Bådaviken 1.11. Svamp och träd

Tolkar jag nätteckningen rätt bör detta vara vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, snarare än någon av förväxlingsarterna. Det nätliknande mönstret uppträder när vårtorna ramlat av i slutskedet av fruktkroppens existens. 

Här bör det vara violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, som letar sig ut ur stammen på en död björk. Nu borde jag förstås försöka reda ut vilka lavarna är också. Den grönaktiga ska väl vara ordinär blåslav, Hypogymnia physodes, och den grå med bruna runda apothecier är rimligen grenkantlav, Lecanora pulicaris. Centralt i bild i anslutning till geléskålen till höger finns något som skulle kunna vara skrynkellav, men osäkerhet råder.

Tillägg 26.5.2026: Till höger syns något som ser ut att vara purpurskinn, Chondrostereum purpureum. Detta föll av någon anledning bort när jag plitade på inlägget. Stort tack till Stefan Jakobsson som uppmärksammade purpurskinnet (se kommentar)!

I den äldre strandskogen på gränsen mot granskogskanten lyste plötsligt dessa blad upp i mossan. Ekplantor konstateras numera allt längre norrut i landet. Hemma i trädgården är de vissa år många. Men där står ju en stor gammal ek. De allra flesta småplantorna brukar vanligen inte klara första vintern men en viss förändring är alltså i görningen. Ekarna har tydligen svalt den stora klimatförändringsbluffen med hull och hår och borde läsa expertutlåtanden i kommentarsfälten på sociala medier för att erhålla sanningen av personer som minsann inte hjärntvättats av empirisk och verifierbar observationsvetenskap.

Om det alls finns några ollonbärande ekar i närheten av Bådaviken vet jag inte. Skulle i så fall vara vid någondera sommarstuga några hundra meter bort. Men nötskrikor är förmodligen orsak till dessa två plantor och då kan ekollonen ha transporterats längre sträcka. Blir intressant att se om vintern överlevs.

 

Trädgården 2.8. Ett och annat

Rönnspirea, Sorbaria sorbifolia, klassas som invasiv och den har funnits i kvarteret men avlägsnats... om än inte helt och fullt än. Någon enstaka buske har bitit sig fast och nu när de gått i blom får de stå kvar med tanke på blommornas attraktion på insekter.

Bandad humlebagge, Trichius fasciatus, är typisk besökare.

Humlorna är förstås talrika på rönnspireans blommor. Det var mest trötta exemplar av ljus jordhumla, Bombus lucorum, vilka börjar vara på sluttampen av sin säsong. Det gäller förvisso för alla humlorna. Några hushumlor, B. hypnorum, och stenhumlor, B. lapidarius, fanns också på blommorna. Av någon anledning fotograferade jag aldrig dessa. 

Nytt trädgårdskryss är ljus lyktblomfluga, Leucozona glaucia. Här en hona. 

Larverna äter bladlöss på flockblommiga växter.

Bildmaterialet blev tyvärr synnerligen bristfälligt.

Rönnspirea är en fjärilsmagnet. 

Påfågelöga, Aglais io, var en av tre arter som besökte blommorna medan jag var på plats med kameran.

Vingarnas undersida är hos amiral, Vanessa atalanta, minst lika bedårande som ovansidan.

Tredje dagfjärilsarten var nässelfjäril, Aglais urticae, men det blev aldrig något fotografi på en sådan.

 

Replotinsekter 20.7

Efter fiskjakten nyttjades annan kamera ovanför vattenytan. Det blev bara en kort och flyktig vandring bland blommorna på stranden.

Luktgräsfjäril, Aphantopus hyperantus, var flitigt på vingarna och besökte mestadels röllika, Achillea millefolium. 

Larverna lever på olika gräs och starrarter.

Alla luktgräsfjärilarna tenderade luta sig mot mig och det blev aldrig någon riktigt vinkelrät dokumentation av vingarnas undersidor. 

De sitter förresten oftast med ihopvikta vingar.

Bland strandens älggräs, Filipendula ulmaria, hittades den här halvdöda guldbaggen. Det handlar om olivgrön guldbagge, Protaetia cuprea, vilket bl.a. syns på den släta pannan.

Vad guldbaggen råkat ut för har jag inte fått svar på. Faktum är att jag inte sökt svar i så stor utsträckning heller. Tankarna rör sig lätt mot någon svamp men de vita kakorna tränger inte primärt fram i lederna mellan sköldarna vilket jag tycker borde vara fallet om det är en parasitisk svamp.

Frågan kanske får sin lösning.

Måhända du har koll?

Det är trollsländtider just nu. 

En del mosaiktrollsländor, så vitt jag kunde se mest brun mosaikslända, susade förbi men landade aldrig inom fotograferingshåll. 

Större sjötrollslända, Orthetrum cancellatum, ställde dock upp.

Både honan ovan och hanen nedan ser gamla ut med tanke på att de är rätt mörka.

Flicksländor fanns det också gott om. Men de är på gränsen till för små för att man ska lyckas åstadkomma vettiga bilder med det teleobjektiv som var enda medhavda glugg.

Om jag tolkar detaljerna rätt är det här sjöflickslända, Enallagma cyathigerum.

Referenser:

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. (2005). Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae-Nymphalidae. (DE 50–54). Uppsala: ArtDatabanken, SLU.

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus). https://artfakta.se/taxa/201107 [2025-07-27]

Billqvist, M; Andersson, D & Bergendorff, C. 2019

Nordens trollsländor

Avium förlag

 

Trädgården 30.5. Strongylogaster macula

Utgående från dessa bristfälliga avståndsbilder med dålig betraktningsvy tänkte jag att det är kört med artbestämningen.

Det visade sig att så inte är fallet.

Till att börja med ser man så pass mycket att man kommer fram till släkte Strongylogaster (underfam. Selandriinae, fam. Tenthredinidae). 

Fem arter är listade i Finland och S. macula är den enda med röd-orange teckning på bakkroppen samt helgula ben. Enda riktiga förväxlingsrisk i Europa är S. baikalensis men den ska nog inte vara ett alternativ häromkring. Yttermera ska S. baikalensis ha gulare ton på de av bakkroppens tergiter som inte är svarta. Det ljusa fältet på bakkroppen är inte heller riktigt lika utbrett som hos S. macula.

Larverna av S. macula lever på ormbunkar i stensöteordningen (Polypodiales). Örnbräken Pteridium aquilinum, majbräken Athyrium filix-femina, skogsbräken Dryopteris carthusiana, lundbräken Dryopteris dilitata och taggbräknar Polystichum spp.

Det lite lustiga är att stekeln sitter på strutbräken Matteuccia struthiopteris vilken inte ska ingå i dieten men som nämnda S. baikalensis anges leva på.

Nåväl. Stekeln kanske bara annars kollar läget. Det finns skogsbräken i trädgården också.

Nytt artkryss för trädgården (samt ny art för bloggen).

Referenser:

Jean Lacourt

Sawflies of Europe (Hymenoptera of Europe 2)

N.A.P Editions, 2020

SLU Artdatabanken (2024).

Artfakta: Strongylogaster macula. 

https://artfakta.se/taxa/261991

Trädgården 28.5. Lavar

Återvände till lavarna (hänvisning till det här inlägget) men tog endast några få ströfotografier den här gången. Bålen hos ovanstående lav är ca 2,5 cm och den växer på en ullungrön (Sorbus ulleungensis). 

Om jag tolkar den rätt är det gulkantad dagglav Physconia enteroxantha... eller grynig dagglav P. grisea? 

Arterna skiljs bäst åt genom att granska rhizomer på undersidan vilket i det här fallet skulle innebära att jag borde förstöra delar av bålen. Det känns inte så viktigt.

P. grisea är nämligen inte ens med på finländska artlistan och i Sverige är den rapporterad norrut till Uppland. Således torde man säkerligen våga avskriva grynig dagglav som alternativ.

En av två dominerande lavar på eken i det redan länkade inlägget är blemlav Phlyctis argena. Den växer också på en del andra av trädgårdens träd men då i form av dylika mindre "fläckar". Här ovan är den på ett äppelträd. Laven till vänster har jag inte funderat på. Den ser dessutom lite "död" ut men jag kan vara lurad.

Tog närbild av en samling lavar på ett av äppelträden men de ser så vitt jag kan notera ut att vara i stort sett samma arter som redan dokumenterades på stammen, nämligen finlav, skrynkellav och ljuslav. Den gula lite ovanför och tillhöger om mitten kan dock vara ett riktigt litet exemplar av samma som i följande fotografi.

I trädgården fins en Ginkgo Ginkgo biloba. Den har stått ute året runt i många år. Den lever men växer i princip inte eftersom merparten av nybildade kvistar inte klarar vintern. En del lavar frodas på Ginkgon och mest utbredd är vägglav Xanthoria parietina.

Trädgården 26.5. Lavar

Lavar, denna "grupp" av svampsvampalgochellercyanobakteriefusion, har jag inte riktigt vågat bry min hjärna med i någon nämnvärd utsträckning. Det känns som om den, hjärnan, riskerar gå sönder ifall den också ska ta sig an virrvarret av livsformer samt alla nya begrepp och namn på lavarnas morfologiska delar.

Det ska sägas att jag länge varit smygfascinerad av lavarna. Med det menar jag att jag varit fascinerad i smyg för mig själv... så att jag själv inte ska få reda på att jag är fascinerad eftersom det kan leda till stor oreda bland synapserna.

För en tid sedan landade boken, eller praktverket, Lichens of Finland i postlådan. Mitt undermedvetna hade, i smyg förstås, lömskt nog beställt hem den och jag råkade givetvis upptäcka tilltaget. Avslöjad med fingrarna i kakburken alltså! 

Jag ser nu inget annat alternativ än att gå in i lavdimman. Det är fullt möjligt att det alltid kommer att vara dimmigt och att jag inte hinner eller orkar få ordentligt grepp om lavarna. Men det må i så fall vara så. Jag får helt enkelt skrapa på ytan och se om det ändrar färg.

Lavarna i det här inlägget är, med ett undantag, sådana som växer på gårdsekens stam. Eken är troligen 160 år och har hunnit samla på sig ett och annat. Några av lavarna som växer i ögonhöjd fick bli föremål för min första försiktiga lavsafari. 

Syd- och sydväst-sidan har enbart små ansamlingar. Dessa var inte föremål för någon ingående dokumentation den här gången. Fråga inte varför. Jag vet nämligen inte.

Nord- och nordost-sidan är däremot hemvist för mer utbredda lavar. Föga förvånande ska tilläggas.

Egentligen "ska det vara gräsmatta" under eken. I princip den enda ytan med just gräsmatta i trädgården. Men gräsmattan har inte skötts som gräsmatta på många år och klipps, eller slås, endast några enstaka gånger per sommar numera. Först fyller maskrosorna "gräsmattan" och därefter sträcker hundkäx (Anthriscus sylvestris) upp ett oemotståndligt vitt skikt av blomställningar.

Dominerande lavar är den gråvita till vänster och den grönaktiga till höger i bild.

Blemlav Phlyctis argena är typisk på många lövträd och bland annat på äldre ekar i parkmiljö. 

Den gröna borde enligt litteratur och expertis vara någon av arterna i släktet Lepraria, mjöllavar. Dessa är dock svåra att artbestämma utan närmare undersökningar i mikroskop. 

I mjöllaven finns små öar av blemlav.

Insprängd i mjöllaven är även ett gäng röda prickar.

Dessa röda "gryn" är en frilevande alg i släktet Trentepohlia, rödfärgsalger.

Tack till Raul Vicente för bekräftelse på lavarna ovan samt omnämnandet av algen!

Möjligen kan det vara rödfärgsalg T. umbrina eftersom den är vanlig på trädstammar. Samtidigt är det måhända vanskligt att faktiskt ge ett artnamn utan att granska dessa i mikroskop.

Röd är också släktingen violstensalg T. jolithus som återfinns på stenar och är vanlig här och var i trakten. 

Här och var i blemlaven återfinns små tofsar av slånlav Evernia prunastri. Tack till Fredrik Jonsson för bekräftelse!

Nästa på tur är skrynkellav Parmelia sulcata. Skrynkellaven förekommer mestadels på östsidan av blemlavsfältet.

Där finns även ljuslav Polycauliona candelaria. Eller det är i alla fall vad jag tror den gula laven är. Hyser viss osäkerhet gällande eventuell förväxling med den "nya" P. ucrainica och grov ljuslav Xanthomendoza fulva som dock ska vara mer gulröd (orange).

Här ovan syns en lav med grå bål (thallus) och svarta apothecier.

Jag tror det är någon Lecidella - något i stil med L. euphorea - men är högst osäker och har inte fått bekräftelse på detta.

Den flikiga med cilier torde vara finlav Physcia tenella.

Centralt nertill i bild en liten skrynkellav och de bladlika grönbruna tror jag är brämlav Tuckermanopsis chlorophylla. Har dock inte bekräftelse på detta och jag är tacksam för hjälp ifall någon läsare har rättelse eller bekräftelse på lager.

Avslutningsvis flyttade jag mig till en träport och fixade i all hast en bild på denna lilla skägglavstofs som är ca 15 mm lång. Nämnda bok till trots var osäkerheten stor gällande vilken skägglav det rör sig om. Svar har erhållits och det är luddig skägglav Usnea hirta.

Tack till Fredrik Jonsson!

Några minuter lavsafari runt ekstammen renderade i åtta olika lavar. Troligen finns fler att upptäcka bara på stammen. På grenarna och kvistarna finns andra arter. Dessa får jag kika närmare på en annan dag. Alla lavarna i det här inlägget är vanliga.

Lavar finns dessutom i mängd och massor på tidigare tagna fotografier - speciellt i bilder med småkryp på trädstammar. Troligen börjar jag ändå inte rota i arkivet och utreda vilka lavar det handlar om. Någon gräns för hur mycket tid som ägnas detta måste jag ha.

I övrigt kan jag tillägga att det vore på sin plats att fokusstacka när man dokumenterar småväxta lavar. De är ju tacksamma i den bemärkelsen att de inte rör på sig. Fokusstackning skapar dock en del merarbete och jag är inte säker på att jag kommer att belasta mig med det i så stor utsträckning. Det här med att kryssa arter bör för min del inte bli en besatthet. Risken finns och den måste motarbetas med jämna mellanrum.

 

Frill 10.8. Del 11 - Små, svarta kryp på renfana

Så här ser det ofta ut på renfana Tanacetum vulgare. Fullt av svarta små insekter.

Flugorna är med stor sannolikhet Madiza glabra, en art i familjen sprickflugor (Milichiidae).

Uppe till vänster i bild ett blodbi. 

Aningen nedanom och till höger om mitten en liten svart insekt som eventuellt är en sorgmygga (Sciaridae)... eller... tja?

Skalbaggarna tillhör släktet Meligethes och då räcker inte ett dylikt fotografi till för artbestämning. 

I Finland är 31 arter registrerade.

Frill 6.8. Del 24 - Galler och minor

Galler och bladminor borde få större plats i min "verksamhet". Än så länge har de inte lyckats konkurrera om min uppmärksamhet på något framgångsrikt sätt.

Det blev dock en bild av aspärta vilket är galler som åstadkoms av gallmyggan Harmandiola tremulae (fam. Cecidomyiidae) vars larver lever inuti varsin gallbildning av dylikt slag.

Här ovan bladmina av aspsaftmal Phyllocnistis labyrinthella (fam. Gracillariidae, styltmalar). Bladminan nedan vågar jag inte gissa på.

Ska passa på att tipsa om den alldeles fenomenala bloggen BugTracks vars upphovsperson Charley Eiserman verkligen fokuserar på det lilla som sker bland blad och barr. Han föder upp och kläcker de småkryp som vistas i gallbildningar minor och andra liknande tillhåll i grönskan.

Frill 6.8. Del 11 - Korgsidenbi

Korgsidenbi, Colletes similis, samlar pollen på korgblommiga växter och då är renfana, Tanacetum vulgare, ett typiskt val.

Korgsidenbi kan, här i trakten, lätt förväxlas med väggsidenbi, C. daviesanus, som dock inte har samma tydliga punktur på bakkroppens första ryggplåt (tergit).

Bona grävs i sparsamt beväxt sandig mark.

Även om en del, uppenbarligen kvalitetssäkrade, fynd rapporterats från Uleåborg och även om fyndrapporter inte ska likställas med utbredningsområde verkar Nykarleby vara nära artens nordliga gräns. I Sverige sträcker sig fynden norrut till ungefär samma breddgrad.

På den gamla stocklada som står på en av områdets ängar observerade jag också enstaka sidenbin. Någon definitiv artbestämning kunde inte göras men rimligen handlar det om nämnda väggsidenbi vilket bland sidenbina är den art som nyttjar flyghål i död ved som bohålor.

Referens:

Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. 2022. 

Artinformation och bestämningsnycklar till svenska arter av bin (Apiformes). 

Uppsala: SLU Artdatabanken.

Frill 6.8. Del 10 - Lysingbi

Lysingbi, Macropis europaea, är ett nytt artkryss för min del. Ett trevligt nytt artkryss också... om man nu ska värdera artkryss på det sättet.

Mestadels är observationer av lysingbi rapporterade från södra delen av landet men längs västkusten upp till Torneå finns ganska många fynd som indikerar att det inte är en särdeles ovanlig art.

Bakbenen med sina långa, täta ljusa hår på skenbenet och svarta hår på fotens första led gör att lysingbi inte förväxlas med andra bin häromkring. Biet ovan har i och för sig kladdat fast pollen på sina byxor, men det oaktat är det lätt att se viket bi det handlar om. 

Lysingbi och övriga arter i släktet hänförs till sk. "oljebin", en icke taxonomisk grupp bestående av vitt skilda släkten ur olika familjer. Gemensamt för "oljebina" är att de använder olja i stället för nektar när de tillverkar larvernas matförråd. Oljan används dessutom i konstruktionen av bocellerna. Många "oljebin" gräver sina bohålor i fuktigare mark nära vatten och oljan gör bocellens vägg mer vattentålig.

Släktet Macropis nyttjar oljeproducerande arter i släktet Lysimachia. Lysingbi är knutet till arterna strandlysing (L. vulgaris) och praktlysing (L. punctata).

I hittills gjorda växtinventeringar hittas för närvarande ingendera art inom Frill. Någon av dem kan ändå mycket väl växa närbeläget i diket som avgränsar området mot intilliggande industriområde. 

Strandlysing är hur som helst rapporterad från inte allt för avlägsna ställen i stan och möjligen ganska vanlig längs älven som ju inte är mer än några hundra meter bort.

Topplösa (L. thyrsiflora) är hittad i området (Frill) men den hör inte till de oljeproducerande arterna i släktet och ska således inte locka lysingbi annat än möjligen tillfälligt pga. utsöndrad doft. 

Det är ju inte heller säkert att lysingbina har sina bohålor inom området. De kan sannolikt även bara vara tillfälliga besökare när de behöver tanka energi för egen del och då landar i nektarproducerande blommor precis som på bilderna.

Referenser:

Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. 2022. 

Artinformation och bestämningsnycklar till svenska arter av bin (Apiformes). 

Uppsala: SLU Artdatabanken.

Schäffler et al. 2012.

Floral and vegetative cues in oil-secreting an non-oil-secreting Lysimachia species

Annals of Botany. 2012. Jul; 110(1): 125 - 138

Danforth, Bryan N., Minckley, Robert L., Neff, John L. 2019.

The Solitary Bees. Biology, Evolution, Conservation.

Princeton University Press

Mickelsörarna 12-14.8. Del 1

12-14.8 deltog jag i en exkursion till Mickelsörarna. Målet var att inspektera och registrera förändringar i ett antal provrutor där Forststyrelsen under ett flertal år planerade och utförde åtgärder för att uppnå naturligare skogsbiotop i den tidigare ekonomiskogen av tätt stående, ogallrade tallar vilka är förhärskande i delar av arkipelagen. 

Den huvudsakliga metodiken var att fälla och/eller ringbarka tallar i ytor som varierade mellan 20x20 till drygt 50x50 m beroende på trädens storlek. Ringbarkning skedde främst i utkanten av ytor med fällda träd. 

Tanken var att lövträd och granar sakteliga skulle fylla upp ytorna i naturlig succession. Samtidigt innebär den döda veden i form av både liggande och stående stammar goda möjligheter för vedlevande organismer och därmed chans till ökad biodiversitet.

Åren 2013 och 2015 deltog jag genom Jakobstadsnejdens Natur (JNN) som var samarbetspart i projektet. Här är ett av flera blogginlägg från året 2013. Projektet avslutades 2015 och sedan dess har ingen uppföljning gjorts. Inom JNN har det således redan en längre tid diskuterats att någon form av återbesök, monitorering och utvärdering skulle vara intressant. Den här sommaren blev det av.

Vi var fyra personer som 12.8 tog en båt till Mickelsörarna och koncentrerade oss på att se alla provrutorna från de inledande projektåren mellan 2008 och 20011. Granskningen innebar (i mån av möjlighet) räkning av fällda och ringbarkade träd (för dubbelkoll med ursprungsstatistiken) samt notering kring vedens status - dvs. hur omfattande förmultningen varit och hur många av de stående ringbarkade träden som fortfarande stod upprätta. Vi uppskattade/räknade antalet nya trädplantor och bedömde huruvida de hade skador av hjortdjur. Även övrig växtlighet i provrutorna noterades (förekomst av t.ex. hallon, ormbunkar, osv.). På basis av observationerna gjordes därefter en konklusion gällande hur väl rådande resultat motsvarar målsättningen. Den slutliga konklusionen är i skrivande stund inte klar, men vi fick tydliga indikationer på hur utvecklingen varit i de olika provrutorna.

Som komplement till den allmänna granskningen spanade jag efter småkryp som kan knytas till död ved. Någon ingående spaning var det ändå inte och speciellt första dagen ägnade jag mig mera åt andra iakttagelser.

Myror av olika slag ockuperar gärna miljön under barken och tidigare gnagda gångar. Jag vågar inte artbestämma jordmyrorna (släktet Lasius) i bilden ovan men här har de i alla fall återanvänt förpuppningskammaren av en långhorning som jag förmodar var barrträdlöpare, Rhagium inquisitor.

Det vore troligen intressantare att spana efter insekter under försommaren eller högsommaren. Vid vårt besök i mitten av augusti var det ganska lugnt bland småkrypen rent allmänt. En stor del av stammarna har dock passerat den absolut mest "produktiva delen" beträffande förekomst av vedlevande insekter. Flyghål skvallrade ändå om att det under årens lopp varit riktigt gott om liv under barken och inne i stammarna. Flyghålen var av alla tänkbara storlekar och på många ställen var bark och träflisor avlägsnade av födosökande hackspettar.

Svamp är en självklar ingrediens i död ved. Det vore av värde att ha någon mykolog med sig under eventuella framtida utvärderingar. Poängen är förstås att inte bara allmänt artbestämma organismer som hittas, utan att i förväg se över vilka potentiella sällsynta och rödlistade arter det kunde vara skäl att leta efter mer specifikt. Den strategin gäller alla organismgrupper. Död ved är trots allt hemvist för många rödlistade organismer.

Svampen ovan vågar jag för närvarande inte meddela något namn på. Det är under utredning men bildmaterialet kanske inte räcker till. Jag borde skärpa mig och dokumentera svampar så som man bör dokumentera dem ifall man vill komma fram till art.

Korsspindel, Araneus diadematus, har inte med död ved att göra. Men hänger en sådan spindel plötsligt lämpligt framför ögonen så tar man en bild eller två hur som helst.

Det här var ingen stor individ och i skumrasket - det började bli lite skymning innan vi var klara den första kvällen - hyste jag (med mina lite skraltiga ögon) inledningsvis viss förhoppning om att den "svartvita" hjulspindeln eventuellt kunde vara tajgahjulspindel, Araneus nordmanni. Det hade ju varit enormt kul. Så var ju inte fallet.

Dylika brokigt tecknade individer är typiska i skuggig skog.

Tallarna i  provrutorna fälldes primärt in mot mitten av rutan. Sålunda kom de att ligga på varandra och skapa en plockepinn-hög av stammar som hjortdjuren helst skulle undvika att röra sig i. Det skulle i sin tur skydda ungplantorna av björk och rönn i mitten av trädhopen. Teorin visade sig fungera i praktiken och småplantor centralt bland stammarna var oskadade medan plantor i utkanten visade tecken på att ha blivit betade.

En bieffekt av fällningsriktningen är att stammarns förmultningstakt blir väldigt varierad. Stammarna längst ner utsätts för mera fukt och snabbare röta medan de översta får en långsammare förmultningstakt vilket ytterligare ökar chansen för mångfald bland nedbrytarna.

En till korsspindel. En mörkbrun hona som jag missade mig med vad fokusinställning anbelangar. Hon satt på knepig plats och jag brydde mig inte om att lirka ner henne i min lilla fotolåda.

Fällda tallar av mindre storlek hade i flera fall nästan helt försvunnit ner i marken och under mossan. 

Mossor och lavar är förresten också något som någon kunnig borde utvärdera i dessa provrutor. 

Här nedan är det tät fransmossa, Ptilidium pulcherrimum, en kvastmossa, Dicranum sp. och någon väggmossa, Pleurozium sp. som växer på en av tallstammarna. 

Tack till Carl Andersson och Lars Salomon för bestämningar!

Del 2 följer...