Rostskräddare

På finska heter rostskräddaren peilivesimittari. Alltså typ spegelvattenmätare.

Gerris lateralis är det vetenskapiska namnet.

Här i bloggredaktionens närområde ska det vara möjligt att påträffa sju olika arter skräddare. De är fördelade på tre släkten vilka är Aquarius (1 art), Gerris (5 arter) och Limnoporus (1 art).

I den egna trädgården har jag enbart observerat (eller artbestämt) rostskräddare. En vacker dag är det väl läge att kolla olika vattensamlingar för söka upp någon av de övriga arterna också. Det finns många tomma rutor i den där listan över småkryp man kan kryssa. 

Dammsugare

I dammen är det som vanligt ödesdigert att komma för nära ytan. Skräddarna är snabbt på plats och ser till så att potentiella byten inte lyckas smita.

På dessa bilder är det två köttflugor (släktet Sarcophaga) som fått sätta livet till. 

Dessa skräddare är ännu i nymfstadium och i nuläget har jag bara kollat nycklar som gäller vuxna. Arten torde rimligen vara Gerris lateralis - rostskräddare

Skräddare

Vattenytans rovskinnbaggar. Insekter som fastnar i ytspänningens grepp blir snabbt lätta offer för dessa kvicka jägare.

Skräddarna bemästrar förstås den för landlevande och flygande insekter så farliga miljön alldeles ypperligt. Men i dammen här hemma är det just nu så mycket andmat att t.o.m. en tordyvel kanske kunde "gå på vattnet"

Dessa skräddare hör till Gerris-släktet. Jag har inte gjort någon mer genomgående analys av arttillhörigheten och det finns några att välja mellan. Merparten av våra Nordiska Gerris-arter torde dock gå bort av olika skäl. Min gissning på den här är G. lateralis - men det kan givetvis vara felaktigt.

Trängsel i dammen

En insekt av något slag har trasslat fast sig i vattenytan och då är det kört. I dammen regerar nämligen en samling skräddare som inte visar någon nåd. Dessa rovskinbaggar är perfekt anpassade för att ta hand om alla småkryp som inte kan bemästra ytspänningen. Man kan skymta något gult mellan de många skräddarna och möjligen kan offret vara en blomfluga.

Vilken skräddar-art vi har i dammen har jag ännu inte tagit reda på. Det finns några tänkbara ur familjen Gerris.

Mest bara obestämda sorter

Fullpudrad med pollen har denna lilla mygga satt sig på kronbladet av en Trillium erectum. Jag vet inte hur många myggarter (Nematocera) man teoretiskt ska kunna se i Nykarlebytrakten men det är i alla fall ruskigt många. I Sverige (som konstig jämförelse) finns drygt 2000 arter. Här kommer man förstås inte upp till samma antal då området är så mycket mindre. Artantalet är ändå så pass stort att det avskräcker från att börja luska ut vad som fastnade på bilden.

Dessa små knäppare - Dalopius marginatus - uppträder just nu i stora mängder.

Av småflugorna finns det också en uppsjö släkten och arter. Den här har jag inte heller koll på och knappt ens det. Den var ca 2 mm lång.

Men den här myggan har jag för mig att jag känner igen så pass mycket att jag kan placera den bland familjen stickmyggor (Culicidae). Släkte och art låter jag vara osagt men det är högst sannolikt en alldeles vanlig sommarplåga av något slag. 

Det här exemplaret är ändå av en sort man sällan lägger märke till då det är en hane. Det syns på de yviga antennerna och de breda känselspröten runt sugsnabeln. 

Hanarna kan bara dricka "löst liggande vätskor" eftersom de inte kan sticka med sin snabel.

Skinnbaggarnas sugsnablar är däremot rena rama spjuten. Så även hos skräddarna som ju jagar insekter vilka trasslar in sig i vattenytan. Om detta är Allmän skräddare - Gerris lacustris - vågar jag inte svara på. Oberoende arttillhörighet är de i färd med att tillverka fler.

Hoppspindlarna (Salticidae) är även de en rejält stor familj. På vår södra husvägg och i ett angränsande stenparti kan man hitta den här modellen. Hanarna går i cirklar, viftar med pedipalperna och stirrar ut varandra i sin strävan att få till det med en lämplig hona i närheten. Hoppspindlarna är inga nätspinnare men lämnar ständigt en säkerhetstråd efter sig. Som namnet antyder hoppar de och fångar byten på det sättet. Synen är fenomenalt utvecklad.

Edit: Sannolikt Sitticus terebratus.

Denna Takgeting-drottning - Dolichovespula saxonica - bygger bo. Här samlas trä. Detta rullas ihop till en salivboll som hon sedan flyger iväg med till boet där hon just nu konstruerar både celler och väggar. Om en dryg vecka kläcks hennes första generation arbetare och då tar kolonin fart.

Ovanligt mörk jordhumla. Kanske Bombus terrestris (mörk jordhumla)... men knappast väl? De ska ju inte finnas här. Säkert vår vanliga B. lucorum (ljus jordhumla)

Humlan hör till de arter som har kort tunga och för att kunna äta ur "högsmala" blommor, som t.ex. denna sibiriska nunneört - Corydalis nobilis, biter de hål nära blommans bas. Det har denna humla gjort och man kan skymta fler hål i blommorna framme i bilden.