Bådaviken 1.7

Aldrig förr har jag presterat så få inlägg i juni som det här året. Två inlägg under en månad i vilken det ofta varit fler inlägg än dagar. 

Det beror delvis på att jag vanligen separerat alla observationer och gett dem egna inlägg. En enda uterunda kan alltså utmynna i många inlägg. Eftersom jag dessutom oftast koncentrerat mig på småkryp har det också resulterat i många olika artobservationer och därmed även inlägg.

Den här våren och sommaren har jag knappt kikat efter småkryp i och med fågelkarteringen jag tagit mig an och bloggandet har därmed också sett lite annorlunda ut.

En annan orsak till låg bloggaktivitet är fortsatt intensivt illustrationsarbete som slukar ovanligt mycket tid. Sommaren 2025 är helt enkelt en sådan sommar och så är det med det.

Ja, och så har jag försökt komma igång med lite konditionsfrämjande aktivitet igen. Det myckna skrivbordssittandet ger stort behov av kontrasterade fysisk aktivitet. 

Skubba omkring i spenaten för att lyssna och spana efter fåglar i all ära, men det är ändå inte riktigt samma sak som mer ingående kroppsansträngning.

Det om det.

Första juli åkte jag åter ut till Bådaviken. Det var hög tid att kolla läget rent allmänt och så blev viltkamerorna (se de två föregående inläggen) igångsatta igen.

En hel del fåglar sjunger fortfarande. Hanar har prestige och revir att upprätthålla även om häckningen är långt hunnen. Men mycket av sjungandet har förstås ändå bytts mot tidskrävande matjakt samt vaksamhet över eventuella faror i närhet av boet. 

Trädpiplärkan i bilden ovan ansåg att jag borde dra min kos.

Jag vandrade således ut ur dess obekvämlighetszon.

Tidigt häckande arter som exempelvis blåmes har stora ungar vid det här laget och flera föräldrapar är troligen i färd med en andra kull. 

Det är alltså en unge på bilden.

Sävsångarna håller fortfarande låda ute i vassen och där är det deras artikulationsakrobatik som dominerar ljudrummet. Inslag av varningsläten indikerade pågående häckning.

Ett gäng tornseglare - ca 15 st - susade fram över viken och fyllde hakpåsen med godsaker.

Krickor slumrade ute på vattenspegeln. Tre hanar fortfarande i praktdräkt i sällskap med fyra individer vilka jag inte kan avgöra något kring eftersom de observerades och fotograferades på allt för stort avstånd. Tycker mig se ljus, orange bas på näbben vilket skulle indikera att det är juvenila fåglar.

Sädesärlan jagade tätt över vattnet. Ibland försökte den sig på någon av trollsländorna som nu börjat bli talrika och ibland försökte den sig på mindre insekter - kanske flugorna som skymtar på stolpen. 

En del olika tvåvingar verkar ha svärmning just nu. Det är i och för sig nästan ständigt någon art som svärmar.

Buskskvättorna hade bytt plats sedan jag senast hade dem på nät- och trumhinna. 

Sången skedde tidigare huvudsakligen på ett annat ställe än var boet (som jag inte sökte upp) nu tycks vara placerat. 

Alternativet är att det finns, eller har funnits, två revir men i så fall borde jag ha snappat upp det tidigare. 

Där det tidigare sjöngs fanns nu inga buskskvättor och där paret nu varnade skedde ingen sång.

Sliten sävsparvshona med mat i näbben. Sävsparvspar finns utspridda runt hela viken.

När jag höjde kameran och dokumenterade sävsparven kom buskskvättan närmare.

Riktigt irriterad. Jag skyndade vidare och lät dem ägna sig åt det de bör göra.

När jag är på väg hem och vandrar iväg till cykeln inne i den tättingtäta strandskogen brukar jag alltid stanna upp några minuter extra.

Det finns rätt många småfåglar jag aldrig fotograferat eller bara har dassiga avståndsdokumentationer av. Viss chans för närkontakt med ett eller annat finns nu som då på stigen mellan fågeltornet och Djupstensvägen.

Den här gången ställde tofsmes upp. 

Likt sävsparvshonan tidigare är även det här en rätt sliten typ. Rimligen också förälder vars ungar fortfarande är småkrypskrävande bottenlösa gap.

Det är 30 sekunder mellan den allra första bilden jag tog (inte publicerad här) och den sista.

Väldans lång stund för en tofsmes på en kvist. Nästan en hel evighet.

Bådaviken 25.4

Är det dags att byta namn på bloggen? 

Någonting med Bådaviken börjar kanske vara på sin plats?

Hur som helst.

Kort kvällsbesök fredag 25.4. Fåglarna var inte huvudorsak för sejouren men det blev några bilder ändå. Kameran är trots allt alltid medhavd.

Syftet med besöket återkommer jag till någon gång i framtiden.

Brun kärrhökshane på aftonjakt sicksackade sig fram över vassen. 

Tyvärr som vanligt ganska långt från fågeltornet där jag just då befann mig.

Enkelbeckasiner.

Sädesärlorna anländer och blir fler för varje dag just nu.

Bådaviken och den obevekliga objektivlagen

Jag visste att jag spelade galet farligt gentemot en hel drös lagbundna fenomen.

Tanken var huvudlös redan från början. Men det till trots beslöt jag att enbart förse mig med ett teleobjektiv inför dagens besök i Bådaviken. Idén var att koncentrera mig på fåglarna och inte på småkrypen. Fördelarna med begränsad utrustningsarsenal lät i teorin bra. Dels skulle jag ha lätt packning och dels skulle jag verkligen få en annan typ av sinnersro i stället för att erbjuda min hjärna möjligheten att stressa som en yr irländsk setter mellan fåglar och småkryp. Det gör den nämligen om den får härja otyglat.

Jag kom mig iväg onödigt sent. Morgonkaffet blev en fasligt utdragen historia. Det innebar att solen hann försvinna bakom det molntäcke som vid tolvtiden svepte in från norr innan jag var på plats i Bådaviken.

Men jag var inte så bekymrad över den saken. Brukar ändå vara en del rörelse även på eftermiddagen där ute.

Bådaviken är ett ställe där man inte kommer sig så nära fåglarna. Undantagen brukar vara förbipasserande fåglar men någon sådan rörelse skedde inte medan jag var på plats. Därför är bildmaterialet bara i form av enstaka avståndsdokument. Besöket handlade också mera om att se vad som var på plats än att arbeta för att få bildmaterial.

Överlag var det riktigt öde. Inne i skogen tjittrade förstås en del småfåglar (mest mesar, bofinkar och en taltrast) men ute i viken fanns ännu bara enstaka arter. På plats var de sedvanliga tranorna, vikens sångsvanspar samt några gräsänder och enstaka krickor. Sädesärlor fladdrade förstås omkring bland strandalarna och över strandängen spelflög några ängspiplärkor. Två korpar kom lågt över träden med ett ihållande larmande. Jag kunde inte lista ut vad de hade sådant hallå om. Ringduvor hastade tidvis förbi på deras tillsynes bestämda sätt att flyga från punkt A till B.

På önskelistan fanns väl någon av kärrhökarna och kanske havsörn. Den sist nämnda förväntade jag mig se. Det är sällan man återvänder från Bådaviken utan ett havsörnskryss.

Inne bland alarna tänkte jag mig att mindre hackspett skulle kunna ställa upp som modell på ett mer modigt sätt än vad som var fallet förra året. Duvhök och sparvhök brukar också visa sig. Men det var verkligen som om även fåglarna sysslade med coronarelaterad social distansering.

Så småningom hittade jag mig själv knaprandes lite lös bark på några döda alstammar. Det skulle jag förstås inte ha gjort eftersom alla makroobjektiv var kvar hemma. Givetvis dök motiv efter motiv upp. Inga nya sådana dock. Jag såg till att sluta innan det hände.

Jag hann dock upptäcka par tjusiga brokiga barksnabblöpare satt och försökte se osynliga ut på stammarna. Det hade onekligen varit prima att få dokumentera dem för just deras varierande utseendes skull.

Vargspindlar kilade omkring på marken och en del täckvävare (fam. Linyphiidare) var - som vanligt - talrika på sina ställen. Några skinnbaggar hann jag också notera innan jag stängde ögonen för att inte upptäcka något exotiskt. 

Eller tja... jag hade några insamlingsrör med mig i händelse av småkrypsobservation som skulle behöva mer ingående kontroll.

Hur som helst vågar jag nu konstatera att det vetenskapligt och empiriskt är bevisat att den medhavda kamerautrustningen dikterar vilka observationer man gör. Tillräckligt många tillfällen då jag enbart haft makroobjektiv har även renderat i fågelobservationer jag gärna skulle ha dokumenterat. Det handlar väl inte helt och hållet om Murphys lag i sin renaste form, men däremot är de lagbundna företeelserna ungefär de samma.

Jag bör således ta mig en rejäl funderare på huruvida jag någonsin ska åka ut med enbart en viss typ av begränsande utrustning framöver.

Sedan kan man tillägga att jag ofta valt att kreera inlägg baserat på utevistelser då ingenting egentligen hänt - i betydelsen att det vardagligt tråkiga skulle vara "ingenting".

I det hänseendet är den här bloggen tidvis lite som serien Seinfeld eftersom ingenting tidvis genererar en del engagemang.

Samtidigt som jag skriver detta har jag upp SVT:s "Den stora älgvandringen" på en annan skärm. Där händer för närvarande heller ingenting - om jag bortser från några knipor vid iskanten, några kanadagäss och sångsvanar vid en annan iskant, samt en bunt renar som passerade kamerorna för en timme sedan. Ingenting är samtidigt en hel massa och väntan på att något ska hända är en händelse i sig. Samma väntan ägde rum vid Bådaviken tidigare i dag.

Första älgarna skymtades förresten den här morgonen. Det var stort!

Sädesärla

Det slog mig i går att jag kunde ta lite större objektiv med mig och vandra iväg 50 meter till kraftverksdammen för att se om strandskatorna var på plats. De två föregående kvällarna hade de nämligen suttit på stockarna som är kedjade i rad en bit före kraftverksturbinerna och som antagligen tjänar till att styra flytande föremål mot själva dammluckan. Det blev inga bilder då eftersom jag såg dem medan jag rastade hunden (ingen medhavd kamera).

Några strandskator syntes inte till när jag kom fram. Däremot spankulerade en sädesärla av och an längs stockarna och snappade åt sig allehanda småkryp från vattenytan.

Senast jag fotograferat en sädesärla var ändå två år sedan och innan dess hade det varit en paus på tre år. Med andra ord hög tid att fräscha upp dokumentationsmaterialet av fågeln i fråga. Bara för att en art känns trivial behöver den väl inte ignoreras.

Sädesärlan hade jag sett även kvällen innan och det var den första jag observerade för året.

Bilderna togs med mitt gamla FD 150-600 f5.6 L.

Kände mig lite rostig med den manuella fokusen och träffade inte rätt hela tiden.

Tyvärr har jag varit oerhört slarvig med...

Nä! Jag har inte ens varit slarvig. Det går väl inte att vara slarvig med något man inte gjort.

Jag hänvisar till att skriva upp när jag först observerat flyttfåglar på våren.

Det är något jag känner att jag borde ha gjort och att det är något jag borde göra, men som jag sannolikt inte lär börja göra. Dessutom är jag inte alltid så himla alert med att faktiskt spana efter flyttfåglar. Det innebär att mina anteckningar mera skulle belysa min egen aktivitet än när flyttfågeln egentligen anlänt till observationsplatsen.

Första fågeltorns-maj. Helt enligt tradition

Som traditionen bjuder drog jag iväg till Bådavikens fågeltorn. Dimman låg tät i morse. Noterade ett par rådjur på en åker medan jag cyklade ut vid sjusnåret men ljusmängden och luftfuktigheten gör förstås sitt till om man tänkt sig ta en bild.

Soppan var förstås tät över viken också.

Kunde ändå skymta och artbestämma andbesättningen. I vattnet låg ungefär 16-18 par bläsänder, troligen 6 par skedänder, kanske lika många gräsänder, ett gäng mestadels gömda krickor samt ett stjärtandspar och ett snatterandspar.

Rödvingetrastar sjöng intensivt här och var.

Givetvis kom sädesärlorna förbi och kollade läget. Blev orolig över att de möjligtvis hade börjat planera bo i tornets tak så jag klättrade ner och gick en bit bort för att se om de skulle söka sig in i tornet. Men de flög iväg åt annat håll och jag återvände till utkikssysslan.

Det var en ganska artfattig dag. Det är som om någonting i Bådavikens fågelbestånd tycks halta en smula. Måhända har det med vårens takt att göra. Först drog det ut en aning och sedan small det bara till på en gång.

Ringduvor är ändå typiska och säkra observationer.

Sädesärlorna kom förbi igen.

Två svanar flög in från fjärden ute vid åmynningen i norr. De gjorde en gir lågt över viken och triggade igång det bofasta parets trumpetande.

Av någon anledning separerades det inflygande svanparet. Den ena svepte tätt förbi fågeltornet...

... och återvände norrut in i dimman över havet.

Partnern vände in mot land och försvann söderut - även den förstås in i dimman.

Vikens svanar stadfäste sin äganderätt en god stund efteråt.

Svandramatiken avlöstes av andfågelcirkulation. Havsörn över viken. 

Svanen som flög norrut återvände och cirklade trumpetande över viken. Helt tydligt hade de ju tappat bort varandra. Efter några varv återvände den ut mot åmynningen. En kort stund därefter kom den andra svanen söderifrån och gjorde liknande manövrer över viken. Därefter återvände den söderut och man började ju fundera hur det där skulle lösa sig. 

Så småningom kunde man höra båda svanarna från varsitt håll. De trumpetade relativt korta stötar med paus emellan. Den ena i norr och den andra i söder. Ljudet från svanen i söder blev då klarare - för att den kom närmare - och inom kort flög den förbi viken och i riktning mot sin ropande partner. När den försvunnit in i dimman över åmynningen kunde man höra dem byta intensitet och till slut ropa i kör. Det fixade sig uppenbarligen till slut och återföreningen verkade lyckad.

Sakta, sakta lättade dimman.

Taltrastar studsade tidvis omkring på "strandängen" och sökte mums. Det är förstås alltid samma sak med det där fotograferandet från tornet. De flesta pippifåglarna håller sig på behörigt avstånd och bilderna blir mest bara av dokumentär art.

Meter efter meter av stranden längre ut började skymtas. Några vadare verkade inte vara på plats.

Stjärtänderna och snatteränderna höll sig så att jag kunde få dem som små prickar i samma bild.

Enkelbeckasinerna durrade omkring helt enligt schemat. Endast en annan vadare skymtades. Spikade den som skogssnäppa.

Genomtypisk "trana-i-Bådaviken-bild".

Ännu en havsörnspassage på hög höjd.

Vid tiotiden hade dimman och diset lättat så pass mycket att solen dök upp.

Ganska tätt med småttingar var det ändå. Domherrar, gulsparvar, mesar, olika trastar, piplärkor och en hel del jag aldrig hann artbestämma.

Bofinkhona.

En av flera rödhakar som frekventerade de lägre luftrummen bland vegetationen. Svårdokumenterade bakom alla kvistarna.

Jag väntade på kärrhök men någon sådan kom aldrig. Varje gång änderna ropade "varg" och stressade runt över viken spanade jag som ett tok. Kanske nästa helg. Då är det "tornens kamp". Vet dock ännu inte om det blir något gäng i Bådaviken.