Bådaviken 8.3

Vanligen kryssar jag de första sångsvanarna mer mot mitten och andra halvan av mars. I år skedde det i går (för jag skriver detta 9.3). 

Så här skrev jag i mitten av november 2024: "Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst."

Det blev med facit på hand ganska exakt fyra månader.

Egentligen hade jag tänkt ägna dagen åt cykelträning. Men kvardröjande influensa och hård blåst gjorde att jag avböjde. I stället letade jag mig ut till Bådaviken som för den återkommande läsaren av bloggen säkerligen är bekant som en plats jag ofta återvänder till.

Att åka ut till Bådaviken handlar inte alltid om att observera - eller kryssa - djur. Det är i mångt och mycket bara ren avkoppling. Visserligen kunde jag variera platsen för den avkopplingen i mycket högre grad. Besöka allehanda olika områden runt stan. Men det finns en slags tillfredsställelse i att kontinuerligt återbesöka en och samma plats för att följa med årstidsväxlingarnas och vädrets effekter. Den aspekten har vägt tyngre och tyngre vartefter åren gått.

Svanarna i första bilden fanns på bortre änden av en åker man passerar på väg ut till fågeltornet. Åkern gränsar till den strandskog som kantar vikens inre del. Det var ungefär 400 meter mellan mig och svanarna.

När jag kom ut till tornet hörde jag att svanar var på kommande. Halvsprang sista biten och hann upp i tornet för att ta några halvdassiga bilder av de förbiflytande svanarna.

Efter kanske en kvart uppe i tornet gick jag ner och strosade runt i strandskogen. Den här tiden på året är det främst fåglar man håller ögon och öron öppna för. Småkrypslivet håller förstås vintervila än så länge.

Men den kraftiga blåsten försvårade observationsmöjligheterna avsevärt och troligen befann sig de flesta småfåglarna dessutom i mer vindskyddade delar av området. Endast enstaka pip av mesar kunde jag sporadiskt höra.

Kunde inte låta bli att ta någon bild av denna al "nerlusad" av slånlav, Evernia prunastri. Jag hade dock endast teleobjektiv tillgängligt och dokumentationen var således begränsad. Kunde t.ex. omöjligt får mer av hela trädet i bild eftersom jag då varit tvungen att fotografera på stort avstånd vilket i sin tur hade resulterat i annan skymmande växtlighet.

Hur som helst intressant att ett enskilt träd kan ha stor mängd av en viss lav medan intill stående träd av samma art inte har det.

Klibbticka, Formitopsis pinicola.

Så småningom befann jag mig i vikens inre del och passade då på att smyga mot svanarna på åkern, de jag tidigare hade fotograferat från andra hållet och som jag nu kunde se från lite närmare avstånd.

När jag åter gick ut i viken passerade en havsörn på håll. Samtidigt hörde jag tydligt ljud av grågås. 

Bådabukten, Sandörsfjärden och Alörshålet ut mot Torsöfjärden och Torsön längst bort. Fotograferat från Bådavikens "inlopp" nära Djupsten.

Enstaka gråtrutar dansade i blåsten. Här en som, om jag bedömer fjäderdräkten korrekt, är inne på sin tredje vinter.

Innan jag återvände hem klättrade jag åter upp i fågeltornet för att ta en bild ut mot Alörshålet och Torsöfjärden. Isen har tydligen gått på fjärden och den starka blåsten lär rimligen riva sönder mer av den. 

Fågelvägen är det ca 4 km till Alörshålet och 6 km till vad som syns avTorsöns strand. Därför är det en del "atmosfäriskt daller" i bilden.

I övrigt är jag glad att det inte blev någon cykelträning. Redan under den lugna cyklingen på totalt 10 km och de fyra långsamt vandrade kilometrarna i Bådavikenområdet gjorde sig influensan påmind.