Första fågeltorns-maj. Helt enligt tradition

Som traditionen bjuder drog jag iväg till Bådavikens fågeltorn. Dimman låg tät i morse. Noterade ett par rådjur på en åker medan jag cyklade ut vid sjusnåret men ljusmängden och luftfuktigheten gör förstås sitt till om man tänkt sig ta en bild.

Soppan var förstås tät över viken också.

Kunde ändå skymta och artbestämma andbesättningen. I vattnet låg ungefär 16-18 par bläsänder, troligen 6 par skedänder, kanske lika många gräsänder, ett gäng mestadels gömda krickor samt ett stjärtandspar och ett snatterandspar.

Rödvingetrastar sjöng intensivt här och var.

Givetvis kom sädesärlorna förbi och kollade läget. Blev orolig över att de möjligtvis hade börjat planera bo i tornets tak så jag klättrade ner och gick en bit bort för att se om de skulle söka sig in i tornet. Men de flög iväg åt annat håll och jag återvände till utkikssysslan.

Det var en ganska artfattig dag. Det är som om någonting i Bådavikens fågelbestånd tycks halta en smula. Måhända har det med vårens takt att göra. Först drog det ut en aning och sedan small det bara till på en gång.

Ringduvor är ändå typiska och säkra observationer.

Sädesärlorna kom förbi igen.

Två svanar flög in från fjärden ute vid åmynningen i norr. De gjorde en gir lågt över viken och triggade igång det bofasta parets trumpetande.

Av någon anledning separerades det inflygande svanparet. Den ena svepte tätt förbi fågeltornet...

... och återvände norrut in i dimman över havet.

Partnern vände in mot land och försvann söderut - även den förstås in i dimman.

Vikens svanar stadfäste sin äganderätt en god stund efteråt.

Svandramatiken avlöstes av andfågelcirkulation. Havsörn över viken. 

Svanen som flög norrut återvände och cirklade trumpetande över viken. Helt tydligt hade de ju tappat bort varandra. Efter några varv återvände den ut mot åmynningen. En kort stund därefter kom den andra svanen söderifrån och gjorde liknande manövrer över viken. Därefter återvände den söderut och man började ju fundera hur det där skulle lösa sig. 

Så småningom kunde man höra båda svanarna från varsitt håll. De trumpetade relativt korta stötar med paus emellan. Den ena i norr och den andra i söder. Ljudet från svanen i söder blev då klarare - för att den kom närmare - och inom kort flög den förbi viken och i riktning mot sin ropande partner. När den försvunnit in i dimman över åmynningen kunde man höra dem byta intensitet och till slut ropa i kör. Det fixade sig uppenbarligen till slut och återföreningen verkade lyckad.

Sakta, sakta lättade dimman.

Taltrastar studsade tidvis omkring på "strandängen" och sökte mums. Det är förstås alltid samma sak med det där fotograferandet från tornet. De flesta pippifåglarna håller sig på behörigt avstånd och bilderna blir mest bara av dokumentär art.

Meter efter meter av stranden längre ut började skymtas. Några vadare verkade inte vara på plats.

Stjärtänderna och snatteränderna höll sig så att jag kunde få dem som små prickar i samma bild.

Enkelbeckasinerna durrade omkring helt enligt schemat. Endast en annan vadare skymtades. Spikade den som skogssnäppa.

Genomtypisk "trana-i-Bådaviken-bild".

Ännu en havsörnspassage på hög höjd.

Vid tiotiden hade dimman och diset lättat så pass mycket att solen dök upp.

Ganska tätt med småttingar var det ändå. Domherrar, gulsparvar, mesar, olika trastar, piplärkor och en hel del jag aldrig hann artbestämma.

Bofinkhona.

En av flera rödhakar som frekventerade de lägre luftrummen bland vegetationen. Svårdokumenterade bakom alla kvistarna.

Jag väntade på kärrhök men någon sådan kom aldrig. Varje gång änderna ropade "varg" och stressade runt över viken spanade jag som ett tok. Kanske nästa helg. Då är det "tornens kamp". Vet dock ännu inte om det blir något gäng i Bådaviken. 

Traditionell första maj med knaggligt flyt

Första maj har jag för vana att leta mig till Bådavikens fågeltorn. Visserligen brukar jag besöka tornet även annars under våren, men just denna speciella dag är det liksom lite tvångstanke över det hela. Jag brukar även vara länge på plats. Helst stiger jag upp kring fyra-tiden och brukar då nå tornet kort efter kl. fem, varpå hemfärden sker vid 11-12-tiden.

Att det blivit en tradition innebär inte att jag lyckats alla år. Förra året blev det t.ex. inget och året innan var jag på plats andra maj i stället. Därmed tyckte jag att det var på sin plats att skärpa till mig lite.

Helt skärpt var jag inte. Med snooker-vm som pågår med match in mot natten, var jag trög och tillät mig ha väckning klockan sex. Att vara ute vid tornet från sju-tiden tyckte jag var alldeles inom rimliga slapphetsgränser.

När jag stegade in i köket för lite frukost och kaffe, kunde jag snabbt konstatera att jag hade städjobb att sköta. En av mjödflaskorna på köksbänken hade gett vika för det inre trycket och spridit ut sig i köket. Det var klibb, russin och glassplitter om vartannat. Merparten av allt mjöd hade redan letat sig ner mellan golvplankorna under bänken. Städningen av det som var åtkomligt tog en timme i anspråk. Först därefter fixade jag kaffet och frukosten.

Det tog sedan osedvanligt länge att cykla eftersom cykelns bakbroms har fått för sig att nypa tag i bromsskivan. Bådaviken nåddes i svettigt tillstånd kvart över åtta. 

Direkt när jag kom mig upp i tornet fick jag rikta kameran mot en ung-örn med kråkmobben efter sig. Örnen flaxade bort över träden på andra sidan viken, men återvände kort därefter och satte sig i en av de större granarna på motsatta sidan.

Efter en lång stund passerade han/hon igen och drog iväg ut mot havet.

Bådaviken var kall och blåsig. Särskilt livat var det inte. Änderna höll sig mestadels inne i vassen eller vilade i lä för snålblåsten. Artuppsättningen för dagen var krickor, gräsänder, bläsänder, skedänder och knipor... ja och en till. Mer om den längre ner.

Ringduvor syns ofta runt tornet.

Jag hade filmutrustningen (Panasonic GH2 + Canon FD 150-600 L f5.6) med. Duvan här ovan blev också filmad. Men jag glömde trycka på mikrofonen och att greja med ett klipp utan ljud känns omotiverat.

Det var mer än den sprängda mjödflaskan, cykelbromsen och opåslagen mikrofon som var snett denna morgon. Kort efter duvfilmandet dog batteriet till den externa, stora bildskärmen som jag är tvungen att ha för att kunna se huruvida skärpan är korrekt inställd. Kamerans egen bildskärm är för liten och mina ögon är för klena. Några reservbatterier hade jag förstås inte med i väskan. Så då använde jag filmkameran som stillbildskamera (vilket den också är) för några enstaka bilder - bl.a. just duvbilden här ovan. .

Alla andra bilder (utom den sista i detta inlägg) är tagna med "standardutrustningen" Canon EOS 7D Mark II + Canon EF 400 L f5.6. Nu råkade det förhålla sig så att jag hade autofokusen inställd på "One shot", vilket innebär att kameran mäter avståndet en gång och håller fokus på den mätta punkten så länge exponeringsknappen hålls halvvägs nertryckt - vilket man (jag) oftast har när man (jag) pekar med objektivet mot motivet. Det betydde att jag kom hem med en hel drös suddiga bilder eftersom fåglarna inte alltid håller sig på det där ursprungligen uppmätta avståndet. Rätt autofokus-inställning är på Canon "AI Servo". Just 7D Mark II har väldans snabb fokus och följer galant med fåglar i flykt. Men vad hjälper det när fotografen sjabblar?

Nåväl. Bilder från fågeltorn är ändå ytterst sällan spektakulära. Det är ren och skär dokumentation och inga prisvinnande mästerverk.

Tranorna var förstås på plats.

Det var när den här tranan kom närmare som jag upptäckte att kameran inte justerade fokus vartefter avståndet minskade. Lyckades trots allt få till en någorlunda skarp bild.

... Och så är det då de där änderna jag skulle återkomma till. 

Här är de centralt i bilden. Lååååångt borta från tornet. För min del är det Bådaviken-premiär för dessa änder. Klang och jubelfest således!

- Ett snatterandspar!!! 

Honan till vänster och hanen således självfallet till höger. Detta kompenserade allt sjabbel och slarv för dagen - om det nu finns någon sådan "balans"?

Jag avslutade sessionen efter traditions-otypiskt kort tid och trampade hemåt med bristfällig rotationsvillighet hos bakhjulet och allt starkare svettutsöndring för varje meter.