Första maj i Bådaviken. Del 2 - Inne i strandskogen

Gärdsmygen fotograferades precis innan jag anlände ut till tornet där merparten av dagen spenderades. Mer om det här.

Gärdsmyg må vara en oansenlig liten fågel men under vårarna fyller den liksom upp strandskogen bakom fågeltornet. Den är överallt. Eller "all over the place" som man skulle säga om man vore lagd åt det engelska hållet. Sången framförs från allehanda synliga kvistar på lämplig ögonhöjd och den byter ofta plats. 

Jag väntade inte in något bättre fotograferingstillfälle utan gick raskt vidare till tornet.

Efter försvarligt antal timmar i tornet började min lekamen kännas kall och stel. Det var läge att röra sig inne i strandskogen för att mjuka upp lederna och få lite värme. Mindre hackspett fanns på önskelistan och utöver den kunde jag inte hålla mig från att också spana efter en del småkryp. Mer om dem i nästa inlägg.

Som oftast är fallet när man söker efter nya observationer av mindre hackspett i Bådaviken slutar det bara med större hackspett. Ljud av mindre hackspett har heller inte hörts på några år.

I samband med hemfärden stannade jag upp och satte mig ner där gärdsmygen vanligen sjunger. Förhoppningsvis skulle det bli tillfälle att fotografera den på lite närmare håll.

I väntan på gärdsmyg och andra småfåglar fick jag korn på en skogsödla mellan fötterna. Ödlan litade på sin osynlighet och var blickstilla trots att jag reste mig för att gå bakåt eftersom 400mm-objektivet har en närgräns på 3,5 meter. Svansen var kort och mörk. Nytillväxt efter självstympning.

Gärdsmyg blev det inte. Småfåglarna var inte heller så sjungande av sig vid den tidpunkten på dagen och drog i stället snabbt omkring på jakt efter mat.

Trädkrypare ställde i alla fall upp. När den nådde trädtoppen och flyttade till nästa stam steg jag upp, gick till cykeln och trampade hem.

Bådaviken 17.3.

Årets första besök i Bådaviken skedde i finvädret 17.3.

Solen må börja värma om dagarna men just denna söndag drog en kall, nordlig snålblåst in och gjorde att man gärna sökte sig i lä.

Åmynningen och fjärden är föga förvånande fortfarande isbelagd.

Det finns ingen som helst innehållslig poäng med fotot på månen. Jag fick bara för mig att rikta kameran och trycka av. Nu är bilden dessutom publicerad. Typ så här såg alltså månen ut denna dag.

En gnutta extra spanade jag efter lavsnabblöpare utifall det skulle råka bli ett nytt rekord på tidigaste observationen vilken för närvarande är 28.3 (gjord 2021). En del av trädstammarna var på solsidan ganska uppvärmda men den kalla blåsten och grundtemperaturen höll förmodligen absoluta merparten av övervintrarna kvar i sina undangömda skrymslen och vrår.

Det blev därför mest bara en allmän koll på det rådande läget i viken och förhoppning om mindre hackspett i stället för lavsnabblöpare. Men inte heller den mindre hackspetten visade sig. Den hördes inte heller.

Endast större hackspett var intresserad av födosök i strandskogen medan jag var på plats.

Det var också läge att se huruvida trädkrypare eller kanske stjärtmes kunde tänkas dra runt i området så som de brukar, men inte heller de ville medverka denna gång. Tänkte att jag kanske skulle få dem på årets än så länge relativt tomma artkrysslista men det får väl ordnas i ett senare skede. Dessutom är jag inte så ivrig med artkryssandet och den där fågellistan tenderar oftast vara ganska mager när året ska sammanfattas. 

Skogshare i vinterdräkt sågs förresten... men hann aldrig fotograferas.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Så här i övergången mellan vinter och vår upplever jag gråtrutarnas läten högt upp i det blå som en riktigt vederkvickande upplevelse.

På en åker nära Bådaviken fick jag årets första dokumentation av sångsvan. 

 

Kackurdunten 2.3.

Insåg här om dagen att det var flera år sedan jag vandrat ut till Kackurdunten och att det kändes som om den bristen kunde rättas till.

Ett par plusgrader och enstaka moln gjorde att jag föreställde mig viss chans att få se enstaka småkryp på snön. Bland annat vore det prima att hitta någon snöslända och äntligen få chans att fixa bättre bilder än de som åstadkoms på väg utt till Kackurdunten 2017 då jag av outgrundlig anledning dummade mig totalt med fotograferandet. Varför inte också en rostvingelarv (se samma inlägg)?

Eller måhända vinterharkrank? Den medhavda optiken (Laowa 100mm f2.8 Macro 2X) skulle vara mycket mer hanterlig optik för alla tre motiven än M-E65 som användes vid de tidigare tillfällena.

Molnen glesnade och solen blev allt mer framträdande vartefter. Det innebär att åtminstone vinterharkrankarna kanske inte skulle vara så troliga. Enligt uppgift hittas de oftast vid mulet väder eftersom de då inte riskerar överraskas av lika snabbt fallande temperatur som vid solsken.

Några småkryp hittades inte trots synnerligen långsam vandring och ögon mot snön intill stigen. Jag brydde mig heller inte i att syna träd eller skaka kvistar.

I stället blev det ett par slentrianmässiga avståndsdokumentationer av fåglar samt allmän förnöjsamhet över friskluftsdag i stället för skrivbordsarbete med ritplatta och krabbspindlar. 

Det var ju trots allt sportlov.

Nötkråkan i första fotografiet var en liten överraskning. 

Nötkråkor, av den smalnäbbade varianten, är ingen ovanlig syn i cembratalltäta centrum av Nykarleby. Vad denna nötkråka gjorde där ute i det där området vet jag inte, men de torde inte vara främmande för att äta frön av vår vanliga tall heller. Några av dem besöker tidvis vintermatningar även om det verkar vara förhållandevis sällan.

En annan fröätare som kameran riktades mot är större hackspett. Höll mig dock på avstånd för att inte störa honom i hans arbete i smedjan.

Försökte lyssna och spana efter svartmes vilken man brukar se och höra när man går längs vandringsleden. Det är faktiskt ganska länge sedan jag haft ögonen på denna en gång vanliga skogsmes som uppenbarligen inte är fullt så vanlig längre. Någon svartmes blev det inte den här gången och det krysset får jag således försöka åtgärda en annan dag.

Kort rusning ut till skogs

Det verkar vara omfattande utter-aktivitet nedanom kraftverket i Nykarleby. För att se den (eller dem) bör man dock sannolikt passera någon annan tid på dygnet än mitt under de allra ljusaste timmarna.

På västra sidans älvbrant har ett hunddjur hittat något intressant. 

Traditionellt arbete vid smedjan.

Bilderna togs i söndags då jag för en ytterst kort stund tog mig till ett ställe jag brukar ha för vana att besöka. Här söker jag ibland spindlar under mer lämpliga årstider. Det händer dock att man kan få ögonen på riktigt roliga fynd även på vintern. För några år sedan hängde t.ex. denna tajgahjulspindel framför mina ögon ganska nära platsen där bilden ovan togs.

Den här dagen gjordes inga särskilt speciella observationer. När jag kom hem susade en duvhök fram lågt över träden med ett moln av tjattrande kajor bakom stjärten. Då var kameran i ryggsäcken.

Såg inte fåglarna för alla träd

Det kunde vara en repris på detta två år gamla inlägg - men jag varierar innehållet en aning.

En orsak till den "variationen" är att jag inte kom hem med några bilder på duvhök. Deras läte spreds bland träden men snön är så förtvivlat höljudd att gå på just nu, så jag hade liksom ingen chans att vara tyst. När det gäller fåglar har man ju knappt ens en chans att närma sig trots att man är ljudlös och osynlig. Duvhökarna är just nu i färd med att börja fixa boet. Oftast bygger de på sitt gamla rede. "Mina" duvhökar har sin risboll i en stor gran och omgivningen är typisk duvhöksskog. Jag kunde höra enstaka kvistar brytas varpå deras karakteristiska stötvisa tjut hördes kort därefter. Äggen läggs antagligen först om en dryg månad. Fram tills dess är väl paret i bestyr med att upprätthålla relationen. 

Fåglar i häckningsbestyr ska tillåtas bestyra ostört. Antagligen störde jag dem ändå för en kort stund, men de har sitt bo på en plats där mänsklig aktivitet sker förhållandevis nära inpå, så de är troligen ganska vana med ett och annat.

Hackspettar av modell större, höll på med sina kottar. Betraktade dem enbart på avstånd. 

Jag stod stilla ganska länge på en plats där man brukar få sällskap av lite mesar - gärna någon tofsmes - men ingen sådan behagade ställa upp medan jag hade kvalitetstid i skogen. Enstaka flockar av siskor  och grönfinkar hördes här och var. Även en liten grupp stjärtmesar stannade upp i trädtopparna. Några bilder hade jag inte möjlighet att åstadkomma.

Förutom hackspetten är dagens fågelbilder tagna vid hemknuten. Det är trots allt i närheten av vintermatningarna som fågeltätheten fortfarande verkar vara högst. Turkduvorna besöker oss dagligen just nu.

Pilfinkarna kivas om holkarna. Även i kameraholken är det förberedelser på gång.

Grönfinkarna varvar ätandet vid matningen med cirkelsågning högt uppe i trädkronorna.

Större snöplogspett

Vad händer här då?

Det är gott om större hackspett ute i skogarna för tillfället. En del av dem hittar förstås till gårdsmatningen där det främst är rent grisfett som lockar.

Idag blev det tokhysterisk självhyvling i rasande fart längs flera meter av gårdsekens snötäckta grenar. Som en terrier på nytvättad ryamatta.

Plötsligt hade han sällskap. Hon kollade in honom ett par långa sekunder innan hon drog vidare på födosök.

Två timmar hackspettskog

OBS!!! Varnar känsliga tittare för bilderna. Kvaliteten är av sådan nivå att det kan vara skadligt att se rakt på dem eller att se på dem för länge.

Kastade mig som allra hastigast till en skog i närheten av utgångspunkten för att se vad som rörde sig bland stammarna och grenarna. Jag blev föga förvånad över den stillhet som rådde. Enstaka mesfåglar kunde höras från positioner uppe bland de solbelysta trädtopparna. I övrigt var det bara en enda fågel som gav sig till känna - både visuellt och ljudmässigt.

Större hackspett.

Här ovan har vi väl den genomtypiska vyn av en större hackspett. Det här exemplaret hade nyss tappat sin grankotte från en smedja och hoppade istället över till en björk där näbben fick peta bland lav och barkflagor. Proteinjakt som omväxling till alla granfrön.

I en "ruta" på kanske 500 x 500 m kunde jag bekräfta åtminstone fem st olika individer. Intrycket var att de var ett par-tre till men det kan jag inte ge huvudet i pant på. Det är ju gott om grankottar i år också.

Går det bra för hackspettar är det förstås bara hemåt för de fåglar som är beroende av hål för sitt bobygge. Just i det här aktuella skogspartiet har jag inte råkat få se (eller höra) vare sig tretåig eller mindre hackspett men jag tror att de inte är långt borta.

Den lilla stund jag skubbade omkring bland träden blev till slut nästan bara ett rännande från hackspett till hackspett. Bara att följa "toc toc toc-ljuden" så hade man snart en till framför sig.

Och äntligen kom jag mig ut igen också. Det har minsann varit lite av den varan den senaste tiden.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen... att samla artkryss är inget som (hittills) fått mig att gå igång. Det kan alla som läst föregående inlägg snabbt begripa. Men nog tänker jag minsann ändå bättra mig under 2016. I egentlig mening handlar det inte om att öka (eller "återupprätta") antalet artkryss bara för att få fler - det handlar om utevistelserna. Det är ju de som är de viktiga - oberoende om det är högst vanliga större hackspettar eller något mer "exotiskt" som fastnar på näthinnorna.

Spolar tillbaka en dryg månad

Har inte noterat det hos oss förr - men större hackspettar har den här sommaren bearbetat cembra-kottar på vår gård. Det syns ju förstås inte i bilden här ovan (där spetten söker annat) och det syns inte i de två följande bilderna. Men jag lovar - där nere i gräset ligger en kotte från cembratallen.

Fotografierna togs femte september.

I duvhöks-skogen

För en vecka sedan valde jag Tisskärssand som utflyktsmål och idag blev det skogen. Egentligen är det väl faktiskt kusten och havet man borde vara vid, ifall det är flyttfåglar som gäller. Men jag är ju inte så nogräknad med sådant. Skogen kändes som en perfekt miljö just idag. Mer än två timmar kunde jag tyvärr inte ge mig. Allt för kort, men ändå bättre än inget.

Hackspettarna levererade trumvirvlar. Den på bilden bearbetade dock en kotte.

Inne i den högre och tätare skogen regerar duvhöken. I den här skogen brukar järpar och orrar lämna sina visitkort i form av fimpar och fotspår. De har all anledning att hålla ett vaksamt öga öppet. Duvhöken är en riktig terrier och den sitter någonstans där uppe bland täta grenar och kvistar. Ytterst få saker undkommer ett rovfågelöga. Dessutom är duvhöken förstås sällsamt väl anpassad för högfartsjakt i det där kvistiga kaoset som en tät skog bjuder på.

Just nu är duvhökarna i full färd med bobygge (eller renovering) och familjeplanering. Ett av morgonens mål var att ta reda på om hökarna även i år är på G med att häcka på en plats jag något så när ringat in. Boet har jag aldrig sett. Jag har helt enkelt inte gått så nära att jag fått möjlighet att hitta boträdet. Men jag vet som sagt ganska väl var det är och väljer att stanna på behörigt avstånd. Det räcker gott och väl med att höra hökarna och på så sätt pejla in läget. Deras aktivitet i avslöjas ändå utan att man nödvändigtvis måste se så mycket. Fåglar vid boet får på inga villkor störas i onödan.

Det gick fint att smyga tyst idag. Duvhöksparet var på skrikhumör och tutade hejvilt sinsemellan. Passade på att röra mig medan de hojtade och däremellan stod jag still. Stannade som vanligt på behörigt avstånd och kunde höra deras ungefärliga rörelser och positioner på basen av varifrån deras läten kom. Honan var i princip ständigt på samma plats medan hanen flyttade på sig en hel del. Hans lite svagare, mer blygsamma läte, ljöd från olika ställen vartefter han rörde sig runt omkring. Plötsligt hade jag honom nära - i en tall kanske bara 30 meter bort. Kunde inte se honom men han bökade på med något för det prasslade högljutt. inom kort hördes ljudet av en kvist som knäcktes och direkt därefter kunde jag skymta honom flyga med byggmaterial i riktning mot den plats där honan fanns. Någonstans där bakom granar och tallar blev det ett himla liv när han anlände hem. Båda fåglarna tjöt intensivt.

Nästan omedelbart efter kvist-leveransen återvände han till trädet i min närhet. Den här gången satte han sig på en gren så att jag kunde se honom. Problemet var ju förstås att om jag kunde se honom så skulle han absolut kunna se mig. Mina ögon är ju hur sekunda som helst, jämfört med hans korpgluggar. Jag försökte att inte röra en fena. Problemet var bara att jag just då satt på huk med fötterna under aktern. En synnerligen obekväm ställning om man tänkt hålla samma position mer än några minuter. Kameran hade jag redan i ett tidigt skede hunnit rikta mot hökens håll och i den riktningen stannade kameran under hela den långa stund jag fick betrakta honom.

Det var inte byggmaterial han var ute efter den här gången. Nej, nu handlade det om tvagning och putsning. Omsorgsfullt gick han genom fjäderskruden med sin näbb. Samtidigt domnade mina ben och fötter. Några av de gånger jag brände av bilder hörde han kameran. Uppenbarligen satt jag ändå väl dold för honom men jag tog heller inga bilder medan han försökte komma underfund med varifrån spegelskramlet kom. Fokus fick jag sköta manuellt, för mellan mig och höken hängde en slöja av tunna grankvistar.

Till slut var mina ben ändå så pass borta att jag kände mig akut tvungen att försöka flytta på mig. I sökaren kunde jag skymta att han verkade ta sig en förmiddagslur. Då försökte jag lirka in mig (fortfarande på huk) bakom en granstam i närheten och efter en del vridande och vickande på fötterna lyckades jag tråckla min lekamen bakom granen.

Därifrån kunde jag också smyga mig bort och låta duvhökarna fortsätta med sina förehavanden.

När jag kom hem slog jag upp duvhök i Hans Hästbackas bok Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar (Svensk Österbottniska Samfundet 1993). Boken behandlar (kort beskrivet) ornitologi och natursyn på 1800-talet. Bodén och Stenbäck var två fågelintresserade herrar vars ornitologiska intresse numera syns i form av ägg och uppstoppade fåglar i Ostrobothnia Australis' samlingar. På deras tid var duvhöken en av de mest hatade och förföljda av rovfåglarna. I början av 1900-talet dödades omkring 10 000 duvhökar årligen - inte sällan med brutala och hejdlöst plågsamma metoder. 

Idag beräknas vi ha ca 5000 par i landet.