Crossocerus subulatus

Det här snyggot är en rovstekel vid namn Crossocerus subulatus. Således är det en släkting till de tre hanarna i det här inlägget från januari i år. Även det här är en hane.

Han är insamlad sommaren 2019 och fyndplatsen var ett av trädgårdens två växthus. Längden är ungefär 8,5 mm.

Första bilden är gjord med den ljus-diffusion jag normalt använder. Noterade dock att de skimrande färgtoner man normalt skymtar på mesosoma (främst thorax) tycks försvinna med ljus-diffusion. Sålunda gjorde jag en liten serie fokusstackade exponeringar utan diffusion för att framhäva färgskiftningarna (nedan). Det är en avsevärd skillnad.

Inledningsvis tänkte jag att det skulle röra sig om interferensfärger som hos t.ex. glanssteklar och många andra färgskimrande insekter. Men i de fallen brukar färgerna bli klarare med ljus-diffusion. Det verkar alltså som om här finns någon annan effekt inblandad.

För skojs skull monterade jag min fullspektrum-modifierade EOS M2 på makro-riggen och gjorde en motsvarande bild (nedan). Vet inte om jag egentligen hade utgått från att jag skulle upptäcka särskilt mycket, men det är ju kul att prova lite olika grejer ibland. Hade tidigare inte gjort slag i saken med just detta kamerahus i det här sammanhanget (trots att jag tänkt på det).

Möjligen kan man notera ytterligare lite lyster i de blå tonerna på mesoscutum, men framförallt dyker en del röda områden upp på bakkroppen. Det finns dock en del artefakter från fokusstackningen i just bakkroppen. Jag missade mig (det var sent och jag var trött) med några kamerainställningar vilket orsakade en något ojämn serie bilder vad exponeringen beträffar. Det är sådant som stackningsprogrammet får bekymmer med.

På tal om artefakter så är bilden nedan ett av resultaten i själva stackningsprocessen (DMap-metoden i Zerene Stacker). Det var ett hyfsat underhållande och spejsat resultat som ju bara måste sparas.

Att bilderna med fullspektrum-kameran blir primärt röda beror på att det infraröda ljuset är starkt och överröstar många andra våglängder. För att komma åt att se om dylika djur reflekterar ultraviolett ljus borde jag släcka ner all normal belysning och enbart använda just UV-lampa. Att skaffa UV-ljus och göra detta hör till mina många "borden".

Att nyckla fram art var i det här fallet inte komplicerat. Jag följde Lomholdt (se ref.)

Efter avgörandet om huruvida stekeln har mycket gula markeringar på eller om den primärt är helsvart kommer man i Lomholdt-nyckeln" snabbt fram till bakbenens tibia ("skenben") samt i viss mån coxa (den led som sitter mot kroppen). 

I Finland är släktet Crossocerus enligt laji.fi representerade av 26 arter (för tillfället - bör väl tilläggas). Släktet är indelat i 6 st undersläkten (eller subsläkten) som alltså vardera innehåller arter som är lite mera besläktade med varandra. 

Crossocerus subulatus tillhör undersläktet Cuphopterus. Detta undersläkte har i Norden tre arter varav två finns i Finland. Utöver C. subulatus är det den i landet oftare rapporterade C. dimidatus. 

Till detta undersläkte kommer man (i artnyckeln) bl.a. genom första tergitens (ryggplåt på bakkroppen) proportioner. Här är den alltså tydligt längre än vad den är bred. Den är med andra ord mera långsmal än hos övriga undersläkten (jmf. med hanarna i det tidigare inlägget vilka tillhör undersläktet Crossocerus - samma som släktnamnet). 

Nästa steg är att kika efter lite "tänder" (spetsiga utbuktningar) på coxa samt taggarna på tibia.

Ovan syns den konkava insidan samt de kraftiga taggarna på tibia. Artningen (C. subulatus) är bekräftad av expertis på Hymenopterists Forum.

Arten har inget svenskt trivialnamn.

Finska namnet är hirsipikkuhukka. Pikkuhukka är släktnamnet och kan översättas till något som motsvarar "småvarg". Många rovsteklar har ändelsen hukka vilket är en benämning för varg på finska. Jämför t.ex. med svenskans bivarg för Philanthus triangulum.

Hirsipikkuhukka blir således ungefär "stocksmåvarg"

På norska heter den praktskoggraver.

Bohålor anläggs i gammalt timmer (flyghål av skalbaggar) och byten för larverna består av tvåvingar i släktena Muscidae (egentliga flugor), Calliphoridae (spyflugor), Anthomyiidae (blomsterflugor) och Sarcophagidae (köttflugor). De fångar alltså relativt stora byten i förhållande till sin egen kroppsstorlek.

Referenser:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)