Suomen verkkosiipiset

Det finns ett antal riktigt fina finska bokverk med fokus på specifika insektgrupper. 

Pohjoisen Euroopan yökkösten toukat / Larvae of Northern European Noctuidae (Matti Ahola & Kimmo Silvonen) som redan beskrivits på bloggen är ett exempel. Suomen verkkosiipiset av Teemu Rintala, Tomi Kumppulainen och Petri Ahlroth är ett annat.

Ordningen Neuroptera (nätvingar / verkkosiipiset) är för oss i Norden kanske mest känd genom guldögonsländorna (fam. Chrysopidae), florsländorna (fam. Hemerobiidae) och myrlejonsländorna (fam. Myrmeleontidae). Nätvingarna inbegriper fler familjer än så. Här finns nämligen även de relativt små vaxsländorna (fam. Coniopterygidae), Vattenrovsländor (fam. Osmylidae) som i Finland enbart representeras av arten Osmylus fulvicephalus (vattenmyrlejonslända) vilken observerades för första gången 2013 i Lojo, samt svampsländor (fam. Sisyridae).

Men boken begränsar sig inte till ordningen Neuroptera. Man har även med tre andra ordningar vilka tillsammans med Neuroptera ingår i överordningen Neuropterida. 

Vattennätvingar (ordn. Megaloptera) finns med i form av våra fem arter sävsländor (fam. Sialidae). Halssländorna (ordn. Raphidioptera) bjuder på tre stycken finska arter i familjen Raphidiidae och dessutom presenteras den i Finland ännu inte påträffade Inocellia crassicornis som hör till reliktsländorna (fam. Inocelliidae).

Slutligen kommer ordningen näbbsländor (Mecoptera) där skorpionsländorna (fam. Panorpidae) och snösländorna (fam. Boreidae) ingår.

Boken gavs ut 2014 av Tibiale (Hyönteistarvike Tibiale oy) och den går att beställa från deras hemsida. Tibiale saluför flera fina böcker och några av dem står i kö för presentation i kommande blogginlägg.

Som sig bör inleds boken med förklaringar över de aktuella ordningarna och familjerna. Deras olika levnadssätt, habitat och biologi beskrivs relativt ingående. Även den viktiga larvperioden är omskriven. Just larverna hos flera av nätvingarna är kanske mer bekanta än för oss deras fullbildade former. Tänker t.ex. på myrlejonen. Alla kapitel är rikt illustrerade med fina fotografier.

Merparten av boken upptas av artbeskrivningarna som är totalt 85 till antalet. Några enstaka av dessa är ännu inte påträffade i Finland men finns med eftersom det inte är omöjligt att de de facto ändå kan observeras här. Artporträttet i beskrivningsrutan kan i några fall kännas aningen litet - speciellt för mina numera bristfälligt fungerande ögon. Antagligen kunde läsaren (jag) gynnas avsevärt av ett par glasögon. Många arter dyker ändå upp i flera större fotografier och beskrivningarna är bra. Vissa artspecifika detaljer markeras. Det är ju ibland en smula svårt att hålla reda på de där hopplöst många vingribborna som hos nätvingarna kan vara viktiga att syna i samband med artning.

Efter presentationerna följer artbestämningsnycklar för respektive ordningar, familjer och arter. Avslutningsvis återkommer alla arterna i samlingsplanscher där man ser de närbesläktade arterna på gemensamma sidor och uppslag.

Likt böckerna i de senaste blogginläggen är även det här en bok jag tycker den naturintresserade gärna kan ha i sin bokhylla. En möjlig orsak till att jag bara tycks ge gott betyg åt de böcker jag plockat fram är kanske att jag tenderar införskaffa böcker som redan fått bra recensioner. Brukar nämligen hänfalla åt en hel del recensionsgranskningar före jag införskaffar böcker... eller något annat för den delen. Därför är väl mina bokpresentationer heller ingen epokgörande information till omvärlden. Men ifall någon ändå undrar eller inte råkat känna till böckerna i fråga så får mina inlägg stå som några boktips för den litteratursugne naturnörden.

Kackurdunten

I östra utkanten av utgångspunkten finns en vandringsled. Vet inte när den har blivit officiell sådan, men delar av den har jag gått (och cyklat mtb) tidigare i olika repriser. Främst handlar det då om sträckan mellan Kovjokivägen och Kackurdunten. Kackurdunten är ett litet "berg" som länge varit ett utflyktsmål. På kartan här ovan syns det centralt i övre halvan som en liten brun fläck runt vilken spåret gör en liten krok. Kackurträsket är precis ovanför - eller med andra ord norr om Kackurdunten.

I går (söndag) släntrade jag iväg från Kovjokivägen och rakt mot den där dunten. I planerna ingick att bara gå den sträckan och inte resten av vandringsleden. Annat dagsprogram gjorde att tiden inte medgav ett helt varv. Dessutom vill jag ju gå sakta, kolla småsaker, stanna upp och dokumentera eventuella fynd. Med andra ord kan det ibland gå förtvivlat långsamt.

Jag har alltså aldrig gått hela vandringsleden och kan inte riktigt uttala mig om hur den är som sådan. Bra utmärkt tycks den dock vara. Gulmarkerade trädstammar och röda band finns det gott om. Det finns troligen ett antal ställen som kan vara relativt blöta vissa årstider. 

För denna lilla vända ut i de östliga vildmarkerna hade jag tagit med mig både kameran med långa objektivet och kameran med makrogluggen. Den först nämnda utrustningen nötte jag inte mycket på. En havsörn seglade omkring långt borta över skogen och jag slängde en exponering efter den, men det är ingen bild som behöver fläkas ut över internet via dessa sidor. Jag har - som synes nedan - ändå valt att presentera ett tillräckligt antal tokdassiga bilder och jag tycker att det räcker gott och väl med dem.

Nej du har inte plötsligt drabbats akut av dålig syn. Fotografierna ovan och nedan är behäftade med alldeles malplacerad skärpa. Jag kontrollerade inte resultaten tillräckligt väl ute i fält, och fick besviket konstatera att snösländan - släktet Boreus - inte fastnade på önskat sätt. Men eftersom jag inte har lagt ut dem på bloggen tidigare, så sväljer jag förtreten och presenterar dem trots allt. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt vad kvaliteten beträffar.

Snösländor tillhör ordningen näbbsländor - Mecoptera. Det är en ganska gammal insektsgrupp och fossil från insekter med klara Mecoptera-drag har hittats i Perm-avlagringar. Man misstänker att tvåvingar (flugor & myggor) nattsländor och fjärilar härstammar från tidiga näbbsländeformer. Lopporna (Siphonaptera) är förövrigt en insekt-ordning med ännu närmare släktskap till näbbsländorna än de tidigare nämnda. Men fastän snöloppan har ordet loppa i namnet är den förstås i biologisk bemärkelse ingen riktig loppa - även om det finns undersökningar som tyder på att just Boreidae (snöloppor) dessutom faktiskt är närmare släkt med lopporna än med sina Mecoptera-kollegor skorpionsländorna. Det finns en del att reda ut i den här grenen på släktträdet. 

Tidiga näbbsländevarianter var högst antagligen pollinatörer med fokus på gymnospermer - nakenfröiga växter så som exempelvis barrträd, kottepalmer och ginkgo. Honan på bilden är en 4-5 mm liten krabat med knyckigt rörelsemönster (tell me about it). Blir hon oroad viker hon in benen, kastar sig på sidan och ser ut som skräp. Dessförinnan har hon antagligen hoppat ett antal centimeter.

Vingarna syns som små fjäll. Hanarna har fyra spetsiga (och även de rudimentära) vingar med vilka de håller fast honan på sin rygg under parningen. Jag vågar inte uttala mig om detta är arten Boreus westwoodi eller B. hyemalis. Det verkar dock som om den förstnämnda är den som är mest trolig. Osäker på om B. hyemalis (som verkar vara mer sydlig) ens påträffats i Finland.

Kackurdunten får inte plats i telefonkamerans bildsensor. Det säger väl något om storleken på berget.

Vyn mot väster. 

På väg hem träffade jag denna varelse som också var ute och vandrade på snön. Lurvlarven drog tyvärr ner huvudet en smula när jag närmade mig med kameran. Sedan visade larven ett långt bättre tålamod än fotografen och höll huvudet envist neråt utan minsta antydan att återuppta vandrandet trots lång väntan.

I "rak profil" fick den inte riktigt plats i sökaren (eller sensorn). MP-E65-objektivet och en APS-C-sensor har sin gräns där vid denna larvs längd. Arten i fråga är känd som en snölufsare. Dess vetenskapliga namn är Phragmatobia fuliginosa och populärnamnet är rostvinge. Vill du ha bild på en fullbildad individ får du googla, eller skrolla en bit ner i detta inlägg med nattflyn fotograferade i Italien.

Denna bladaktiga och vackert gröna lav med ljus undersida torde (enl. personer med bättre lavkunskap än jag) vara Tuckermanopsis chlorophylla - brämlav. Det fotograferade exemplaret växer på en tunn grankvist i lite djupare skog.

Italienresan del 10 - Skorpionslända

Under dagarna i Civitella d'Agliano (Lazio) noterade jag en del exemplar av dessa skorpionsländor. De når en kroppslängd på närmare 15 mm (honan) och ståtar med ett påtagligt egenartat utseende. Här är en hona. Hanarna är ännu mer utseende-specifika med sina förlängda sista bakkroppssegment som avslutas med en uppåt och framåtböjd "klump" med gripklor. Påminner en smula om skorpionernas giftförsedda ändalykt. Skorpionsländan är dock helt harmlös. Hans bakända hör "bara" till parningsorganen.

Det finns ett antal arter att välja emellan. Det här ser dock ut att kunna vara den som på svenska heter vanlig skorpionslända och på vetenskapiska Panorpa communis. Helt säkert är det ändå inte. Det finns ett par arter som är synnerligen lika. 

Vi har dem även här i Norden och jag har vid ett tillfälle - med kameran i högsta hugg - febrilt jagat efter en hane i den egna trädgården. Det blev inga bilder den gången.

Skorpionsländor är asätare. De söker alltså upp småkrypskadaver. Enligt uppgifterna ska de även fånga och äta bladlöss - ibland tar de sina byten ur spindelnät. Larverna lever nere på marken och är också de i asätar-branschen.

Hanen lever förresten en smula farligt när han tänkt föra sina gener vidare. Om han inte faller i honans gunst så kan hon helt enkelt dräpa honom. Därför är han tvungen att försöka muta henne med mat och/eller salivdroppar.