Bådaviken 5.6.

Nytt kvällsbesök i Bådaviken för att kolla om några nattaktiva arter skulle tänkas ge sig till känna.

Jag passade också på att kolla batterier och minneskort i de två viltkameror jag placerat ut i vasskanten mitt ute i blötan. Materialet i dem ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Kärrhökshanen (brun kärrhök) hämtade hem mat till honan. Bakom vassvipporna kunde jag notera att hon flög honom till mötes och matbiten överlämnades i luften. Tyvärr inga bilder på det eftersom kameran inte lyckades fokusera på fåglarna bakom växtligheten.

Det är rimligen antingen en fågelunge (gräsand eller sothöna) eller kanske någon sork. En mörkbrunsvartgrå klump är det i alla fall.

Därefter satte han sig en kort stund på en kostängselstolpe innan han åter drog iväg på jakt efter mera mat.

Korna är inte på plats än och stängslet behöver ses över innan de placeras ut.

En annan på jakt var denna sparvhökshane som snabbt passerade tvärs över viken med ett litet antal arga småfåglar i hasorna. Duvhök sågs i strandskogen när jag var på väg ut i viken.

Gräsandshona med ungar.

Under hela den stund (20:30 - 23:30) jag var på plats försåg sig skrattmåsar av svärmande insekter. En för året ny art i Bådaviken var backsvala. 

Någon dokumentation av dem blev det inte den här gången men nästan exakt samma datum 2023 var de också på plats.

I övrigt var det lugnt och inte mycket att skriva hem om.

En måndagskväll i februari

Måndagen 20.2 hade vi precis landat vid köksbordet för middag efter arbetsdagen. Stora bruna flarn började plötsligt dala ner utanför köksfönstret. Flarnen visade sig vara fjädrar och dun. 

Uppe i klibbalen utanför fönstret satt en sparvhökshona och förberedde inmundigandet av maträtten rå gulsparv.

Ifall du är lika skarpögd som höken och därmed upptäcker enstaka smärre brister med klarhet och fokus i fotografiet kan jag upplysa om att dokumentationen gjordes med brant vinkel genom ett annat, för ändamålet ännu mindre lämpligt, fönster än det genom vilket ringtrasten fotograferades. 

Efter kanske en halv timme var gulsparven konsumerad. Sparvhöken tvättade näbben mot grenens lav, burrade upp sig några gånger och drog sedan sin kos.

Sparvhök har skymtats med jämna mellanrum i trädgården denna vinter. Dagarna efter den lyckade jakten följde flera sparvhöksbesök och jag misstänker det är samma hona som återkommit i de flesta fallen. Någon ny lyckad jakt har dock inte noterats.

Kadaverglädje, lite kognitivitet och Charles H. Turner

Sparvhök har inte observerats vid bloggredaktionens gårdsmatning sedan vintern 2016. Ditintills hade besöken varit ganska frekventa och såväl sedda hökar som deras lämningar efter lyckade jakter vittnade om att de höll trädgårdens småfåglar under uppsikt.

Mitt intryck var att de mest lyckade jakterna skedde när höken tog fart någonstans ganska långt från trädgården och på låg höjd med hus och staket som skymmande objekt snabbt svepte in mot matningen. Det är dock en gissning baserat på de tillfällen man råkade se hur fågeln äntrade scenen. 

Att ett rovdjur släpper bytet med blicken och gör kalkylerade beräkningar för hur olika "osynliga" omvägar gynnar jakten har varit (och är förmodligen fortfarande) en viktig del när djurs kognitiva förmåga bedöms. Sparvhöken påminde mig om en artikel i Science (tyvärr bakom betalvägg) jag läste tidigare. Den handlar om Charles H. Turner som var en verklig pionjär och vetenskapligt banbrytande inom forskning kring djurs kognitiva egenskaper och andra beteenderelaterade frågeställningar. Hans problem var att han var afroamerikan och därmed blev hans forskning inte upplyft på det sätt den förtjänade. I dag ses Turners pionjärskap och hårda arbete med mer objektiva och rättvisa glasögon. Utöver förnyade insikter kring djurs beteende och kognitiva kvaliteter utvecklade han även de vetenskapliga metoderna så att studierna nådde helt nya kvalitativa nivåer.

Han föddes 3.2.1867 och dog 14.2.1923. Det är således i dag exakt 98 år sedan han gick bort.

I förrgår (12.2) var det förresten Charles Darwins födelsedag - på tal om minnesdagar.

För några dagar sedan hittades resterna av en talgoxe och dagen efteråt satt en sparvhök i ett litet träd intill matningen. Troligen satt den och kontemplerade över ett misslyckat jaktförsök. Visserligen låter det som ett förmänskligande av djurs tankeverksamhet, men samtidigt bör man komma ihåg att insikterna kring djurs kognitiva förmågor pekar på att det är mycket mer än enbart instinkt som styr. Detta gäller även sk. "lägre stående djur" som olika invertebrater (ryggradslösa djur).

Det ska tilläggas att upptäckten av ett sparvhöksplockat småfågelkadaver paradoxalt nog är glädjande. Man vill ju absolut se även rovfåglarna. Det kan förresten tilläggas att vi aldrig sett sparvuggla i trädgården. Väntar fortfarande på den.

Vidare läsning:

www.animalcognition.org

Nature Education Knowledge Projekt

Science

Vårens andra besök i Bådaviken

Blev lite halvspontant en ny vända ut till Bådaviken i går. Vädret var fint och jag hade ingen fantasi beträffande vart jag skulle styra cykeln.

I den lilla rapporten för första besöket senaste helg skrev jag att jag inte bemödade mig att ta några bilder av sångsvanar på åkrar. Så himla principfast är jag ändå inte och nu blev det alltså ytterligare några dussinfotografier.

Svanen ovan har en något deformerad näbb.

Ute vid själva viken var det ännu förstås ganska lugnt. Inte ens ängspiplärkorna var aktiva trots det fina vädret. En duvhök kom lågt över trädtopparna när jag letade mig ut mot fågeltornet. Fotografi av den hanns inte med..

Stannade inte kvar i fågeltornet utan gick längs skogsbrynet längre in i viken i stället. Tanken var att kika runt lite i "alskogen" som sträcker sig ut en bit i vikens strandäng. Highland-korna som brukar spendera somrarna i viken har skapat en vacker strandskog med relativt mycket död ved. 

Tranor brukar hålla till i vikens inre delar. Jag höll mig relativt nära deras vanliga flygstråk utifall att... och när ett par kom på inflygning till sin landningsplats passerade de på hyfsat prima avstånd.

De landade där de brukar landa varpå de letade mat och trumpetade i sedvanlig ordning.

Speciellt mycket ska det förstås trumpetas när andra tranor passerar ovanför.

För att inte störa de två tranorna inne i viken satte jag mig ner på en sten och bara njöt av vädret. Kunde ändå inte vandra vidare till den nämnda alskogen eftersom tranorna då skulle känna sig nödda att sticka.

Efter en stund drog de ändå iväg. Då strosade jag vidare.

Man borde ju ha något normalobjektiv med sig för att dokumentera miljön. Sådant görs inte så lätt med teleglugg och därmed brydde jag mig heller inte om att försöka. 

Talgmesar tjattrade runt i träden. Dels var de irriterade på min närvaro och dels sökte de mat. Även blåmesar frekventerade trädtopparna. Koltrasthanen skymtades på avstånd vid några tillfällen och hans (?) hona lapade sol i toppen av en al.

Förra året berörde jag de döda alarna i en serie inlägg om och med en del insekter som gillar just döda träd. Det här inlägget med kamelsteklarna är väl ett av de mer representativa inläggen.

Att hackspettar inte kan låta bli dessa alar är väl en självklarhet. Mycket av frammejslad död ved längs stammarna och träflisorna på marken ska säkerligen tillskrivas större hackspett. Men miljön är ju i teorin klockren för mindre hackspett och nu tänkte jag spendera lite extra tid bland träden i hopp om att slutligen få se någon av dem. 

Mindre hackspett har också vid enstaka tillfällen hörts i närheten.

Till slut dök den upp - om än på behörigt avstånd.

Försökte lugnt komma närmare men spetten drog snabbt vidare efter sina kvicka undersökningar av diverse döda grenar. Mission accomplished.

Slutligen gjorde jag en vända ut mot stranden utanför viken.

Högt ovanför krånglade en kråka med en sparvhök.

Inga prisvinnande bilder precis, men det här är ju snarast en slags öppen och illustrerad naturdagbok där högklassig fotokvalitet inte alltid är prioriterad.

Ytterligare ett rapporterbart möte hade jag. Det blir ett särskilt inlägg om det. 

Torsdagsvadare

Här följer ett dussin bilder - eller kanske dussinbilder - av vadare som jag kunde skymta under torsdagen (18.9).

Först i raden har vi en ljungpipare - Pluvialis apricaria - i färd med födointag ute på stranden vid Kimo åmynning. 

Om man är en smula osäker på huruvida fågeln är ljungpipare eller kustpipare så är det tacksamt ifall piparen visar armhålorna. Ljust = ljung och svart fläck = kust.

Utöver ljungpiparen fanns också en grupp större strandpipare och och en liten grupp kärrsnäppor vid åmynningen.

Men strandpiparna och kärrsnäpporna fanns också vid Storsand. Jag gjorde en vända dit på hemvägen.

Matsmältningspaus på beachen.

Precis när jag hade klickat kamerahuset på FD-150-600-objektivet tjattrade irriterade småfåglar ovanför huvudet. Upprördheten utlöstes av en sparvhök. Med kameran på lågt stativ försökte jag krumbukta mig ner på marken, ha ögat i sökaren, försöka hitta höken och ställa skärpan (manuellt). Inte alls skarpt men det får duga som dokumentation.

Kärrsnäpporna - Calidris alpina - flög omkring och ville liksom aldrig landa.

Till slut letade de sig ändå ner på fötterna och gjorde vad vadare gör.

Jamen alltså go'natt liksom bah!!

Med tom och flackande blick stod jag högst upp i fågeltornet vid Kimo åmynning och försökte få ordning på tankarna samtidigt som nackens ticks ökade i styrka.

Men innan jag reder ut mitt mentala tillstånd backar jag bandet en smula.

Igår (läs söndagen 14.9) hade jag alltså begett mig till nämnda utkiksplats. Jag hade konstaterat att det var relativt tomt och att de arter som syntes var av ganska ordinära modeller. Intet ont i det. Att vara ute och ta del av fågellivet oavsett vad som syns eller inte, är prima sysselsättning hur som helst.

Med ansamlingar av vitfåglar och änder får man vänta sig besök av en eller annan rovfågel. Precis innan jag hade anlänt utspelade sig t.ex. följande drama. 

Även jag fick ta del av rovfåglar så småningom. 

När himlen ser ut som på bilden nedan - ja då är det dags att spana runt. Fåglarna upptäcker oftast rovfågelfaran långt innan man själv gör det. Måsar och trutar lyfter från vattnet och håller sig på vingarna för att vara beredda på undanmanövrer. Överraskas de nere i vattnet är det det sista de gör - om det inte går som för gråtruten i länken ovan vill säga.

Änderna är inte alltid lika benägna att ta till vingarna. Det beror lite på vad som är på gång. Här har i alla fall ett gäng bläsänder och några gräsänder tyckt att det är bäst att tänka på säkerheten.

Första rovfågeln in på scenen var en brun kärrhök. Hon flög relativt snabbt över strandområdet och fladdrade sedan vidare söderut utan att bromsa in.

Även små rovfåglar orsakar uppståndelse. Plötsligt var varje kråka, kaja, mås, trut och andfågel på vingarna. Alla fåglarna snurrade runt och jag spanade så intensivt jag kunde utan att någon rovfågel kom i sikte. Men så noterade jag några kråkor som jagade en fågel och mitt i vimlet av vingar fanns denna sparvhök.

Det är inte första gången jag sett stora fåglar (även änder) bli oroliga också för en så liten gynnare som sparvhöken. Är det möjligen så att sparvhök och duvhök är halvt om halvt samma sak för dem - att de i första hand ser kroppsformen samt uppträdandet och tar det säkra före det osäkra?

Men kråkorna tappade givetvis snabbt sin oro, blev sturska och samlade mobben.

Det är förstås inte särskilt lätt att jaga ifatt en av fågelvärldens skickligaste flygare vad beträffar tighta manövrer och tvära, snabba kast. 

Men så är väl kråkornas målsättning främst att få bort den förhatliga lilla rovfågeln.

En kort stund efter sparvhöken gled en ung duvhök ner på strandängen. Onödigt långt bort från min kamera men här är några bilder trots allt.

Jag hoppades på något sätt att höken skulle få korn på och intresse av den skadade gråtruten ute i det grunda strandvattnet. Höken hade troligen nog också ögonen på truten men gjorde inget åt saken.

Duvhöken kontemplerade en stund och flög därefter bort från stranden och in bland träden i söder.

Havsörnarna väntade jag på. De patrullerar området mest hela tiden. I samband med tran-trumpetanden längre in mot land råkade jag få in två örnar i kikaren. Den ena av de två hade bäring rakt mot min position. "Äntligen" tänkte jag. Oberoende om det är samma örnar eller inte, som tidigare hade attackerat truten, utgick jag från att den skadade fågeln i alla fall nu skulle ha en viss chans att få sin pina avkortad. Men alla som redan läst gårdagens inlägg i ämnet vet att så inte blev fallet. Örnen svängde plötsligt söderut och följde riksåttan i riktning mot Fjärdsändan. Den andra örnen såg jag heller inte längre till.

Det är nu vi börjar närma oss det här inläggets första bild.

Ytterligare ett mass-uppflog av vitfåglar och änder förebådade rovfågel. Jag hann då se ryggen av duvhöken som kommit lågt över vattnet och nu försvann in bland träden norr om åmynningen. Allt lugnade sig igen.

... Och allt höll sig lugnt.

Så plötsligt... Utan någon som helst förvarning bland fåglarna ute i vattnet fastnade förnimmelsen av en snabb, grå skepnad i ögonvrån. Jag insåg att det sannolikt var duvhöken som åter var på G och den här gången skulle jag absolut hinna rikta kameran. Höken kom igen lågt över vattnet och försvann bakom vassen väster om tornet. Jag väntade med kameran redo tills den skulle dyka upp igen. Direkt fågeln syntes siktade jag och tryckte av. Allt var perfekt. Solen var i ryggen och höken hade minsann ett stort byte i klorna. Jag lyckades hålla kamerans autofokus mot höken, följde den i sökaren och tryckte av bild efter bild.

Efter en motsvarande fotoserie är man ganska snabb att kolla resultatet.

Jag fattade inget. Bilderna var fullständigt överexponerade och sönderbrända. Hela kamerans display blinkade svart så det stod härliga till (jag har kamerans högdagervarning aktiverad). 

Jag stängde bildvisningen och öppnade den på nytt i någon slags imbecill förhoppning om att det bara blev ett tillfälligt fel i bildåtergivningen på skärmen. Jag kontrollerade inställningarna. Allt såg ut att vara helt korrekt förutom slutartiden. Kameran körs oftast med AV-funktion (jag ställer in bländaren och kameran väljer slutartid) och mitt bländarval var 7.1. ISO var 400 och exponeringskompensationen hade jag rattat till -2/3 steg. Bilden borde således ha varit en aning underexponerad. Jag upplever nämligen att kameran ofta bränner ut ljusa partier och kompenserar därför ibland med en viss förinställd underexponering - utom då det handlar om mörka fåglar mot ljus himmel.

Med dessa manuella inställningar hade kameran av någon outgrundlig anledning valt slutartiden 1/200 och resultatet syns högst upp i det här inlägget. Jag fattade inget.

Jag tog några nya bilder med samma inställningar och mot samma vassruggar. Kamerans slutartid blev då den mycket mer förväntade tiden 1/2000. Det var med andra ord en rejäl skillnad och jag förstår fortfarande ingenting.

Eftersom bilderna är i Raw-format finns det en hel del toner både i det mörka och det ljusa. Det gick med andra ord att mörka ner dem hyfsat men den grava rörelseoskärpan går förstås inte att arbeta bort. Dessutom är givetvis de ljusaste partierna fortfarande helt förlorade i det vita. Så nu sitter jag här och funderar varför, varför, varför... samt hur bilderna skulle ha sett ut med rätt slutartid.

Och jag förstår fortfarande ingenting.