Här blev det bekymmer med artningen. Det trodde jag inte riktigt men så blev det.
På något sätt hade jag för mig att det måste röra sig om murödla - Podarcis muralis. Men det visar sig att den inte finns i Apulien. Det är smått lustigt eftersom den är utbredd över i stort sett hela resterande Italien. Vad är det på klacken som murödlorna inte gillar?
Det tog ett tag innan jag accepterat att det är släktingen Podarcis sicula - ruinödla. Mestadels berodde det på att jag sett så förtvivlat få bilder på ruinödlor i den här färgskalan. Men arten är påvisat adaptiv och uppvisar en mängd olika anpassningar till olika miljöer inom sitt utbredningsområde. De har även varit föremål för forskning om snabb evolution. I det fallet handlar det inte bara om färganpassning. utan om mer avgörande skillnader i beteende och morfologi.
Ruinödlorna var ganska lätta att komma åt med kameran. I likhet med geckoödlorna i förra inlägget, handlar det förstås om att närma sig med låååååånnnngsaammmma rörelser.
Ruinödla är förresten den avgjort vanligaste ödlan (kanske reptilen) i södra Italien.
På dagarna jagar de myror på murar och stenläggningar. Till kvällarna kryper de in bland skrymslen och skrevor för att sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar