Någon som råkat se det här inlägget publicerat i maj tidigare i år? Där finns lite information om infångandet av denna Ixodes ricinus - dvs. vanlig fästing. Bilderna i det inlägget är av den levande fästingen.
Ett frågetecken jag hade var om frysen faktiskt skulle döda den. Fästingar har, likt andra övervintrande småkryp, fysiologiska anpassningar för att klara minusgrader. Jag antog att den här eventuellt kunde ha sina antifrysmekanismer fullt fungerande och att den möjligen kunde tänkas klara av frysen. Fästingen hittades 1.5 och det brukar ju kunna vara kallt ännu den tiden.
Den överlevde dock inte och därmed behövdes inga andra avlivningsmetoder inför fotograferandet. Planerna var att försöka få några närbilder av ätapparaten.
Dylika bilder är förstås inget nytt och det finns gott om långt bättre fotografier av fästingarnas mundelar än vad jag lyckas åstadkomma med min förhållandevis billiga utrustning. Det oaktat är det förstås kul att dokumentera ett och annat själv. Det är ju min fästing.
Den hullingförsedda mojängen längst fram på huvudet är hypostoma. Ovanpå den ligger chelicererna (fästingens "munverktyg"). I bilderna syns chelicererna halvvägs ut på hypostoma. Chelicerernas yttersta delar är som vassa rakblad försedda med bakåtriktade taggar på yttersidan. När fästingen ska ta sig genom huden på sitt offer skjuts chelicererna fram förbi spetsen på hypostoma varpå de skär ett snitt i huden och sedan vinklas ut åt vardera sidan så att deras taggar krokar fast. Därefter dras de bakåt med den påföljden att hypostoma trycks ner i huden. Eftersom hypostoma har bakåtriktade taggar även på undersidan förankras den. Chelicererna viks då åter in centralt mot mitten och trycks framåt för en ny skärande och fastkrokande rörelse. Man kunde jämföra chelicerernas mekanism med våra armrörelser vid bröstsim.
När hela hypostoma och alla mundelarna är väl förankrade nere i huden är det bara att inleda måltiden. Fästingen injicerar då sitt antikoagulerande saliv för att blodet ska vara lätt att sörpla i sig. Saliven innehåller även ämnen som motverkar offrets immunsystem vilket annars har möjlighet att skada eller t.o.m. döda fästingar.
Fotografierna ovan togs som bilsättningsalternativ till en artikel jag skrev för Sveriges entomologiska förenings tidskrift Yrfän (nr. 3.2021). De kom dock inte i användning i artikeln.
När jag 24.8 kom hem från ett av mina kontinuerliga besök ute vid Bådaviken kollade jag i vanlig ordning så att jag inte hade några ovälkomna småkryp med mig hem. Den gången var Bådaviken tillhåll för nervpåfrestande mängder hjortflugor och kläderna brukar innehålla en del sådana när man kommit hem.
Eftersom fästingar rimligen måste vara relativt vanliga i Bådaviken brukar jag självfallet spana efter dem också. Som jag tidigare nämnt har jag ändå av någon märklig anledning inte dragit på mig fästingar när jag varit där... fram tills 24.8 då den här honan sprang omkring på min tröja.
Att hon det skedet inte bitit sig fast var positivt av två anledningar. Den medicinska anledningen är självklar. Men den andra positiva grejen är att fastbitna fästingar nästan inte kan avlägsnas ur huden utan att mundelarna förstörs och/eller att de (mundelarna) är omgivna av en massa störande svårstädare hudceller. Fästingar i sådant skick är föga intressanta att fotografera.
Sedan kan man förstås fundera på det där med att ha "oönskade" småkryp med sig hem. Det är ju inte alls oönskat att få hem en intakt hjortfluga eller fästing. Önskad eller oönskad är alltså lite av en kontext och situationsrelaterad fråga.
Den "nya" honan åkte också in i frysen ett par dagar innan hon blev motiv i "makrostudion". Bilderna nedan är resultat av det.
Bilden underifrån (här ovan) visar att även det här är en vanlig fästing, I. ricinus. Jag väntar fortfarande på att få kryssa min första tajgafästing, I. persulcatus.
Bilderna av denna hona togs som komplement till tidigare tagna fotografier och som en del av laborerandet med makroutrustningen.
Det jag fortsättningsvis bör försöka lyckas med är lite bättre och mer beskrivande ljussättning på själva chelicererna. De tenderar i sin tunnhet och genomskinlighet vara svåra att få "väldefinierade" i bild - åtminstone med det jag har till förfogande. Laborationerna fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar