Bådaviken 8.3

Vanligen kryssar jag de första sångsvanarna mer mot mitten och andra halvan av mars. I år skedde det i går (för jag skriver detta 9.3). 

Så här skrev jag i mitten av november 2024: "Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst."

Det blev med facit på hand ganska exakt fyra månader.

Egentligen hade jag tänkt ägna dagen åt cykelträning. Men kvardröjande influensa och hård blåst gjorde att jag avböjde. I stället letade jag mig ut till Bådaviken som för den återkommande läsaren av bloggen säkerligen är bekant som en plats jag ofta återvänder till.

Att åka ut till Bådaviken handlar inte alltid om att observera - eller kryssa - djur. Det är i mångt och mycket bara ren avkoppling. Visserligen kunde jag variera platsen för den avkopplingen i mycket högre grad. Besöka allehanda olika områden runt stan. Men det finns en slags tillfredsställelse i att kontinuerligt återbesöka en och samma plats för att följa med årstidsväxlingarnas och vädrets effekter. Den aspekten har vägt tyngre och tyngre vartefter åren gått.

Svanarna i första bilden fanns på bortre änden av en åker man passerar på väg ut till fågeltornet. Åkern gränsar till den strandskog som kantar vikens inre del. Det var ungefär 400 meter mellan mig och svanarna.

När jag kom ut till tornet hörde jag att svanar var på kommande. Halvsprang sista biten och hann upp i tornet för att ta några halvdassiga bilder av de förbiflytande svanarna.

Efter kanske en kvart uppe i tornet gick jag ner och strosade runt i strandskogen. Den här tiden på året är det främst fåglar man håller ögon och öron öppna för. Småkrypslivet håller förstås vintervila än så länge.

Men den kraftiga blåsten försvårade observationsmöjligheterna avsevärt och troligen befann sig de flesta småfåglarna dessutom i mer vindskyddade delar av området. Endast enstaka pip av mesar kunde jag sporadiskt höra.

Kunde inte låta bli att ta någon bild av denna al "nerlusad" av slånlav, Evernia prunastri. Jag hade dock endast teleobjektiv tillgängligt och dokumentationen var således begränsad. Kunde t.ex. omöjligt får mer av hela trädet i bild eftersom jag då varit tvungen att fotografera på stort avstånd vilket i sin tur hade resulterat i annan skymmande växtlighet.

Hur som helst intressant att ett enskilt träd kan ha stor mängd av en viss lav medan intill stående träd av samma art inte har det.

Klibbticka, Formitopsis pinicola.

Så småningom befann jag mig i vikens inre del och passade då på att smyga mot svanarna på åkern, de jag tidigare hade fotograferat från andra hållet och som jag nu kunde se från lite närmare avstånd.

När jag åter gick ut i viken passerade en havsörn på håll. Samtidigt hörde jag tydligt ljud av grågås. 

Bådabukten, Sandörsfjärden och Alörshålet ut mot Torsöfjärden och Torsön längst bort. Fotograferat från Bådavikens "inlopp" nära Djupsten.

Enstaka gråtrutar dansade i blåsten. Här en som, om jag bedömer fjäderdräkten korrekt, är inne på sin tredje vinter.

Innan jag återvände hem klättrade jag åter upp i fågeltornet för att ta en bild ut mot Alörshålet och Torsöfjärden. Isen har tydligen gått på fjärden och den starka blåsten lär rimligen riva sönder mer av den. 

Fågelvägen är det ca 4 km till Alörshålet och 6 km till vad som syns avTorsöns strand. Därför är det en del "atmosfäriskt daller" i bilden.

I övrigt är jag glad att det inte blev någon cykelträning. Redan under den lugna cyklingen på totalt 10 km och de fyra långsamt vandrade kilometrarna i Bådavikenområdet gjorde sig influensan påmind.

Silltrutsspaning 23.7

Skrollar man sig ner bland inläggen under etiketten Fåglar - Silltrut hittas "rapporter" från gömslespaningar ända från 2016 och framåt (undantaget 2021).

23.7 var det åter dags att spana efter stora ungar för att få någorlunda bekräftelse över hur ungproduktionen i de berörda kolonierna slutligen gick.

Jag får konstatera att gömslespaningen ändrat karaktär. De första åren jag medverkade skedde det från totalt fyra utkiksplatser men på senare tid har det stannat vid spaning från två. Förr kunde man ha flera silltrutar ganska nära inpå gömslet och numera tenderar de hålla sig på stort avstånd. Delorsak till den utvecklingen handlar kanske delvis om att häckningen tenderat vara sämre vilket kan göra att färre vuxna fåglar känner sig bundna till sin boplats och således gärna sitter på stenar utanför kolonierna. Men en annan - och kanske mer avgörande - orsak är att färre gömslepositioner nu nyttjas.

Det ska poängteras att spaningen inte handlar om att ta fotografier, utan helt om att med tubkikare räkna silltrutungar. Det kan man göra med fåglarna på avstånd också. Ungarnas läsningar försöker man förstås kunna se. Det blir förstås svårare om eller när distansen ökar.

I år förväntade vi oss magert resultat. Alla tidigare inventeringsrundor pekade med besvärande tydlighet att så skulle bli fallet. Från mitt gömsle kunde jag inte få syn på en enda unge.

Från det andra gömslet observerades två ungar - om jag minns rätt. Rapporten är inte klar än.

När jag nu plitar ihop det här inlägget påminns jag om att den ringförsedda vuxna silltruten ovan inte rapporterats. Det måste jag åtgärda.

Rent allmänt var det ganska lugnt och inget anmärkningsvärt att förmedla.

Traditionsenligt får några gråtrutar komma med på bild också.

Även gråtrutarna räknades. Det är en art som fortfarande har framgångsrik ungproduktion.

 

Bådaviken 17.3.

Årets första besök i Bådaviken skedde i finvädret 17.3.

Solen må börja värma om dagarna men just denna söndag drog en kall, nordlig snålblåst in och gjorde att man gärna sökte sig i lä.

Åmynningen och fjärden är föga förvånande fortfarande isbelagd.

Det finns ingen som helst innehållslig poäng med fotot på månen. Jag fick bara för mig att rikta kameran och trycka av. Nu är bilden dessutom publicerad. Typ så här såg alltså månen ut denna dag.

En gnutta extra spanade jag efter lavsnabblöpare utifall det skulle råka bli ett nytt rekord på tidigaste observationen vilken för närvarande är 28.3 (gjord 2021). En del av trädstammarna var på solsidan ganska uppvärmda men den kalla blåsten och grundtemperaturen höll förmodligen absoluta merparten av övervintrarna kvar i sina undangömda skrymslen och vrår.

Det blev därför mest bara en allmän koll på det rådande läget i viken och förhoppning om mindre hackspett i stället för lavsnabblöpare. Men inte heller den mindre hackspetten visade sig. Den hördes inte heller.

Endast större hackspett var intresserad av födosök i strandskogen medan jag var på plats.

Det var också läge att se huruvida trädkrypare eller kanske stjärtmes kunde tänkas dra runt i området så som de brukar, men inte heller de ville medverka denna gång. Tänkte att jag kanske skulle få dem på årets än så länge relativt tomma artkrysslista men det får väl ordnas i ett senare skede. Dessutom är jag inte så ivrig med artkryssandet och den där fågellistan tenderar oftast vara ganska mager när året ska sammanfattas. 

Skogshare i vinterdräkt sågs förresten... men hann aldrig fotograferas.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Så här i övergången mellan vinter och vår upplever jag gråtrutarnas läten högt upp i det blå som en riktigt vederkvickande upplevelse.

På en åker nära Bådaviken fick jag årets första dokumentation av sångsvan. 

 

Gömslespaning i silltrutskoloni 19.7.

Uppföljning av silltrutarnas ungproduktion i ett antal lokala kolonier inbegriper varje år gömslespaning i akt och mening att få korn på kvarvarande ungar vilka vid tiden börjar vara flygga. Spaningen innebär att man får begrepp om hur många ungar som klarat sig så långt. 

Om denna aktivitet finns ett flertal gamla inlägg. Bäst är att trycka på etiketterna Fåglar - Gråtrut (vilket iofs då också resulterar i detta inlägg och en del som inte är relaterade till gömslepaning) samt Fåglar - Silltrut och sedan skrolla ner bland de inläggen. 

I det här inlägget finns inte en enda silltrut trots att det var de jag spanade efter. Alla silltrutar fanns på behörigt avstånd från gömslet och dåliga bilder av silltrut har jag hur som helst publicerat tidigare. Ingen idé med fler av den varan. För bilder av nämnda art kan jag rekommendera det här inlägget.

Av den orsaken kommer här några ströfotografier som togs under små pauser då ögat inte var fastklistrat i tubkikaren.

Grönbena.

Gråtrutar tenderar ofta sitta nära gömslet.

Rödbena.

Fiskmås.

Skrattmås.

Mera gråtrut.

2023 blev inget bra år för de aktuella silltrutskolonierna. Endast få, eller snarare enstaka, ungar nådde flygg ålder. Orsaken är inte klarlagd och i nuläget kan man endast hypotetisera kring varför det blev som det blev. Vädret har varit bra och den kända häckningssabotören högvatten i samband med blåst var aldrig aktuell under de kritiska veckorna i början av sommaren. Någon påkommen predator har inte heller konstaterats. 

Däremot var äggen mindre till storleken än vanligt och kläckningen dålig. Kläckta ungar var generellt små och dödligheten uppenbarligen större än normalt. En tänkbar faktor är dålig förekomst av strömming (sill) och vassbuk. Detta kan eventuellt i sin tur bero på det varma vattnet vilket drivit fiskarna ut till områden och djup där de inte är åtkomliga för silltrutarna. De lokala fiskarna hade enligt de uppgifter jag hört också haft sämre fångster än normalt.

Sammanställning och rapport är inte färdig än. Tidigare har jag inte publicerat dem på bloggen men det är något jag ser över för tillfället.

Silltrutskoloni 9.7. Några övriga fåglar

I förra inlägget brände jag på med silltrutar i mängd och massor. Andra fåglar syns också i (eller i närheten av) kolonierna och kameran riktas i förbifarten även mot dem när tillfälle ges

Exempelvis skärpiplärka (ovan) är en karaktärstätting på holmarna.

Gå även till det länkade silltrut-inlägget för en kort kommentar om varför fotografierna finns. Det är ju under inga omständigheter etiskt att besöka fågelbon och kolonier för att fotografera.

Kustlabbarna (1 st par) ser till så att trutarna, fiskmåsarna och tärnorna inte har hur fritt fram som helst när de ska "hem" med mat i näbb eller kräva. Under fotograferingstillfället höll de dock koll på oss inventerare.

Råkar man röra sig för nära kustlabbarnas ungar får man förstås hålla sig aningen vaksam. Rätt som det är viner det till tätt ovanför skalpen när de stridbara föräldrarna visar var skåpet ska stå.

Fiskmås.

Fisktärna.

Såväl matning av redan stora, flygga ungar som ruvning pågick. Det senare utfört av par som misslyckats i sitt första häckningsförsök.

Skräntärnparets två ungar kunde skymtas på stenar i vattnet en bra bit från holmarna. Föräldrarna gjorde förstås ändå sina spaningsflygningar över oss inkräktare.

Rödbenans ungar blev endast flyktigt, och dassigt, dokumenterade medan de hastade förbi mellan stenar och växter.

Roskarl hör också dessa holmar till. 

Det finns flera par i det undersökta området. Nedan det ena parets ena unge.

I juli är kärrsnäpporna på väg söderut. De är typiska observationer i skärgården den här tiden på året.