Större skogsmus (och vintermatningen)

Senaste vinter huserade större skogsmus Apodemus flavicollis vid vintermatningen. Här i [Fin]landet räcker det i princip att säga skogsmus eftersom mindre skogsmus inte finns här. Men det svenska trivialnamnet innehåller av förekommen anledning förleden större och då tycker jag det bör användas.

På finska heter den metsähiiri men som ett tillägg finns ändå isometsähiiri inom parentes.

Vid några enstaka upprepade tillfällen försökte jag (förra året) komma åt att ta några bilder av dem medan de hastade mellan sitt tillhåll under snön och samlingen av frön under automaten. Det blev inget av de försöken och de enda fotografierna som åstadkoms var med hjälp av viltkameran.

Den här vintern har de också tidvis observerats dagtid vid matningen och jag har gjort några nya fotograferingsförsök utan resultat. Mössen är minsann känsliga för små avvikelser i omgivningen.

Nionde mars kunde jag till slut få dem att fastna på sensorn. Jag smög ut genom en dörr långt borta från matningen, försökte närma mig matningen så ljudlöst och skyddat som möjligt och när jag fick området inom synhåll bakom de myckna buskarna som omger den höll jag mig stilla medan större skogsmusen var framme vid fröna. Så fort den sprang iväg med maten och dök ner i sin "håla" gick jag några steg fram varpå jag åter stannade när skogsmusen återvände till matningen. Sakteliga klyckades jag till slut nå en position från vilken bilder kunde tas på något så när hyfsat kort avstånd (ca 10 meter).

Från det ena till det andra... så här på tal om vintermatning...

Av någon märkvärdig anledning medverkade jag inte alls i gårdskrysset (sista helgen i januari) detta år. 

Det har ju annars varit kutym under merparten av de senaste tio åren.

Egentligen fanns inga hinder för att räkna fåglarna men det blev helt enkelt aldrig av. 

Synnerligen slarvigt av mig!

Gråsiskan ovan får härmed fylla tomrummet efter missen med gårdskrysset samt även den totala avsaknaden av vintermatningsrapporter på bloggen. Jag brukar trots allt peta in ett inlägg eller två om vilka fåglar som rör sig runt fröautomat och fettkorvar.

Gråsiskan är dessutom lämplig med tanke på att den här vintern varit en verklig gråsiskvinter. Det gäller inte bara denna vintermatning utan en stor del av vintermatningarna runt om i landet. 

Kul! Gråsiska är nämligen en art som kan lysa med sin frånvaro under flera vintrar.

Efter jul och nyårshelgerna har gråsiskorna varit daglig standard i trädgården. Flocken har väl varit sisådär 30-50 fåglar stor. Det har varierat en smula men alltid varit en märkbar samling.

De är fortfarande kvar vid matningen.

Ibland har jag spanat efter varianterna snösiska och brunsiska. Tänkbara sådana har dock inte noterats.

Även domherrarna har denna vinter varit trogna - ja i princip dagliga - besökare. Det sker inte heller varje år.  

Men tillbaka till större skogsmus...

Eller tja... vad mer ska jag säga?

För beskrivning och ekologi kan jag kanske rekommendera Artfakta.

Hur är det nu egentligen med frön eller frölämningar på marken? 

Lite ajabaja är det ju allt med tanke på smittorisker fåglarna emellan.

Nu sprider vi förvisso inga frön på marken men fåglarna väljer och vrakar varpå de frön de inte vill skala ratas och därmed förvisas till marknivå. När kajorna besöker automaten sållar de dessutom helst ut nötterna och sprätter iväg solrosfrön åt alla håll. Det finns med andra ord alltid en del att ta av på marken. Gråsiskorna tenderar förresten föredra att plocka frön från marken snarare än konkurrera med talgoxar, pilfinkar och domherrar uppe vid automaten. Således får det trots allt gärna finnas en del tillgänglig mat åt dem. Ytan är ganska stor så trängseln är inte påtaglig.

Tids nog städas det.

Och så kan man ju även dryfta gårdsmatningens funktion som möjliggörare av skogsmössens existens i trädgården. Vill man verkligen ha större skogsmus i kvarteret? 

Jag skulle i och för sig tro att de har kapacitet att leva i dessa kvarter även utan fågelmatning, men det är klart att fröna och nötterna hjälper dem och kanske även tillåter att de är aningen fler än vad annars vore fallet.

Större skogsmus kan ju också komma in i hus och i värsta fall kanske även ställa till något bekymmer bland matvaror. Någon sådan erfarenhet har vi dock inte i det här huset - vilket trots allt är från 1860-talet och som erbjuder möss många skrymslen och vrår. 

De möss som observerats i köket har alla varit husmus och de har inte heller orsakat problem mer än några enstaka vintrar. Dessutom frekventeras kvarteret av ett antal katter vilka åtminstone utomhus sannolikt decimerar antalet möss.

På tal om dylikt är det skäl att nämna även råttor som ju blir en helt annan femma ifall de etablerar sig. Enstaka råttor (och spår av dem) sågs för flertalet år sedan när den intilliggande restaurangen missade sig med avfallshanteringen. Men sedan restaurangen fick nya ägare och matresterna togs bättre omhand har varken råttor eller spår av dem synts till.

Så i nuläget känns det inte som någon orsak att dra upp ärter i näsan på grund av några enstaka större skogsmöss.

("Dra upp ärt i näsan" från det finska uttrycket "vetää herne nenään" vilket är en beskrivning av någon som blir upprörd)

 

Igelkottshuvudbry

Lördagen 21.10 vankade en årsunge av igelkott omkring på den frusna marken i trädgården. Sådan energiförbränning är mindre lyckad när det inte finns tillgång på mat och när alla fettreserver borde hålla en hel vinter, något som inte är en självklarhet för alla igelkottar på väg att övervintra för första gången.

Antingen hade ungen hittat boplats på ett ställe där den störts eller så berättade dess kropp för den att energilagret inte var tillräckligt och drev ut den på jakt efter föda.

Kattmat ordnades i ett huj och det slukades också i ett huj.

Med igelkotten glufsandes kattmat vidtog funderingar på hur man kunde öka dess chanser att klara vintern. Kvarteret inbegriper flera stora hus och uthus byggda på 1860-talet. Det är framförallt under de långa uthusen vi misstänker igelkottarna övervintrar. 

Efter en stunds kontemplation beslöt vi bygga en fungerande och alternativ "övervintringslya" som komplement till alla potentiella platser under uthusen. Samtidigt gav detta möjlighet att kontrollerat förse igelkotten med mat så länge som nödvändigt - dvs. så länge den visade sig och var hungrig, samt hålla igelkotten lockad till mer skyddad och säker plats i kvarteret.

På några timmar konstruerades en "lya". 

En liten trätunna placerades liggande över "fötter" av några tegelstenar så att den inte låg direkt mot marken. Tunnan fick ett golv av torv (gammal isolering från huset) och finstrimlad träull fyllde stora delar av innandömet. Runt trätunnan samlades kvistar och löv. Ovanpå placerades ett plåttak för att förhindra inträngande vatten ovanifrån. En trätunnel och "ramp" upp från marken till tunnan spikades ihop och installerades. Därefter fler kvistar och löv över konstruktionen. 

Det primära problemet med konstruktionen är eventuell brist på "jordlukt" vilket enligt uppgift kan vara viktigt för igelkottars val av övervintringsplats.

Mat placerades vid öppningen och igelkotten förpassades till samma ställe. Det första den gjorde var att kila in genom tunneln och "försvann". Ett galler placerades löst utanför ingången och matserveringen för att förhindra katter från att stjäla maten. Däremot lämnades tillräckliga öppningar för igelkotten så att den kunde ta sig in och ut. Vi visste ju inte om den egentligen hade ett annat ställe den skulle föredra som övervintringsplats.

Det lilla fatet med kattmat blev konstant tömt och vi fyllde på vartefter. Att det var igelkotten som åt rådde det inga tvivel om.

Viltkameran placerades ut för att man skulle få se om och hur igelkotten rörde sig.

Det visade sig att igelkotten kunde tillbringa några timmar in i den nybyggda "lyan" men att den också med jämna mellanrum vandrade ut mot det intilliggande uthuset.

Viltkameran flyttades vartefter för att få bättre insikt i hur igelkotten rörde sig och vart utfärderna gick.

Igelkottens vandringar skedde både dag och natt.

Dess utfärder var ganska målmedvetet utförda mellan en viss punkt vid ena uthusets stenfot och "lyan". Det är ett "dolt" område av trädgården där en hel del grenar, kvistar och löv tenderar samlas. Här huserar igelkottar gärna under sommaren. 

När vandringsvägen var någorlunda utredd återbördades kameran till lyans öppning för fortsatt monitorering. Här är bara enstaka bilder utsållade bland totalt drygt 1000 stycken. Som synes låg temperaturen ofta kring -10°C.

1.11 blev det ett påtagligt snötäcke och några spår av igelkotten syntes inte. Så vitt man kunde bedöma av kamerans bildmaterial fanns den inte i lyan. Maten åts heller inte längre och om den var vid liv befann den sig rimligen under uthuset intill.

Kameran togs in när aktiviteten verkade ha upphört.

Snön försvann och plötsligt dök igelkotten ånyo upp 10.11... men då inte vid matningen. 

När jag den dagen vandrade hem från bussen efter jobbet mötte jag igelkotten som kom över gatan och försökte hitta en väg bort från asfalten på helt galet ställe. Det var kallt och totalt fel plats för en liten igelkott. Skyfflade upp den på min ryggsäck och förpassade den tillbaka till matningsplatsen. Igelkotten sprang genast in i "lyan" och jag bar ut ny mat som en stund senare åts upp.

Återigen upprepades mönstret med flera timmar inne i lyan varvat med tillfälliga utflykter.

Det var förstås inte bara igelkotten som var intresserad av maten. Hunden Ines (några bilder "uppåt"), ett gäng talgoxar och en ständigt återkommande skata finns på åtskilliga fotografier.

Här ovan skymtar igelkotten inne i öppningen när den kommit ut ur tunnan för att ta del av vad som serverats. Därefter gick den in igen.

16.11 var den fortfarande huvudsakligen i nybygget och gjorde endast korta rundor i den närmaste omgivningen.

Ibland råkade matkontrollerna och påfyllning ske när igelkotten var "mitt i maten".

Allt fler bilder av större skogsmus började dyka upp i viltkameran. Det är en art som sannolikt har en liten familjepopulation i kvarteret.

17.11 kl. 20:41 togs vad som skulle bli den sista bilden (nedan) av igelkotten. Den var då på väg ut och återvände inte. 

Kameran stod kvar i flera dygn och när den senare togs bort var det hur som helst möjligt att spana efter nya igelkottspår i snön. Några sådana dök heller inte upp och således får man nu utgå från att den antingen lyckades få sin vintervila eller helt enkelt dött. All observation av igelkotten dittills tydde i alla fall på en frisk och aktiv individ. Frågan är förstås fortfarande om den hade byggt upp tillräckligt stort energiförråd för att klara sig fram till våren när det åter finns mask och småkryp att jaga.

Troligen lär man väl inte få veta hur det gick annat än om en någorlunda liten igelkott dyker upp på våren och rör sig i trädgården och då blir det enbart spekulation eftersom man inte kan veta om det är samma eller en annan. 

Det finns vuxna igelkottar i kvarteret och yngre individer fördrivs antagligen ganska snabbt bort. Vi har aldrig observerat fjolårsungar på vårarna. Således lär ovissheten bestå.

Med tanke på skogsmössen började man ju fundera på om bygget egentligen passade dem bättre. Men några spår av dem finns inte runt konstruktionen så deras tillhåll är sannolikt på annat ställe.