Bådaviken brukar under andra halvan av sommaren och en bit in på hösten vara hemvist för ett gäng Highlandkor. De har inte varit där vid mina tidigare besök den här sommaren, men jag kunde notera att elektriciteten och alla grindarna var fixade när jag kom ner till viken. Jag kunde också höra (men inte se) kossorna en bit bort. De höll sig då i den yttre ändan av viken och inte på den plats jag ville undersöka.
När jag återvände till cykeln som var placerad vid fågeltornet stod jag plötsligt öga mot öga med sällskapets tjur. Bakom honom stod korna och kalvarna. De verkade förbryllade och en aning skeptiska. Efter en stunds tävlan i grenen stirra tyckte korna att det vore bäst att dra, så de dundrade iväg varpå tjuren gjorde dem sällskap.
Korna är en bidragande faktor för att hålla vassen stången i viken. Dessutom är de även till nytta för biodiversiteten i strandskogen eftersom de orsakar viss död bland alarna genom att skada barken då de skrapar sig mot stammarna. Spillningen lockar också insekter som annars inte skulle finnas på platsen.
Någon större lust att kolla hur vänliga dessa normalt vänliga kor är har jag hur som helst inte. Jag brukar hålla mig på avstånd. Trevliga är de i alla fall.
Highlanddjur brukar ignorera människor, jag har ofta gått rakt igenom flockar och de viker bara åt sidan så att man aldrig kommer riktigt nära, de är inte heller nyfikna som andra raser kan vara. Den enda aggressiva kon jag sett hade en ung kalv, och hon stångade staketet när man kom nära! Det enda intresse jag mött hos dem var när jag matade dem genom att bryta ned aspar så att de kom åt bladen.
SvaraRaderaEgentligen har jag också den erfarenheten att det är en beskedlig ras. De kor som brukar vara vid Bådaviken tycks snarast vilja hålla avstånd till mig och rusar iväg med ett skönt muller av tunga klövar mot marken ifall jag kommer för nära. Det är snarast det att de inte verkar ignorera mig som gör att jag inte heller har så stor lust att vara för närgången.
Radera