Valsörarna. Del 8 - Skratt och silver men ingen fisk

Nu ska vi inte glömma skrattmåsen. Det är så lätt hänt att man ignorerar de där arterna man upplever är dussinvara. Som om de skulle ha ett mindre värde på något sätt. Vad är vanligt och i så fall när var och varför?

Skrattmås var ingen dussinfågel vid Valsörarna på 90-talet. Man kan säga att den benämningen kan bli aktuell först någon gång efter 2015. Åtminstone om man väljer område och ett visst antal fågelkoloniholmar.

Silvertärnan har fluktuerat en smula vid Valsörarna, men håller allt som oftast en position som en av de vanligaste arterna där ute.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg varierade silvertärnornas ungar ganska ordentligt i storlek. Vi kunde se både "dunbollar" och flygga ungar. Troligen har en del av paren misslyckats i sitt första häckningsförsök.

På tal om att glömma "dussinfåglar"!

Fiskmås då?

Förlåt alla fiskmåsar!

Det är så svårt det här.

Men någon enstaka skymtar i del 3.

Del 1. Inledning.

Del 2. Bl.a. om fotograferandet och annat allmänt + några fåglar.

Del 3. Soluppgången.

Del 4. Tordmule.

Del 5. Tobisgrissla.

Del 6. Diverse fåglar.

Del 7. Dvärgmås.

Valsörarna. Del 2 - Om fotograferandet plus några fåglar

Del 1. Inledning.

Eftersom mitt bloggande ligger vansinnigt "långt efter" och eftersom mina tvångstankar har satt upp ett strikt regelverk om att allt... allt!... naturrelaterat jag möter och dokumenterar ska vidareförmedlas hit, så är det skäl att säga att denna Valsörarna-serie baserar sig på material från första halvan av juli. 

En annan detalj värd omnämnande är att vistelsen ute vid Valsörarna gällde inventering och uppföljning av häckningen i ett antal fågelkolonier. Som vanligt handlar det om att denna aktivitet är godkänd, att räkningen utförs med korta besök i kolonierna för så liten störning som möjligt och att fotografierna i egentlig mening är biprodukter som inte utgör någon fördröjning eller förvärrad störning. Jag har ingen som helst strävan att få "bättre" och/eller mer närgångna fotografier och gör under inga omständigheter något som ökar störningsmomentet. Alla bilder är därför enbart snabba "rikta-kameran-och-tryck-av-bilder" i samband med själva räkningen. 

Det här är i den bemärkelsen inga fågelfotografier i enlighet med normala (och synnerligen viktiga) foto-etiska principer. Således har det varit med viss betänksamhet jag funderat på om de ska användas eller inte. 

Sjöfågelstatistiken i skärgården runt Valsörarna är ingen munter historia. Många av sjöfågelarterna är stadda i relativt anmärkningsvärd minskning och har så varit under ganska lång tid. Det förmedlas såväl av lokalbefolkningens observationer som inventeringsresultaten.

Jag kommer dock inte att presentera några siffror här. Det beror på att jag helt enkelt inte "tog med mig" några. Här är dock en sammanställning som gäller från 90-talet och fram till 2018.. 

Havstrut (första bilden) flyger upp från sin holme och cirklar över båten när vi passerar.

Silvertärna.

Rödbena med sitt karakteristiska varningsläte och knyckig vadarflykt i cirklar runt inventerarna.

Silltrut har fortfarande någorlunda starka kolonier utanför Nykarleby och Jakobstad. Den som söker på silltrut här i bloggen htttar en del inlägg om inventeringen av dessa. Vid Valsörarna verkar det vara gonatt för arten och enbart enstaka par finns kvar. 

Roskarl hör också till de arter som tycks hänga i relativt skör tråd.

Tobisgrisslorna ska jag återkomma till.

En av rödbenorna verkade ha lite problem med ett ben.

Bland "vitfåglarna" var det relativt stor skillnad i ålder ungarna emellan. En del ungar var på vingarna medan vissa föräldrapar uppenbarligen häckat om efter ett första misslyckande och vid det sena inventeringstillfället bara hade små och allt annat än ännu flygg avkomma. Här ovan en silvertärna. 

Första inventeringsdagen gick primärt åt att kolla måsfåglar, tärnor, vadare och änder. Bilderna i det här inlägget är således några bilder som togs "i flykten" den dagen.

Överlag får jag bifalla i konstaterandet att det är märkvärdigt tyst och öde i den yttre skärgården. Visserligen har jag som tidigare nämndes inte vistats just vid Valsörarna förr, men med tanke på hur populationerna sett ut historiskt utgår jag från att även den delen av skärgården varit lika livlig på sjöfågelfronten som de delar av skärgården jag själv befann mig i under 70- och 80-talen. Skillnaden i "livfullhet" är verkligen påtaglig. Givetvis syns fåglar runt själva koloniholmarna, men intensiteten, livet och ljudet som tidigare omgärdade i stort sett hela skärgården verkar i dag onekligen vara begränsat till enstaka öar i dubbel bemärkelse.

Utgår från att de senaste inventeringarna publiceras i OA Natur när sammanställningarna väl är gjorda.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 8

När den 9,3 km långa sträckan över Rönnskäret/Slåttskäret är avklarad, åker man båt över till Björkö-sidan och har då ca 4 km kvar att gå. Sällskapet jag gick med hade dock tagit vandringen i sakta mak och den använda tiden började ge sig tillkänna. Med på resan var två småttingar. Den ena skulle bäras hela vägen och den andra både gick och blev buren. Vi insåg att det skulle bli sega avslutande kilometrar och beslöt ta båten hela vägen till Svedjehamn i stället. Efterklokheten kan inte annat än understöda det tagna beslutet.

Här följer således bara några bilder tagna under båtresan från Stora Segelsören till Svedjehamn.

Havstrut.

Snö på... Knölsvan (förstå det enormt roliga skämtet genom att läsa första delen av denna inläggsserie).

Silvertärna

Sångsvan

Knölsvan

Skrattmås

Samma skrattmås.

Nästa inlägg blir det sista i denna serie av bilder från vandringsleden i fråga.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 1

På söndagsmorgonen bar det av till Svedjehamn på Björkö. Dagsprogrammet var att gå de drygt 12 kilometrarna längs vandringsleden från Rotörsskatan på Rönnskäret norr om Panike till just Svedjehamn. Vandringsleden inbegriper två båttransporter. Första etappen är båten från Svedjehamn till startpunkten på Panike-sidan. Redan det är en tjusig del av paketet. En hel del av den biten går genom en slingrig skärgårdslabyrint av farleder inklämda mellan stenar och bumlingar. Typ 42% av klotets alla stenar är väl samlade runt Björkö. När man gått ungefär 9,3 km över Rönnskäret och Slåttskäret, åker man båt från Stora Segelsören över till Yttre Långgrund på Björkö-sidan.

Här är en länk till vandringsleden och här är en trevlig karta.

Givetvis kånkade jag på en kamera - eller t.o.m. två - och här kommer således en liten serie inlägg där diverse påträffade kreatur och vyer presenteras. Jag betar som brukligt av det hela i kronologisk ordning.

Första motivet hittades i vattnet vid Svedjehamn. Där plaskade nämligen en svarthakedopping omkring i jakt på krubb. 

Med tanke på den kalla våren kunde det mycket väl ha varit snödrivor kvar på De Geer-moränerna. Men det visade sig vara knölsvanar på ägg. 

Det var många knölsvanar på ägg. Väldigt många. I vikarna drev fler knölsvanar omkring och ställvis hade de sällskap av sångvarianten.

Silvertärnorna sägs ju vara den fågelart - ja rimligen även den organism - som genomlever allra flest soltimmar under sitt liv. Det har förstås att göra med att de pendlar så brutalt långt. Silvertärnor har alltid bara sommar.

Men just nu är de på den pol där de ägnar sig åt familjeliv. Sommaren i norr är synonym med bråda tider om deras avkomma ska överleva och kunna hänga med när det är dags att dra till Antarktis.

Vädret såg lovande ut. Det verkade bli perfekt vandringstemperatur och lagom mycket solsken.

Smått osäker på om de skira och vågformade molnen borta i söder är någon form av Altocumulus-moln ("böljemoln"). Är det Altocumulus undulatus eller måhända Stratocumulus undulatus? Är det överhuvudtaget undulatus? Är det överhuvudtaget moln?

Efter en dryg timme på båten blev vi strandsatta i den "bortre" ändan av leden. Därmed fanns det inget annat att göra än att börja traska... 

Jakt på dvärgmås i skymningen

För någon vecka sedan fick jag hem en länge efterlängtad mojäng - nämligen en kajak. Det är fråga om en något specialiserad kajak, vilken kan framdrivas med benen via ett slags pedalsystem kopplat till två fenor undertill. Några ord, några bilder och lite "film" finns via länken här ovan.

Första vändan gick norrut från Andra sjön (Nykarleby) och till det sk. älvdeltat utanför mynningen. På vägen tillbaka till andra sjön körde jag in bland en liten grupp dvärgmåsar som jagade insekter vid (och en bit ovanför) vattenytan. Det var en del dagsländor som fladdrade omkring. Kamera hade jag inte med. Hela rundan handlade främst om att bekanta mig med kajaken.

På onsdagskvällen packade jag ner en del kameror och begav mig åter ut. Den här gången var det i första hand för ägna mig åt ett arbetsrelaterat projekt. När skymningen stoppade det arbetet letade jag mig vidare till den där platsen var jag tidigare påträffade dvärgmåsarna.

På avstånd såg jag en grupp på ca 20 vita fåglar som var i full färd med aftonjakt. Men jag noterade också snabbt att allihopa var tärnor. Nåväl. Silvertärnor jagade också tillsammans med dvärgmåsarna vid det första tillfället, så jag trampade - "peddlade" - i riktning mot fåglarna. Det kunde ju trots allt dyka upp några måsar.

Silvertärnorna jagade småfisk vid ytan och de snappade efter dagsländor samt eventuella andra insekter en bit upp i luften. Några dvärgmåsar syntes inte.

Vinden var närmast obefintlig och vattenytan i stort sett blank mitt ute på fjärden. Jag peddlade upp mot det ynkliga lilla vinddraget som ändå kunde skönjas och hade tärnorna på läsidan varpå jag lät kajaken driva sakta - alltså oerhört sakta - genom gruppen av jagande fåglar. De brydde sig inte nämnvärt i min närvaro och jagade oförtrutet vidare.

Mest spanade jag efter de fladdriga och riktnings-instabila dvärgmåsarna. Ingen dvärgmås så långt ögat nådde. Små grupper av gråtrutar och skrattmåsar kom flygande från fastlandet och ut mot Storgrundet. I övrigt var det mest bara lugnt.

Vid några tillfällen har jag här på bloggen låtit meddela att jag inte riktigt hör till dem som aktivt samlar fågelobservationer - dvs. "bongar" (finlandism för kryssa). Jag är alltså ytterst sällan ute för att se något specifikt eller för att komplettera en krysslista. Därför har jag också ett antal lokalt förekommande fåglar som de facto fastnat på min näthinna relativt sällan. Dvärgmås hör till de fåglarna. Jag har visserligen sett dvärgmås men bara vid ett fåtal enstaka tillfällen. De finns helt enkelt inte på de platser jag normalt har rört mig och jag åker ju ytterst sällan till en specifik plats bara för att se en specifik fågel.

Nu tänkte jag att det passade ypperligt att få sitta på vattenytan i kajaken och sakteliga driva fram över det spegelblanka vattnet samtidigt som jag skulle få betrakta de vackra måsarna på nära håll och under en längre stund.

Jag gjorde vissa delar av det tänkta - drev sakta och betraktade. Men det var bara silvertärnorna som spänstade runt i solnedgångsfärgerna. 

Gott så - i och för sig. För det var onekligen njutbart på alla sätt.

Dvärgmåsarna jagade tydligen på annat håll den här kvällen.

Roskarl

Nu sätter utgångspunkten fokus på roskarl - Arenaria interpres.

En riktigt karaktärsfågel på steniga holmar och skär i den yttre skärgården. 

Roskarlen är förhållandevis oskygg, men de som syns i dessa bilder håller ett litet extra vakande öga på mig. De har nämligen ungar i närheten och jag är på deras holme eftersom de bor grannar med de silltrutungar som är föremål för ringmärkning.

I och för sig så har de all anledning att hålla koll. Roskarlungarna får också ringar ifall ringmärkaren råkar få ögonen på dem.

Hanen till vänster och honan till höger.

Honan till vänster och hanen till höger.

Roskarlen har minskat en del i antal. Orsakerna är något oklara. Klimatförändringar har nämnts men flyttfåglar i allmänhet har det onödigt knepigt numera. Roskarlen flyttar i huvudsak ner till västra Afrikas kusttrakter men kan även övervintra i norra Afrika och eventuellt också på europeiska sidan av Medelhavet. För stora mängder av flyttande vadarfåglar är bristen på lämpliga rastplatser och habitat ett allvarligt och växande problem. Om sådant påverkar roskarlen vet jag dock inte.

Och där har vi förresten den ena lille gynnaren. De springer rappt och gömmer sig kvickt. Två ungar ringmärktes.

Roskarlen är en stenvändare. De bökar omkring överallt runt strandlinjen med sina stadiga och spetsiga näbbar. Kräftdjur, mask och blötdjur står för en stor del av menyn. En del självdött (as) kan de även peta i sig. Dessutom besöker de ibland även andra fågelbon och äter ägg - precis så som skett i silvertärnans bo här ovan.

Exotiska silvertärnor

Bilderna är tagna för en dryg vecka sedan. Silvertärnan tycks vara besatt av solen och sägs vara den levande varelse som får ta del av mest solljus av alla på det här klotet. Det har förstås att göra med att de flyttar så brutalt långt och tar del av de långa sommardagarna vid respektive pol.

Man kan väl tänka sig att totalt sex månader på resa mellan sommar-/vinterviste varje år skulle slita hårt på tärnorna men de stressar knappast så hårt under själva flytten. De följer kusterna och hittar mat mest överallt samtidigt som de kan vila nästan när som helst. Dessutom är själva flygandet knappast någon större ansträngning för dessa eleganta fåglar. Liten och lätt kropp med långa, spetsiga vingar är perfekt konstruktion för någon som vill dra iväg på långa flygturer.

Vår österbottniska natur innehåller med andra ord en stor mängd riktigt spännande och fascinerande varelser. 

Replot 11.5. Del 8. Tärnkavalkad

Jag kan nästan glömma tid och rum när jag får möjlighet att betrakta tärnor. 

Tärnan ovan är en silvertärna (Sterna paradisaea), de två följande är fisktärnor (Sterna hirundo) och resten är fler silvertärnor förutom den som skränar ensam på stenen.