Bådaviken 1.11. Svamp och träd

Tolkar jag nätteckningen rätt bör detta vara vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, snarare än någon av förväxlingsarterna. Det nätliknande mönstret uppträder när vårtorna ramlat av i slutskedet av fruktkroppens existens. 

Här bör det vara violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, som letar sig ut ur stammen på en död björk. Nu borde jag förstås försöka reda ut vilka lavarna är också. Den grönaktiga ska väl vara ordinär blåslav, Hypogymnia physodes, och den grå med bruna runda apothecier är rimligen grenkantlav, Lecanora pulicaris. Centralt i bild i anslutning till geléskålen till höger finns något som skulle kunna vara skrynkellav, men osäkerhet råder.

Tillägg 26.5.2026: Till höger syns något som ser ut att vara purpurskinn, Chondrostereum purpureum. Detta föll av någon anledning bort när jag plitade på inlägget. Stort tack till Stefan Jakobsson som uppmärksammade purpurskinnet (se kommentar)!

I den äldre strandskogen på gränsen mot granskogskanten lyste plötsligt dessa blad upp i mossan. Ekplantor konstateras numera allt längre norrut i landet. Hemma i trädgården är de vissa år många. Men där står ju en stor gammal ek. De allra flesta småplantorna brukar vanligen inte klara första vintern men en viss förändring är alltså i görningen. Ekarna har tydligen svalt den stora klimatförändringsbluffen med hull och hår och borde läsa expertutlåtanden i kommentarsfälten på sociala medier för att erhålla sanningen av personer som minsann inte hjärntvättats av empirisk och verifierbar observationsvetenskap.

Om det alls finns några ollonbärande ekar i närheten av Bådaviken vet jag inte. Skulle i så fall vara vid någondera sommarstuga några hundra meter bort. Men nötskrikor är förmodligen orsak till dessa två plantor och då kan ekollonen ha transporterats längre sträcka. Blir intressant att se om vintern överlevs.

 

Bådaviken 30.3. Några lavbilder

Svart kantlav, Tephromela atrata.

Det blev enstaka nya bilder på några lavar. Alla på mer solbelysta stenar utanför albården.

Optiken var än en gång telegluggen (Canon RF 200-800) och det beror på att jag hittills inte varit så intresserad av att släpa på jättemånga kameraprylar. Det har bara handlat om simpel dokumentation medan jag varit ute för att byta skrivbordsmiljön mot en stund i intressant utomhusomgivning.

Svart kantlav är dokumenterad tidigare.

Kaklav, Xanthoparmelia conspersa, men utan apothecier, är vad jag också tror mig ha fotograferat tidigare (samma inlägg som i länken ovan). Apothecierna är de bruna blafforna mitt i det gröna. Den gula laven torde vara kuddägglav, Candelariella coralliza. Kuddägglav är ny art för bloggen. 

Nya arter för bloggen är också färglav, Parmelia saxatilis och blocklav, Porpidia macrocarpa.

Blocklavarna, släktet Porpidia, ska man väl i och för sig vara lite försiktig med när det kommer till artbestämning utan mer ingående undersökning. Jag kvarhåller ett visst frågetecken för säkerhets skull.

Färglavens släkting skrynkellav, Parmelia sulcata växer på gårdseken hemmavid.

Bådaviken 23.3

Ny helg, nya möjligheter. 

Förre veckan nämnde jag att det vore idé att någon annan plats för omväxlings skull.

Det blev samma gamla vanliga Bådavikenvisa.

Flera, typ 5-7, plusgrader och soligt. Vinden svag från sydväst. Isläget ungefär samma som föregående helg. 

På Torsöfjärden finns den indrivna isen kvar.

En flock på kanske 10-12 tofsvipor kom "bakifrån" över fågeltornet och var aldrig i vettig fotograferingsvinkel. Men det var mina första tofsvipor för året och då får de också komma med i det här inlägget.

En av orsakerna till att jag återvände till Bådaviken var tofsmes och svartmes vilka hördes för en vecka sedan. Jag ville helt enkelt få visuell kontakt med dem samt eventuellt möjlighet att få dem dokumenterade. Inga sådana fåglar var på plats samtidigt som jag.

Blåmesar mättade magen högt uppe i trädkronorna.

Det gjorde även grönsiskor men dem hann jag aldrig få bild på. 

Vid ett tillfälle landade en grönsiska i en liten gran bara 1,5 meter från mig. Men den drog förstås omedelbart vidare när den noterade sitt misstag.

Trädkrypare, denna relativt orädda men försynta art, kom inom någorlunda bra skotthåll ett par gånger men resultatet blev eländigt på grund av hur de positionerade sig och på grund av framförvarande kvistar.

Öronen fångade kungsfågel men ögonen gjorde det inte. 

Bofink sjöng men satt inte på fotograferingsvänlig plats.

Typiska erfarenheter inne i strandskogen.

Några snabbt tagna bilder av lavar fotograferade med teleobjektiv = inte den mest lämpliga optiken.

Här ovan ragglav, Umbilicaria hirsuta, på sten i den lövdominerade strandskogen.

Svart kantlav, Tephromela atra, om jag inte misstar mig. Osäkerheten är påtaglig.

Det här skulle kunna tänkas vara gråstenslav, Aspicilia cinerea, men, än så länge, utan apothecier (fruktkroppar). Riktigt stor osäkerhet.

Slutligen vad som borde vara kaklav, Xanthoparmelia conspersa (utan apothecier).

Väldigt sällan hör eller ser man nötskrika i Bådaviken. Jag kan räkna observationerna på en halv hand tror jag.

Nu fick jag till och med en nötskrika dokumenterad. Men det blev knepigt. Tvingades ta till manuell fokus eftersom den satt på förtvivlat långt avstånd och med många lager framförvarande kvistar i vägen.

Vild talgoxe. Det vill säga en sådan man möter ute i skogen och inte hemma i trädgården.

Blåmes som först undersökte fågeltornet...

... och därefter solcellsanläggningen som förser stängslet med elektricitet när Highland-korna är på plats.

Bådaviken 16.3

Jag börjar bli obehagligt förutsägbar. 

Det blir helg, jag passar på att åka ut för att få avbrott i det myckna skrivbordsarbetet och vart vinglar jag iväg? 

Jo Bådaviken förstås! 

Borde jag skärpa mig och ta del av andra vyer ens en gång per månad?

Så här såg det ut mitt på dagen. 

Någon enstaka grad på minussidan och nordlig vind

Vinden har fört in is i Torsöfjärden. Jämför med motsvarande bild tagen en vecka tidigare (sista bilden i inlägget).

Ute i den öppna delen av viken var det ingen större vits att spana. Där finns i nuläget inget som rör sig mitt på dagarna annat än vassvipporna i blåsten (se tilläg längre ner). Men inne i strandskogen försökte jag traditionsenligt få korn på småfåglarna.

Första fågeln jag såg var denna talltita i färd med att undersöka alla skrymslen på en björk.

Flera andra fåglar hördes.

Alla mesarna utom stjärtmes - som egentligen inte heller är en egentlig mes - kvittrade här och var på distans.

Talgoxe, blåmes, svartmes och tofsmes. Tyvärr kunde jag inte se någon av dem på närmare håll och de båda sistnämnda såg jag inte alls. Hade gärna velat ha dem på sensorn då det är länge sedan sist. Svartmes har jag dessutom inga vettiga bilder på alls.

Ja alltså det där med stjärtmes... 

Stjärtmesar (fam. Aegithalidae) är numera placerade i en lite annan taxonomisk gren än de egentliga mesarna (fam. Paridae).

Samma kunde sägas om skäggmes som inte heller den är en egentlig mes. 

Skäggmes är potentiellt kryss i Bådaviken och det finns äldre observation av den på platsen. Jag har dock aldrig påträffat arten i området. Annars är ju onekligen det en art som skulle kunna vara det där "något som rör sig ute i viken" just nu. 

En vacker dag kanske den återkommer. Jag brukar med jämna mellanrum ta några rundor i vassen för att kontrollera läget.

Andra som hördes men inte visade sig denna dag var trädkrypare och kungsfågel.

Det soliga och fina vädret tynade bort. Med nordanvinden drog en molnfront fram över himlen. Vindstyrkan ökade, temperaturen gick ner och jag började känna mig kall pga. slarvigt planerad klädsel.

Med telegluggen (Canon RF 200-800) som enda medhavd optik tog jag spontant några bilder av dessa lavar. 

Tänkte att jag i alla fall kunde komma hem med något nytt kryss vad artdokumentation beträffar. Det är ju rätt enkelt med tanke på att jag inte dokumenterat exempelvis lavar i någon nämnvärd utsträckning än.

Några ovanligheter handlar det inte om.

Trädet glömde jag artbestämma. Men ett "ordinärt" lövträd i den skyddade strandskogen är det i alla fall. 

Bilden ovan visar vad som troligen är mjölig trattlav, Cladonia coniocraea.

På samma stam fanns dessa bägarlavar vilka har lite annan karaktär än de i föregående bild. Det här skulle med sitt lite annorlunda utseende eventuellt kunna vara den närbesläktade arten skuggbägarlav, C. ochrochlora. Arterna är dock svåra att skilja från varandra och inte ens helt och hållet separerade enligt gjorda DNA-analyser. Med andra ord lite tveksamt om det här är representanter för båda "arterna" eller endast den ena.

Frågan är om de kan förekomma så nära varandra eller om det bara handlar om den enskilda artens utseendevariation. Jag avvaktar, har frågan uppe i en lav-grupp och återkommer om svar erhålles av expertisen.

När jag cyklade hem blev det närmast "snöstorm". Den passerade ändå snabbt och bara en kort stund efter hemkomsten lyste solen åter. Den kalla nordanvinden bestod och temperaturen föll ytterligare några grader.

Bådaviken 8.3

Vanligen kryssar jag de första sångsvanarna mer mot mitten och andra halvan av mars. I år skedde det i går (för jag skriver detta 9.3). 

Så här skrev jag i mitten av november 2024: "Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst."

Det blev med facit på hand ganska exakt fyra månader.

Egentligen hade jag tänkt ägna dagen åt cykelträning. Men kvardröjande influensa och hård blåst gjorde att jag avböjde. I stället letade jag mig ut till Bådaviken som för den återkommande läsaren av bloggen säkerligen är bekant som en plats jag ofta återvänder till.

Att åka ut till Bådaviken handlar inte alltid om att observera - eller kryssa - djur. Det är i mångt och mycket bara ren avkoppling. Visserligen kunde jag variera platsen för den avkopplingen i mycket högre grad. Besöka allehanda olika områden runt stan. Men det finns en slags tillfredsställelse i att kontinuerligt återbesöka en och samma plats för att följa med årstidsväxlingarnas och vädrets effekter. Den aspekten har vägt tyngre och tyngre vartefter åren gått.

Svanarna i första bilden fanns på bortre änden av en åker man passerar på väg ut till fågeltornet. Åkern gränsar till den strandskog som kantar vikens inre del. Det var ungefär 400 meter mellan mig och svanarna.

När jag kom ut till tornet hörde jag att svanar var på kommande. Halvsprang sista biten och hann upp i tornet för att ta några halvdassiga bilder av de förbiflytande svanarna.

Efter kanske en kvart uppe i tornet gick jag ner och strosade runt i strandskogen. Den här tiden på året är det främst fåglar man håller ögon och öron öppna för. Småkrypslivet håller förstås vintervila än så länge.

Men den kraftiga blåsten försvårade observationsmöjligheterna avsevärt och troligen befann sig de flesta småfåglarna dessutom i mer vindskyddade delar av området. Endast enstaka pip av mesar kunde jag sporadiskt höra.

Kunde inte låta bli att ta någon bild av denna al "nerlusad" av slånlav, Evernia prunastri. Jag hade dock endast teleobjektiv tillgängligt och dokumentationen var således begränsad. Kunde t.ex. omöjligt får mer av hela trädet i bild eftersom jag då varit tvungen att fotografera på stort avstånd vilket i sin tur hade resulterat i annan skymmande växtlighet.

Hur som helst intressant att ett enskilt träd kan ha stor mängd av en viss lav medan intill stående träd av samma art inte har det.

Klibbticka, Formitopsis pinicola.

Så småningom befann jag mig i vikens inre del och passade då på att smyga mot svanarna på åkern, de jag tidigare hade fotograferat från andra hållet och som jag nu kunde se från lite närmare avstånd.

När jag åter gick ut i viken passerade en havsörn på håll. Samtidigt hörde jag tydligt ljud av grågås. 

Bådabukten, Sandörsfjärden och Alörshålet ut mot Torsöfjärden och Torsön längst bort. Fotograferat från Bådavikens "inlopp" nära Djupsten.

Enstaka gråtrutar dansade i blåsten. Här en som, om jag bedömer fjäderdräkten korrekt, är inne på sin tredje vinter.

Innan jag återvände hem klättrade jag åter upp i fågeltornet för att ta en bild ut mot Alörshålet och Torsöfjärden. Isen har tydligen gått på fjärden och den starka blåsten lär rimligen riva sönder mer av den. 

Fågelvägen är det ca 4 km till Alörshålet och 6 km till vad som syns avTorsöns strand. Därför är det en del "atmosfäriskt daller" i bilden.

I övrigt är jag glad att det inte blev någon cykelträning. Redan under den lugna cyklingen på totalt 10 km och de fyra långsamt vandrade kilometrarna i Bådavikenområdet gjorde sig influensan påmind.

Mickelsörarna 5-8.8.

2013 deltog jag för första gången i ett naturrestaureringsprojekt som - om jag minns rätt - hade inletts 2010. Projektet handlade om att återställa en del av skogen till mer ursprunglig och naturlig form. Innan fredningen av Mickelsörarna 1989 hade stora delar av skogarna huggits och ersatts med tallplanteringar. På initiativ av Ralf Wistbacka, och i samarbete med Forststyrelsen samt några lokala naturföreningar, inleddes 2010 ett försöksprojekt i vilket ett antal gläntor (provytor) öppnades genom fällning och ringbarkning av tallarna. Avsikten var att ge de trädslag som annars skulle dominera skogarna möjlighet att etablera sig inne bland tallbestånden.

2013 sattes också en del skrak och knipholkar ut på olika ställen i den lokala skärgården.

2015 var arbetslägret förlagt till en helg och då var inventering av tidigare utplacerade holkar och lomflottar den primära uppgiften. Därefter upphörde projektet - åtminstone tillfälligt.

Under vårvintern 2022 diskuterade vi inom Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) att det vore intressant att återbesöka de gamla provytorna för att se hur de utvecklats under det gångna decennium sedan de skapades. En exkursion planerades och genomfördes i mitten av augusti samma år.

Provytorna inventerades och bedömningen var att resultatet såg lovande och gott ut.

Resultatet av återbesöket ledde till planer på att återuppta projektet och förstora en del av provytorna. 2023 Besöktes området igen och då tillsammans med representant för Forststyrelsen (ägare av skogarna) samt en arborist. Forststyrelsens representant tog därefter ansvar över mer ingående planering för det fortsatta arbetet och det här året åkte vi, tre JNN-medlemmar, Forststyrelsens ansvarige, arboristen samt naturskogsintresserad biolog och skogsarbetare, sålunda till Mickelsörarna för att göra verkstad av det hela.

Kameran var förstås med och jag hade förhoppningar om att hinna smyga runt och leta småkryp. Men i praktiken blev det inte mycket bevänt med den saken.

Myggorna var förvånansvärt få.

Denna stålglansmygga Aedes (Ochlerotatus) diantaeus dokumenterades i alla fall under en matpaus. Nytt artkryss för min del. Tack till Anders Lindström för bekräftelse av artbestämningen och tack till Magnus Rådström för dokumentation när jag dokumenterar myggan!

Trollsmör Fuligo septica fotograferat i "förbifarten".

Kartlav Rhizocarpon geographicum fotograferades också i förbifarten. Bildens kartlav på sten nära strandlinjen. Någon gång skulle det vara riktigt roligt att nästan helt ägna tid åt att fotografera och samla bilder på allehanda organismer där ute på Mickelsörarna. Om planerna håller blir det nytt läger nästa sommar.

När jag stötte på spindeln nedan släpptes hur som helst verktygen och kameran åkte fram.

Tajgahjulspindel Araneus nordmanni har jag bara påträffat en gång tidigare. Då av en ren slump. 

På Mickelsörarna spanade jag lite extra efter hjulnät och granskade vilken art som konstruerat nätet i fråga. Tajgahjulspindel fanns nämligen högt på önskelistan och jag hade på känn att det kunde vara möjligt att få korn på någon.

Totalt hittade jag fyra exemplar. Tre honor och en hane. Två av honorna blev det bild på (ovan). Ena honan var utom kameraräckhåll och hanen, som satt på stammen av en gran, lyckades smita medan jag krånglade med kameran.

Fotoresultaten blev dassiga. Jag hade inget att samla upp dem i för närmare fotografering och försökte enbart dokumentera dem där de satt i sina nät... som förstås inte är stilla.

Notera stekellarven på andra honans bakkropp. I skrivande stund har jag inte koll på om det är klarlagt vilka arter som parasiterar tajgahjulspindel. Får återkomma till det med ett tillägg om eller när jag hunnit rota mera i saken.

Korsspindlar var det förstås gott om. Inne i den skog där jag granskade flest nät var de av den här "svartvita" färgformen vilket tenderar vara typiskt för individer inne i skuggig skog. Jämför t.ex. med korsspindlarna i det här inlägget.

Hjulspindlarna ovan delade granarna med en mängd täckvävare (Linyphiidae). Dem gav jag mig inte tid att se närmare på. Spindelnäten var talrika i ett område där det redan finns en hyfsat god blandning av trädslag och där fällandet och barkningen av tallar enbart skedde på enstaka relativt tätplanterade ytor. Tallarna ska förresten inte utrotas från området heller. Bara ställvis glesas ut för mer naturligt bestånd och större diversitet.

I ett annat område, ett som blir föremål för arbete under kommande år, står tallarna dock enormt tätt. I den skogen kunde jag notera förvånansvärt få spindelnät. Fåtaliga spindlar kan tyda på att tillräcklig mängd mat heller inte finns att fås i dessa täta tallplanteringar och att monokulturen därmed visar sitt rätta ansikte vad biodiversiteten beträffar. Får väl kika närmare på detta framöver.