Bådaviken 24.8. Del 1 - Större björkbärfis

Inleder en liten inläggsserie från Bådaviken med en lite halvt misslyckad bild av större björkbärfis - Elasmostethus interstinctus - i femte och sista nymfstadiet.

Skaffade en ny och lättare blixt som som ersättning för den gamla Canon-blixten jag hittills använt. Gamla blixtens vikt var troligen en faktor till att mina sk. "magic arms" gick sönder på löpande band - det och förmodligen faktumet att de var billiga modeller. Mer om det finns att läsa i det här utrustningsinlägget.

Mina gamla glasslådediffusorer var ju förstås inte anpassade för den nya blixten så jag fick ägna mig åt en del pyssel med glasslåda, sax, aluminiumtejp, några små plastbitar, mera aluminiumtejp, lite dubbelsidig tejp, förpackningsfoam (skumfolie) och silvertejp.

Så med ny magic arm, ny blixt och ny diffusorlåda letade jag mig till Bådaviken. Nya Laowa-objektivet var på kameran och gamla MP-E65 i väskan.

Expeditionen inbegrep några olika uppdrag. Det ena var att kika efter möjliga kvarvarande Xiphydria picta eftersom jag fått rapporter om att både honor och hanar varit nyligen varit aktiva ute på Valsörarna. Jag har ju inte observerat någon hona i Bådaviken och kände mig nödd att kika om jag kunde ha fel i min tidigare misstanke om att de redan hade kommit och gått i samband med besöken i juli. Exemplaren på Valsörarna var dock troligen kläckta i ett vedlider där de inte exponerats för sol under sommaren och kanske därför var sena.

Några X. picta hittade jag inte. Så jag tror fortfarande att jag var för sent ute för att se honorna det här året. Förmodligen är de aktiva i början av juli. Nytt försök nästa år.

Uppdrag nummer två handlade om att lära mig hitta lämpliga inställningar med den nya kombinationen av kameratillbehör. Lära känna utrustningen alltså.

tredje uppdraget var att helt enkelt bara spana efter diverse olika småkryp och fjärde uppdraget var att njuta av dagen.

Större björkbärfisen var första krypet jag träffade på. Blev två exponeringar innan den hade klättrat för högt upp längs björkstammen. Ingetdera fotografi blev enligt önskemålen, men så handlade det ju också om att försöka hitta rätt inställningar.

Trots sin vanlighet har större björkbärfis tidigare inte dykt upp här på bloggen. Det är således åtgärdat nu.

Något sidenbi

Får inte riktigt grepp om det här sidenbiet. Känslan säger Colletes daviesanus (väggsidenbi) men vågar inte hävda något med bestämdhet. Har även kollat biet bland expertisen men inte fått något definitivt svar där heller. 

Intressant nog har jag ju synat just väggsidenbi ut och in genom mikroskop, men det var ett insamlat och nålat exemplar. Att omvandla den okulärbesiktningen till en artbestämning utgående från dylika fotografier är ingen självklarhet. Det finns nämligen alternativ som jag inte kan utesluta.

Hur som helst har en grupp av dessa sidenbin frekventerat trädgårdens soligare områden. Bl.a. renfanan har lockat dem till sig.

Edit 30.8: Colletes daviesanus enligt nationell sakkunnig.

Coreus marginatus

När de första hallonen börjar mogna i början av augusti gör Coreus marginatus (fam. Coreidae, bredkantskinnbaggar) det samma. Den gör det dessutom i hallonbuskarna.

Här är första nymfstadiet.

Här är andra nymfstadiet.

Och nedan torde det röra sig om tredje nymfstadiet.

Resterande bilder visar fjärde och sista nymfstadiet 

Vuxna individer hittas i det här inlägget.

Väggbi

Väggbi - Heriades truncorum - är ingen nyhet på bloggen. Men det är ett antal år sedan jag fotograferade någon hona och senast var det en hane som fastnade på kamerasensorn.

Storsand 3.8. Del 5 - Mindre guldvinge

Mindre guldvinge - Lycaena phlaeas - hade jag gärna fotograferat på närmare håll och än mer gärna några bilder rakt ovanifrån där den har utbredda vingar.

Men något sådant gick den här fjärilen inte med på. Det blev således bara några avståndsbilder. 

Larverna lever av syror - främst bergsyra (Rumex acetosella) och ängssyra (R. acetosa).  

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphaliidae

Artdatabanken, SLU 2005

Storsand 3.8. Del 4 - Anthrax varius

I den solvarma sanden intill ett litet ljungbestånd uppe på läsidan av träden mot stranden satt den här svävflugan. Särskilt länge pågick inte sittandet, men en exponering hann jag åstadkomma. Turligt nog är bilden tillräckligt skarp för identifiering.

Arten är Anthrax varius. Flugorna i släktet Anthrax är kända som parasiter på solitära bin (främst bin i släktet Osmia) som har sina bohålor i vedlevande skalbaggars flyghål. Jag ville gärna ha en bekräftelse på att även A. varius går på solitära bin men det tog en god stund innan jag hittade någon information. När den informationen väl hittades (se referens) bekräftades det att också A. varius är kläckt ur Osmia-bon. 

Vilka Osmia-arter som eventuellt finns vid Storsand vet jag inte. En del tallar har fällts och legat länge i området. De var dock bortforslade nu och om de alls hunnit få några inneboende som lämnat lämpliga bohålor till solitära bin har jag ingen aning om. Hur som helst tyder närvaron av den här flugan på att det finns någon potentiell värd för dess larver i närheten. Mina småkryps-safaris vid Storsand har varit allt annat än heltäckande.

Referens:

The Distribution of bee flies (Diptera, Bombyliidae), except the genus Villa, in Norway

Morten Falck & Lita Greve

Norwegian Journal of Entomology. 46, 89-109. 1999

Storsand 3.8. Del 3 - Gymnosoma nudifrons

Samarbetsvilligheten hos småkrypen är inte precis någon tiopoängare när fotografen kommer på besök. Den här parasitflugan (fam. Tachinidae) brydde sig mest bara om godsakerna i blommorna och struntade totalt i att hålla sig stilla. 

Men det är förstås en del av sporten.

Arten lystrar till namnet Gymnosoma nudifrons och det här är en hane. Honorna har lite annan färgteckning.

Gymnosoma-flugor lever som familjenamnet parasitflugor antyder parasitiska (eller parasitoida) och lägger sina ägg på bärfisar (fam. Pentatomidae) som larverna sedan äter. 

Storsand 3.8. Del 2 - Ljungblåvinge

Som i så många småkrypssammanhang är artning inte alltid en säker räkmacka. Inte ens dagfjärilar är helt utan tuggmotstånd.

Tack och lov hade jag en bild där man kan se frambenstibian ("skenbenet") tillräckligt väl för att lyckas säkerställa att detta rör sig om Plebejus argus (ljungblåvinge) snarare än P. idas (hedblåvinge). Den först nämnda har på tibians framkantsspets en liten tagg som kan skymtas i bilden nedan. Taggen saknas hos hedblåvinge.

Sedan finns det förstås en uppenbar risk att jag fotograferat båda arterna utan att veta om det.

Alla blåvingarna som fladdrade omkring vid Storsand den där dagen i början av augusti var rejält slitna. De nämnda arterna är i sina variationer väldans lika och svåra att åtskilja även i fräscht tillstånd. Dessutom är båda vanliga.

Äggen läggs bl.a. på ljung (även en del andra växter) som larverna lever på. Myror är en väsentlig del av ljungblåvingens larvperiod. Larven utsöndrar sockerhaltig lösning och både sköts och vaktas av myror. Förpuppningen sker ofta nere i myrbon. 

Om det vid Storsand är gråmyrorna (Formica cinerea) som agerar "samarbetspart" vågar jag inte svara på. Vanligaste relationen har de med trädgårdsmyra (Lasius niger) men sådana har jag inte noterat just på de platser fjärilarna flyger vid Storsand. Det betyder iofs inte att de inte finns där.

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphaliidae

Artdatabanken, SLU 2005

Storsand 3.8. Del 1 - Ephydra sp.

3.8 styrdes kosan åter ut till Storsand för att kolla hur det låg till med småkrypslivet. 

Först gjordes en liten vända ut till strandkanten. Det är ju långgrunt halvvägs ut i Kvarken och med det låga vattenståndet var stora ytor av våt sand tillhåll för mängder av vattenflugor (familjen Ephydridae) som flög upp runt benen vartefter man släntrade fram över den exponerade sandbottnen.

Särskilt lätta att fotografera var de inte. Med knäna och armbågarna nere i sanden försökte jag smyga... ja smyga... fram med kameran. Många småkryp - inklusive flugor - är hyfsat stilla om man närmar sig med snigelfart och utan knyckiga rörelser. 

Men de här flugornas privata sfär tycks vara av nordisk karaktär - dvs. de vill inte vara för närgångna. Flugorna vandrade retfullt undan och höll sig precis utanför det maximala antal centimetrar jag helst ville ha mellan kamera och motiv. Måste ha sett ut som när sjölejon kastar sig in i ett sillstim - men i slowmotion. 

Blev sammanlagt två bilder av otaliga försök medan kläderna sög upp allt mer vatten vid knäna och armbågarna.

Med hjälp av flugkunniga i denna fb-grupp har jag fått släktet bestämt till Ephydra. För närmare artning ska det krävas undersökning av genitalierna. I Finland finns tre arter men utgående från observationsstatistik kan man inte dra några slutsatser eller ens gissa något.

Nämnvärt är att familjen Ephydridae inbegriper flera väldigt specialiserade arter som lever vid saltsjöar, sjöar starkt påverkade av vulkanisk aktivitet samt en del andra extremförhållanden som är fullständigt toxiska för den absoluta merparten av klotets organismer.

Clubiona sp.

Säckspindel som tycks ha tappat en hel del hår från bakkroppen. Den placerades i Araknoskopet men jag får inte ut så mycket av bildresultatet. Hon är således fortfarande obestämd. 

Nephrotoma sp.

Bloggtakten har de senaste veckorna inte hållit jämna steg med antalet "djurmöten" och dokumentationer. Även om jag inte ens varit speciellt aktiv gällande det där fotograferandet så räcker det ju ibland med att kameran finns tillhands medan man pysslar med något ute i trädgården för att samlingen bilder på minneskortet ska öka.

Man får ju ständigt konstatera att mångfalden av organismer är anmärkningsvärd - även om vi som bekant dessvärre befinner oss i en period av drastiskt krympande biodiversitet och biomassa.

Angående denna harkrank i släktet Nephrotoma verkar artbestämning vara närmast omöjlig. Det finns  15 arter i Finland och merparten av dem verkar vara vanliga. För att bena ut vad det är för art borde man i det här fallet komma åt at fotografera vissa specifika detaljer. Det hade ju inte varit omöjligt om jag nappat tag i harkranken för att vrida och vända på den framför kameran. Men jag sysslar ju ganska sällan med sådant och då får man ofta leva i ovisshet.

Dessutom borde man redan före en fotodokumentation vara medveten om vilka detaljer som helst bör synas på bild. Gällande harkrankarna är jag inte så påläst beträffande den saken. I och för sig finns det generella karaktärer som ofta är synliga om man lyckas få till skarpa närbilder.

Men, men, bla bla bla... Jag är lat.

Vad jag noterat borde i stort sett alla arterna i släktet Nephrotoma ha svart mönster på ovansidan av bakkroppen. Här skymtar jag inget sådant. Det kan kanske vara något som kan peka i någon art-riktning. Bilderna är ute på ett forum där många tvåvinge-nördar häckar. Än så länge inget napp.

Det här är i alla fall en hona vilket syns på bakkroppsändan.

Stor hornstekel

Det här är ett inlägg som till omfånget färgats av barnslig förtjusning över en i mitt tycke helt bedårande insekt. Därmed öser jag på med patetiskt många bilder.

Stor hornstekel - Urocerus gigas - är en insekt som inte passerar obemärkt förbi. Tre centimeter gulsvart tingest som verkar flyga lite halvt okontrollerat registreras lätt av både ögon och öron.

Jag har faktiskt väntat... ja förväntat mig... besök av stor hornstekel den här sommaren.

I början av sommaren var jag nämligen tvungen att ta hand om stammen av en omkullblåst ädelgran. Jag är aningen osäker på vilken art det rör sig om.

Hur som helst kom stammen - sågad i delar - hem och lämnades i solen utanför vedlidret. Det är en stark kådlukt runt de dryga meterlåga bitarna. Eftersom hornsteklar dras till döende eller nyligen döda granar kunde jag inte låta bli att förvänta mig se någon befruktad hornstekelhona besöka denna - i teorin - perfekta förlossningsavdelning.

En vacker dag var hon äntligen på plats i hela sin grandiosa uppenbarelse.

I två dagar höll hon på och borrade med sin ovipositor (äggläggningsrör) på en mängd olika ställen längs stambitarna. Nu jobbade hon förstås inte hela dagarna, utan främst på eftermiddagen då det var sol och varmt. 

I någorlunda hård ved kan det för en hornstekel vara ordentligt slitsamt att arbeta ner äggläggningsröret. Uppemot tio minuter eller t.o.m. mer kan hela proceduren ta. Den här granen har dock varit ganska snabbväxande och veden är förhållandevis mjuk. Ungefär två till fyra minuter tog det att borra ner till önskat djup beroende på plats. Därefter följde en snabb deponering av ägg och på 20-30 sekunder fick hon ut ovipositorn igen varpå febrilt sökande efter ny lämplig plats följde.

Själva borrandet är en sidledes vickande rörelse med hela kroppen. Speciellt bakkroppen rycker sidledes och den utdragna bakkroppsspetsen pendlar hit och dit som en metronom. Det får ovipositorns tre längsgående och i längdriktningen rörliga "skenor" att sakteliga arbeta sig ner i veden. Ut mot spetsen finns flera rader tvärgående "tänder" som i takt med med rörelsemönstret får spjärn mot träet och därmed matas ovipositorn effektivt fram.

Här är ett gammalt inlägg med en mikroskopbild av ovipositorn på en insamlad hornstekel.

Här är det efterföljande inlägget som belyser föregående inlägg en smula extra.

Även här är ett äldre inlägg med några närbilder av gamla insamlade hornsteklar.

På vänster sidas andra och tredje ben hade hon tappat fötterna. Det innebar bekymmer i början av varje äggläggningsprocedur.

När ovipositorn fälls rakt ner för inledandet av borrningen balanserar hon i princip på frambenen och ovipositorspetsen. Bakbenen vevar omkring sökandes efter fäste med fötternas klor. Det är nätt och jämnt att de alls når underlaget. Eftersom den här honan hade brutit av sina fötter på ena sidan blev det ännu jobbigare. Men hon kom sig alltid sakteliga ner i veden och kunde ta spjärn med de fötter hon hade kvar.

Uppemot 500 ägg sägs en hona kunna lägga totalt. Hur många den här honan deponerade i våra stambitar vågar jag inte svara på. 

Larven äter inte av själva veden. Dessa steklar lever i larvstadiet nämligen av svamp som honan ympar in i träet tillsammans med ägget.

Svampen heter Stereum sanguinolentum och är känd som blödskinn på svenska. 

Edit 25.6.2020: Jag har blivit en smula osäker kring vilken eller vilka svampar stor hornstekel sprider. I den litteratur jag senast kollat upp rör det sig om svampar i släktet Amylostereum och närmare bestämt (för stor hornstekel ) A. chailletii. 

Det betyder att stor hornstekel i vissa fall kan anses vara en smula skadlig på virke eftersom granved som ligger i travar kan "smittas" av svampen genom hornsteklar. De vanligaste orsakerna till svampangrepp sägs ändå vara vindburna sporer som fått fäste på ställen där transporterat virke drabbats av körskador i barken. Hornsteklarnas verkliga "skada" på virke måste rimligen anses vara ytterst begränsad i praktiken. Ute i skogen får svampen primärt fäste i barkskador från frost, blixtnedslag eller andra naturliga orsaker.

Bitarna av ädelgranens stam ska få ligga här och där i trädgården och fungera som ingrediens för ökad biodiversitet. Jag kan ju inte hjälpa att även hoppas på besök av brokparasitstekeln Rhyssa persuasoria som är parasitoid på hornstekellarver. 

Om två år kommer eventuella överlevande larver att flyga som vuxna hornsteklar.

Silltrut anno 2019

Silltruten verkar de senaste åren ha ökat något ute vid Atlantkusten, men i Östersjön för den fortfarande en allt mer tynande tillvaro. Lokalt här på finska sidan av Kvarken finns ett antal ståndaktiga kolonier som hankar sig fram.

I skrivande stund har jag inte siffror på den långsiktiga trenden och får lov att återkomma till det i något senare skede.

Som redan nämndes i föregående inlägg blev 2019 ingen bra häckningssäsong för silltrutarna i de lokala undersökta kolonierna. Högvatten med en del hård blåst sabbade många bon med ägg i inledningen av häckningen. En del av paren vars häckning då avbröts började om och fick ungar senare. Men någon riktig kompensation blev det ändå inte.

En del ungar blev förstås flygga ändå. Men många var de inte. Några av dem kunde observeras under gömslesittningen i slutet av juli (då dessa bilder är tagna). Tyvärr var ingen av dem inom vettigt kameraräckhåll men läsringarna kunde tydas via tubkikare och därmed fick vi en bild av vilka par som lyckats föda upp ungar till (närapå) flygg ålder.

- Motsvarande blogginlägg 2018

- Motsvarande blogginlägg 2017

- Motsvarande blogginlägg 2016

Inte alla gråtrutar

Bloggläsare som följt med en längre tid vet att jag brukar vara en gnutta delaktig i uppföljning av silltrutarnas häckningsresultat i några lokala kolonier.

Som en del av uppföljningen ingår observationer från gömsle i samband med att ungarna börjar bli flygga. De är fortfarande då kvar i närheten av sina bon och kan därmed observeras och räknas.

- Men bilderna visar ju inga silltrutar! Tänker du.

Då tänker du rätt. Här är bara gråtrutar.

Det kommer att få sin förklaring nedan.

2019 har inte varit någon höjdarsäsong för silltrutarna. Högvatten och hårda vindar som grädde på moset ödelade många bon i början av häckningen. Utöver det har en ny individuell predatorgråtrut påträffats. Gråtrut utpekas ju ofta som en svår marodör på sjöfågelungar. Det är dock ganska viktigt att påpeka det faktum att detta inte gäller alla gråtrutar.

#inteallagråtrutar

Under gömslesittningen observerade jag en liten storskrakeunge som förvillat sig alldeles för långt från sin mamma och syskonskara. Ungen var helt ensam och pilade omkring på vattnet febrilt sökande efter sin grupp. På stenarna runt omkring satt de vanliga mängderna av vuxna gråtrutar med självklar koll på allt som händer. Även många av gråtrutarna hade vid den tidpunkten fortfarande som ansvar att fånga mat åt sina egna ungar. Inte en enda gråtrut brydde sig i skrakungen som självfallet hade varit en busenkel och helt perfekt munsbit. 

Skrakungen fick alltså helt oantastat rusa omkring i sitt letande. Den försvann bakom en mindre holme och jag tror faktiskt att den hittade sin mamma där eftersom en sådan med ungar rörde sig där en liten stund tidigare. 

Nu är detta förstås bara en vetenskapligt betydelselös anekdot. Men konstaterandet att alla gråtrutar inte ägnar sig åt att jaga andra fåglar är förstås baserat på helt annan bevisföring.

Vid den nya "predatorgråtrutens" bo har vi i år hittat en stor ansamling uppspydda ringar från märkta silltrutungar. En hel del skrattmåsungar (från en ny liten koloni i närheten) ringmärktes också bl.a. för att kunna spåra eventuell predation. Även ringarna från en del av de ungarna hittades på klipporna vid nämnda gråtrutsbo. Runt andra gråtrutsbon och sittstenar hittas inga rester av fågelpredation.

Vid predatorgråtrutens bo satt ingen gråtrut vid tiden för gömslesittningen. Men samma fåglar (par) återvänder nästa år till sin plats och då är det sannolikt så att föreningen som sköter inventeringarna använder ett redan erhållet undantagstillstånd för att fälla gråtruten innan häckningen. Motsvarande åtgärd har utförts med ett liknande fall tidigare och predationen upphörde med tydligt förbättrat resultat på häckningsframgången hos silltrutarna.

Själva silltrutarna återkommer jag till i nästa inlägg.