdokumentation trots allt såg lovande ut ett tag. Vid roten av en gran, i gränsen mellan granskog och lövstrandskog, upptäckte jag siluetten av ett litet djur i färd med att knapra på någonting. Problemet var att jag just då hade ställt mig själv och kameran pekande åt helt fel håll för omedelbart fotograferande i rätt riktning. Jag var tvungen att flytta en fot och det lilla ljudet av krasande snö blev för mycket. Jag kunde senare skymta det lilla djuret kvickt kila omkring bland några gamla liggande stammar, men aldrig mer än så.

Efter ett antal timmar utan ny rörelse på marken och utan tillstymmelse till fågelnärvaro bland träden kände jag mig så genomfrusen att hemfärd lockade trots tomt minneskort.

Det är dock ingen fara och inget misslyckande även om man kan få för sig sig att 11 km cykling med 15 kg kamerautrustning på ryggen gärna kunde resultera i helst ett enda litet sketet fotografi. Ibland är det helt enkelt magert.

Ett par dagar senare hoppade skogsmössen mellan sin håla och vintermatningen hemma på gården. Jag tog kort paus i jobbet och ställde mig på lämplig plats en bit från matningen. Även den stunden av dokumentationsmöjlighet blev resultatlös vad gnagare beträffar. Några "inskjutningsfotografier" av pilfink och kaja var det enda som hände.

I dag, när jag skulle ha haft tid att vänta länge med kameran, har vädret bjudit på regn vilket mössen inte tycks gilla. Jakten fortsätter.

80-talsfeeling

Fick plötsligt feeling för 80-talet och...

Fick plötligt feeling för att lufta min gamla FD 150-600 f5.6 L (objektiv från början av 80-talet) och gjorde detta i all enkelhet genom att bara ställa mig en bit - typ 10 meter - från fågelmatningen på gården.

Några hejdundrande fågelfotografier blev det inte. Borde ha jobbat lite mer med inställningarna och helt enkelt tagit fler exponeringar. Skärpan haltar på sina håll. Borde dessutom ha haft förstånd att redan från början plocka ner den där störiga fettbollsmetallkringlan som pryder fonden bakom pilfinken. 

Det var hur som helst kul att stå en stund och få hantera den trevliga mekaniken i zoom och fokus-reglaget på detta objektiv. Blev inspirerad av att åter ta mig samman och faktiskt använda gluggen ute i spenaten också. Det där med att "ta sig samman" handlar om att orka bära ut hela härligheten med tillhörande tungt stativ och stativhuvud. Ett försvarligt antal kilogram som ska fraktas.

Blåmesarna var inte pigga på fotografering och höll sig mestadels bortvända de få gånger de hastade fram till maten.

De flesta grönfinkarna - speciellt hanarna - höll till högt uppe i trädtopparna där de körde cirkelsåg. Det börjar vara den tiden på året nu.