Ixodes ricinus. Vanlig fästing

Någon som råkat se det här inlägget publicerat i maj tidigare i år? Där finns lite information om infångandet av denna Ixodes ricinus - dvs. vanlig fästing. Bilderna i det inlägget är av den levande fästingen.

Ett frågetecken jag hade var om frysen faktiskt skulle döda den. Fästingar har, likt andra övervintrande småkryp, fysiologiska anpassningar för att klara minusgrader. Jag antog att den här eventuellt kunde ha sina antifrysmekanismer fullt fungerande och att den möjligen kunde tänkas klara av frysen. Fästingen hittades 1.5 och det brukar ju kunna vara kallt ännu den tiden.

Den överlevde dock inte och därmed behövdes inga andra avlivningsmetoder inför fotograferandet. Planerna var att försöka få några närbilder av ätapparaten.

Dylika bilder är förstås inget nytt och det finns gott om långt bättre fotografier av fästingarnas mundelar än vad jag lyckas åstadkomma med min förhållandevis billiga utrustning. Det oaktat är det förstås kul att dokumentera ett och annat själv. Det är ju min fästing.

Den hullingförsedda mojängen längst fram på huvudet är hypostoma. Ovanpå den ligger chelicererna (fästingens "munverktyg"). I bilderna syns chelicererna halvvägs ut på hypostoma.  Chelicerernas yttersta delar är som vassa rakblad försedda med bakåtriktade taggar på yttersidan. När fästingen ska ta sig genom huden på sitt offer skjuts chelicererna fram förbi spetsen på hypostoma varpå de skär ett snitt i huden och sedan vinklas ut åt vardera sidan så att deras taggar krokar fast. Därefter dras de bakåt med den påföljden att hypostoma trycks ner i huden. Eftersom hypostoma har bakåtriktade taggar även på undersidan förankras den. Chelicererna viks då åter in centralt mot mitten och trycks framåt för en ny skärande och fastkrokande rörelse. Man kunde jämföra chelicerernas mekanism med våra armrörelser vid bröstsim.

När hela hypostoma och alla mundelarna är väl förankrade nere i huden är det bara att inleda måltiden. Fästingen injicerar då sitt antikoagulerande saliv för att blodet ska vara lätt att sörpla i sig. Saliven innehåller även ämnen som motverkar offrets immunsystem vilket annars har möjlighet att skada eller t.o.m. döda fästingar.

Fotografierna ovan togs som bilsättningsalternativ till en artikel jag skrev för Sveriges entomologiska förenings tidskrift Yrfän (nr. 3.2021). De kom dock inte i användning i artikeln.

När jag 24.8 kom hem från ett av mina kontinuerliga besök ute vid Bådaviken kollade jag i vanlig ordning så att jag inte hade några ovälkomna småkryp med mig hem. Den gången var Bådaviken tillhåll för nervpåfrestande mängder hjortflugor och kläderna brukar innehålla en del sådana när man kommit hem.

Eftersom fästingar rimligen måste vara relativt vanliga i Bådaviken brukar jag självfallet spana efter dem också. Som jag tidigare nämnt har jag ändå av någon märklig anledning inte dragit på mig fästingar när jag varit där... fram tills 24.8 då den här honan sprang omkring på min tröja.

Att hon det skedet inte bitit sig fast var positivt av två anledningar. Den medicinska anledningen är självklar. Men den andra positiva grejen är att fastbitna fästingar nästan inte kan avlägsnas ur huden utan att mundelarna förstörs och/eller att de (mundelarna) är omgivna av en massa störande svårstädare hudceller. Fästingar i sådant skick är föga intressanta att fotografera.

Sedan kan man förstås fundera på det där med att ha "oönskade" småkryp med sig hem. Det är ju inte alls oönskat att få hem en intakt hjortfluga eller fästing. Önskad eller oönskad är alltså lite av en kontext och situationsrelaterad fråga.

Den "nya" honan åkte också in i frysen ett par dagar innan hon blev motiv i "makrostudion". Bilderna nedan är resultat av det.

Bilden underifrån (här ovan) visar att även det här är en vanlig fästing, I. ricinus. Jag väntar fortfarande på att få kryssa min första tajgafästing, I. persulcatus. 

Bilderna av denna hona togs som komplement till tidigare tagna fotografier och som en del av laborerandet med makroutrustningen.

Det jag fortsättningsvis bör försöka lyckas med är lite bättre och mer beskrivande ljussättning på själva chelicererna. De tenderar i sin tunnhet och genomskinlighet vara svåra att få "väldefinierade" i bild - åtminstone med det jag har till förfogande. Laborationerna fortsätter.

Bådaviken 1.5. Del 11 - Vanlig fästing

Bådaviken är teoretiskt hemvist för kopiösa mängder fästingar. 

Däggdjur av alla storlekar - dvs. från små gnagare och insektätare till älgar - både syns och ger sig till känna genom ljud, spår eller spillning

Alla dessa djur måste vara bärare av fästingar. Jag lägger tyngdpunkt på måste. Det bara måste vara så.

Bådaviken torde dessutom teoretiskt erbjuda perfekt mikroklimat för fästingars överlevnad i väntan på nästa mål mat.

Jag har rört mig i Bådaviken under alla årtstider. Besöken har varit många under årens lopp och på högsommaren letar man sig ofta fram genom högt gräs och annan markväxtlighet.

Självfallet kontrollerar jag mig själv efter varje besök, men inte en enda gång har jag påträffat någon fästing. Det är ett sant mysterium. 

Finns fästingarna faktiskt inte i Bådaviken? 

Eller är jag inget åtråvärt byte?

 Jag vet inte.

Småkrypssafarin 1.5 bjöd - som synes - äntligen på en fästing.

Men den hittade inte mig.

Jag hittade den.

När jag min vana trogen sållade lövförna ute i albården traskade plötsligt denna hona omkring på uppsamlingsytan.

Ska erkänna att jag för en kort stund kontemplerade över det faktum att fyndet genererade lyckokänslor... att det var roligt att se en fästing komma traskande bredvid Erythaeus-kvalster, jordlöpare, myror, täckvävarspindlar och diverse hoppstjärtar. Då var den plötsligt ett djur och inget hullingförankrat, sjukdomsspridande äckel.

Jag samlar ju sällan småkryp. Men den här fick komma med hem och när detta skrivs är hon ännu i frysen. Tror inte det tar henne av daga eftersom hon sannolikt har kvar sitt antifrysskydd efter vintern. Vi får se. Om kylan inte gör jobbet lär spriten fixa biffen.

Medan fästingen vandrade omkring på uppsamlingsytan ville den enbart söka skydd. Det fanns inget som drev henne mot mig. När jag petade på henne drog hon ihop benen och såg "död" ut så som många spindeldjur gör när de anar oråd. Hon var alltså inte alls intresserad av att kroka tag i mig. 

Slutligen ska det väl tilläggas att det rör sig om vanlig fästing - Ixodes ricinus. Om inte annat syns det på bilden av undersidan där könsöppningens placering och längden på första benparets coxataggar avslöjar arttillhörigheten.

Fästingar!

Fascinerande varelser!

Nära fästingen-upplevelse

Fästingen som presenterades i det här inlägget från 14.6 blev placerad framför mikroskopobjektivet och här är några resultat.

Tyvärr var ju dess hypostoma (de hullingförsedda mundelarna) avbruten och saknade den sista tredjedelen. Första bilden visar "huvudet" ovanifrån och andra bilden (nedan) är således dess undersida. Det korrekta namnet för "huvudet" är på dylika kryp Capitulum.

Munverktygen består av flera delar. Nämnda Hypostoma har sina hullingar på sidorna och undertill. Ovanpå är den platt och där ska chelicererna sitta. Det ser ut som om även de brutits loss och stannat kvar i det hundskinn fästingen borrat ner sig i. För att få hem någon oskadad fästing får jag väl söka på det klassiska sättet med att dra ett vitt lakan över växtligheten på någon plats där de rimligen ska finnas.

Fästingen hade tagits av daga i frysen. Det handlade om att se hur kroppen skulle bete sig när den åter tinades upp jämfört med att ha den i spritat tillstånd. Alla bilderna togs ändå relativt snabbt efteråt då den ju pga. blodet i "magen" skulle komma att bli hyfsat ofräsch och tydligt jättedöd i sinon tid.

Fästingar kör med trakésystem för sin syresättning. De två "knapparna" på vardera sidan är spirakler - andningshål - genom vilka trakésystemet får sitt luftutbyte. De syns bra på honor som fått sig ett rejält skrovmål blod och är förstås därför också tydliga på bilderna i det tidigare (länkade) inlägget.

Rör vi oss ner på undersidan av kroppen hittas könsöppningen långt framme mellan det sista benparet. Fästingens framända är till vänster i bilden. Det svarta som skymtas nära hörnen längst till vänster är andra benparens coxa (första segmentet)

Längre bak hittas analöppningen. Även här är fästingens framända till vänster i bild.

Ovan syns tarsen på ena frambenet. Det är alltså det övre benet vilket också är inom skärpedjupet. Den ovala form som syns till vänster på tarsen är Hallers organ. Mer närgånget än så här kan jag för tillfället inte ta bilder.

Referenser:

J. Matthias Starck et al.

Morphological responses to feeding in ticks

Zoological Letters 2018; 4: 20

doi: 10.1186/s40851-018-0104-0

Stuck on you

You can shake an apple off an apple tree
Shake-a, shake- sugar, 
But you'll never shake me
Uh-uh-uh
No-sir-ee, uh, uh
I'm gonna stick like glue,
Stick because I'm
Stuck on you

Med tanke på hur ofta bloggredaktionen och redaktionens familjemedlemmar rör sig ute i spenaten är det rent av märkvärdigt hur sällan fästingar följer med hem. Antingen rör vi oss på fel rätt ställen eller så har vi haft en osannolik tur... eller otur om det skulle vara så att man hade haft lust att dokumentera en fästing.

Jovisst har jag lust att dokumentera fästingar. 

Helst vill man kanske ändå inte ha dem med sig hem på samma sätt som den här honan. Hon har ju som synes försett sig. Helt färdig hann hon inte bli innan hon upptäcktes i akterspegeln på jycken. Nu får vi alltså hålla uppsikt över stället där fästingen borrat ner trynet och över hundens allmäntillstånd. Också hundar kan - även om det är mer sällan - drabbas av patogenerna en del fästingar bär på.

Utöver det obehag man lätt känner inför dessa kryp som borrar ner sina hullingförsedda verktyg i skinnet och sitter fast med förvånansvärd pondus måste man ju konstatera att de är oerhört fascinerande som djur.

Ute på frambenens tars sitter något som heter Hallers organ. Det är ett känselorgan som hjälper fästingen kontrollera temperatur, fuktighet och koldioxid. Därmed är organet fästingens värddjursradar. I inläggets sista bild kan man skymta kanten av Hallers organ som en liten upphöjning i tarsens ovansida (till vänster i bild).

När fästingen väl krokat sig fast på ett offer vill den givetvis söka sig till en lämplig plats där det är lätt att komma åt ytligt blodflöde under skinnet. Även då är känselorganet i användning.

Därefter är det bara att använda mundelarna och borra sig ner. Ämnen som förhindrar koagulation och som gör blodet enkelt att sörpla i sig sprutas ner i offrets hud. Dessutom skickar den in ämnen som brottas med värdens immunsystem vilket annars kan vara farligt för fästingen.

Tyvärr gick den hullingförsedda mundel som heter hypostoma av när fästingen drogs ut. Ungefär en tredjedel saknas vilket syns tydligt i bilden nedan. Hypostoma är lika lång som de två flankerande pedipalperna. 

I sig är det inte ett bekymmer för hunden, men det hade varit kul att få den utdragen intakt eftersom jag tänkt placera fästingen framför mikroskopobjektivet för bättre närbilder.

När dessa bilder togs levde honan. Hon förpassades till frysen och jag får se om hon klarar de 18 minusgrader som där råder. Sprit finns iofs tillgängligt för avlivning men jag vill se hur frysen påverkar färgerna. Spriten tenderar bleka krypen en smula. Blir det något av de bilderna - som jag tar oberoende - så lär de väl dyka upp här på bloggen senare.

En fråga man ställer sig är arttillhörigheten. När jag försökt se över de enskilda detaljerna tycker jag mig se att hon är en helt ordinär vanlig fästing - Ixodes ricinus - och inte tajgafästing - I. persulcatus. 

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 7

Förra inlägget innehöll ett av de många tusen anonyma doldiskvalster som dräller omkring i naturen. Här är ett mer berömt kvalster.

Nu vet jag förstås inte om det här är Ixodes ricinus (vanlig fästing) eller I. persulcatus (taigafästing). De båda är väl omöjliga att skilja åt i fält. Den här lilla krabaten hittades i pälsen på hunden som var en del av det sällskap jag gick vandringsleden med.

Men den här fästingen är inte särkilt brydd i vare sig jyckens eller någon människas blod. Att den hittades på hunden hade att göra med att den säkerligen hoppades hitta en maka. Det här är nämligen en hane och de letar honor framom blod. Hanarna känns igen på att de har större scutum som täcker i stort sett hela ovansidan av kroppen. Han hittade ingen hona och han fick finna sig i att bli förpassad bort från hundpälsen.