tisdag 31 juli 2018

Silltrut anno 2018

Den som eventuellt följt med den här bloggen kan kanske ha noterat att jag sedan 2016 assisterat i ett lokalt inventeringsprojekt gällande silltrut. Det handlar om att följa upp deras häckning och ungproduktion.

Som sista uppföljning innan projektets praktiska moment avslutas brukar paren och deras kvarvarande ungar observeras från gömsle. Man får då en viss insikt i hur många ungar som blivit flygga och därmed hur väl häckningen lyckats för säsongen. Alla ungar är kanske inte helt och hållet flygga under gömsleobservationerna, men om inte så är de på vippen att bli det.

Om inte allt för lång tid lämnar de sina kolonier och då är de givetvis omöjliga att hålla räkning på.

Inför denna säsong söktes undantagstillstånd för fällande av individuella gråtrutar med starkt predatoriskt beteende. Vid dessa trutars bo och "sittsten" har vi under de senaste åren återfunnit en hel del ringar från tidigare märkta silltrutungar. Vissa enskilda gråtrutar blir specialiserade predatorer medan andra inte alls tycks hänfalla åt sådan verksamhet. Den mängd ringar som återfunnits intill "predatorgråtrutens" bo har procentuellt varit en tydlig andel av de lokala silltrutkoloniernas ungproduktion.

Undantagslov gavs och en jägare ur en lokal jaktförening fällde gråtrutarna i fråga precis innan häckningen. Därför var det i år spännande att se om eller hur dessa predatorers frånfälle skulle vara noterbart hos silltrutarna.

Jag sitter i detta nu inte inne med de slutgiltiga siffrorna. Observationerna ska ännu sammanställas och så ska resultaten från de enskilda småkolonierna analyseras. Men vad vi redan tidigt kunde se var att årets häckning verkar ha förlöpt alldeles lysande för silltruten. En sällsamt stor andel ungar har nått flygg ålder och inga ringar efter ätna ungar har påträffats. 

Om någon "nytillkommen" följare läser detta och inte riktigt har koll på varför just silltruten blivit föremål för denna uppföljning, så ska det tilläggas att den länge varit en art med problem i Finland. Populationen har i flera decennier krympt och i nya rödlistningen 2015 klassades den som starkt hotad (EN) art i landet från att tidigare varit sårbar (VU). Speciellt knepigt verkar det har varit för silltrutarna i Finska viken. Längs västkusten hittas fortfarande någorlunda livskraftiga kolonier, men inte heller här har det gått som på Strömsö de senaste åren.

Silltruten är aningen speciell bland våra trut- och måsfåglar. De är eleganta, långvingade trutar som har för vana att dra iväg ner till Afrikanska kontinenten i samband med vinterflyttningen. Där söker de sig till floderna och insjöarna i öster och i centrala Afrika. En orsak till deras krympande skaror har antagits vara faror och problem som har med denna flyttning att göra. DDT (fortfarande) och andra miljögifter samt eventuell jakt kan vara möjliga faktorer. 

Sedan är flyttning i allmänhet förenat med allehanda potentiella faror. Många tropikflyttare brottas i dag med problem de inte hade för 50-100 år sedan. Habitatförluster längs flyttstråken och vid övervintringsplatserna kombinerat med fler former av nya faror (omfattande jakt och miljögifter) gör flyttningen mer riskfylld. Det noteras om inte annat genom att de allra flesta flyttfåglar minskar i antal numera. Vissa försvinner i alarmerande takt. Exakt hur silltrut påverkas är förstås högst osäkert.

Ungar har efter kläckningen oförklarligt dött och det har funnits andra tecken på att koloniernas trutungar helt enkelt inte haft den kondition som de generellt borde ha. Ett flertal ungar har varit på analys men resultaten är aningen tvetydiga och de har heller inte analyserats för alla tänkbara miljögifter.

Sedan finns det givetvis alla möjliga orsaker till att sjöfågelungar kastar veven förutom nämnd predation och eventuell kontakt med skadliga ämnen. Försommarvädret har inte sällan sin beskärda del i utgången. Stormar, regn och kalla temperaturer gör att ungar fryser ihjäl, att bon som byggts för lågt riskerar sköljas över av vågor eller vid högvatten samt att föräldrarna kan få svårt att fånga tillräcklig mängd fisk (silltrutarna är först och främst fiskare). Fågelungar i allmänhet är helt enkelt en grupp med sanslöst hög dödlighet. Det är inte många procent som når könsmogen ålder och själva bygger bo.

Enstaka katastrofår är ingen katastrof. Fågelpopulationer kan kompensera under gynnsamma år och således hålla antalet på stadig nivå över en längre tid. Men när populationerna är i konstant minskning så är det någon eller några faktorer som samverkar och någon riktig kompensation kan inte uppnås ens under prima förhållanden. Det är sådant som silltruten verkar brottas med för tillfället.

2018 har dock i de undersökta kolonierna, som tidigare nämndes, varit ett riktigt bra år. Det var på tiden efter flera år av dåliga resultat. De där borttagna predatorgråtrutarna är säkert en orsak i sig. Dessutom har sommaren antagligen varit i det närmaste perfekt på alla tänkbara sätt för både de vuxna paren och deras ungar. De eventuella miljörelaterade (miljögifter, tiaminbrist, etc.) bekymmer silltrutarna kan tänkas vara drabbade av har de i så fall lyckats kompensera det här året.

Nu ska man i och för sig inte måla fan på väggen och helt stadfästa att de dras med just miljögifter i kropparna, men någonting har i alla fall påverkat populationen negativt och flera indikationer på miljöskador noteras hos ägg och små ungar. Exakt vad det rör sig om är fortfarande inte klarlagt. Det kan förstås vara många små samverkande faktorer. Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis kasta lite ljus över detta.

Nu handlar ju dylika artspecifika projekt kanske inte bara om arten i sig. Men vissa enskilda arter kan fungera som indikatorer och därmed ge ledtrådar även när det gäller andra organismers popultationstrender och motsvarande miljörelaterade frågor. De ger också en bild av miljösituationen i sig.

I detta nu är det ändå kul att få glädjas över en lyckosam häckning.

PS. Många bilder på ungar tog jag inte. De satt oftast mer gömda och skyddade än föräldraparen.

PPS. Här (2016) och här (2017) är inläggen med bilderna från motsvarande gömslesittningar.



måndag 30 juli 2018

Fastnar inga fåglar på hans kamerasensor längre?

Håller han bara på med insekter och småkryp på sin blogg numera?

Svaret är njaäejajomennääeemen. Det tenderar mest bli småkryp eftersom det hos dem dyker upp fler "nyheter" än bland de större djuren. Då jag ganska sällan stöter på några "nya" fåglar så tycker jag att det ofta är onödigt med fler bilder av gamla bekanta. Men visst finns det ändå lägen när det är berättigat. Och vad är kriterierna för "berättigat"? Jo det är när jag bestämmer att det är berättigat. Det gör jag vartefter och med makalös fingertoppskänsla.

Men visst har jag även i år varit med och assisterat i arbetet med den lokala silltrutinventeringen och uppföljningen av ungproduktionen.

Har nyligen arbetat med att försöka rädda bilderna från de gömsletillfällena. Lyckades i ett tillstånd av mental sinnesförvirring radera minneskortet. Men tack och lov finns det mjukvara som kan gräva fram de raderade bilderna så länge kameran inte skrivit över dem med nya. 
Det ser lovande ut och jag ska väl peta ihop ett inlägg eller två om gömslesittningarna.

Här är i alla fall en del bilder från några tidigare vändor ut till silltrutkolonierna. Skräntärnorna är som vanligt i farten och fick sina två ungar flygga.

Roskarlarna varnade. Hur deras häckningsresultat blev vet jag inte.

Skräntärnan är en fågel som har väldigt stor personlig bekvämlighetszon. Även när man är långt borta från boplats eller ungar låter de sina underbart klingande varningstoner ljuda ut över stenar och vatten.

Silltrutarna har "gått ganska bra" i år och det har jag skäl att återkomma till.

Tänka sig att även gråtrutarna fick ungar. Det kunde man inte tro men så är det.

Avslutningsvis en bild av vitkindad gås som ju numera också är en karaktärsfågel på dessa skär.


söndag 29 juli 2018

Back in the saddle again...

Den gamla Aerosmith-dängan är knappast vad det lilla kvalstret nynnar på trots att det och dess artfränder har placerat sig på en sadellocke - Mitopus morio.

Fick här om kvällen för mig att leta mig lite närmare de där kvalstren. Skulle ju vara någorlunda kul att ha en smula koll på dem. Tror jag tidigare nämnt att det högst antagligen finns ganska mycket för hugade forskare att rota i vad alla kvalster beträffar.

Kvalsterlarverna tillhör möjligen släktet Leptus, men det är en aningen vågad gissning eftersom det finns ett antal andra Prostigmata-grupper som ägnar sig åt dylik verksamhet i larvstadiet. Släktet Leptus verkar oftast vara förknippade med lockespindlar, men det är förstås ingen garanti.

Leptus-larverna (och andra parasiterande kvalsterlarver) lever alltså på blodet (el. eg. hemolymfa) av olika småkryp. De löser upp ett litet hål på offrets exoskelett och kan därefter  sörpla i sig utan bekymmer.

Det finns ju många "borden" här i världen Ett av den vore ju att föda upp dylika kvalster. Man ordnar med lämplig förvaring åt en locke som denna och har den under uppsikt tills kvalstren avslutat det de gör när de är larver. Då släpper de sig ner på marken och ombildas till ett första nymf-stadium. Redan då skulle man börja ha en viss inblick i hur de kommer att se ut som vuxna och eventuellt vilken art det kan tänkas röra sig om. Särskilt svårt torde det ju inte vara.

Men jag har en hel drös småkryp - steklar - jag borde ordna upp först.

Notera förresten det lilla vita kvalstret på pedipalpen i bilden ovan.



Rödbandad dödgrävare

Hade ut ett lakan för några nätter sedan och skulle anstalta med nattlampa och sådant. Testade en viss specifik konstruktion kring en gammal ställning för en hammock. Det fungerade inte till belåtenhet och jag rev bygget och städade bort alltsammans i någon slags uppgiven trötthet. Men innan dess hade denna dödgrävare landat på lakanet.

Röda antenner och ingen behåring på halsskölden. Då är det Nicrophorus investigator och ingen av de andra två som är möjliga att observera i dessa trakter.

Rödbandad dödgrävare heter den på svenska.

Ofta ser man dessa med liftande kvalster. Här verkar det vara lediga platser för sådana. Men jag kollade i och för sig inte undersidan.

En vacker dag ska jag skaffa en riktig lampa för nattfjärilar och andra kryp som lockas till det förföriska ljuset. Hittills har jag bara kört med fullständigt amatörmässiga lösningar. Men dödgrävaren var ett roligt inslag i alla fall.



Sommarens tredje sväng

Har den här sommaren riktat objektivet mot fler svängflugor än tidigare. Det betyder inte att det är många som blivit fotograferade och berättar snarare något om hur få svängflugor jag egentligen fotograferat tidigare somrar.

Det här är en annan art än de två som hittills fastnat på bild i år (här och här). 
En uppförstoring av denna hanes femur och tibia ("lårben" och "skenben") ger vid handen att det torde röra sig om Sepsis punctum

Ingen ovanlig art och observerad över hela landet. På bilden är han i färd med att smaka den relativt nyutstrukna (men torra) oljefärgen på ett växthusbygge.



lördag 28 juli 2018

Dessa larver och den där artningen!

Borde man skaffa det tredelade bokverket Larvae of Northern European Noctuidae av Matti Ahola och Kimmo Silvonen?

Om jag inte är helt fel ute torde denna nämligen kunna tänkas återfinnas i det bokverket och då skulle jag få ett namn på larven. Det är förvisso ett ganska kostsamt sätt för att få ett artnamn, men det är också ett stort och njutbart verk man kan förlora sig i även utan observationer som ska artas. Böcker är ju helt enkelt underbara i sig.

Just nu har jag kört fast. Tycker att larven ser så förtvivlat bekant ut men det vill inte lossna. Kan värmen orsaka dålig synapskontakt?

Edit 9.8.2018: Som av en slump hittade jag kort efter detta inlägg det nämnda bokverket i ett antikvariat. Ett oerhört tjusigt arbete i tre omfattande volymer. Ska återkomma till det. Snabbt gav sig också larven tillkänna efter lite bläddrande i volym tre. Detta är Cerastis rubricosa - rödviolett skogsfly. En högst vanlig fjäril.



fredag 27 juli 2018

Hoppande geni på köksfönstret

Köksfönstret står öppet i sommarvärmen. Här om dagen satt denna hällhoppspindel på insidan av fönsterbågen och spanade ut över köket. Det är ingen dum plats för en hoppsindel. På annat håll i huset (i verkstaden) har jag hittat laduhoppspindlar som lyckas lirka sig in genom bristfälliga fönstertätningar och fångar byten på insidan av glaset. Där finns förstås ofta en perfekt samling lämpliga byten. 

Hoppspindlar har hjärnor med viss tankekraft. I familjen hoppspindlar (Salticidae) finns bl.a. släktet Portia som medverkar i detta briljanta klipp producerat av BBC och med den eminente Sir David Attenborough bakom mikrofonen. Klicka gärna till originalsidan för större bild.


Man får ett intryck av att också våra hoppspindlar hyser något av den där tänkarförmågan. Men det är ju fullt möjligt att man luras in i den tron bara för att de har en "blick" och för att de verkar nyfikna. Men att ständigt spana runt och bearbeta sina synintryck kan förmodligen vara god hjärngymnastik. Hoppspindlar har de facto större hjärnor än sina övriga släktingar bland spindlarna. Klart att mycket av hjärnkapaciteten handlar om att omsätta synsignalerna till något användbart. Annars skulle deras exceptionella synförmåga vara obrukbar. Kanske får de en del annat på köpet med den där hjärnan?

Det är därför jag vill - obs. betoning på vill - tro att hoppspindlarna inte kommer in i huset av misstag, utan att de medvetet gjort valet baserat på någon slags idé. Får vi någonsin veta?




torsdag 26 juli 2018

Dags för årets Aglais urticae

Paragraf 3 i naturblogglagen dikterar nässelfjäril i minst ett inlägg varje sommarsäsong. Jag har missat mig flera gånger och därmed riskerat kännbara straff. I år tar Utgångspunkten inga risker och publicerar härmed pliktskyldigt denna vackra och numera inte alls lika vanliga syn som för - låt säga - 40 år sedan.


tisdag 24 juli 2018

Bådavikenkryp 7 - Okänd

En grupp steklar jag sökte och fann - men misslyckades med att ta bilder av - är de som gärna parasiterar på steklar som bor i gamla flyghål. I tribus Ephialtini (underfamiljen Pimplinae) fins t.ex. släktena Dolichomitus och Ephialtes vilka har en rejält lång ovipositor som körs ner i flyghålen och klickar ut ägg i/på värddjurets larv.

Eller jo... en bild blev det. Det är den bilden som syns här. 
Men den har ju inget långt äggläggningsrör!
Nä, det är en hane.
Vågar inte gissa på släkte. Det kan vara något annat än de redan nämnda (de var bara exempel).

En annan grupp parasiterande steklar som jag ville dokumentera fastnade heller inte på bild. Det är guldsteklarna som ju även de går på andra steklar vilka bor i flyghål. Enstaka guldsteklar kunde jag se, men men de ställde inte upp på någon fotografering.

Edit 1.12.2018: Denna hane tillhör arten Rhyssella approximator. Bitarna faller på plats. Arten är nämligen parasitoid på Xiphydria camelus - kamelstekel. Hjälp kom från en nationell professionell entomolog med parasitsteklar som specialitet.


måndag 23 juli 2018

Bådavikenkryp 6 - Puppglans

Enligt laji.fi finns det i Finland 30 st arter i släktet Pteromalus. I underfamiljen Pteromalinae (där Pteromalus ingår) finns 91 st släkten. Totala antalet arter har jag inte räknat. I familjen Pteromalidae (puppglanssteklar) ingår 14 stycken underfamiljer.

Som vanligt när det gäller dylika småkryp finns det arter att sålla bland. Man kan alltså lugnt vara förvissad om att det är minst sagt knepigt att artbestämma dylika småttingar utgående från bilder som dessa. Svaret sitter säkert i ett antennsegment, i något hår, i någon liten grop eller gömt i könsorganen.

I detta nu har jag fått ett förslag om att det här skulle kunna vara en hane i släktet Pteromalus. Det är en kvalificerad gissning och den räcker långt för min del.

Stekeln i fråga klättrade omkring på en av de många [döda] alstammar jag kikade närmare på ute vid Bådaviken 9.7. Han är mellan fyra och fem millimeter lång.

Redigering 22.9.2022: Xiphydriophagus meyerinckii torde det vara. Intressant eftersom den är parasit på halssteklar (släktet Xiphydria) vilket gjorde att jag hållit ögonen öppna efter den utan att tänka på att jag kanske redan hade observerat den - och t.o.m. fått några bilder dessutom. Som parasitoid på halssteklarna sällar den sig således till Rhyssella approximator, Pseudorhyssa alpestris och mindre vedlarvsstekel.



söndag 22 juli 2018

Bådavikenkryp 5 - Passaloecus

Steklar i Passaloecus-släktet har relativt nyligen lagts upp på denna blogg. Då handlade det om två olika arter som dokumenterades hemma i trädgården.
Här har jag inte ens försökt mig på någon artning eftersom de viktigaste artspecifika kännetecknen inte syns. Bildvinklarna är fel helt enkelt. Bättre bilder än så här lyckades jag inte prestera heller.

I bilden nedan håller hon på att frenetiskt städa ett flyghål i en alstam. Gnagspån är inte välkommet i ett Passaloecus-bo. När hon är klar med städandet hämtar hon bladlöss som föda till sina larver.



Bådavikenkryp 4 - Sammet

Den ca 13 mm långa sammetsknäpparen - Actenicerus sjaellandicus - satt en bit upp på en stående död alstam. Hade diverse problem med dokumentationen men här är den i alla fall.

Sammetsknäppare är en vanlig art. Icke desto mindre blev jag tvungen att lägga upp baggen på nätet och fråga. Ibland fungerar inte huvudet trots att svaren finns relativt synliga. Hur som helst...

Enligt litteraturen hittas dessa företrädesvis i fuktiga marker. Bådaviken passar väl in i habitatbeskrivningen.



lördag 21 juli 2018

Bådavikenkryp 3 - Kamel

I förra inlägget ordade jag om de döda alarna i Bådaviken. Här är en stekel vars existens är beroende av död ved.

Exakt vilken typ av träd som ska ha dött för att behaga stekeln i fråga är inte så viktigt så länge det handlar om lövträd. Alar och björkar hör dock till de träd som verkar vara mest omtyckta.

Familjen är Xiphydriidae (halssteklar) och släktet är Xiphydria. I Finland är fem arter upplistade men bara en av dem verkar vara någorlunda vanlig. Det är med största sannolikhet också den - nämligen X. camelus (kamelstekel) - som klänger omkring på de döda alarna i Bådaviken. Alternativet skulle eventuellt kunna vara X. picta och jag har i skrivande stund inte koll på om det finns möjlighet att se skillnad mellan dem på basen av fotografier som dessa. 
X. picta är dock en ovanligare art enligt vad jag förstått.

Edit: Enl uppgift ska det vara knepigt att se skillnad. X. picta bör generellt ha mer vitt på mellankroppens rygg men teckningen är variabel hos båda och kan eventuellt överlappa i utseende. Honan på sista bilden torde dock vara ganska "typisk" X. camelus.

Att de håller till på död ved har förstås att göra med att larverna lever i den... men egentligen inte av den. Mer om detta nedan.

Alla exemplaren jag såg inledningsvis var hanar (alla utom sista bilden). Tog en del bilder av de som satt på lämplig höjd. Att ta bilder av olika exemplar inom samma art gör jag ofta eftersom det blir en samling dokumentationer av diverse små skillnader individer emellan.

Jag ska säkerligen söka mig tillbaka till Bådaviken. En stekel med anknytning till X. camelus är nämligen vedlarvstekeln Aulacus striatus (inget svenskt artnamn. Familjen Aulacidae - vedlarvsteklar). Att fynda en sådan här i trakten vore nämligen riktigt mycket mumma. 
A. striatus parasiterar alltså på steklar i släktet Xiphydria.

Det tog en god stund innan jag lyckades rota rätt på en hona. Dess bättre var hon i färd med att lägga ägg på en död björkslana. Det är förresten inte bara ägg hon petar ner. Likt många andra vedlevande larver (t.ex. hos skalbaggar som varvsfluga) och  är det inte trädets biomassa som larverna livnär sig på. De äter nämligen svamp. Honan bär på sporer av svampen och deponerar dem i träet tillsammans med äggen. Andra steklar som samarbetar med svamp är hornsteklarna.

Svampen är någon Daldinia-art (möjligen D. concentrica) och den drar förstås nytta av samarbetet eftersom den således sprids. Att en del av den äts bekommer den säkerligen inte i någon större utsträckning. Kamelstekellarven lever två år i veden innan de kläcks som fullbildade steklar.

Kamel? Nej jag har inte kollat varför den fått artnamnet camelus. Linné (som var auktor) hade säkert någon idé om detta 1758, men jag vet som sagt inte vad den idén handlade om. Kanske hade det med halsen att göra. Vill någon upplysa mig i frågan är jag idel öra. Namnet Linné gav den var ursprungligen Ichneumon camelus, men släktnamnen har ju reviderats många gånger sedan dess. En annan Xiphydria-art fick av Fabricius 1787 namnet Sirex dromedarius. Den heter numera X. prolongata men har kvar trivialnamnet dromedarstekel.