Bådaviken 19.4. Neobisium carcinoides (eller?)

Typiskt fynd i Bådavikens strand-/primärskog är förnaklokrypare, Neobisium carcinoides. Arten brukar vanligen dyka upp när jag rotar runt i markskiktet som delar förled med klokryparens svenska trivialnamn.

Men det finns ett men här!

I klokryparkretsar ordas nämligen om att artantalet, i exempelvis Sverige, är större än man tidigare utgått från. 

Nya - men så vitt jag nu noterar ännu inte publicerade - fynd gör gällande att nyinkomna och/eller tidigare oupptäckta arter huserar där ute i den där naturen. 

Arter man tidigare kanske lite lättjefullt trott sig kunna bestämma på basis av bra habitusbilder borde förmodligen egentligen inte bestämmas utan mikroskopering eftersom mer subtila skillnader verkar råda i åtminstone några sammanhang. 

Det är med andra ord samma situation som hos kvalstren där artbestämning vanligen kräver kontroll av specifika mikroskopiska detaljer. 

Dessutom fullt möjligt att flera inte kan artbestämmas utan genetisk granskning.

Just förnaklokrypare nämns som exempel på art som förmodligen borde delas in i flera arter. 

Med andra ord har vi sannolikt ett antal kryptiska arter av klokrypare runtom oss. Därmed riskerar dessa fotografier numera klassas som otillräckliga ur artbestämningssynpunkt.

För stunden får den här ändå gå under namnet förnaklokrypare - eller kanske Neobisium cf. carcinoides. 

När nya studier gett nya svar kanske jag justerar till Neobisium sp. eftersom klokryparen inte är insamlad för ny granskning i framtiden.

Bland trattkantareller

8.9 landade en hink trattkantareller Craterellus tubaeformis på köksbordet varpå rensning upptog kvällen.

De olika "kantarellerna" (dvs. bl.a. släktena Cantharellus (kantareller) och Craterellus (trumpetsvampar)) är relativt sällan angripna och det beror, så vitt jag förstått, på kemiska föreningar vilka gör livet surt för insekter och andra småkryp i fruktkroppen. Svampen är i princip giftig för småkryp.

Enstaka organismer hittar man ändå. Dessa larver fanns inne i några av trattarna. Speciellt i de något större och äldre fruktkropparna.

Larver i svamp är inte sällan någon av svampmyggorna (fam. Mycetophilidae) men arter i den familjen verkar inte påträffas i trattkantarell.

Mina första sökningar på larver i trattkantareller gav knapphändiga svar. Så småningom började jag hitta omnämnanden av "harkrankar" vilket, i dessa omnämnanden, troligen inbegrep småharkrankar (fam. Limoniidae) som tidigare var underfamilj (Limoniinae) i familjen harkrankar (Tipulidae) och som har ett flertal svampätande arter. 

Bland harkrankarna är svampätarna få och det verkar så vitt jag kan notera inskränka sig till släktet Ula här i landet. Larven passar dock utseendemässigt bättre med småharkrankarna.

Dessutom har småharkrank-larver för vana att spinna in sig i ett hölje precis som larverna i trattkantarellerna på köksbordet. 

I samma veva hittade jag Hackman & Meinander 1979 (se ref.) där någon art bland Limoniinae konstaterats i 1% av undersökta trattkantareller. Den procentsatsen stämmer troligen väl med fynden under rensningen. Således misstänker jag för närvarande att det är någon småharkrank det handlar om. Rättelse eller bekräftelse kommer ifall ny information erhålles.

En liten skogssnigel (släktet Arion) Följde också med.

Förnaklokrypare Neobisium carcinoides var både föga överraskande och samtidigt en rolig överraskning.

Lätt hänt att man tar några extra fotografier av dessa fascinerande kryp.

En utseendemässigt snarlik art är mosseklokrypare Microbisium brevifemoratum. Den är aningen mindre och har något knubbigare kloarmar och klor. Mosseklokrypare är inte rapporterad från västra Finland och därför vore det intressant att försöka leta efter den. 

I trakten finns ett par områden som åtminstone teoretiskt torde vara lämpliga biotoper.

Referens:

Walter Hackman & Martin Meinander. 1979

Diptera feeding as larvae on Macrofungi in Finland

Ann. Zool. Fennici 16:50-83.

Bådaviken 21.5. Del 13 - Förnaklokrypare

Av kanske sju arter klokrypare potentiellt möjliga att hitta i Österbotten har jag hittills fyndat fyra.

Förnaklokrypare, Neobisium carcinoides, är den vanligaste av dem alla. Föga förvånande att hitta den i mossan ute vid Bådaviken.

Har förekommit på bloggen tidigare.

Storsand 13.8. Del 2 - Strandklokrypare

Sakta men säkert ökar antalet artkryss för klokryparna (ordn. Pseudoscorpiones). 

I det här inlägget nämnde jag att man torde kunna hitta sju stycken arter i Österbotten. Strandklokrypare, Dactylochelifer latreillii, är den fjärde jag kryssar av.

Arten är strikt kustbunden och hittas från rysslandsgränsen längs kusten åtminstone upp till Brahestad. Det är dock inte många rapporterade fynd längs västkusten.

Likt merparten av klokryparsläktingarna hittas den i skyddade miljöer nere bland organiskt material på marken. Den här dök upp när jag bankade på några grenar som låg på sanddynerna intill skogsranden mot stranden.

Kroppslängden hos dessa är mellan 2,4 och 3,1 mm.

Vid en strand 11.4. Del 5 - Förnaklokrypare

Förnaklokrypare - Neobisium carcinoides - är en av de vanligare klokryparna (ordn. Pseudoscorpiones) i vår omgivning här i Österbotten. Att hitta den bland löven i strandskogens förna var föga förvånande.

Just klokrypare är en grupp småkryp jag ofta tänkt att jag borde söka mer aktivt. Det är ett spännande gäng som dessutom ska vara möjliga att artbestämma på basis av fotografi - åtminstone de 18 arter vi har i Finland.

Alla 18 arterna har man inte chans att hitta i Österbotten. 7 arter har sitt utbredningsområde upp till dessa breddgrader och sedan finns det två eller tre som eventuell knackar på dörren. Resterande är strikt sydliga i sin utbredning och några är förstås ovanliga och svåra att hitta.

En vuxen förnaklokrypare blir uppemot 3 mm stor och är alltså inte ett kreatur som upptäcks speciellt lätt om man enbart går omkring och glor på marken eller rotar lite lätt under stenar eller i förna. Dessutom drar de ben och klor intill kroppen och ligger orörliga som vilket "skräp" som helst medan man härjar runt i (med) deras miljö. Den strategin är vanlig bland många av de minsta småkrypen. 

Helst bör man således sålla förnan över ett lämpligt (ljust) underlag och sedan vänta på att krypen tröttnar på att leka skräp och börjar röra sig. Just förnaklokrypare verkar generellt inte vara så tålmodiga och inom kort vecklas benen och kloarmarna ut varpå klokryparen börjar ränna runt i jakt på skydd.

Referens:

Annika Uddström, Veiko Rinne

Suomen lukit ja valeskorpionit

Tibiale. 2016

ISBN 978-952-68504-0-5

Bådaviken 16.7. Del 3 - Dolichomitus sp.

Jag hann tänka "det där är den största Rhyssella approximator jag sett" innan den sträckte på sig för att börja borra i alstammen varpå jag kom närmare och noterade att det inte alls var R. approximator.

Det här är någon av arterna i släktet Dolichomitus. Art kan man med största sannolikhet inte bestämma utan att kika på ovipositorn i mikroskop.

Den var ganska stor även för att vara en Dolichomitus-stekel. Storlek hos dessa beror dock mycket på storleken hos värddjuret. I det här fallet handlar det om någon vedlevande skalbaggelarv.

Redigering 30.12.2022: Storleken (långsträckt) och svart pterostigma ger D. imperator. Tack till Niklas Johansson för artbestämningen!

Stekeln hade stora bekymmer när den skulle börja mata ner ovipostorn i veden. Det visade sig att etta bakbenet saknade alla leder nedanom tibian och det blev uppenbarligen svårigheter med att få grepp med benen för att etablera tryck mot stammen med ovipositorn.

En pseudoskorpion (klokrypare) hängde fast i det andra bakbenet.

Klokryparen är eventuellt Chernes cimicoides som enligt experter på området är den art "det brukar vara". På basis av bilderna är det dock ingen kassaskåpssäker artbesdtämning. 

Klokryparen halkade allt längre ner på tibian och tappade till slut greppet. Stekeln vevade ganska intensivt med benet i fråga.

Äggläggandet blev det inget av. Stekeln gav upp och flög sin kos innan jag hade fått särskilt många bilder. 

Gutenberg-skorpion

Chelifer cancroides är ju den art av klokrypare vi oftast träffar på eftersom den gärna lever inomhus och gottar sig i allehanda småkryp från den sk. mesofaunan (ryggradslösa djur mellan 0,1 och 2,0 mm). Mesofanua finns ju förstås också utomhus - mesofauna finns alldeles speciellt just utomhus. Där jagar en del släktingar till bokskorpionen och de krypen borde man ju också leta efter någon dag. Det finns så många "borden" här i världen. Vill man leta efter dem är t.ex. murket trä en ganska bra plats.

Tills den dag jag gör det själv, får jag hålla till godo med den ordinära (men alldeles tillräckligt fascinerande) bokskorpionen. Efter fotograferingen fick den flytta in i bokhyllan. Släppte den i sektionen där böckerna om småkryp är placerade.

Den där bokskorpionen...

I höstas gjorde jag några bilder av ett skåpfynd. Tog här om dagen åter fram bokskorpionen i fråga och pekade den här gången på den med mikroskopobjektivet.

Försökte snabbt och enkelt småstäda det lilla djuret på damm, men bokskorpionens knöliga yta är inte helt lätt att rengöra. Städandet lämnade således övrigt att önska.

Bild 1:

Canon 60D, 

FD Auto Bellows, 

Nikon 10 0.25 160/- WD5.6

49 exponeringar stackade i ZS.

Bild 2:

Canon 60D, 

FD Auto Bellows, 

Nikon 10 0.25 160/- WD5.6

49 exponeringar stackade i ZS.

Mera bokskorpion

Tre bilder till. Se föregående inlägg för mer info.

Edit: Notera förresten "dammet"/flakabrädet på bokskorpionens högra pedipalp-led (klo-armen). Ett fjäll från någon liten fjäril. Om det kommit dit av en slump eller om det fastnat i samband med klokryparens sista måltid kan man spekulera i. 

I förra inlägget skrev jag att dessa djur bl.a. jagar kvalster. Nämnde dock inte att de också ger sig på en uppsjö andra byten. Inne i ett hus gör de stor nytta genom att äta larver av malar och skalbaggar - sådana malar och skalbaggar vi helst inte vill ha i våra textilier eller matskåp. Hemma hos oss har vi haft vissa bekymmer med malar som gärna deponerar sin avkomma i ett lämpligt müsli-paket och motsvarande födokällor. Åtminstone larverna är presumtiv mat åt bokskorpionen men huruvida den gett sig på en fullbildad mal är alltså höljt i dunkel. Hur det än ligger till... heja bokskorpionen!

Utsidan av vänstra klon.

Insidan av högra klon.

Klokrypare

En olycka i ett sällan rört skåp gjorde att den här klokryparen troligen klämts ihjäl någon gång för länge sedan.

Det grå längst bak är antagligen resterna av något som ursprungligen varit inne i dess bakkropp.

En smula dammig är den också. Städade inte av den före fotograferandet.

Lite halvdålig bild med vissa stackningsfel* som inte åtgärdats. Tänkte ta om bilden med annan ljussättning men det får bli en annan dag då det tar sin stund att peta ihop allt. Natten har liksom redan kommit emot. 

Klokryparen på bilden torde vara arten Chelifer cancroides, som är rättmätig ägare till det namn vi normalt hänför till dessa djur - bokskorpion.

Men kärt barn har många namn och det räcker inte med klokrypare och bokskorpioner. Pseudoskorpioner heter de också och det är även det "officiella" namnet på ordningen.

Utanför husväggarna jagar de bl.a. hoppstjärtar och kvalster. De som förirrat sig in i husen kan med lite tur klara sig gott de också. Kvalster har vi som bekant även inomhus. Längst ut på klorna har de ihåliga taggar med vilka de kan klämma in lite gift i sina byten. Vi människor behöver förstås inte vara oroliga. Det är bara prima med en, två eller femtio bokskorpioner som hjälper till med kontrollen av kvalsterpopulationen i våra byggnader. Exemplaret på bilderna hade en kroppslängd av 3,5 mm. Tippar på att den varit ända upp till 4 mm innan bakkroppen klämdes ur och torkade ut.

*Edit: Bilden är alltså "stackad" - en sammanslagning av flera exponeringar där skärpan flyttats vartefter, så att hela motivets "djup" till slut fått sin beskärda del av det annars smala skärpedjupet. På sina ställen har Stackningsprogrammet (Zerene Stacker) fått problem med bilden. "Felen" kan retuscheras bort manuellt men av någon anledning vill programmet bli synnerligen trögt och halvt om halvt låsa sig när jag retuscherar.