söndag 31 mars 2024

Passaloecus corniger

Jag vet inte varför antennerna saknas. Kommer inte ihåg att de skulle ha gått av i samband med monteringen (2020) men det är inte omöjligt. 

Det är förresten inte någon större fara med de saknade antennerna. Nu ser man tydligt den "tand" som är belägen mellan antennfästena och som till storlek och form är bra diagnostisk karaktär för Passaloecus corniger... tillsammans med andra diagnostiska karaktärer förstås.

Honan är ca 6 mm lång (precis som de "ska vara") och ingår i det insamlade materialet av döda insekter funna i trädgårdens växthus 2020.

P. corniger rapporteras bygga bon i vassfritflugans (Lipara lucens, Chloropidae) gallbildningar på vass (Phragmites) men hittas också i skrymslen i gammalt timmer vilket gör att arten även påträffas bland mänsklig bebyggelse (se ref.).

Byten för larverna är bladlöss (Aphididae) i bl.a. släktena Aphis och Anuraphis. Enligt uppgift verkar P. corniger ibland stjäla bladlössen ur andra Passaloecus-bon. Det gäller måhända främst stöld från andra arter i släktet men uppenbarligen ibland även från artfränder. Eventuellt är beteendet främst förekommande när populationen är tät (se ref.).

Fältfoto av arten i detta äldre inlägg.



Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd


lördag 30 mars 2024

Passaloecus monilicornis

Stökigt exemplar av Passaloecus monilicornis (fam. Crabronidae). 
Den här honan har i något skede av sin "döda period" i trädgårdens växthus varit blöt varpå merparten av behåringen kladdat ihop. Någon svamp hade också fått fäste i bakkroppen. 
Det är onekligen aningen besvärligt när håren fäster vid varandra eftersom det bildar en ny "struktur" som visuellt tenderar skymma underliggande struktur och skulptur.


I det här fallet låter sig rovstekeln alltså ändå artbestämmas.

I detta inlägg finns information om arten och fotografier på en redan tidigare insamlad artfrände.




onsdag 27 mars 2024

Rhopalum clavipes

Rhopalum clavipes har hittats i trädgården förr. Här är ett tidigare inlägg om och med arten.

Denna hona är hittad död i trädgårdens växthus 2020 och ingår i det insamlade material som för närvarande genomgås och dokumenteras.



tisdag 26 mars 2024

Rhopalum coarctatum

Rhopalum coarctatum är den oftast rapporterade av släktets tre arter möjliga att påträffa i Finland. 

Det här är en hane vilket syns på antennerna som med önskvärd tydlighet skiljer den från de övriga två arternas hanar. Andra skillnader är den säregna munskölden (clypeus) och bakbenens svullna tibia med gulröd yttre halva. Sistnämnda karaktär återfinns på honorna.






R. coarctatum skiljer sig inte så mycket från R. clavipes beträffande var och i vilka material bocellerna anläggs. Ihåliga eller märgfyllda växtstjälkar av olika slag är oftast prioriterade men även flyghål av vedlevande skalbaggar kan fungera. 

Byten som tas är oftast små tvåvingar (Diptera) tillhörande en mängd olika familjer.

Av de tre arterna möjliga att observera i landet har jag nu R. gracile kvar.
R. gracile är fullt möjlig att hitta i Österbotten. Det är en art som tycks vara knuten till vatten och främst då på grund av att vassrör (Phragmites) är vad den vill bygga bon i.
På Storsand (Monäs, Nykarleby) är R. gracile rapporterad. Jag har ju ofta spanat efter småkryp där men hittills inte lyckats notera arten i fråga. Spanat specifikt efter den har jag ju i och för sig inte heller gjort. 
Alla tre arterna är ganska små (5 - 8 mm) och därmed inte så iögonenfallande alla gånger.

Bådaviken, som jag ju tenderar frekventera, inbegriper stora mängder vass och där är det kanske skäl att göra riktade eftersökningar. Faktum är att jag rent allmänt inte alls undersökt Bådavikens vass på något sätt som ens tillnärmelsevis kan förknippas med ordet "undersöka". Det enda ögonen hittills spanat efter bland vass-stråna och vipporna har varit spindlar.
Skärpning alltså!

Denna hane är hittad död i trädgårdens växthus 2020 och tillhör således det insamlade material jag för närvarande går igenom och dokumenterar.



Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd


torsdag 21 mars 2024

Bådaviken 17.3.

Årets första besök i Bådaviken skedde i finvädret 17.3.
Solen må börja värma om dagarna men just denna söndag drog en kall, nordlig snålblåst in och gjorde att man gärna sökte sig i lä.

Åmynningen och fjärden är föga förvånande fortfarande isbelagd.

Det finns ingen som helst innehållslig poäng med fotot på månen. Jag fick bara för mig att rikta kameran och trycka av. Nu är bilden dessutom publicerad. Typ så här såg alltså månen ut denna dag.

En gnutta extra spanade jag efter lavsnabblöpare utifall det skulle råka bli ett nytt rekord på tidigaste observationen vilken för närvarande är 28.3 (gjord 2021). En del av trädstammarna var på solsidan ganska uppvärmda men den kalla blåsten och grundtemperaturen höll förmodligen absoluta merparten av övervintrarna kvar i sina undangömda skrymslen och vrår.

Det blev därför mest bara en allmän koll på det rådande läget i viken och förhoppning om mindre hackspett i stället för lavsnabblöpare. Men inte heller den mindre hackspetten visade sig. Den hördes inte heller.
Endast större hackspett var intresserad av födosök i strandskogen medan jag var på plats.

Det var också läge att se huruvida trädkrypare eller kanske stjärtmes kunde tänkas dra runt i området så som de brukar, men inte heller de ville medverka denna gång. Tänkte att jag kanske skulle få dem på årets än så länge relativt tomma artkrysslista men det får väl ordnas i ett senare skede. Dessutom är jag inte så ivrig med artkryssandet och den där fågellistan tenderar oftast vara ganska mager när året ska sammanfattas. 

Skogshare i vinterdräkt sågs förresten... men hann aldrig fotograferas.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Så här i övergången mellan vinter och vår upplever jag gråtrutarnas läten högt upp i det blå som en riktigt vederkvickande upplevelse.

På en åker nära Bådaviken fick jag årets första dokumentation av sångsvan. 

 

onsdag 20 mars 2024

Större skogsmus (och vintermatningen)

Senaste vinter huserade större skogsmus Apodemus flavicollis vid vintermatningen. Här i [Fin]landet räcker det i princip att säga skogsmus eftersom mindre skogsmus inte finns här. Men det svenska trivialnamnet innehåller av förekommen anledning förleden större och då tycker jag det bör användas.

På finska heter den metsähiiri men som ett tillägg finns ändå isometsähiiri inom parentes.

Vid några enstaka upprepade tillfällen försökte jag (förra året) komma åt att ta några bilder av dem medan de hastade mellan sitt tillhåll under snön och samlingen av frön under automaten. Det blev inget av de försöken och de enda fotografierna som åstadkoms var med hjälp av viltkameran.

Den här vintern har de också tidvis observerats dagtid vid matningen och jag har gjort några nya fotograferingsförsök utan resultat. Mössen är minsann känsliga för små avvikelser i omgivningen.

Nionde mars kunde jag till slut få dem att fastna på sensorn. Jag smög ut genom en dörr långt borta från matningen, försökte närma mig matningen så ljudlöst och skyddat som möjligt och när jag fick området inom synhåll bakom de myckna buskarna som omger den höll jag mig stilla medan större skogsmusen var framme vid fröna. Så fort den sprang iväg med maten och dök ner i sin "håla" gick jag några steg fram varpå jag åter stannade när skogsmusen återvände till matningen. Sakteliga klyckades jag till slut nå en position från vilken bilder kunde tas på något så när hyfsat kort avstånd (ca 10 meter).

Från det ena till det andra... så här på tal om vintermatning...

Av någon märkvärdig anledning medverkade jag inte alls i gårdskrysset (sista helgen i januari) detta år. 
Egentligen fanns inga hinder för att räkna fåglarna men det blev helt enkelt aldrig av. 
Synnerligen slarvigt av mig!

Gråsiskan ovan får härmed fylla tomrummet efter missen med gårdskrysset samt även den totala avsaknaden av vintermatningsrapporter på bloggen. Jag brukar trots allt peta in ett inlägg eller två om vilka fåglar som rör sig runt fröautomat och fettkorvar.

Gråsiskan är dessutom lämplig med tanke på att den här vintern varit en verklig gråsiskvinter. Det gäller inte bara denna vintermatning utan en stor del av vintermatningarna runt om i landet. 
Kul! Gråsiska är nämligen en art som kan lysa med sin frånvaro under flera vintrar.
Efter jul och nyårshelgerna har gråsiskorna varit daglig standard i trädgården. Flocken har väl varit sisådär 30-50 fåglar stor. Det har varierat en smula men alltid varit en märkbar samling.
De är fortfarande kvar vid matningen.

Ibland har jag spanat efter varianterna snösiska och brunsiska. Tänkbara sådana har dock inte noterats.

Även domherrarna har denna vinter varit trogna - ja i princip dagliga - besökare. Det sker inte heller varje år.  

Men tillbaka till större skogsmus...

Eller tja... vad mer ska jag säga?

För beskrivning och ekologi kan jag kanske rekommendera Artfakta.

Hur är det nu egentligen med frön eller frölämningar på marken? 
Lite ajabaja är det ju allt med tanke på smittorisker fåglarna emellan.

Nu sprider vi förvisso inga frön på marken men fåglarna väljer och vrakar varpå de frön de inte vill skala ratas och därmed förvisas till marknivå. När kajorna besöker automaten sållar de dessutom helst ut nötterna och sprätter iväg solrosfrön åt alla håll. Det finns med andra ord alltid en del att ta av på marken. Gråsiskorna tenderar förresten föredra att plocka frön från marken snarare än konkurrera med talgoxar, pilfinkar och domherrar uppe vid automaten. Således får det trots allt gärna finnas en del tillgänglig mat åt dem. Ytan är ganska stor så trängseln är inte påtaglig.
Tids nog städas det.

Och så kan man ju även dryfta gårdsmatningens funktion som möjliggörare av skogsmössens existens i trädgården. Vill man verkligen ha större skogsmus i kvarteret? 
Jag skulle i och för sig tro att de har kapacitet att leva i dessa kvarter även utan fågelmatning, men det är klart att fröna och nötterna hjälper dem och kanske även tillåter att de är aningen fler än vad annars vore fallet.

Större skogsmus kan ju också komma in i hus och i värsta fall kanske även ställa till något bekymmer bland matvaror. Någon sådan erfarenhet har vi dock inte i det här huset - vilket trots allt är från 1860-talet och som erbjuder möss många skrymslen och vrår. 

De möss som observerats i köket har alla varit husmus och de har inte heller orsakat problem mer än några enstaka vintrar. Dessutom frekventeras kvarteret av ett antal katter vilka åtminstone utomhus sannolikt decimerar antalet möss.

På tal om dylikt är det skäl att nämna även råttor som ju blir en helt annan femma ifall de etablerar sig. Enstaka råttor (och spår av dem) sågs för flertalet år sedan när den intilliggande restaurangen missade sig med avfallshanteringen. Men sedan restaurangen fick nya ägare och matresterna togs bättre omhand har varken råttor eller spår av dem synts till.

Så i nuläget känns det inte som någon orsak att dra upp ärter i näsan på grund av några enstaka större skogsmöss.

("Dra upp ärt i näsan" från det finska uttrycket "vetää herne nenään" vilket är en beskrivning av någon som blir upprörd)

 

tisdag 19 mars 2024

Kackurdunten 1.3.

Första mars tryckte jag ner fötterna i vandringskängorna och strosade iväg till Kackurdunten.
Återigen hade jag en viss förhoppning om att få korn på snösländor och därmed chans att åstadkomma bättre bilder än de jag har sedan tidigare. Snösländor kan man io och för sig hitta på annat håll än vandringsleden till Kackurdunten men eftersom det är enda stället jag råkat hitta dem tenderar jag leta mig den vägen när vädret ter sig lovande.

Likt alla försök sedan 2017 kom jag hem utan några snösländor framför objektivet. Det var överhuvudtaget stilla längs leden. Den obligatoriska talgoxen som tillsynes halvirriterat hastar förbi dök förstås upp. Någon större hackspett hördes bearbeta kottar i sin smedja men det var avlägset från stigen men snömängden lockade inte till avvikelser från stigen.

På stort avstånd kretsade en ung havsörn över skogen och förutom örnen, talgoxen, hackspetten samt en flyktigt passerande korp var det nästan öde.
Men vädret var fint och vandringen gjorde gott efter några månader av allt för mycket skrivbordssittande.

Av en ren slump är det nästan exakt ett år sedan jag gjorde "samma vandring med samma syfte".
Skulle det inte varit skottår i år hade det blivit prick ett år.


måndag 18 mars 2024

Crossocerus leucostoma

Totalt tre steklar i släktet Crossocerus (fam. Crabronidae) fanns i det insamlade materialet 2020. Trevligt nog är de också tre olika arter. Här är C. varus och här är C. annulipes.

Detta inläggs Crossocerus är arten C. leucostoma vilken likt de båda andra hör till landets oftast rapporterade och således rimligen även hör till de vanligaste och mest spridda.


Båda antennerna har tappat sina yttersta segment.

Hos flera av arterna i släktet skimrar det svarta i blå toner. Bäst syns det i aningen skarpare belysning men så fort man diffuserar ljuset vid fotograferingen tenderar det försvinna. I bilden ovan skymtas det dock på sina ställen.

I samband med dokumentationen av C. subulatus (hane) för ett par år sedan tog jag även några fotografier utan ljusdiffusering för att få fram lite mer av färgtonerna.

I ett artnyckelsteg bör man bl.a. spana efter huruvida mesopleuron inbegriper en tand framför andra benparets höft (coxa). Här syns den i vy snett ovanifrån.

C. leucostoma har hyfsat "egen" skulptur på propodeum och det är ett av artens mer tydliga diagnostiska karaktärer. Det som kallas area cordiformis (centralt i den triangulära formen lite till höger i bild) kantas av breda gropar/fåror och har även en ordentligt tilltagen central fåra som gör att "inramningen" tar över i omfattning. Jämför t.ex. med C. varus.




C. leucostoma verkar nyttja flyghål av vedlevande skalbaggar för byggandet av boceller (se ref.). Bland annat flyghålen efter björksplintborre Scolytus ratzeburgii nämns. En bocell per hål och larverna får ett matlager bestående av små tvåvingar (Diptera). 
Öppningen förseglas med spån som packas md hjälp av sjätte tergitens ovansida vilken hos många arter har en specifik inramad struktur (pygidial area).



Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd



fredag 15 mars 2024

Crossocerus annulipes

I går Crossocerus varus och i dag C. annulipes (fam. Crabronidae). Även det här är en hona.


Någon klant har tydligen lyckats lirka ner en limdroppe på stekelns propodeum. Det är ett dumt ställe att placera lim på. Man vill ju vanligen gärna se skulpturen och strukturerna just där. Hur det gått till vete katten.

Om någon av bloggens läsare funderat på var propodeum finns (det brukar nämnas) hos steklar och aldrig kommit sig för att "slå upp" utvecklades det här till ett klockrent pedagogiskt tillfälle.
Alltid något gott!





Tack och lov behövs inte propodeum i det här fallet. Övriga diagnostiska karaktärer räcker gott och väl till för att man förhållandevis lätt ska kunna ta sig fram till C. annuplies.

C. annulipes hör likt C. varus till de oftast rapporterade arterna i släktet. Jag har sett "misstänkta" C. annulipes tidigare men varken haft någon insamlad eller fotograferad i fält så att säker observation kunnat göras.

Arten "häckar" huvudsakligen i förmultnande lövträdsved. Det finns gott om sådant i trädgården. Ibland kan de dock även gräva sina botunnlar i förmultnad barrträdsved. Ett enskilt bo innehåller uppemot 20 boceller.
Som föda till larverna fångas små halvvingar (ordn. Hemiptera) i form av dvärgstritar (Cicadellidae) samt ibland rundbladloppor (Psyllidae) eller små ängsskinnbaggar (Miridae).

Exemplarets längd är ca 7 mm.

Totalt fyra foretiska (liftande) deutonymfer återfinns på stekeln. Sannolikt handlar det om någon art i familjen Histiostomatidae (Astigmatina) som lever i den förmultnande ved där rovstekelhonan antingen kläckts eller bygger bo. 
Min misstanke är att deutonymferna klättrar "ombord" på nykläckta steklar för att ta sprida sig i samband med att stekeln anlägger nytt bo på annat håll. Men det är som sagt bara en gissning.


Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd