Första maj i Bådaviken. Del 2 - Inne i strandskogen

Gärdsmygen fotograferades precis innan jag anlände ut till tornet där merparten av dagen spenderades. Mer om det här.

Gärdsmyg må vara en oansenlig liten fågel men under vårarna fyller den liksom upp strandskogen bakom fågeltornet. Den är överallt. Eller "all over the place" som man skulle säga om man vore lagd åt det engelska hållet. Sången framförs från allehanda synliga kvistar på lämplig ögonhöjd och den byter ofta plats. 

Jag väntade inte in något bättre fotograferingstillfälle utan gick raskt vidare till tornet.

Efter försvarligt antal timmar i tornet började min lekamen kännas kall och stel. Det var läge att röra sig inne i strandskogen för att mjuka upp lederna och få lite värme. Mindre hackspett fanns på önskelistan och utöver den kunde jag inte hålla mig från att också spana efter en del småkryp. Mer om dem i nästa inlägg.

Som oftast är fallet när man söker efter nya observationer av mindre hackspett i Bådaviken slutar det bara med större hackspett. Ljud av mindre hackspett har heller inte hörts på några år.

I samband med hemfärden stannade jag upp och satte mig ner där gärdsmygen vanligen sjunger. Förhoppningsvis skulle det bli tillfälle att fotografera den på lite närmare håll.

I väntan på gärdsmyg och andra småfåglar fick jag korn på en skogsödla mellan fötterna. Ödlan litade på sin osynlighet och var blickstilla trots att jag reste mig för att gå bakåt eftersom 400mm-objektivet har en närgräns på 3,5 meter. Svansen var kort och mörk. Nytillväxt efter självstympning.

Gärdsmyg blev det inte. Småfåglarna var inte heller så sjungande av sig vid den tidpunkten på dagen och drog i stället snabbt omkring på jakt efter mat.

Trädkrypare ställde i alla fall upp. När den nådde trädtoppen och flyttade till nästa stam steg jag upp, gick till cykeln och trampade hem.

Bådaviken 24.8. Del 3 - Skogsödlor

De där stolparna som trollsländorna gillar att sitta på när de solar (se föregående inlägg) gillas även av skogsödlorna, Zootoca vivipara.

24.8. var det en hel del ungar som satt uppradade på solsidan. Som vanligt var det aningen trixigt att närma sig ödlor  med makroobjektiv och stor blixtdiffusor. Med slowmotion-rörelser gick det ändå att komma relativt nära några av dem innan de valde att kila över på fel sida stolpen.

Ungarna - de med svansen kvar - var ca 7-9 cm långa.

Bådaviken 16.7. Del 6 - Skogsödla

Plocka fram din dagbok och notera i den att du läst det här blogginlägget. Det handlar nämligen om ett historiskt inlägg. Råkar du vara journalist så utgår jag från att du gör ett reportage.

Här kommer nämligen... efter drygt 7 år sedan bloggen startades... trumvirvel... trumpetfanfar... bloggens första... får jag be om stöööööööörsta möööööjliga tyyyyyyystnad... ny trumvirvel... skogsödla!... fyrverkeri, konfetti och tal från ett podium.

Om jag i februari 2013 hade fått frågan när jag tror att bloggens första skogsödla dyker upp hade jag sagt att den säkert kommer i något inlägg under sommarmånaderna (2013). Nu ska ingen gå runt och tro att jag inte sett skogsödlor på sju år. Jag har sett sådana flera gånger varje sommar. Men jag har inte letat dem då jag haft kamera och om de råkat visa sig när jag haft kamera så har jag antingen haft fel objektiv eller så har de inte samarbetat.

16.7.2020 hände det. Då satt denna skogsödla uppklättrad på en alstam där den garanterat jagade småkryp. Jag har sett dem klättra på alarna förr, men då enbart haft extrem-makroobjektiv på kameran. De är dessutom ganska snara att släppa taget och försvinna i markvegetationen. Jag hann ta endast en bild av den här ödlan.

Det här är dock inte bloggens första ödla som sådan. Rotar man på etiketten Reptiler - Ödlor så hittas murödlor, ruinödlor och murgecko. De är dock alla dokumenterade i Italien.

Venedigresa. Del 4 - Murödla

På samma ställen som jag hittade och dokumenterade bredsektorspindlar fanns också en hel del murödlor - Podarcis muralis. Jag har fotograferat dem vid ett par tillfällen tidigare - här i Venedig 2013 och här i norra Lazio 2015.

Flera exemplar solbadade på det varma järnstaketet mellan strandpromenaden och Giardini. Problemet var att de också hade fått en hel del av den värme de eftersträvade och därmed var toksnabba på att ta sig in i det täta buskage som delvis omgärdar staketet. De största och maffigaste exemplaren hann jag inte få några bilder av. Så alla bilder är tagna av en relativt liten och cool typ som inte var så himla rädd för kameran. 

Övriga ödlor möjliga att hitta i Venedig är släktingen Podarcis siculus (ruinödla) samt geckoödlorna Tarentona mauritanica (murgecko) och Hemidactylus turcicus. Någon safariresa var jag ändå inte på och får väl därför vara hyfsat nöjd med det futtiga bildmaterial jag lyckades prestera av några enstaka djur under en kort stund den dag jag inte hade dagen fullproppad av jobbrelaterat göromål.

Salento. Del 2 - Ruinödla

Här blev det bekymmer med artningen. Det trodde jag inte riktigt men så blev det.

På något sätt hade jag för mig att det måste röra sig om murödla - Podarcis muralis. Men det visar sig att den inte finns i Apulien. Det är smått lustigt eftersom den är utbredd över i stort sett hela resterande Italien. Vad är det på klacken som murödlorna inte gillar?

Det tog ett tag innan jag accepterat att det är släktingen Podarcis sicula - ruinödla. Mestadels berodde det på att jag sett så förtvivlat få bilder på ruinödlor i den här färgskalan. Men arten är påvisat adaptiv och uppvisar en mängd olika anpassningar till olika miljöer inom sitt utbredningsområde. De har även varit föremål för forskning om snabb evolution. I det fallet handlar det inte bara om färganpassning. utan om mer avgörande skillnader i beteende och morfologi.

Ruinödlorna var ganska lätta att komma åt med kameran. I likhet med geckoödlorna i förra inlägget, handlar det förstås om att närma sig med låååååånnnngsaammmma rörelser.

Ruinödla är förresten den avgjort vanligaste ödlan (kanske reptilen) i södra Italien.

På dagarna jagar de myror på murar och stenläggningar. Till kvällarna kryper de in bland skrymslen och skrevor för att sova.

Salento. Del 1 - Murgecko

Mellan 19 och 22 juni blev det arbetsresa till södra Italien. Närmare bestämt till en plats precis öster om staden San Cesario di Lecce som ligger precis söder om Lecce som ligger precis i Salento som är själva klacken och därmed södra delen av regionen Apulien (Puglia).

Givetvis hann jag kolla som hastigast på diverse lättillgängliga kreatur också.

Först i raden kommer härmed en grupp av ödlor jag stött på ett flertal gånger under arbetsresorna till det aktuella landet, men som jag inte fått fast på sensorn förrän nu.

I Italien finns fyra olika gecko-arter och på den plats jag befann mig var murgeckon - Tarentola mauritanica - synlig både här och där. Normalt är de mestadels nattaktiva, men nu var de relativt synliga även dagtid. 

Murgecko kan bli uppemot 16 cm lång. Den är varierat brunspräcklig, relativt "taggig" och känns liksom rätt rejäl på något sätt.

I vanliga fall kilar de iväg snabbare än man hinner säga gecko. Men har man i förväg koll på var de sitter och går varligt fram, så verkar de tro att kamouflaget fungerar.

Vid minsta lilla hastiga - nej, minsta lilla normala - rörelse knycker de iväg bakom ett hörn, in i en spricka eller bara liksom bort i tomma intet.

That's murgecko for you. Och äntligen fick jag bilder på dem!

Förresten fick jag ju bilder på ett annat djur samtidigt. Inte bra bilder - men ändå. I andra fotografiet syns de bäst. Det handlar om några röda kvalster som agerar fästingar på geckoödlorna. Ofta syns de på fötterna. Släktet är Trombicula men art får vara obestämt.

Italienresan del 5 - Kräldjur

När jag noterar besöksstatistiken för bloggen och de enskilda inläggen, kan jag tydligt se att fåglar har absolut högsta tjing. Småkrypen, som den senaste tiden fyllt nästan allt innehåll i snart två månader, är sällan lika populära. Men nu håller jag i och för sig inte på med något poängsamlande heller. Småkrypen lär fortsätta en stund än - fram tills det blir lite italiensk sparv och silkeshäger på agendan. 

Men jag föser nitiskt in mina djurmöten i kronologisk ordning och nu är det dags för trenne kräldjursbilder. De brukar inte heller generera horder av besök.

En ständig rörelse i ögonvrån när man rör sig i Italien står murödlorna - Podarcis muralis - för. De kan vara ganska knepiga att komma nära. Speciellt om man som jag inte riktigt hade tid att vänta ut dem.  Nu ska jag iofs inte svära på att ödlan här ovan de facto är en väggödla - men det mesta tyder på det. Det finns givetvis ett antal andra ödlearter i Italien men just i Lazio-regionen och det habitat där dessa kilade omkring, verkar det vara mindre risk för förväxling med utseendemässigt liknande arter.

Murödlan blir uppemot 20 cm lång och har sitt utbredningsområde i stort sett från västra Turkiet, vidare längs länderna norr om Medelhavet och fram till Pyreneerna. 

Den här lilla 13-14 cm långa ormen hade tyvärr mött sitt öde på en gata. Om jag tolkar mönstret korrekt rör det sig om sydlig hasselsnok - Coronella girondica. Skulle den ha fått leva vidare hade den förresten inte heller vuxit sig särskilt stor. Ofta blir de bara kring halvmetern långa men kan i vissa fall nå ett par decimeter till. Utbredningsområdet sträcker sig mellan centrala Italien, in över Sydfrankrike och över hela Iberiska halvön samt norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien.

Venedig 2 - Murödla

En vanlig ödla i syd och mellaneuropa är murödlan Podarcis muralis. Man kan skymta dem lite här och var i Venedig men vanligast är de absolut på de få ställen där det finns lite grönt. De här två fotograferades ute på Giardini-området. Artens hanar är generellt spräckligare än honorna så jag misstänker att dessa båda är av det tidigare nämnda könet.

Ur arkivet: Italiensk padda och en väggödla

Mera utländska bilder och nu är jag tillbaka i södra Italien och Montescaglioso och året är åter 2004.

Är detta Bufo balearicus, Bufotes balearicus eller Pseudepidalea balearica?

Jag vet inte. Vet inte heller om den har ett svenskt namn. Jag har inte undersökt vilket av de vetenskapliga namnen som faktiskt gäller för tillfället så jag använder det första alternativet.

B balearicus är i huvudsak en Italiensk padda men sägs ha införts till Balearerna (Mallorca och närliggande öar) någon gång för länge sedan. Förutom i Italien finns den också på Korsika och Sardinien.

Jag har varit en handfull gånger i den lilla syditalienska staden och vid några tillfällen letade vi oss ut i det bergiga skogsområdet Parco della Murgia Materana nordost om stan. I området finns gamla vandringsleder, eremitboplatser och kapell. De senare är uthuggna i berget på samma sätt som bostäderna i det världsberömda Sassi i närbelägna staden Matera.

Det här väldigt unga exemplaret av B. balearicus hittade jag i dalen mellan Montescaglioso och Murgia.

Bergen, klipporna och stenarna i området är perfekta boplatser för den ruinödlan - Podarcis sicula.