måndag 3 februari 2020

Pemphredon lugubris

Fortsätter sakteliga med genomgången och den samtida dokumentationen av de småkryp som av en eller annan anledning nu finns fastlimmade på kartongbitar i min lilla insektssamling. Mer om mitt ickesamlande samlande i det här inlägget.

Föregående inlägg innehöll trenne hanar av arten Crossocerus elongatulus. Jag håller mig kvar i familjen rovsteklar (Crabronidae). Det är kanske inte så konstigt eftersom jag försöker beta av samlingen en smula systematiskt och alla rovsteklar - liksom andra familjer - är fastnålade i "grupp" i insektslådan. 

Förutom hanarna i förra inlägget är enbart en rovstekel ur samlingen tidigare publicerad på bloggen. Det är den lilla Spilomena-stekeln i detta inlägg från december 2018.

Den här stekeln kan skryta över lite fler millimetrar mellan käkar och bakända än de föregående rovsteklarna. Hon - för det är en hon - ståtar med hela elva stycken av dessa millimetrar. Eller ungefär åtminstone. Hon är som synes inte helt spikrakt utsträckt och mätningen har inte varit av noggrannaste noggranna sort. Men jo, någorlunda uppmätt är hon i alla fall. 

Åter igen är samma nyckel - och därmed bok - som i förra inlägget konstulterad (se referens). Den här gången gick nycklandet som på räls. Släktet är Pemphredon. Det behöver man i och för sig ingen nyckel för att se. Det är ett släkte som är ganska lätt att känna igen på bl.a. generell huvudform, struktur på mellankroppen, lång petiole ("midja") och vingnervatur.

Enligt Laji.fi är 14 arter listade för Finland. Det är alltså ingen hopplös mängd ur vilken en specifik art ska vaskas fram.

Flera arter delar diverse ensklida karaktärsdrag, men det är kombinationerna av dessa som ofta fäller avgörandet. Det väl tilltagna och ovanifrån relativt fyrkantiga huvudet är en sådan grej hos den här arten. Visserligen har i stort sett alla arterna i släktet ett huvud likt detta, men hos många av dem är det lite kortare och något mer avsmalnande bakåt. Det är när jag skriver detta osm jag konstaterar att det hade varit kul med en dorsal bild av just huvudet. Men det är en dryg timmes arbete och latheten får råda som den vill nu.

Pronotum (framrygg/halssköld), scutum ("mellanrygg") och skutell. Propodeum längst till höger.

Propodeum bakifrån och den "visuella bakkroppen" vilken inkluderar, petiolus ("bakkroppsskaftet" som eg. är bakkroppens andra segment - se förra inlägget).

Porträtt där clypeus (munskölden) uppvisar en bred och centralt rak utbuktning. Tredje antennleden (första flagellomeren / första leden i antenngisslet) är ungefär tre gånger så lång som bred (diametern). Redan här är artbestämningen relativt säker baserat på hittills nämnda kombinationer. Munskölden är den mest avgörande faktorn och svaret är Pemphredon lugubris - den art som är näst mest rapporterad i landet.

Skulle man ändå vara lite osäker angående artbestämningen så kan man kolla stekeln i aktern. Längst bak vid något som på engelska heter "Pygidial area" (inbegriper pygidium), men som jag för närvarande inte har något svenskt namn på. Formen på den upphöjda kant som bildar ett ingärdat område centralt varierar arterna emellan. Även strukturen inne i det omgärdade området är ofta artspecifikt. Här bekräftas den tidigare gjorda artbestämningen.

Käkarna hos Pemphredon-steklar är förhållandevis kraftiga. Deras bohålor är belägna i trävirke eller ihåliga växtstjälkar. De uppges gärna välja murket trä i vilket de själva gräver - eller kanske snarare gnagar - bohålor. 
I gångarna konstrueras bokamrar (celler) där ägg läggs och där ungefär 40 bladlöss per kammare utgör matförråd till larven.

Stekeln övervintrar som fullvuxen larv (prepupa) och slutför sin omvandling till vuxen insekt när våren kommer för att slutligen kläckas i början av juni (enl. referens)



Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar