Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Bådaviken 19.4

Rejält beskuren och uppförstorad del av originalbildfilen. 

Hade det varit en mer trivial fågel än brun glada, Milvus migrans, hade bilden aldrig sparats. Egentligen hade jag inte ens bemödat mig om att ta något fotografi.

Men den lilla pricken långt borta på himlen, och i hopplöst motljus, uppfattade jag som en rovfågel och då fick det trots allt bli några bilder.

Tyvärr kom fågeln aldrig nära. Kul början på Bådaviken-besöket i alla fall.

Dagen skulle ägnas åt fågelkartering. Det innebar att fotograferandet inte prioriterades. Jag hanterade gps-position, penna och anteckningshäfte långt mer än kameran. Själva karteringen lär jag väl återkomma till i samband med fler inlägg men sammanställningen görs klar först mot hösten.

Mera kul! 

Jag vet nämligen inte när jag senast noterat sothöna i Bådaviken. Tror det var någon gång i början av 2000-talet.

Åtminstone tre stycken kunde jag se samtidigt. Man får väl misstänka att de bara är på tillfälligt besök.

Rördromen tutade också. När jag hör den djuphesa tonen stöta igång precis innan flaskblåsandet stannar jag alltid upp och njuter.

En grupp på ungefär 60 gäss sträckte norrut. De kom så pass lågt att mitt objektiv inte dög till något annat än några små utsnitt av flocken. Tog ändå ett antal exponeringar eftersom det kan dölja sig ett och annat i dylika gåsflockar. Merparten - kanske 50 st - utgjordes av sädgås och bland dem fanns kanske tio bläsgäss. 

Två bläsgäss syns längst ner i bilden ovan. 

Det samlade bildmaterialet bildmaterialet räcker dock inte till för att urskilja eventuella mer svårupptäckta gåsrariteter bland sädgässen.

I holken närmast fågeltornet höll talgoxarna på med inspektion. De uppskattade inte min nyfikenhet.

Ytterligare en oskarp avståndsdokumentation. Årets första (av mig dokumenterade) knipor i Bådaviken.

Bådaviken 23.3

Ny helg, nya möjligheter. 

Förre veckan nämnde jag att det vore idé att någon annan plats för omväxlings skull.

Det blev samma gamla vanliga Bådavikenvisa.

Flera, typ 5-7, plusgrader och soligt. Vinden svag från sydväst. Isläget ungefär samma som föregående helg. 

På Torsöfjärden finns den indrivna isen kvar.

En flock på kanske 10-12 tofsvipor kom "bakifrån" över fågeltornet och var aldrig i vettig fotograferingsvinkel. Men det var mina första tofsvipor för året och då får de också komma med i det här inlägget.

En av orsakerna till att jag återvände till Bådaviken var tofsmes och svartmes vilka hördes för en vecka sedan. Jag ville helt enkelt få visuell kontakt med dem samt eventuellt möjlighet att få dem dokumenterade. Inga sådana fåglar var på plats samtidigt som jag.

Blåmesar mättade magen högt uppe i trädkronorna.

Det gjorde även grönsiskor men dem hann jag aldrig få bild på. 

Vid ett tillfälle landade en grönsiska i en liten gran bara 1,5 meter från mig. Men den drog förstås omedelbart vidare när den noterade sitt misstag.

Trädkrypare, denna relativt orädda men försynta art, kom inom någorlunda bra skotthåll ett par gånger men resultatet blev eländigt på grund av hur de positionerade sig och på grund av framförvarande kvistar.

Öronen fångade kungsfågel men ögonen gjorde det inte. 

Bofink sjöng men satt inte på fotograferingsvänlig plats.

Typiska erfarenheter inne i strandskogen.

Några snabbt tagna bilder av lavar fotograferade med teleobjektiv = inte den mest lämpliga optiken.

Här ovan ragglav, Umbilicaria hirsuta, på sten i den lövdominerade strandskogen.

Svart kantlav, Tephromela atra, om jag inte misstar mig. Osäkerheten är påtaglig.

Det här skulle kunna tänkas vara gråstenslav, Aspicilia cinerea, men, än så länge, utan apothecier (fruktkroppar). Riktigt stor osäkerhet.

Slutligen vad som borde vara kaklav, Xanthoparmelia conspersa (utan apothecier).

Väldigt sällan hör eller ser man nötskrika i Bådaviken. Jag kan räkna observationerna på en halv hand tror jag.

Nu fick jag till och med en nötskrika dokumenterad. Men det blev knepigt. Tvingades ta till manuell fokus eftersom den satt på förtvivlat långt avstånd och med många lager framförvarande kvistar i vägen.

Vild talgoxe. Det vill säga en sådan man möter ute i skogen och inte hemma i trädgården.

Blåmes som först undersökte fågeltornet...

... och därefter solcellsanläggningen som förser stängslet med elektricitet när Highland-korna är på plats.